Så kom och gick en sommar...

 Våren övergick i sommar och i bloggtystnaden anlände snart även augusti, vindarna som viskade om höst liksom de mörka kvällarna och nätterna. Jag minns hur hårt de drabbade mig förra året. Hur jag mitt i den strålande sommaren plötsligt slogs av mörkret, hur tungt det plötsligt kändes. I år är känslan inte sådan, tack o lov. Därmed inte sagt att jag längtar höst.

Långt ifrån. För har vi verkligen haft sommar i år? När jag blickar bakåt minns jag inte många soliga, varma dagar. Vare sig i mitt kära Dalarna eller på nordligare breddgrader, där jag tillbringade min juli. Jag törstar ännu sommarens ljus och värme.

 Men blommorna blommar och odlingarna frodas och med lite tur kanske vi går en lång och härlig somrig höst till mötes? Måtte det bli så!

Här ovan skådas de nya buketter jag plockat in ikväll, min sista sommarlediga dag till ära. Luktärten doftar förstås alldeles ljuvligt och jag drömmer mig iväg till en framtida trädgård där de finns i betydligt större mängd och variation än vad som ryms i en ynka balkonglåda...

Imorgon börjar jag jobba igen efter åtta veckor och två dagars ledighet. Tanken är att jag ska fortsätta min praktik på skolan jag trivs så vansinnigt bra på en bit in i höst, och kanske jobba en del på, men innan skolstarten har jag fått ett vikariat på en förskola där jag jobbade en del förr och trivdes väldigt bra. Det blir en intensiv start på hösten, men jag hoppas att de sju dagarnas vikariat flyter på bra och utan några hemska förkylningar så att jag landar mjukt i skolan och återseendet med alla fina elever sedan.

Det är på sätt och vis en betydelsefull tid jag går emot nu. Flera år har jag kämpat för att nå fram och om allt går som det är tänkt kanske jag äntligen har fått min examen innan jul. Jag känner en märklig blandning av opepp, eller kanske snarare rädsla att misslyckas efter allt detta arbete, och vilja att denna prövning ska vara över nu. Jag önskar mig något annat än detta liv i limbo. Frågan är om de som ska ge mig  den där godkäntstämpeln gör det. Jag hoppas innerligt.

Möjligen reagerar någon med vaken blick över det plastiga pynt som ingår i ljusbrickans arrangemang. Den plastiga prylen påminner om den där kvällen i juni när Han äntligen kom till mig efter att vi inte setts på många många veckor. Och bar med sig en present i form av ett Kinderägg där denna gulgröna plastsak var skatten. Den kanske inte är vacker, men den minner mig om något fint. Alltså får den stanna där, tillsammans med stenarna  jag plockade i Holmsund i slutet av min norrlandsvistelse och som även de minner om sommaren. Den utflykten återkommer jag nog till vid ett senare tillfälle, tänker jag.