Sparmålen

Bildkälla

Det finns som sagt många hål att stoppa i när man levt på nästan ingenting under en väldigt lång tid. Allt från kläder, skor och temuggar med krackelerad glasyr till möbler och... ja. Ibland när jag tänker på allt jag skulle behöva byta ut, inte bara för att det vore roligt, utan för att det behövs för att saker och ting är totalt utslitna. Då kan det kännas lite övermäktigt. Listan tar liksom aldrig slut.


Det är tur att jag har vanan inne att leva snålt iallafall, då går det liiite fortare att spara till mina mål. Mina allra första mål är dels att köpa en bokashikompost för att ta min odling vidare ytterligare en dimension (det väljer jag att inte illustrera i bild just nu, bokashikomposter är liksom inte så roliga att se på även om deras funktion verkar fantastisk), dels att byta ut min rangliga gamla hylla till tre nya Billysar. Eftersom de inte är lika djupa borde det bli aningen luftigare i mitt vardagsrum, där jag i över ett års tid nu levt med två soffor eftersom ingen vill köpa min gamla tvåsitssoffa från studietiden och jag hade turen att få överta en tresitssoffa... På sikt tänker jag att det ska bli dörrar på hyllorna för att skapa lite dold förvaring. Det saknar jag till stor del i nuläget. Och ja, det hade ju gått att skruva isär soffan och hivat ner den i källarförrådet om det inte vore så att någon eller några tycker att det är väldigt kul att göra inbrott där hela tiden.

Bildkälla

En ny säng är verkligen ett måste. Den jag har nu köptes när jag var typ 16. Jag har alltså haft den i mer än halva mitt liv. Och även om jag köpt en ny tjock bäddmadrass går själva resårmadrassens grop inte att undgå att märka när man rullar ner i den. Åh vad jag önskar mig en ny säng. En bred säng. Och en sådan där fin fluffig sänggavel därtill!

Som en extra bonus misstänker jag att åtminstone en del av mina ryggproblem skulle försvinna med utkastandet av den gamla sängen.

Bildkälla

Även om jag hade lyckan att få överta en tresitssoffa av en väns mamma häromåret så börjar den bli sliten och bidrar förmodligen också till mitt ryggont. Så på sikt vill jag verkligen investera i en ny soffa. Jag har drömt om en Oxfordsoffa i närmare ett decennium nu. Kanske kan det bli en sådan den dag det är dags för soffköp!

Sedan föll jag huvudstupa när jag fick syn på den här fåtöljnyheten från Ikea. Den är ju så nätt och fin och jag föreställer mig hur jag flyttar ut den på sommaren och sitter och läser i den på balkongen... eller ännu hellre intill ett citronträd i mitt framtida växthus. Oooh!

Bildkälla

Bildkälla

Mitt största sparmål är ändå detta. Ett hus. Gärna ett i stil med detta, från Fiskarhedenvillan. Jag skulle allra helst vilja ha ett gammalt hus. Men eftersom jag vill bo på ett bestämt ställe och där absolut inte står något gammalt hus med knarriga trappor och trägolv, ja då får jag ju försöka bygga ett nytt och miljövänligt i gammal stil istället!

Men innan det kan bli aktuellt måste jag göra något helt annat. Nämligen ta körkort. Så inköp av en bokashikompost, tre Billyhyllor i midjehöjd och införskaffande av körtillstånd, teoribok och sådant som krävs för att börja övningsköra privat. Det är mitt närmsta sparmål. Jag börjar faktiskt redan närma mig! Förhoppningsvis kan jag ge mig ut längs vägarna när snön smält bort.


Vad sparar du till?

 

Bildkälla

Att komma ikapp på alla fronter inklusive den bakom köksluckorna

Bilder från Designonline

Efter så många år av levande på marginalen så finns det onekligen hål att fylla nu när jag börjat jobba och inkomsterna ökat en del. Det mesta är sådant som kostar en del och kräver lite mer sparande innan inköp kan göras. Men sedan finns ju ett par roliga mindre inköp också. Som jag faktiskt kunnat börja pricka av utan att spara först. Jag har börjat fylla på garderoben, där mer eller mindre varenda plagg var urgammalt, urtvättat, noppigt och/eller mer eller mindre håligt på ett eller annat ställe. Nu ska det bara till en utrensning också, så kommer det nog snart bli lite ordning på det området.

 

Ett annat område där det uppstått vissa bekymmer på sistone är underligt nog i porslinsskåpet, som i allmänhet är mer än välfyllt hos mig. Jag hade en utrensning inför en loppis vi hade i mammas stora garage för ett par år sedan och då rök de där enkla, svarta mattallrikarna som jag köpte när jag flyttade hemifrån. Jag var så trött på dem. Kvar blev fem udda tallrikar. Tre Mateustallrikar som alla var olika samt två Swedish Grace som visade sig vara för stora för att riktigt gå in i diskmaskinen när jag äntligen slog till på en sådan för några månader sedan. En av Mateustallrikarna har olyckligvis dessutom en stor spricka som gör att den borde få tacka för sig. Tanken när jag köpte mina första Mateustallrikar var att kunna köpa någon fram och fram allteftersom ekonomin tillät. Tyvärr drog det ut på tiden och mina kära fjärilstallrikar har numera utgått ur sortimentet, så de två jag har är troligtvis de enda jag någonsin kommer ha. Kvar är därtill en av två gråa spetstallrikar jag köpte för flera år sedan. Jag älskar den fortfarande, men styckpriset är aningen för högt för att kunna komplettera den med en gång. Kanske vid ett senare tillfälle.

En kanske inte helt årstidsuppdaterad bild lånad från Designonline

Diskmaskinsproblemet till trots älskar jag mina Swedish Grace i färgen Snö och har gjort ända sedan jag samlade streckkoder från fiskpinneförpackningar och spenatpåsar och fick två tallrikar i utbyte. Efter några dagar med en elak förkylning börjar jag bli aningen piggare och aningen uttråkad igen och de där mejlen med erbjudanden och reor trillar in i inkorgen dagarna i ända. Vad kunde jag göra, annat än att äntligen slå till?

Jag beställde fyra Swedish Grace-tallrikar för att äntligen få en komplett tallriksuppsättning. Med 25% rabatt plus en 50-kronorsrabatt för att jag anmält mig till  nyhetsbrevet känns det som ett riktigt fynd! Nu längtar jag tills jag blir frisk och tallrikarna kommer, så jag kan bjuda in några praktikmänniskor till en länge tänkt tackmåltid. Det har känts lite svårt att få till med de där gamla omaka tallrikarna (även om jag älskar dem alla var för sig är det kanske inte så roligt att duka med fem helt olika tallrikar samtidigt, särskilt när en har en otrevlig spricka i sig...). Frågan nu är hur länge jag kan motstå att slå till på nya assietter också. Även dem är jag oerhört trött på och vill byta ut, men sansade mig under den där loppisrensningen och lämnade kvar dem i skåpet.

Samtidigt har jag ett miljösamvete som förmodligen är större än gemene mans, så det är viktigt att mina köp blir långsiktiga. Jag behöver nog fundera liiite till innan jag slår till på ett av de två assiettalternativ jag väger mellan.

Ett halvår av förändring och så blev det 2018

Mina mest gillade bilder på Instagram 2017

Det har gått nästan ett halvår sedan min senaste uppdatering och det har hänt så mycket under detta halvår att jag knappt vet var jag ska börja. Men enklast är väl att börja från början, kanske. Så jag gör det.

Jag hade skördat det mesta i landen, sommarlovet hade övergått i ny termin och ett längre deltidsvikariat på fritids på samma skola som jag under de två föregående terminerna arbetstränat, när jag senast skrev i september. Den tänkta fortsatta arbetsträningen blev det inte mycket med. Samtidigt som jag jobbade jonglerade jag mejl efter mejl med diverse olika personer kopplade till GU. Jag kände mig inte alls så full av energi som jag hade önskat, men på något vis föll bitarna efter mycken frustration på plats. Boendesökandet var över nästan innan det hunnit börja och med någon vecka till godo kunde jag andas ut över att planeringsfasen var avklarad.

Natten till min födelsedag i början av november åkte ett minimalt flyttlass längs vägarna från Dalarna och söderut. På morgonen satte jag min fot på västkustmark igen för första gången sedan jag flyttade därifrån en snöstormig dag i januari 2015. Det var med motstridiga känslor. Jag var ju så trött efter att ha jonglerat jobb och det osäkra organiserandet av min om-vfu under oktober. Men strax innan avfärd hade jag fått besked att det bara gällde fyra veckor och inte fem som jag från början hade trott. Fyra veckor som borde gå fort, försökte jag motivera mig med att tänka.

Och det gjorde de förstås. Veckorna svischade förbi, även om de för all del var riktigt nervpåfrestande. Men till slut var jag faktiskt i mål. Den 1 december 2017, nästan 7 år efter att jag påbörjade min utbildning, tog jag äntligen min lärarexamen!

Jag hade svårt att tro det utan att ha det på pränt, ärligt talat trodde jag knappt på det ens när examensbeviset damp ner i brevlådan i slutet av januari. Men i tisdags kom även lärarlegitimationen och mer på pränt än så kan det faktiskt inte bli, så jag måste väl börja tro på det nu då. Jag är legitimerad lärare mot grundskolans tidigare år, i svenska, SO och matematik!

Jag hade förstås hållit lite koll på utbudet av lärarjobb i min hemkommun under hösten, och det var definitivt inget överflöd av dem. Däremot visste jag att det fanns en tjänst ute på fritidset där jag vikarierat fram tid höstlovet och Göteborgsfärden. Det var fredag och sista ansökningsdag när jag frågade rektorn om hon tyckte att det var idé att söka den. När jag kom hem från timvikariatsjobbet samma eftermiddag slängde jag ihop min ansökan och skickade in. Veckan därpå fick jag jobbet. Och när vårterminen startade gick jag till mitt första icke-timvikariatsjobb med en riktigt bra känsla i magen.

Jag jobbar inte som lärare i klass. Än. Inte så mycket iallafall. Jag har en lektion i engelska med en liten grupp elever varje vecka. Och jag har roligt med barnen och kollegorna i förskoleklassen och på fritids. Jag trivs. Spanar efter andra intressanta jobb inför höstterminen. Men jag känner ingen panik att bli lärare fullt ut. Det finns fler jobb ute nu, men jag tänker att jag hellre är kvar där jag trivs än att ha bråttom att söka ett jobb bara för att det på papperet bättre stämmer överens med min utbildning. Jag har skyndat långsamt i sju år. Eller tretton och ett halvt, om jag ska räkna med alla år som hunnit gå sedan jag tog studenten med ofullständiga betyg. Den gången, för tretton och ett halvt år sedan, var jag inte ens säker på om jag verkligen skulle lyckas läsa in mitt gymnasiebetyg. Så om jag skyndar långsamt en stund till tänker jag att det inte är hela världen.

Jag kommer nog få min första egna skolklass tids nog. Och många fler efter den.

Tre månader till jul...

Det är inte utan att jullängtet börjar smyga sig på såhär när nedräkningen övergått till tvåsiffrigt antal dagar och bara tre månader kvar till jul. Jullängtan brukar oftast vakna långt tidigare, men den trista sommaren har gjort att jag mest längtat efter sommaren 2018 nu på höstkanten. Nu börjar vindarna iallafall att vända. Jag funderar på inköpet av en ny ljusslinga till balkongen efter att den förra gett upp och förstås på julklappar. Hittills är det bara en person jag kommit på något till, mamsen känns mer omöjlig än någonsin att hitta på något roligt till. Samma sak med pappa... och själv, jo visst har jag några önskningar. Men för egen del måste jag nog fundera ut någon önskning till födelsedagen först och främst.

Höstvindar

När jag senast skrev här konstaterade jag att hela sommaren passerat och att jag hade min sista lediga dag efter en lång sommarledighet. Dagen därpå skulle jag starta hösten med en dryg veckas vikariat på en förskola innan skolan startade. De första fem arbetsdagarna förflöt utan större svårigheter än en viss trötthet i samband med den ändrade dygnsrytmen. Sedan kom ryggontet som höll i sig hela den kommande veckan och jag tog mig bara iväg till min praktikplats den dag själva skolstarten ägde rum. 

 

Veckan därpå var jag fit for fight igen, tackolov! För jag hade fått en vickdag på fritids på min praktikskola. Och innan jag riktigt visste vad som skett hade jag fått jobb fyra dagar den veckan och två dagar i veckan ända fram till höstlovet. Och sedan har det liksom bara rullat på. Fritidsjobb minst två dagar i veckan, ofta mer. Praktiken har fått stå tillbaka både för fritids och andra vikariat. Viktiga kontakter som jag skjutit på ända sedan i vårvintras blev plötsligt tagna och det förvånade mig hur väl allting flöt på.

 

En månad in på terminen och inte minsta antydan till en förkylning ännu, dessutom. Hurra! Eller? Nja... Förra torsdagen kände jag mig krasslig. Efter att ha sjukanmält mig från en sällsynt praktikdag för att vila, kände jag mig bättre på fredagen när jag ännu en gång vikarierade på förskolan istället för att ha praktik. Och under helgen pysslade jag ikapp med hemmasysslor som jag inte riktigt orkar befatta mig med under veckorna. På söndagen tog jag upp den sista potatisen ur landen och tippade på en hel massa gräsklipp på den nya gräslimpa jag anlagt nu på höstkanten (och fyllde även på lite i gräslimpan jag skapade under förra året).

  

Nöjd med min insats i odlingarna åkte jag hem och satte mig i soffan, där det plötsligt började sticka oroväckande i halsen igen. Och dessutom började ryggen bråka igen. Först kändes den bara stel, men snart var det fullskaliga ryggontet här igen. Natten till måndagen hade jag så ont som jag inte haft sedan min första riktiga ryggontsepisod förra hösten. Den varade i tre veckor och jag tog mig nätt och jämnt ur sängen många många frustrerande dagar. Nu har jag lärt mig tricket. Mikrad riskudde, upprepade gånger. Och rörelse. Så på några dagar var det värsta ryggontet faktiskt över. Men samma natt som ryggontet slog till gjorde också den rejäla förkylning jag hoppats klara mig ifrån ut. Så det var bara till att sjukskriva mig från allt jobb denna vecka. Såhär på söndagskvällen skulle jag inte direkt titulera mig helt piggelin. Jag har ett hemskt lock för ett öra och ett lite mindre lock för det andra, vilket gör att alla ljud hörs på ett riktigt irriterande vis. Men imorgon ska jag nog ändå klara att jobba igen, tänker jag. Äntligen!



Bilderna i detta inlägg är sådana jag publicerat på instagram tidigare under hösten. Tyvärr blir det inte så mycket kamerabilder, särskilt inte när jag är i odlingen jag har hos min mamma. Jag försöker bättra mig, men under alla dessa år när jag bloggat sporadiskt har jag kommit ifrån den där vanan jag hade förut att bära med mig kameran hela tiden. Vill någon följa mig på instagram, där uppdateringstakten är betydligt bättre, hittar ni mig iallafall som @sandralinneas där.

Jag avslutar det här inlägget nu, men tänkte återkomma om en liten stund med ett inlägg från mitt och pojkvännens besök till Holmsund, som jag nämnde redan i mitt förra blogginlägg. Men först måste jag förse mig med lite kvällsfika! :)

Så kom och gick en sommar...

 Våren övergick i sommar och i bloggtystnaden anlände snart även augusti, vindarna som viskade om höst liksom de mörka kvällarna och nätterna. Jag minns hur hårt de drabbade mig förra året. Hur jag mitt i den strålande sommaren plötsligt slogs av mörkret, hur tungt det plötsligt kändes. I år är känslan inte sådan, tack o lov. Därmed inte sagt att jag längtar höst.

Långt ifrån. För har vi verkligen haft sommar i år? När jag blickar bakåt minns jag inte många soliga, varma dagar. Vare sig i mitt kära Dalarna eller på nordligare breddgrader, där jag tillbringade min juli. Jag törstar ännu sommarens ljus och värme.

 Men blommorna blommar och odlingarna frodas och med lite tur kanske vi går en lång och härlig somrig höst till mötes? Måtte det bli så!

Här ovan skådas de nya buketter jag plockat in ikväll, min sista sommarlediga dag till ära. Luktärten doftar förstås alldeles ljuvligt och jag drömmer mig iväg till en framtida trädgård där de finns i betydligt större mängd och variation än vad som ryms i en ynka balkonglåda...

Imorgon börjar jag jobba igen efter åtta veckor och två dagars ledighet. Tanken är att jag ska fortsätta min praktik på skolan jag trivs så vansinnigt bra på en bit in i höst, och kanske jobba en del på, men innan skolstarten har jag fått ett vikariat på en förskola där jag jobbade en del förr och trivdes väldigt bra. Det blir en intensiv start på hösten, men jag hoppas att de sju dagarnas vikariat flyter på bra och utan några hemska förkylningar så att jag landar mjukt i skolan och återseendet med alla fina elever sedan.

Det är på sätt och vis en betydelsefull tid jag går emot nu. Flera år har jag kämpat för att nå fram och om allt går som det är tänkt kanske jag äntligen har fått min examen innan jul. Jag känner en märklig blandning av opepp, eller kanske snarare rädsla att misslyckas efter allt detta arbete, och vilja att denna prövning ska vara över nu. Jag önskar mig något annat än detta liv i limbo. Frågan är om de som ska ge mig  den där godkäntstämpeln gör det. Jag hoppas innerligt.

Möjligen reagerar någon med vaken blick över det plastiga pynt som ingår i ljusbrickans arrangemang. Den plastiga prylen påminner om den där kvällen i juni när Han äntligen kom till mig efter att vi inte setts på många många veckor. Och bar med sig en present i form av ett Kinderägg där denna gulgröna plastsak var skatten. Den kanske inte är vacker, men den minner mig om något fint. Alltså får den stanna där, tillsammans med stenarna  jag plockade i Holmsund i slutet av min norrlandsvistelse och som även de minner om sommaren. Den utflykten återkommer jag nog till vid ett senare tillfälle, tänker jag.


 

En bakåtblick

 Jag tappade blogglusten delvis på grund av strul med min gamla dator. Men i vintras köpte jag äntligen en ny och tänkte att jag skulle börja fota lite igen och återuppta bloggandet. Det blev ju inte riktigt så ändå. Men här är några tillbakablickar från den gångna vintern iallafall. En kväll bjöd jag granntanten på middag.

 

 

Naturligtvis intogs middagen bestående av mina sista hemodlade potatisar och rödbetor (och köpta morötter) och kyckling i köket där växtligheten nästintill hade tagit över både fönsterbräde och bord...

 

En sådan där härligt solig vinterdag kände jag mig tvungen att dokumentera snön. Jag undrar om det inte är den första snö som faktiskt låg kvar ett tag...

 

Sommartid och groningstid

Hur det nu gick till övergick februari i mars och snart övergår mars i april. Och här i bloggen har det varit tyst. Men jag tänkte försöka råda bot på det igen nu!

I veckan var det vårdagjämning och natten till idag var det dags att ställa fram klockan till sommartid. Det känns härligt för en vintertrött själ att kunna pricka av dessa olika "checkpoints" fram till sommaren, som jag börjat längta efter lite grann nu. Främst är det tanken på promenader när sommardagens värme drar sig tillbaka till förmån för kvällens svalka och lässtunder på balkongen som lockar. Men förstås också tanken på att det jag odlat börjat blomma och ge skörd. Och så ser jag av någon anledning fram emot att fortsätta mitt projekt med att måla vedboden hos min mamma... Det är ett projekt jag sysslat med två somrar nu och i år känner jag för att slutföra det. Men då måste jag lägga in en högre växel. