torsdag 6 november 2014

Länkar, ångest och psykiska förkylningar


Jag vet inte om det är för att jag själv är på återbesök i depressionsträsket som jag plötsligt ser debatten om psykiatrin och psykisk ohälsa igen, eller om det helt enkelt är så att debatten tagit lite ny fart nu när sådant som valet inte tar samma utrymme i sociala medier längre. Det känns i vilket fall bra att debatten förs. Ju närmare arbetslivet jag kommit, desto mer har ångesten växt angående min historia och det tomma CV som den medfört. Och jag kom att fundera ännu mer när jag ramlade över flera texter med anknytning till psykisk ohälsa tidigare i veckan.

Det började med den här krönikan om psykisk förkylning i GP och fortsatte med Sofia Mirjamsdotters ledare i ST. Läs gärna båda texterna. Och dela dem. För det är så viktigt att debatten inte stannar upp, att skammen inte får fortsätta leva vidare. Att psykisk ohälsa blir accepterad och inte stigmatiseras så som den tyvärr fortfarande gör på många håll.

När 25 procent av befolkningen någon gång under sitt liv drabbas av en depression finns det inte utrymme för skam. Och det finns definitivt inte utrymme för att 25 procent av alla chefer väljer bort arbetssökande med psykisk ohälsa (om detta läste jag på twitter igår, men jag minns tyvärr inte var nu). Den nyheten bekräftade precis varför jag har den rädsla jag har kring att börja söka jobb. För tänk om ingen vill ha mig när jag inte har jobbat en dag sedan studenten för över tio år sedan? Att jag praktiserat en kort period utifrån min förmåga, att jag läst in mitt gymnasieslutbetyg via komvux (och fått MVG i en kurs och ett klart VG i en annan) spelar väl ingen roll? Allt som kommer synas i mitt CV är att jag inte gjorde någonting mellan gymnasiet och komvuxstudierna, och att min tre och ett halvtåriga lärarutbildning varade längre än så (om allt går vägen kanske jag blir klar i mitten av vårterminen nästa år ungefär, istället för innan sommaren detta år). Hur ska jag kunna förklara det för en eventuell blivande chef om jag någon gång har turen att i alla fall bli kallad till en intervju? Å ena sidan kan jag påvisa att jag läst in min utbildning på mindre än 3,5 år, men å andra sidan tog det ändå längre tid på grund av ett års studieuppehåll och sjukskrivning följt av en underkänd slutpraktik. 

Spelar det någon roll för potentiella chefer att jag med mina erfarenheter av psykisk ohälsa och ett gäng tuffa motigheter har vunnit en mängd kunskaper och erfarenheter som alla utan sådant bagage förmodligen saknar större insikter och kunskaper om? Spelar det någon roll att jag har dessa erfarenheter av psykisk ohälsa med mig in i mötet med barn som har det svårt på grund av liknande problematik och att jag då kan stötta dem på ett annat sätt, "från insidan" så att säga? Spelar det någon roll att jag lärt mig så oändligt mycket av mina erfarenheter, när det inte kan sammanfattas i ett gäng högskolepoäng på Ladok?

Jag har nått en punkt där jag är skräckslagen över att ha lagt så många år, så mycket arbete och så mycket studiemedel på en utbildning som jag när det väl kommer till kritan, kanske inte kommer bli godkänd på det allra sista momentet på. Eller där jag trots ett, förhoppningsvis snart, komplett betyg och en examen inte anses anställningsbar på grund av att jag hade oturen att bli sjuk på fel sätt för tidigt i mitt liv och därmed inte fyllde mitt CV med en massa erfarenheter innan jag lämnade tonåren. Om jag hamnar där, vad gör jag då? Svaret på den frågan skrämmer mig från vettet. Och det är just därför det är så viktigt att psykisk ohälsa debatteras och att alla chefer där ute förstår att vi som hade oturen att drabbas av de osynliga psykiska förkylningarna inte är en belastning på grund av dem, utan tvärtom kan vara en enorm tillgång med våra annorlunda kunskaper och erfarenheter.

(Jag vet inte riktigt vad som hänt med texten i det här inlägget...)



måndag 13 oktober 2014

Näst sista veckan


Japp. Näst sista vfu-veckan har börjat. Nio dagar återstår. Och bedömningen närmar sig. Jag börjar bli nervös, men för att över huvud taget överleva hela grejen försöker jag att inte tänka på den förrän det är dags. Får ångestpåslag direkt typ, hjärtat börjar fladdra i halsen. Men den här gången bär jag i alla fall med mig minnet av en i huvudsak positiv bedömning från förra vfu:n efter de två första, hemska. Så jag tror det ska gå okej den här gången. Det är bara den där grejen att jag fått ännu en ny vfu-ledare som ska komma ut på bedömning. Är det något jag skulle vilja ge GU underkänt på så är det vissa delar i hur utfasningen av min utbildning gått till. Det är inte schysst att slå ihop vfu-områden och byta ledare hit och dit när det är så lite kvar av utbildningen. Det ger ingen kontinuitet. Hur ska en tredje person kunna avgöra hur jag utvecklats från första bedömningen? Det är illa nog att man bara träffar dessa vfu-ledare just vid bedömningstillfället - som varar som högst ett par, tre timmar... Eller ja, jag träffade honom förstås en onsdageftermiddag i början av terminen förstås. Det hjälpte säkert... Sedan tycker jag det är dumt att så många ämneskurser är så svåra att läsa/har slutat ges trots att det fortfarande är ett antal år kvar innan utbildningen är helt utfasad.

