Bladen brinner

Häromdan nämnde jag att jag lyssnade på premiäravsnittet av en podd vid namn Bladen brinner. Det är Johanna Lindbäck, en av mina favoritförfattare inom genren ungdomslitteratur, och Lisa Bjärbo som ligger bakom podden som alltså handlar om barn- och ungdomslitteratur.

Har ni barn, är ni förskollärare eller lärare eller har ni bara barn och ungdomar omkring er i tillvaron på annat vis tycker jag att det kan vara en bra idé att lyssna!

Lite mer odlingstankar

Sommaren kom verkligen och svepte över Sverige den här veckan. Det känns underbart att tänka på att det bara är början av maj och att det bara är en försmak på vad som, förhoppningsvis, komma skall. För man vet ju aldrig i det här landet. Men efter två rätt urusla somrar så tycker jag väl ändå att det är dags för en riktig pärla till sommar igen, visst? Dock lär våren ta ner oss på jorden igen de närmaste dagarna för att påminna om att den inte är klar ännu. Men jag hoppas nog att den inte blir så långrandig i år. Jag är redo för sommaren.

Här kommer ett par bilder tagna med systemkameran istället för mobilen, innan den nya odlingslådan kom på plats. Visst ser det för risigt ut? Men tanken är som sagt att ge dessa land lite välbehövlig omvårdnad också framöver!

Här syns min dröm. Den gamla lindan som jag skulle vilja göra om till min alldeles egna trädgård. Efter att ha rivit det anskrämliga gamla traktorgaraget där ingen traktor längre huserar och byggt mitt alldeles egna drömhus, vill säga. Alternativet att ta över min mammas barndomshem så småningom finns förstås också. Men jag vill ju ha mitt hus inom några år (eller helst förra året redan), inte om potentiellt flera årtionden! Alltså lever husbyggardrömmen vidare.
 

Min tanke och önskan är ju att bygga ut dessa land till en betydligt större köksträdgård med tiden. Så länge jag inte bor vid trädgården utan över fem kilometer därifrån är det inte det lättaste att sköta det hela så som jag borde, därav de tidigare igenväxta landen. Ja, plus att jag ju sysslat med både vanliga studier på annan ord och sommarstudier av det mer tidskrävande slaget de senaste somrarna också... Men att spontant kunna gå ut och vattna, rensa lite ogräs eller så förenklar ju odlandet en hel del.

Jordgubbslandet och vad som ska bli en till odlingsplats för morot, palsternacka och sådant, eller möjligtvis potatisland!

Nu har jag dock en plan för hur jag ska förenkla arbetet för mig själv så mycket det bara är möjligt. Därmed vågade jag också utöka odlingsytan så mycket inför denna säsong. I princip är den väl mer än fördubblad. Vad planen går ut på? Kort och gott: täckodling! Istället för att släpa iväg allt gammalt gräsklipp från trädgården i svarta säckar ska det gå tillbaka in i kretsloppet. Samtidigt som ny näring tillförs minskar också risken för ogräs att rota sig och sprida sig, hur fiffigt är inte det?

Såklart måste en "Efter-bild" vara med också, även om ni redan sett den!

 Idén kommer från Sara Bäckmo som ligger bakom bloggen Skillnadens trädgård (och som dessutom släppt en bok med samma namn ganska nyligen och därtill finns både på Instagram och Facebook). I Saras blogg har jag funnit inspiration som gött på min trädgårdslängtan och odlingslust tusen gånger om sedan jag läste det första inlägget i hennes blogg förra året. Det var ett inlägg jag trillade över på den dära ansiktsboken och som handlade om hur mycket pengar hon sparade på att vara självförsörjande på frukt och grönsaker till sin familj under så stor del av året hon bara kunde. Att hennes blogg är oerhört pedagogisk och att bloggtexterna följs upp av än mer pedagogiska youtubevideos underlättar en glad amatörs försök att ta vara på alla hennes tips och förverkliga dem i sin egen, mindre skala. När ni också ett intresse för odling, framförallt av ätbarheter får jag väl tillägga, så är Skillnadens trädgård den ultimata bloggen för er!

 

Bloggen är mycket matnyttig vad gäller annat också. Som att anlägga nya land utan att gräva. Alltså. Jag tar det en gång till ifall ni inte riktigt hängde med: att anlägga nya land utan att gräva! Och utan att behöva släpa hem triljoner med dyra och tunga jordsäckar från affären. Ni hör ju! Vissa kanske gillar att gräva och har den perfekta platsen att göra av de där uppgrävda grästuvorna och bankkontot kanske exploderar av pengar som inget hellre vill än att köpas jord för. Men jag är både lite lat och ganska fattig, så det här tillvägagångssättet fick mig på fall med en gång. I den nya odlingslådan nämnde jag ju när jag skrev om den senast att jag började med att fylla upp den med gammalt trädgårdsavfall på tidningslagret i botten och att bara ungefär halva fylldes med köpejord. Om jag haft de kunskaper jag har nu redan i höstas och om odlingslådan stått på plats redan då så hade jag förmodligen börjar redan då. Men nu får jag satsa framåt istället. Nästa odlingsyta kommer vara skapad enligt Saras anläggningsmetod så att jag slipper släpa hem lika mycket jord nästa år! Plus att jag kommer täckodla, även det efter inspiration av Sara, så att jag slipper köpa hem så mycket gödsel och underhållsjord till befintliga odlingar i framtiden. En annan del i detta med gödning är något jag haft koll på sedan innan men nu blivit påmind om igen, nämligen att vattna med nässelvatten. För första gången någonsin kommer de där brännande elakingarna kunna göra nytta i mitt liv. Hurra!

Innan ni helt ledsnat ur på min långrandighet tar vi en sista närmare titt på de gamla pallkragarna. En sak som ganska snabbt visade sig vara lite till pallkragarnas nackdel var att de torkade ut mycket fortare än land anlagda direkt på marken. Det skapas snabbt en glipa mellan jorden och pallkragen, vilket jag nyligen lärde mig är en gynnsam miljö för sniglar. Och sniglar kan jag lova att det fanns mängder av förra sommaren, vilket förvisso till stor del kan beskyllas vädret. Men odlingslådorna bidrog nog så smått till det också. Detta var jag allt annat än glad över kan jag lova. En stor nackdel med odling är ju tyvärr krypen man kommer i kontakt med, åtminstone om man som jag har fobi för de flesta av dem.

Nå, för att minimera risken för fortsatt snigelinvasion och överdrivet vattningsbehov har jag iallafall bestämt mig för att ta bort den andra pallkragen. Eller kanske snarare flytta den. Bortanför pallkragen med jordgubbarna kommer jag iallafall gräva upp helt och fylla på med ny jord så snart jag har möjlighet, så att potatisen kan komma i backen i månadsskiftet ungefär. Och purjolöken som jag experimentodlar för första gången i år. Och så ska jag så bryrbönor. Och om de där morots-, rödbets och palsternacksfröna visar sig vara för gamla så skulle jag ju klämma ner lite sådana där också... Ja, ni hör ju. Jag behöver mer odlingsyta! Pronto!

Länkar, ångest och psykiska förkylningar

Jag vet inte om det är för att jag själv är på återbesök i depressionsträsket som jag plötsligt ser debatten om psykiatrin och psykisk ohälsa igen, eller om det helt enkelt är så att debatten tagit lite ny fart nu när sådant som valet inte tar samma utrymme i sociala medier längre. Det känns i vilket fall bra att debatten förs. Ju närmare arbetslivet jag kommit, desto mer har ångesten växt angående min historia och det tomma CV som den medfört. Och jag kom att fundera ännu mer när jag ramlade över flera texter med anknytning till psykisk ohälsa tidigare i veckan.

Det började med den här krönikan om psykisk förkylning i GP och fortsatte med Sofia Mirjamsdotters ledare i ST. Läs gärna båda texterna. Och dela dem. För det är så viktigt att debatten inte stannar upp, att skammen inte får fortsätta leva vidare. Att psykisk ohälsa blir accepterad och inte stigmatiseras så som den tyvärr fortfarande gör på många håll.

När 25 procent av befolkningen någon gång under sitt liv drabbas av en depression finns det inte utrymme för skam. Och det finns definitivt inte utrymme för att 25 procent av alla chefer väljer bort arbetssökande med psykisk ohälsa (om detta läste jag på twitter igår, men jag minns tyvärr inte var nu). Den nyheten bekräftade precis varför jag har den rädsla jag har kring att börja söka jobb. För tänk om ingen vill ha mig när jag inte har jobbat en dag sedan studenten för över tio år sedan? Att jag praktiserat en kort period utifrån min förmåga, att jag läst in mitt gymnasieslutbetyg via komvux (och fått MVG i en kurs och ett klart VG i en annan) spelar väl ingen roll? Allt som kommer synas i mitt CV är att jag inte gjorde någonting mellan gymnasiet och komvuxstudierna, och att min tre och ett halvtåriga lärarutbildning varade längre än så (om allt går vägen kanske jag blir klar i mitten av vårterminen nästa år ungefär, istället för innan sommaren detta år). Hur ska jag kunna förklara det för en eventuell blivande chef om jag någon gång har turen att i alla fall bli kallad till en intervju? Å ena sidan kan jag påvisa att jag läst in min utbildning på mindre än 3,5 år, men å andra sidan tog det ändå längre tid på grund av ett års studieuppehåll och sjukskrivning följt av en underkänd slutpraktik. 

Spelar det någon roll för potentiella chefer att jag med mina erfarenheter av psykisk ohälsa och ett gäng tuffa motigheter har vunnit en mängd kunskaper och erfarenheter som alla utan sådant bagage förmodligen saknar större insikter och kunskaper om? Spelar det någon roll att jag har dessa erfarenheter av psykisk ohälsa med mig in i mötet med barn som har det svårt på grund av liknande problematik och att jag då kan stötta dem på ett annat sätt, "från insidan" så att säga? Spelar det någon roll att jag lärt mig så oändligt mycket av mina erfarenheter, när det inte kan sammanfattas i ett gäng högskolepoäng på Ladok?

Jag har nått en punkt där jag är skräckslagen över att ha lagt så många år, så mycket arbete och så mycket studiemedel på en utbildning som jag när det väl kommer till kritan, kanske inte kommer bli godkänd på det allra sista momentet på. Eller där jag trots ett, förhoppningsvis snart, komplett betyg och en examen inte anses anställningsbar på grund av att jag hade oturen att bli sjuk på fel sätt för tidigt i mitt liv och därmed inte fyllde mitt CV med en massa erfarenheter innan jag lämnade tonåren. Om jag hamnar där, vad gör jag då? Svaret på den frågan skrämmer mig från vettet. Och det är just därför det är så viktigt att psykisk ohälsa debatteras och att alla chefer där ute förstår att vi som hade oturen att drabbas av de osynliga psykiska förkylningarna inte är en belastning på grund av dem, utan tvärtom kan vara en enorm tillgång med våra annorlunda kunskaper och erfarenheter.

(Jag vet inte riktigt vad som hänt med texten i det här inlägget...)

En lördagsförmiddag i oktober 2014 när hösten slutligen anlänt.

Tretton dagars vfu har klarats av och tio dagar återstår. Den här veckan har jag inte hållit några lektioner alls, förutom i måndags. Schemat har inte riktigt tillåtit. Men det har varit en rolig vecka, jag har varit med på flera utvecklingssamtal och försökt lägga lite mer fokus på bedömningsarbete. Hoppas få till ännu mer av det nästa vecka. Då ska jag återigen få hålla fler lektioner också.

Idag ska jag försöka skriva ihop den där lektionsplaneringen jag har skjutit framför mig alldeles för länge nu. Så den blir klar. På torsdag har jag bedömningslektion och måste lägga lite mer fokus på den och på att skriva självvärderingen, vilka båda ska skickas till vfu-ledaren någon dag i förväg.

Senast jag skrev var jag inte alls pepp på vfu. Kan väl inte säga att det känns jätteroligt med de tidiga morgnarna och sena eftermiddagarna nu heller, men det har blivit lättare att komma iväg på morgnarna och väl på vfu:n har tiden ända sedan första dagen gått fort så det är inget problem. Det känns roligare i största allmänhet. Men nog längtar jag tills detta är över. Mest för att jag vet att jag kommer kunna åka hem i slutet av månaden. För första gången sedan i augusti. Det känns som att det var mycket längre sedan jag var hemma än så... Hemlängtan gnager fortfarande dagligdags. Inte blir den mindre när jag läser Jonna Jintons blogg och ser alla lantliga höstbilder heller. Jag vill hem och se hösten innan den blåst av träden helt och hållet, så bara det där gråa återstår. Men jag tror jag missar den färgsprakande hösten i år... Min längtan efter ett eget hem att höstpiffa och med en öppen spis eller kakelugn att krypa upp framför med en bok, en kopp te och tända ljus intill blir också än mer intensiv. Men nästa år. Nästa år kommer jag bo i lantligheten igen och vara omgiven av den färgsprakande hösten från dag ett tills gråheten tar över. Den vetskapen känns trygg och lugnande. Även om jag förstås inte vet om jag nått ända till kakelugnen redan nästa höst så är jag i alla fall ett steg närmare ett förverkligande om jag fått ett jobb, hoppas jag.

Om bara lite mer än en månad är det dags att säga upp studentlägenheten. Jag borde börja skriva på CV och sådana saker också. Och en ansökan till en kurs jag väldigt gärna skulle vilja läsa i vår om jag inte skulle få ett jobb/tillräckligt med vik-tid, men jag vet inte riktigt när jag ska hinna. De här veckorna då jag haft vfu har jag inte varit ledig på helgerna heller, hur mycket jag än hade behövt det. Det diskberg jag inte orkar ta mig an när jag kommer hem halv sju under veckan står kvar. Tvättid kan jag inte boka annat än på helgen, för jag hinner inte hem tills den senaste tvättiden börjar de flesta dagar. Jag måste göra nya storkok för att ha något i matlådorna under veckan. Och förra veckan läste jag 37 brev från mina elever och svarade på dem alla. Och skrev lektionsplanering. Och som sagt väntar lektionsplanering även denna helg. En mycket större sådan eftersom den gäller det utvecklingsarbete vi fått i uppgift att göra. Jag måste skriva om de lektioner jag redan gjort på området men också lektioner som komma skall... Imorgon har vi bestämt möte för att prata om examensarbetet också ett par timmar på eftermiddagen. Det borde förberedas på något vis, jag vet bara inte hur. Eller hur jag ska hinna. Så jag kanske går dit oförberedd och oinspirerad...

Nu är det dock lördag förmiddag fortfarande och jag ägnar den åt att ta det lite lugnt för att jag verkligen behöver det. Jag har varit den duktiga flickan som alltid gjort det jag ska och ofta lite till under mina år på universitetet och just nu är jag så trasig att jag måste prioritera annorlunda de få gånger jag har en chans. När man har vfu kommer inte chanserna jätteofta, som kanske framgått.

Men hu. Nu blev det sådär negativt igen. Känslan efter denna vecka är verkligen i det stora hela positiv och jag vill ta den med mig till de sista tio dagarnas vfu. Jag vill göra så bra ifrån mig som det bara går och bli godkänd och gå vidare till den sista kursen med lite mindre oro i själen...

Nedräkning

Samtliga bilder är lånade från facebook-kontot Believe in the magic of Christmas. Huruvida det är originalkällan reserverar jag mig dock för!

 Det är på dagen två månader till julafton och de som följer mig på andra håll, exempelvis på instagram (där jag har samma användarnamn som här, det vill säga sandralinneas) vet att jag tjuvstartat med en del juligheter redan. Första julklapparna inhandlades förra helgen för att kunna fraktas upp i norr nästa helg, då jag med största sannolikhet åker hem för sista gången innan julvistelsen, så det inte ska bli lika mycket att släpa på till jul. Jul-teet har också haft premiär i koppen för den här säsongen, liksom juldoftljusen. Och julfilmspremiären ägde också rum förra helgen, då The Holiday lockade enormt. Nästa film på tur blir nog Polarexpressen. Och till födelsedagen har jag klickat hem Vid din sida, som kanske inte är den gladaste av julfilmer, men nog hör den ändå till när det är höst. Och juletider.

Förhoppningsvis har ni som delar min julkärlek redan upptäckt facebook-kontot Believe in the magic of Christmas. Annars föreslår jag att ni söker upp det på studs. Någon annan anledning till att vistas på facebook finns egentligen inte. Julbilder varvas med djurbilder som varvas med juliga djurbilder. Och några Halloween-pumpor. Typ. Min bildmapp kommer snart explodera av alla dessa söta och julframkallande bilder! I det här inlägget kan ni se en bråkdel av dem...

 

Ett blogginlägg med uppmaningen att läsa andras blogginlägg. Typ.

Ja, som rubriken säger. Det här är ett inlägg med uppmaningen att läsa andras blogginlägg. Först ut: Pernillas inlägg om varför det är så viktigt att läsa.

Och så Helenas inlägg om det svåra som ingen vill uppleva, men som ändå kan drabba när man som minst anar det. Och om hur alla människor skulle kunna hjälpa till. Exempelvis genom att registrera sig i Tobiasregistret. Jag ska definitivt kolla upp det.

Länkkärlek & framtidsfunderingar

Nina Åkestam skriver om vad man ska bli när man blir stor och sånt efter att ha fått en massa frågor från sina läsare, gissningsvis med anledning av den pågående högskoleansökningen (som stänger den femtonde april). Även jag sällar mig till den stora skaran studie/yrkes/framtidsfunderare.

Det är snudd på sju månader på dagen sedan jag blev sjukskriven nu. Lite mer än sju månader sedan jag tog beslutet att flytta hem igen. Och inte ens en månad sedan jag äntligen fick påbörja terapin jag väntat på i ett helt halvår (att behöva vänta så länge skulle vi kunna diskutera en annan gång). Jag har fått ut en hel del av de få sessioner jag hittills haft med min psykolog tack vare att jag redan känner henne och därtill mig själv och vilka mina problem är, men jag har mycket arbete framför mig ännu. Jag vet inte om jag kommer hinna bli "färdig" till i slutet av augusti. Tankarna och ångesten är mina ständiga följeslagare, sömnlösheten har också smugit sig på.

Jag har pendlat så mycket det senaste året i mina framtidstankar. Vill jag bli lärare? Inte? Klarar jag det verkligen? Har handledaren rätt? Borde jag lägga lärarutbildningen bakom mig? Ska jag satsa på det andra jag drömmer om? Det där som är så mycket mer osäkert?

Jag har inget säkert svar, men som Nina så klokt skriver, så kan man välja om hur många gånger man vill i livet. Det är ingen katastrof om något inte blir som man hade tänkt sig det. Och när jag besvarar frågan var jag ser mig själv som 85-åring så är det en stuga med en stor prunkande trädgård och ett fint staket jag ser framför mig. Djur och familj är där med mig. Och när jag blickar tillbaka på mitt yrkesliv så är det bland barn jag har tillbringat det, genom att lära dem läsa, skriva, undersöka, skapa drömmar och gett dem verktyg att uppfylla dem med. Kanske har jag gjort annat också, om inte annat så i alla fall skrivit böcker som då kommer stå i min bokhylla med fina omslag och mitt namn på ryggen.

Det är alltså inte dags att ge upp min lärardröm ännu. Jag ska ge den ett försök till. Men för att ge mig själv bästa möjliga förutsättningar att faktiskt nå mitt mål har jag alltså en del att klura på. Att studera så långt hemifrån är ett av de största problemen, jag är så hemkär och det tär att inte ha möjligheten att åka hem på studs när hemlängtan blir för stor på grund av avståndet. Femtio mil låter kanske inte så mycket. Men när insomnian härjar och inga katter finns i fotändan att söka tröst hos, blir  femtio mil outhärdliga.

Med lite pusslande i studieplanen skulle jag kunna korta ner min studietid borta med en termin (om jag fortfarande skulle känna att det var ett problem våren tvåtusenfemton). Med flitigare umgänge med mina vänner skulle jag kanske inte behöva känna mig lika ensam. Och med lite nya verktyg och tankesätt i bagaget från terapifåtöljen kanske livet i allmänhet blir lite enklare. Och om det trots strategier, pusslande och annat inte skulle visa sig fungera i alla fall. Ja, då har jag i alla fall försökt. Och kan välja om. Hur många gånger jag vill.

Hur ser dina planer för hösten ut?

Länkkärlek: Skrivande medmänniskor

Är du en skrivande människa? Eller har varit, men kommit av dig och nu behöver en spark i rätt riktning? Då tycker jag att du ska kika in på min vän Wallinskayas skrivarcirkelblogg och haka på någon av skrivuppgifterna som publiceras där. Man kan skriva för sig själv om man vill det, men roligast är ju om fler skickar in sina texter så att andra får ta del av dem! Och om du inte känner för att skriva något själv kanske du känner någon annan som skriver? Kan du inte berätta om skrivarcirkeln för dem då?

Själv har jag inte riktigt lyckats haka på någon av uppgifterna än, däremot har jag klurat på en skrividé ända sen i höstas där detaljerna sakta men säkert har börjat falla på plats och nu är det snart dags att sätta ner rumpan på stolen och börja skriva!

Länkkärlek

Bild: Privat

Jag läser ju evinnerligt många bloggar men är oftast dålig på att tipsa vidare om dem. Idag vill jag i alla fall slå ett slag för en av mina favoriter, nämligen Caisa K. I denna blogg är fokus på inredning och renovering av det fina lilla huset där hennes famlj bor och bilderna är otroligt fina.

Apropå att vara ute på okänt område i förra inlägget...

Hörrni. Som ni märker har min bloggfrekvens ökat de senaste dagarna. Men jag känner mig ganska mycket som Bambi på hal is och skulle jättegärna vilja veta vad ni tycker om att läsa och inte? Har ni några särskilda önskemål om vad jag ska skriva om i framtida blogginlägg? Om jag bad er om rubriker till framtida inlägg såsom en del större bloggare gjort,till exempel favoriterna Alex och Katta Kvack och Josefine, skulle ni vilja göra det då? Typ här? Nu? Vi kan ju testa och hoppas att någon okänd läsare vill ge sig till känna också. Inte för att jag har så många besökare, men någon kanske finns i alla fall?


Go ahead!

Social vs eremit?

För några dagar sedan skrev Underbara Clara om att vara en (social) eremit. Katta Kvack följde upp med ett eget inlägg med igenkänning som jag läste alldeles nyss eftersom jag är rätt mycket efter i min bloggläsning som vanligt.

Det fick mig att fundera. Att jag trivs för mig själv är inget nytt för de som känner mig och eventuellt läser detta. Med en diagnos på social fobi i bagaget är det inte helt förvånande. Och när jag väl umgås så brukar jag precis som Katta behöva dagar eller kanske rentav nån vecka eller flera för att vila upp mig efteråt. Jag bokar inte heller upp mig på för mycket flera dagar i rad om jag kan undvika det, ibland gör jag undantag och det fungerar. Men ofta leder det till att jag rådgör med mig själv i oändlighet innan jag beger mig iväg. Det är ju inte det att jag inte vill träffa mina vänner eller så. Det vill jag hjärtans gärna, och som det är nu känns det som att det händer alldeles för sällan. Men samtidigt förmår jag mig inte att göra det, för det blir inte roligt om man pressar sig till saker man egentligen inte orkar med.

Men å andra sidan så kan detta eremitbeteende också leda till ofrivillig ensamhet, slog det mig nu när jag började fundera. När vännerna vet att man inte är någon partypingla eller när man normalt sett inte umgås ofta så blir det kanske inte självklart att de bryr sig om att fråga om man vill följa med när de hittar på saker och ting. Och det blir jag nog lite ledsen av, när jag tänker närmare på det.

För innerst inne finns det trots allt också en social del i den här eremiten. Och den kan behöva lite extra lockbete för att hitta ut, men sedan kan hon trivas ändå.

Så det är det man ska skriva om alltså..?

Nagellack. Plötsligt trillade hela tre kommentarer in hur snabbt som helst. Det är alltså det man ska skriva om? Nå, ni får nog se det som ett undantag och jag får försöka att inte låta mig bli bortskämd av er uppmärksamhet, för SÅ roligt tycker jag inte att det är så det kommer bli ett återkommande ämne. Jag tänker fortsätta hålla mig till bokskriverier, ett och annat inlägg om mina studier, kanske lite mat och en väldig massa bilder på rätt ovarierade motiv i stil med katter och solnedgångar ;). Bland annat, högt och lågt.

Kan apropå nagellack tipsa om den ganska ouppdaterade men ändå roliga bloggen Jakten på det perfekta lacket i alla fall. Enjoy!

Länkkärlek igen & meningsfullhet

Jag skrev ett länkkärleksinlägg häromdagen där jag i korthet hyllade Jonna Jinton och hennes underbart, fantastiskt fina blogg och skrev att jag skulle återkomma till henne och även några tankar och känslor som jag gått och finurlat på. Det går också att koppla samman med inlägget jag skrev för en stund sedan, om högkänslighet.

Mitt i förra kursens allra intensivaste tentaplugg till både sals- och hemtenta började jag läsa Jonnas blogg, som jag hittade till för första gången för länge sedan. Då placerade jag den bara i mappen döpt till "Läs snart" där den sedan låg bortglömd och väntade. Jag vill tro att det finns en mening med att saker och ting händer och att de inträffar just då de inträffar. Så när Jonnas blogg nämndes av någon annan bloggare den här gången och jag klickade på länken var det just i rätta ögonblicket.

Stressen av två långa intensiva terminer utan ett sommarlov emellan då jag fått en chans att vila upp mig, har tagit väldigt på mig och en längre tid har jag balanserat på bristningsgränsens rand. Funderingarna på att uppsöka studenthälsan, på att kanske behöva bli sjukskriven igen, på att hoppa av utbildningen, på att flytta hem, har allesammans funnits och växt sig allt större. Men lika lätt som jag ibland ger upp utan att ge något ett sista försök och en kraftansträngning, lika svårt har jag andra gånger för att släppa något ifrån mig. Tjurskalligheten håller mig då kvar på banan och jag kämpar och kämpar och kämpar tills jag plötsligt har nått ända fram till (del)målet (och sedan kraschar jag eventuellt innan jag samlar ihop alla spillror och går vidare igen). Det är väl ungefär där jag befinner mig nu, på upploppssträckan till sommarlovsmålet. En månad återstår innan jag får packa väskan och åka hem i två och en halv månad, andas lantluft, klappa mina katter och finna kraft igen.

Men jag har också insett att detta egentligen inte är vidare snällt mot mig själv och inte är en taktik som kommer att hålla för alltid. Så jag har tänkt mycket. Kanske har jag också mognat, blivit mer vuxen, för bitarna har långsamt börjat falla på plats. Drömmarna som under en lång tid av min sjukskrivning försvann helt, har med tiden återkommit och utkristalliserats allt tydligare. I samma veva som jag började läsa Jonnas blogg gjorde jag också en vision board. Jag gjorde en för några år sedan. Även om jag inte vet om jag har den kvar längre, så minns jag en del av det som stod på den och kunde konstatera att jag kunde bocka av några av punkterna på den medan jag skrev på den nya. Det viktigaste är att blanda högt och lågt, stort och smått. Att bara sätta upp långsiktiga, svåruppnåeliga mål är inget vidare... då får vision boarden bara motsatt effekt och det känns som att man inte lyckas med någonting.

Just nu drömmer jag om mindre saker som att köpa en cykel, att vara mer kreativ och umgås mer med mina vänner men också stora saker som att få ett jobb, skriva en bok, spara pengar och köpa ett hus på landet, bli delvis självförsörjande. Ett enda litet moln på min vision board sammanfattade till slut allt det andra: leva.

Det är där Jonna och hennes blogg kommer in i det hela (igen). För livet känns mig ganska avlägset nu, staden, de tuffa studierna och det framtida heltidsarbetet är inte liv för mig. Jonna fotograferar det magiska norrskenet, har förvandlat ett stort intresse till en försörjningskälla och flyttade hundra mil från storstaden till "ingenstans" där hon plötsligt fann magin i tidningspapper, bark och en välfylld vedbod.

Jag påmindes om min barndoms vedklyvning hos mormor, om snöskottningen och tiden då jag läste, cyklade och såg magin i det lilla. Jag kände meningslösheten i att dag efter dag låta livet rinna mellan fingrarna då jag bara sitter instängd i mitt lilla studentrum med datorn och teven som tidsfördriv och insåg att det inte är att leva. Men leva ska jag göra. Det är ditåt jag strävar: mot livet.

Länkkärlek & VFU

Jag hade hoppats ha energi till att skriva ett riktigt välskrivet blogginlägg när jag kom hem efter min första VFU-dag för den här perioden. Men kaoset som rådde förra gången råder ännu i minst samma skala. Jag kan bara hoppas att det ordnar upp sig innan helgen, annars är det nog bara att stå ut. Tio dagar kvar.....

Men även om orken tryter vill jag i alla fall länka till och tipsa om den finaste blogg jag någonsin läst, nämligen Jonna Jintons. Har ni inte läst den förut, så gör det nu och lägg till den i erat bloggflöde! Jag återkommer så fort jag inte känner att hela min hjärna är mos med några väl valda tankar och ord om både hennes blogg och vad jag tänker och känner efter att ha läst den från början till slut inte mindre än två gånger.

Länkkärlek

"En av de allra svåraste sakerna med att vara borderline är att det som ena sekunden tedde sig högst rimligt och realistiskt i nästa sekund kan te sig så overkligt och främmande att man knappt vet vart man skall göra av sig själv. Detta leder såklart till en jävla massa lidande." skriver Susanna och poängterar att det inte bara drabbar henne själv utan också omgivningen.

Jag nickar och känner igen. Men jag har ju inte så mycket människor omkring mig så tack och lov går det inte ut över så många mer än mig själv. Min mamma har förstås alltid fått ta emot den största skopan. Förr skrev jag först och tänkte sedan, numer försöker jag alltid tänka efter innan jag skriver. Ibland är saker för stora för att inte skriva om, men jag vill i alla fall försöka att tänka efter innan jag spyr ur mig en text som är fri för hela världen att läsa. Att välja ord med omsorg har blivit viktigare för mig. Kanske lite för viktigt, och därför ekar det alltmer tomt på annat än vardagligt trams i min nätdagbok och blogg. Jag hoppas att jag ska hitta balansen nån gång...

Att skaffa vänner

Alexandra har skrivit flera inlägg om att skaffa nya vänner när man är vuxen (observera att det är fem separata länkar!). Jag har egentligen bara kvar en vän från "förritiden", från gymnasiet. Vi gick i samma klass i högstadiet också, men då sportade vi den där grenen "skolk" på rätt avancerad nivå båda två så då var jag knappt medveten om hennes existens. Nu var det länge sedan vi sågs, men emellanåt hörs vi och skrattar gott åt gamla minnen via telefon.

Det där med vänner var inte speciellt roligt under tonåren, jag hade inte direkt några utanför skolan. I gymnasiet blev det lite bättre, så när jag tog studenten hade jag i alla fall två personer jag umgicks med på fritiden. Men att våga närma sig och lära känna människor när man är blyg och socialfobisk är inte så lätt. Tack och lov att datorerna och internet uppfanns just i denna tid. Tack vare cyberrymden kunde jag till slut göra det där jag inte vågade eller kunde i verkligheten. Jag hittade människor som jag delade intressen med, några få människor som bodde i närheten av mig och många människor som bodde långt från mig. Utspridda över hela vårt avlånga land.

Det är länge sedan jag tappade räkningen på hur många människor jag lärt känna via internet för att sedan träffa irl. Det närmar sig tresiffrigt, om jag inte uppnått det antalet redan. Precis som när man träffar människor i vardagen så blir ju inte alla ens bästa vänner. Några kommer och går, andra stannar och blir riktigt goda vänner. Att jag mådde väldigt dåligt en lång period både före och efter studenten påverkade tyvärr vänskapsrelationerna negativt, vilket förstås är ganska förståeligt. Att orka finnas där för någon som mår dåligt är tungt, och kräver en hel del av omgivningen. Flera personer som stod upp för mig i vått och torrt och var mig väldigt kära då, finns sorgligt nog inte kvar i mitt liv längre. Det är lättare att acceptera i en del fall, svårare i andra. Men det som är viktigast att ta fasta på är de vänner som jag fortfarande har kvar!

Bland mina äldsta nätvänner finns Cathrin. Jag var rädd att vi tappat bort varandra i flera år, men så i somras ändrades plötsligt det. Idag skulle jag vilja säga att hon är en av mina närmaste vänner igen, trots att vi fortfarande denna dag ännu inte har träffats! En annan vän som jag lärde känna ganska tidigt i min internetkarriär träffade jag senast idag och som varje gång vi träffas dök den där känslan upp, att hon kommer aldrig försvinna ur mitt liv. Aldrig. Jag känner mig aldrig så avslappnad som med henne. Det är fint. Att någon man lärde känna en gång för ganska många år sedan, med hjälp av ettor och nollor, nu är någon man troligtvis kommer dricka te och prata katter med mer eller mindre regelbundet de kommande femtio åren!

Trots att jag utökat min vänskara med nätets hjälp är den fortfarande inte jättestor. Det gör mig ingenting. Jag har hellre få men nära vänner än många ytliga bekantskaper, det är något jag aldrig förstått meningen med. Nu bor jag dessutom i en stad där flera av mina vänner genom ett lyckokast hamnat genom åren och kan träffa dem nästan när jag vill. Problemet är att jag inte gör det. Jag är fortfarande alldeles för bra på att stänga in mig i mitt studentrum och leva i en bubbla. Det borde jag sluta med. Lyckligvis har jag tagit mig ur min bubbla både en och två gånger redan denna vecka, och ytterligare en kommer det bli.

Sedan är det ju inte för sent att fortsätta knyta nya vänskapsband heller. Så jag har samlat mod och frågat fikadejtchans på en bloggare och wordfeudmotståndare jag tycker verkar himla fin. En berättelse to be continued...

Sötare än socker.

Via Mackapär hittade jag den här alldeles hjärteskärande söta bilden som ursprungligen kommer härifrån. Mackapär är för övrigt en ganska ny bloggfyndighet men som gått rakt in i toppen på favoritlistan tack vare alla fantastiska bilder. Ta en titt vet jag!

Besked och länkbonanza i miniatyrskala

I fredags var VFU-uppsatserna från förra delkursen färdigrättade och inlämnade till institutionen där vi skulle hämta ut dem. Det ville sig så att jag inte såg det meddelandet på lärplattformen förrän jag hunnit hem igen från mitt förmiddagsseminarium (inte så konstigt när man inte har någon dator med sig dit, kanske). Och sedan hade vi instuderingstid igår så det dröjde ända till idag, tisdag, innan jag kunde hämta ut min väl godkända uppsats. Nu återstår bara att se vad de tycker om salstentan, vars besked kommer dröja någon eller några veckor till.

Mitt första VG på universitetet. Om jag inte får fler så är jag ändå nöjd, för nu har jag i alla fall ett! Och därmed övergår vi till andra delen i den här texten.

Igår ramlade jag över en intressant länk på twitter. Jag funderar på vad man ska tänka om rapporter som dessa. Gör det någon skillnad om man väljer ekologiskt och biodynamiskt istället? Eller är allt i slutändan lika illa? Jag känner mig en smula desillusionerad. Kungsörnen som alltid varit mitt mjöl- och pastamärke. Måste jag byta nu?

Om du är i behov av att skratta lite är det här ett bra sätt att fixa det på. Om busmejl inte är en tillräckligt stor fix så finns busmejlaren också att läsa på Bloggfrossa. För att få ut mesta möjliga av Mikebikes bloggande föreslår jag dock att du också surfar in på hans sambos blogg. Hon är Tougher than the rest och jag älskar hennes bokhylla! Den måste vara den snyggaste bokhyllan i bloggosfären.

Och så vill jag avsluta med en annan länk, som jag tänkt att jag skulle dela med mig av ett tag nu. Min fruga har länge bloggat bakom lösenord, till viss frustration ibland. Man kan ju inte länka till kloka eller roliga eller fina ord när man vill då! Men nu, nu har hon minsann tagit steget ut i rampljuset igen och om ni vill kan ni läsa henne här! I alla fall för nu. Jag har noterat viss scenskräck nu när lösenordet försvunnit, hoppas hon inte tar till det igen! :)