Nå, jag ska inte sura mer över det nu. Jag ska göra mitt allra bästa och se till att bli godkänd istället. Och återgå till att fundera på lektionsplaneringar till ett onsdagspass i svenska som jag ska ansvara för.

lördag 11 oktober 2014

En lördagsförmiddag i oktober 2014 när hösten slutligen anlänt.


Tretton dagars vfu har klarats av och tio dagar återstår. Den här veckan har jag inte hållit några lektioner alls, förutom i måndags. Schemat har inte riktigt tillåtit. Men det har varit en rolig vecka, jag har varit med på flera utvecklingssamtal och försökt lägga lite mer fokus på bedömningsarbete. Hoppas få till ännu mer av det nästa vecka. Då ska jag återigen få hålla fler lektioner också.

Idag ska jag försöka skriva ihop den där lektionsplaneringen jag har skjutit framför mig alldeles för länge nu. Så den blir klar. På torsdag har jag bedömningslektion och måste lägga lite mer fokus på den och på att skriva självvärderingen, vilka båda ska skickas till vfu-ledaren någon dag i förväg.

Senast jag skrev var jag inte alls pepp på vfu. Kan väl inte säga att det känns jätteroligt med de tidiga morgnarna och sena eftermiddagarna nu heller, men det har blivit lättare att komma iväg på morgnarna och väl på vfu:n har tiden ända sedan första dagen gått fort så det är inget problem. Det känns roligare i största allmänhet. Men nog längtar jag tills detta är över. Mest för att jag vet att jag kommer kunna åka hem i slutet av månaden. För första gången sedan i augusti. Det känns som att det var mycket längre sedan jag var hemma än så... Hemlängtan gnager fortfarande dagligdags. Inte blir den mindre när jag läser Jonna Jintons blogg och ser alla lantliga höstbilder heller. Jag vill hem och se hösten innan den blåst av träden helt och hållet, så bara det där gråa återstår. Men jag tror jag missar den färgsprakande hösten i år... Min längtan efter ett eget hem att höstpiffa och med en öppen spis eller kakelugn att krypa upp framför med en bok, en kopp te och tända ljus intill blir också än mer intensiv. Men nästa år. Nästa år kommer jag bo i lantligheten igen och vara omgiven av den färgsprakande hösten från dag ett tills gråheten tar över. Den vetskapen känns trygg och lugnande. Även om jag förstås inte vet om jag nått ända till kakelugnen redan nästa höst så är jag i alla fall ett steg närmare ett förverkligande om jag fått ett jobb, hoppas jag.

Om bara lite mer än en månad är det dags att säga upp studentlägenheten. Jag borde börja skriva på CV och sådana saker också. Och en ansökan till en kurs jag väldigt gärna skulle vilja läsa i vår om jag inte skulle få ett jobb/tillräckligt med vik-tid, men jag vet inte riktigt när jag ska hinna. De här veckorna då jag haft vfu har jag inte varit ledig på helgerna heller, hur mycket jag än hade behövt det. Det diskberg jag inte orkar ta mig an när jag kommer hem halv sju under veckan står kvar. Tvättid kan jag inte boka annat än på helgen, för jag hinner inte hem tills den senaste tvättiden börjar de flesta dagar. Jag måste göra nya storkok för att ha något i matlådorna under veckan. Och förra veckan läste jag 37 brev från mina elever och svarade på dem alla. Och skrev lektionsplanering. Och som sagt väntar lektionsplanering även denna helg. En mycket större sådan eftersom den gäller det utvecklingsarbete vi fått i uppgift att göra. Jag måste skriva om de lektioner jag redan gjort på området men också lektioner som komma skall... Imorgon har vi bestämt möte för att prata om examensarbetet också ett par timmar på eftermiddagen. Det borde förberedas på något vis, jag vet bara inte hur. Eller hur jag ska hinna. Så jag kanske går dit oförberedd och oinspirerad...

Nu är det dock lördag förmiddag fortfarande och jag ägnar den åt att ta det lite lugnt för att jag verkligen behöver det. Jag har varit den duktiga flickan som alltid gjort det jag ska och ofta lite till under mina år på universitetet och just nu är jag så trasig att jag måste prioritera annorlunda de få gånger jag har en chans. När man har vfu kommer inte chanserna jätteofta, som kanske framgått.

Men hu. Nu blev det sådär negativt igen. Känslan efter denna vecka är verkligen i det stora hela positiv och jag vill ta den med mig till de sista tio dagarnas vfu. Jag vill göra så bra ifrån mig som det bara går och bli godkänd och gå vidare till den sista kursen med lite mindre oro i själen...




söndag 28 september 2014

Ensamheten


I väntan på att naggellacket ska torka tänkte jag att jag kunde skriva några rader här för omväxlings skull. Jag hintade att jag nog skulle skriva en del i min gamla nogg framöver förut, och så har det också blivit. Men idag är jag här. Och tar hjälp av Kent för att hitta på en rubrik. Sedan jag ordnade så att de flesta av mina spellistor på spotify går att lyssna på i offlineläge innan jag återvände till Göteborg i somras så har jag börjat lyssna mycket mycket mer på musik. Jag gillar det. Och jag gillar att det innebär att jag samtidigt tittar mindre på teve. Sakta men säkert försöker jag göra omprioriteringar i mitt liv, för att liksom ta lite bättre vara på det och inte bara fastna i tevesoffan så fort jag kommer hem.

Min sista VFU började i måndags. Jag gick ut rätt svagt med två sjukdagar. Så det blev bara tre dagar denna första vecka. Är rätt glad för det på sätt och vis. Det blir inte lika chockartat att gå från skolan med fria hemstudiedagar eller åtminstone sovmorgnar här och där till fem dagar på raken med väckning senast klockan sex. På den skola där jag är nu börjar jag halv åtta varje dag, till skillnad mot närmare åtta under alla mina tidigare praktikperioder. Dessutom bor jag väldigt osmidigt till i förhållande till skolan. Det krävs minst ett transportbyte längs vägen. Men i praktiken blir det två istället, eftersom den resrutten trots allt tar kortast tid och inte kräver att jag åker hemifrån riktigt lika tidigt. Nu återstår 20 av de 23 dagarnas VFU och även om jag trivs bra med både skolan, eleverna och lärarna som jag huserar hos så är jag inte alls pepp på detta. Så det är oändligt tungt att försöka hitta motivation och ta mig iväg. Imorgon väntar en evighetslång dag dessutom, med föräldramöte klockan 18, så min dag ser ut att bli en 06.30-20-ish-dag. Jag gruvar mig oändligt. Med tanke på att det är första dagen på veckan och sedan återstår fyra dagar till där jag ska visa framfötterna och ta huvudansvaret för undervisningen så blir det såå t u n g t.

Jag har nog varit inne och nosat på den känslan tidigare i höst här i bloggen också, tror jag. Den tuffa våren och sommaren, studiemässigt, märks av nu i efterhand. Sedan har jag inte haft möjlighet att åka hem sedan jag återvände hit till västkusten i samband med höstterminsstarten heller som jag brukar, för att det inte ska bli en så stor omställning. Och jag har en fruktansvärd hemlängtan just nu. Särskilt som jag inte hinner träffa vänner. Inte orkar kontakta dem i någon större utsträckning. Och dessutom knappt blir kontaktad av dem heller. Eller knappast. Inte alls, egentligen. Med några få undantag. Jag är så trött på att vara den som håller mina vänrelationer levande just nu och undrar om det kanske är lika bra att lägga ner. För mitt psykiska välmående vore det rena katastrofen, med tanke på hur ensam jag redan känner mig/är. Det skulle bli ekande tomt då. Men jag undrar hur länge man egentligen ska behöva vara den som tar 99% av ansvaret för en relation? Många skyller på att de inte hinner umgås med nååågon. Att de aldrig hinner ringa nåågra vänner. Osv. osv. Men hur mycket sanning ligger egentligen i det? Även den mest upptagna människa har tid att författa ett sms på en mening eller ett kort PM på fejjan...

Jag vet inte om jag överreagerar, överdriver? Men det gör inte direkt gott för självförtroendet och sådär. Det är så lätt att hamna i de där tankarna att nu har jag kontaktat den eller den flera gånger och bara fått ursäkter tillbaka. Om något alls. Kanske är det bara mig det är fel på? Kanske är det jag som är jobbig och dum och värdelös som tror att vi är riktiga vänner? Kanske vill hen bara inte ha med mig att göra... Att jag inte mår så särskilt bra underlättar inte i detta, såklart.

Jag tänker mycket på några av de personer som en gång fanns i mitt liv också, som inte gör det längre. Imorse vaknade jag av att jag grät och kunde inte sluta på en lång stund efter att ha drömt att jag träffat mormor. Och fina Mr Ace, för vars skull jag kämpar för att ta vara på livet så gott jag kan. Det har snart gått åtta år sedan du slutade finnas och jag saknar dig så sjukt mycket för du tog så lätt på livet in i det sista, fast du var så sjuk, och du fick mig att se bortom mitt mörker. Jag har så många gånger tänkt på hur det skulle varit om du fortfarande levde, om inte dina organ bara bestämt sig för att inte orka mer innan du fick ditt nya hjärta. Jag tror att du hade funnits kvar i mitt liv och gjort mitt mörker lite ljusare nu, om inte om...




onsdag 17 september 2014

Svisch


Höstterminen svischar förbi i rasande fart. Nu är HFU-delen av den här terminen mer eller mindre avslutad. Imorgon har jag min sista dubbelföreläsning på förmiddagen och sedan en PM-presentation på eftermiddagen. Efter det väntar nästan fem veckors vfu, som jag kommer göra på en helt ny vfu-skola eftersom jag hastigt och oväntat blev av med min plats på min förra vfu-skola i slutet av augusti. Jag blev först besviken över att inte få komma tillbaka dit, men när jag träffade min nya handledare på den nya skolan kändes det jättebra och jag hyser stora förhoppningar om att denna slutpraktik ska bli bra. Kanske jättebra till och med. Efter vfu:n har vi typ två, tre dagar till inne på universitetet med redovisningar och sedan börjar examensarbeteskursen och vi kommer inte ha vare sig föreläsningar eller seminarier mer. Vi kommer inte träffas i någon klass och äta lunch tillsammans mer. Vi kommer istället sitta tre tjejer och slita vårt hår över ett google drivedokument där en uppsats ska ta form under närmare en halv termin. Det är så overkligt.

På universitetet envisas lärarna med att påminna oss om att vi snart är färdiga lärare och tycker att de ska kunna tala med oss som om vi vore deras kollegor, mer eller mindre. Jag vill bara hålla för öronen och skrika åt dem att sluta säga så för jag känner mig långt ifrån redo ännu och att de tror att vi är det känns som rena skämtet. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så heller. Men faktum är att jag kommer vara examinerad lärare i början av nästa år och alldeles snart är det dags att börja skriva mitt livs första CV och börja söka jobb. Och det kommer säkert gå bra när det väl är dags. Men det är med skräckblandad förtjusning jag konstaterar att något tryggt och i det stora hela ganska roligt tar slut till förmån för något okänt, läskigt, potentiellt jättebra.

söndag 31 augusti 2014

Inte vilken termin som helst



Bilden ovan tog jag 05.40 i tisdags, när väskorna bars ut till bilen och jag lämnade hemhemma för att återvända till Götet och sista terminen på lärarprogrammet.

Jag skulle göra saker och ting. Skura köksluckor och göra rent badrumsventilen som var svart av dammludd redan i juni när jag åkte hem, men det blev inte så värst mycket nytta gjord dessa dagar. Jag försökte göra saker jag ville istället. Det blev en hel massa avsnitt av Greys, lite matlagning, lite tvätt av täcke, kuddar och därtill en massa bloggläsning eftersom det inte funnits mycket tid över till det i sommar. Och så lite magasinsläsning, vilket det inte funnits tid till över huvud taget i sommar. Det blev mest bara studier och ingenting av de där promenaderna jag längtade efter under våren. Tråkigt, men inte mycket att göra åt. Jag började i alla fall få betalt för allt arbete jag lagt ner i sommar, då jag i fredags fick veta att jag klarat en av sommarkurserna. Nu väntar jag bara på besked om den andra också, men jag hoppas och tror mer på sluttentan i den kursen, så jag är inte direkt orolig.

Imorgon börjar jag min sista termin på lärarprogrammet. Redan om tre veckor går jag ut på min fem veckor långa slutpraktik. Och i torsdags fick jag besked från min tidigare vfu-plats att jag inte har någon handledare där längre. Jag kastade mig över mejlen och skrev till min samordnare som svarade på fredagsmorgonen att hon troligen redan hade en plats på gång till mig, så jag hoppas att det ordnar upp sig lite smidigt. Annars är det bara så typiskt. Jag har haft det struligt med vfu:n sedan termin två, på alla möjliga olika sätt. Jag försöker intala mig att detta är det sista eldprovet.

I övrigt består den här terminen av lite mer hfu, totalt blir det väl kring fem veckor inne på universitetet, och på min födelsedag startar den sista "kursen" - den som går ut på att vi ska skriva examensarbete i tio veckor. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot allting. Jag kommer få så stort ansvar under denna vfu. Jag ska i princip vara lärare på riktigt dessa fem veckor. Och så minns jag hur vi skrev b-uppsats i tre veckor i våras. Jag minns den totala tröttheten och kan inte riktigt förstå hur jag ska orka med tio veckors skrivande i höst. Men många studenter före oss har ju tagit sig igenom det, så det ska väl vi också göra. Dessutom skriver jag med två av de tre tjejer jag skrev med i våras och jag vet att vi kommer överens och samarbetar bra, så det är tryggt och positivt i alla fall.

Jag hade nog tänkt skriva lite mer här under de här sista veckorna av augusti, medan jag var ledig, men det blev inte så. Jag funderar på att återvända tillfälligt till min gamla nogg och skriva lite där framöver. Inläggen här kommer när de kommer, jag slutar inte skriva här helt om det skulle bli så. Men de lär nog inte komma i någon större mängd denna termin heller. Ni som känner till noggen vet var den finns, eller åtminstone var ni kan hitta länk till den. Om ni glömt lösenordet till de privata inläggen är det bara att hojta, för jag tror att det är sådana det kommer bli om jag skriver där.

I övrigt. Ptja. Jag skulle kunna skriva så mycket, men det här är inte rätt plats och/eller tid för det.




lördag 2 augusti 2014

Det blev sommar och så blev det augusti


Femtio timmar har jag ägnat åt studierna hittills denna vecka, ännu fler kommer det bli. Jag har påbörjat slutspurten nu och försöker stöka undan mina fyra examinationsuppgifter fortast möjligt, i förhoppning om några extra lediga dagar innan höstterminen drar igång. Aldrig har jag varit så stressad över studierna som nu, inte ens i våras när jag läste två av mina mest krävande kurser hittills på min vanliga utbildning och jag har nog nosat på den där väggen ni vet. Försöker bita ihop och stå ut, men jag kan inte förneka att jag är orolig inför hösten. Inför framtiden. Den är så nära nu, alldeles runt hörnet.

Jag tänker mycket på den. På vad mitt nästa drag efter examen ska bli. Var jag ska bo. Vad jag ska göra. Det lutar förstås starkt åt att återvända hem, men arbetsmarknaden är nog hårdare här än i en storstad, även om lärarbristen skapar rubriker var och varannan dag.

Jag har inte haft en endaste helledig dag hittills denna sommar, knappt ens en ledig kväll heller, men ikväll stängde jag ner alla dokument och lade ifrån mig pågående skönlitterär bok för att unna mig en helledig kväll. Det jag inte hunnit läsa i skönlitteraturväg på dagarna har helt enkelt blivit nattlektyr annars. I början av denna vecka hade jag några sena nätter då jag läste en historical romance i ett open officedokument dit jag överfört texten efter att ha laddat ner boken i ett mindre läsvänligt format. 550 sidor var pocketversionen på när jag tittade i efterhand. Det var inte min roligaste läsupplevelse rent tekniskt, men mina läsnätter älskar jag, jag sörjer bara att de inte är så ljusa längre. Tidigare i somras fastnade jag i Fifty shades-trilogin (att nöja sig med första delen visade sig omöjligt, så även om de övriga delarna inte ingick i kurslitteraturlistan så vigde jag nätterna åt dem) och när klockan var fyra, fem eller till och med närmare sex på morgonen och jag lyckats stänga boken brukade jag titta ut över sjön och soluppgången, ljuset, och förundras innan jag bäddade ner mig under ett ogosigt men hyfsat svalt lakan för att somna och sova några timmar innan mobilalarmet väckte mig till en ny dags studier.

Jag måste säga att årets litteraturvetenskapliga kurser inte varit lika roliga som de två jag läst föregående somrar. Det har helt enkelt blivit för mycket att bolla två olika kurser samtidigt, och sedan länge har jag känt mig ganska omotiverad att läsa en del av litteraturen. Men den allmänna läslusten är det inget som helst fel på, oh vad jag längtar efter att läsa sådant jag fått välja själv nu! Måtte jag orka läsa lite skönlitterärt i höst även om jag kommer ha världens pluggigaste avslutande termin på min utbildning.

Nu har jag visst skrivit bra mycket mer än jag egentligen hade tänkt här och det är hög tid att natta med kurslitteraturen som för tillfället är aktuell - Harry Potter och Halvblodsprinsen. Ja, det kunde ju varit värre, det kunde det. Men jag kan räkna upp tjugo andra titlar utan att tveka ett ögonblick som jag hellre hade läst just nu om jag fått välja.

God natt. Och på återseende så småningom. Om fjorton dagar är sommarterminen slut. På ont och gott. Jag misstänker att jag kommer landa på sisådär sjuttio studietimmar denna vecka och nästa lär inte bli mycket bättre. Men kanske kan jag faktiskt bli klar någon dag i förväg då. Jag jobbar mot det målet.

lördag 21 juni 2014

Högt och lågt, sommar och vinter.


Kära blogg. Jag tänker så ofta på dig, ändå ekar här tomt på inlägg. Jag vet inte om jag kan lova bättring heller. Jag trodde att jag skulle hinna blogga mer i sommar. Jag hade hoppats på lite ledighet emellanåt. Men jag har måstat ägna mig åt sommarstudierna varenda dag sedan kursstart den nionde juni. Till och med igår läste jag i tre timmar. Bridget Jones dagbok, visserligen, inom ramen för romancekursen, men ändå. Om jag vetat att två litteraturvetenskapliga kurser tillsammans skulle ta exakt såhär mycket tid i anspråk så hade jag kanske tänkt om. Fast samtidigt, det fanns inte mycket att välja på. Sommarkursutbudet har bara blivit allt sämre från år till år till följd av besparingarna som görs på universiteten. Det är påtaglig skillnad från 2012 då jag frossade i roliga och intressanta kurser när jag skulle göra min ansökningsprioritering. Nu blev det nog bara fem, sex kurser, varav några inte ens kändes intressanta egentligen.

Men jag kanske har fel, kanske lugnar det sig efter att de första inlämningsuppgifterna lämnats in. De ligger tätt och alldeles för snart, vilket gör att jag tvingats läsa veckans alla dar. Eller ja, tvingats och tvingats. Hjärnan orkar bara läsa fokuserat si eller så många timmar per dag. Sedan behöver den lite fritid. Allra helst när nästan precis all facklitteratur är på engelska, i båda kurser. Det tar tid. Och extra koncentration är nödvändig. Nog nu om det.

Midsommar har kommit och snart även gått. Jag gjorde en jordgubbstårta igår kväll, med köpt botten. Det fick räcka så. Blåsten och kylan gjorde mig inte mer pigg på det där med midsommarfirande. Sedan gillar jag nog inte sådana här högtider heller. Inte längre. Inte just nu i alla fall. Känner att jag måste väga min ord noga när jag skriver detta, det är inte så att jag missunnar någon annan sitt firande. Men jag kan inte tycka om en högtid när jag inte riktigt har någon att fira den med. Jag har inget givet kompisgäng att naturligt sälla mig till när almanackan ropar ut sina märkvärdigheter. Ine heller någon lagom stor familj. Det är bara jag och min mamma, och i helgen har jag tänkt på att ingen garanti finns att det ens kommer vara så framöver. Man vet aldrig. Det skrämmer mig att den bild jag såg framför mig redan för tio år sedan kanske blir sann en dag. På riktigt. Och att jag inte vet vad jag ska göra då...

Jag hoppas att jag får tillfälle att blogga mer framöver, jag saknar det så. Kanske jag kan ruska liv i kameran också då, även om det mesta redan blommat över här och mina motiv blir mer svårhittade då. Jag har inte hållit i kameran på nästan ett år, tror jag, bortsett från i julas möjligen. Kanske får den sova ännu en stund. Vi får se.

måndag 26 maj 2014

Den mörka natten


Min mamma har ända sedan jag var ganska liten och oförstående inför det där med politik berättat hur hon satt med mig, en bebis, på armen och följde tv-sändningarna om att Olof Palme blivit mördad. Nu sitter jag här, med tårar i ögonvrån och den växande klumpen i magen. Som  när Sd tog sig in i riksdagen. Jag trodde att det var en dag att gråta. Men ikväll visar Europa att det bara var en liten föraning om vad som komma skulle.

I min hemstad ligger siffrorna ännu högre, 12,2%. Jag skäms. Jag räds. Jag förfasas.

Jag tänker på det ansvar jag bär på mina axlar nu, som blivande lärare för blivande röstande medborgare. Jag tänker på hur jag ska kunna påverka dem att bli demokratiska medborgare som känner solidaritet med svaga och som värnar om jämställdhet mellan män och kvinnor och allt det andra viktiga som man kan läsa om i läroplanens värdegrund. Jag inser att det handlar om så otroligt mycket mer än det jag brinner för, att lära barn att läsa och skriva. Jag hoppas att jag kan leva upp till mitt ansvar.

söndag 6 april 2014

Inför ESC 2014


Jag hade bestämt mig för att inte blogga om ESC i år. Tid och ork finns inte. Men så närmade sig reprisen (som just börjat) och jag tänkte att jo, men kanske?

Sedan såg jag vilka tyckarna i år är och ..NÄE.
Varför ska jag ta det på allvar när inte ni gör det?

Vad hände med Thomas från Finland och de andra gamla härliga kommentatörerna? Frågan är om man över huvud taget vill se Inför-programmen i år, det som annars nästan slagit högre än själva tävlingen.

onsdag 19 mars 2014

Dagens.


Idag släppte min lillasyster den stora nyheten att min systerdotter ska få ett syskon i sommar. Det betyder i förlängningen att jag ska bli moster gånger två! Jag har inte haft möjligheten att åka till storstaden och träffa min syster och systerdotter som jag hade önskat genom åren. Vi har inte alls någon nära syskonrelation, tyvärr. Men förhoppningsvis kanske det kan ändras i framtiden. Nu är inte examen och ett jobb så långt borta och då kommer möjligheterna bli så mycket bättre att göra små resor till människor som är utspridda lite här och där och som jag vill träffa. Jag tänker ibland på hur tråkigt det är att jag inte fick den plats jag så gärna hade velat ha i min systerdotters liv. Jag vill inte att det ska bli så igen...



Hej bloggen.


Precis som jag misstänkte har bloggen halkat ännu längre ner på prioriteringslistan än vanligt på sistone. Vet ni hur trött man blir av att skriva B-uppsats från halv nio till halv fem mest varje (var)dag tre veckor i sträck? Och mitt i allt det har en stor fältstudieuppgift med muntlig redovisning och opponering i en annan kurs dessutom (som sätter punkt för den första delkursen i den kursen)? Man blir jättetrött, kan jag tala om. Lika trött som man är de första veckorna under en vfu-period. Vet ni vad jag menar? Nähä. Nåja. Jag kan tala om att man blir sjuuuuukt trött av att ha vfu. Det är först sista dagarna/veckan man börjar komma in i det och sedan är det snöpligt nog över för den gången och nästa gång man går ut på vfu början man om från början med en trötthet man inte visste att man kunde känna.

Men vet ni? Nu är B-uppsatsen klar! Vi har haft opponering och fixat det lilla, får man ändå lov att säga, som vi fick kritik för av opponenterna och examinatorn. Det tog fyra timmar av en regnig onsdag mitt i mars och sedan skickade vi in uppsatsen  i sitt slutgiltiga skick och nu inväntar vi bara betyget, som gärna får komma väldigt väldigt snart. Det är helt underbart att ha det här avklarat. De stora uppsatserna har varit min stora skräck under hela utbildningen, men nu när jag överlevt den första kan jag känna att det ju faktiskt inte var så farligt ändå. Precis som alla jag uttryckt den där skräcken för och som redan skrivit B-uppsats har försökt tala om. Men C-uppsatsen återstår. Och just nu kan jag inte direkt påstå att jag känner mig jättepepp på den i höst. Men den kommer jag också ta mig igenom. Såklart.

Nu har jag en långhelg då jag tänker ägna mig åt total ledighet från studier, sedan börjar nästa kurs. Jag har turen att inte behöva bry mig om mattekursen heller förrän nästa vecka. Till helgen får jag besök av mamma. Trots att jag bott i den här stan ganska länge nu så har hon aldrig varit här för nöjes skull, utan bara i samband med att jag flyttat hit eller härifrån (bådadera har ju hänt några gånger vid det här laget, ehum). Jag planerar en fika med den godaste kladdkakan i hela stan, kanske ett Ikea-besök eftersom det inte finns därhemma, dessutom har jag inte varit där sedan tidigt i höstas, och lite sådant där. På det stora hela är det dock ganska planlöst och får bli som det blir. Det känns fint. Sedan kanske jag fått ihop lite ny energi att ta mig an den andra halvan av terminen också.

Jag tvivlade rätt rejält på om jag skulle orka med den här terminen där i gråa januari. Och ganska länge till, egentligen. Men nu när 20 av 45 hp är avprickade känns det inte ouppnåeligt längre. En sak i taget så är det snart slut på eländet, är mitt motto. Ironiskt nog ser jag dessutom fram emot sommaren oerhört mycket trots att jag då planerar att läsa sommarkurser på heltid, från veckan efter att vårterminen är slut till i mitten av augusti någon gång. Förhoppningsvis blir jag i alla fall antagen till två riktigt roliga kurser i sommar, jag väntar med spänning på antagningsbeskedet...



fredag 21 februari 2014

Balans?


Balans mellan studierna och det övriga livet, det riktiga livet, har alltid varit A och O för mig. Annars skulle inte högskolestudier ha funkat över huvud taget. Jag gick in i min utbildning med en tung ryggsäck. Den har blivit lättare med tiden, men den finns fortfarande kvar och kan egentligen när som helst börja fyllas igen. Det är ingenting jag kan sia om. Jag kan bara hoppas på det bästa, och fortsätta göra vad jag kan för att förhindra det, naturligtvis.

Den här terminen är det svårt att hålla ordning på balansen. Det har varit riktigt tungt att jonglera två tunga kurser på samma gång. Men på något vis har det funkat såhär långt. En månad efter kursstarten fick jag idag besked om att tentan jag satt med från morgon till kväll förra veckan (över tio timmar per dag utan någon direkt paus att tala om) gick vägen. Och inte bara det, jag fick ett VG. På tentan och därmed också på kursen i sin helhet. Vårterminens första 7,5hp är därmed avcheckade. I helgen skriver jag den sista uppgiften till första delkursen i matematikkursen också. Kan bara hoppas att även den går vägen.

B-uppsatsen påbörjades också denna vecka. Nu har ungefär en tredjedel av tiden gått. Jag har aldrig varit så trött i huvudet som jag varit när jag kommit hem på eftermiddagarna denna vecka. Men jag tror att det blir bra. Och allt slit leder mig närmare mitt mål: examen, framtiden, förverkligande av drömmar.

lördag 1 februari 2014

Februari



Det är den första februari. Nästan den andra februari, rentav. Tiden går fort, fort. På gott och ont. Jag vet inte riktigt hur jag ligger till vad gäller studierna. Min huvudkurs är jag på vissa fronter mer än i fas, på andra smått efter. Distanskursen vet jag inte alls hur det står till i. Jag har inte hunnit samkoordinera kursernas planeringar så jag har en bra översikt. Jag hade tänkt ordna det idag. Och komma ikapp med den bit jag ligger efter med. Men jag har prioriterat annat åtminstone två dagar den här veckan. I torsdags valde jag att ta sovmorgon istället för att gå på seminarium (det är instuderingsfrågorna och läsningen till det jag inte hunnit ikapp med än). Och när jag vaknat hyfsat utsövd valde jag att ha Gilmore girls-maraton.

Idag vann socialt umgänge striden mellan borden och viljor. Jag och Tuss promenerade i närmare en timme och fikade sedan bort resten av eftermiddagen. När jag kom hem var klockan över sex, jag var hungrig och trött. Och enligt tidigare framarbetat regelverk kring studier (mellan mig och mig själv) pluggar jag aldrig efter klockan 19. Verkligen synd.

Fast jag kan ju inte säga att jag inte vet vad jag ska göra imorgon i alla fall. Torra skolböcker kommer kräva allt fokus. Åtminstone fram till fyra, då kommer de få samsas med tvättstugan om min uppmärksamhet. Men det ska väl gå bra det med...

tisdag 28 januari 2014

Dagen


Var var jag nu?
Denna dagen skulle jag berätta om.
Eller mest om en specifik del av dagen snarare, nämligen mitt första besök på min nya vfu-skola.

I och med mitt studieuppehåll blev jag av med min gamla vfu-placering. Jag ville dock inte vara kvar där. Rädslan när jag sökte en ny plats var inte att inte få komma tillbaka dit, utan tvärtom att bli återplacerad. Det hände tack och lov inte. Missförstå mig nu inte, jag saknar min gamla vfu-skola väldigt mycket och hade gärna återvänt dit. Men det var inte aktuellt och det var andra anledningar som fick mig att vilja hamna någon annanstans. Sedan fanns ändå rädslan att bli placerad på ett sämre ställe. Ni vet, man vet vad man har men inte vad man får. Jag hade turen att inte behöva få alltför lång resväg till den nya vfu-platsen i alla fall, vilket var den största oron med en ny placering.

Och det andra och sista orosmolnet skingrades idag när jag alltså fick tillfälle att besöka skolan och träffa min nya LLU. Det blev krångel med placeringen hos en specifik lärare, men det löste sig utan större problem och det kommer nog bli minst lika bra framöver i alla fall. Det dröjer till andra halvan av den här terminen innan det är dags för någon riktig vfu, men vissa uppgifter kräver kortare besök på skolan innan dess. Som idag. Jag och en av mina fellow medstudenter var där och genomförde både enkät- och intervjuundersökningar som en övning inför B-uppsatsen som stundar. I nästa vecka återvänder jag för att genomföra en uppgift inom ramen för min andra kurs också. Då får jag träffa barnen också, ska bli himla roligt! Det är ju trots de som Är skolan. Kan man säga.

På hemvägen stannade jag till på affären så att jag ska kunna fokusera på studierna de närmaste dagarna och inte behöva ränna runt och uträtta saker också. Två inlämningsuppgifter ska skrivas den här veckan. Då följde en ljusrosa tulpanbukett med hem. För att det kändes bra. För att allt känns bra.
Och det borde firas på något sätt!

Kursjonglering och irl-möten


Jag är på en bra plats just nu. På något vis. Trots att jag är på tok för uppstressad över skolan för att det ska vara hälsosamt och att jag trots det inte gör i närheten av de timmar med studier per vecka som jag egentligen borde. Det har varit omtumlande att komma igång med vårens kurser. Men jag tror att bitarna faller på plats så sakteliga. Så kommer det nog fortsätta hela våren dock. När en sak är klar kommer jag ha tusen nya som närmar sig i horisonten. Och stressa. Därför är det extra viktigt att ta tiden att göra saker som inte är studierelaterade också, tror jag. Som att umgås. Jag har varit så dålig på det mestadelen av tiden här i Göteborg. Men det känns som att det går bättre nu. Jag känner att jag blivit bättre på att prioritera det framför annat. Som att åka hem och lägga mig i soffan och sedan stanna där resten av dagen, alla dagar. Jag är och kommer förmodligen alltid förbli en hemmakatt i det stora hela. Men med ökande stabilitet i måendet finns ändå mer ork och framförallt lust och vilja att ta mig ut också. Ibland. Lagom mycket.

Förra veckan fikade jag med en skrivarvän som jag känt i närmare tio år (hej hej, en av typ fem läsare här! jag ångrar att jag inte tog med dig hem och låste in dig i vindsförrådet så vi kunde umgås lite till!), men som jag aldrig har träffat i verkliga livet förut. Det gav mig en himlans massa energi. Vänner gör ju det. Jag lyckas glömma bort det alldeles för ofta. Kanske skulle jag haka på väggordstrenden och smacka upp en påminnelse om det på väggen? Det är så problematiskt, det här med vuxenlivet och socialiserande, bara. Att finna tiden. Alla har så fullt upp jämt. Hur lyckas man ses så ofta att det inte hinner passera nästan en hel termin mellan gångerna? Den måste jag klura vidare på.

Samtidigt tog jag ett beslut för ett tag sedan, att inte vara den som ständigt tar initiativen till att höras och ses. Kanske förlorar jag på det. Men samtidigt kostar det ju energi att vara den som styr och ställer och hör av sig jämt. Brunnen töms om man inte får någonting tillbaka emellanåt. Ni vet, den där klassiska: man måste både ge och ta. Att ta det beslutet är dock inte helt enkelt. När man inte tycker om sig själv och inte tror att andra heller gör det egentligen. Då räknar man nästan med att det kommer bli tyst.

Jag skulle egentligen skrivit mer i det här inlägget, men jag känner att det blir väldigt långt nu. Så jag tror att den här dagens händelser får ett eget inlägg istället. Men för att återknyta till inledningen. En bra plats. Jaa. Jag gillar't.



måndag 20 januari 2014

0-150



Jamen. Bilderna ovan illustrerar ganska exakt vad jag känner just nu. Total trötthet. Och vårterminen har knappt börjat. Faktiskt har jag bara påbörjat en kurs ännu. Idag, faktiskt. När ni hör namnet på den förstår ni säkert lite bättre var tröttheten kommer sig av: Vetenskapligt tänkande, vetenskapligt arbete och vetenskapligt förhållningssätt. Snark! Tyvärr är den inte valbar, så det är bara att traggla sig igenom den. Men jag verkar ha hamnat med ett par goa tjejer, en hänger med från SO-kursen i höstas.

Imorgon har jag introduktion till den andra kursen jag ska läsa i vår också. Matematikinlärning. Jag ska läsa den på distans. Jag undrar var jag ska hitta de 20 timmar varje vecka som är menade att läggas på den kursen med tanke på att jag redan utan den läser heltid på en kurs (som är otroligt krävande och förmodligen tar mer än 40 timmar per timma i anspråk).

Idag åkte jag hemifrån på förmiddagen (hade iaf turen att få börja så sent som 10.15 denna första dag på vårterminen), kom hem närmare 17. Åt, duschade, vilade hjärnan några minuter. Totalt i en timme nånting. Sen var det bara att öppna matematikboken och läsa inför morgondagen. Eftersom jag läser den på distans är det en del att läsa såhär inför den första av fyra träffar på skolan. Kan bara hoppas att det blir ett lite lugnare tempo när vi kommit igång ordentligt med allt. För just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och sooova tills i juni.

Om jag inte skriver så mycket här under våren så kanske det här inlägget förklarar varför - ja, tänk att jag för en gångs skull har en giltig ursäkt och inte bara lathet och lättja ;). Men i juni hoppas jag kunna skriva ett inlägg om hur högskolepoängen rassrassrasslat in på ladok och att jag är ett stort steg närmare min examen!

Hoppas förstås kunna få till några inlägg här innan dess också, men de blir nog inte alltför många...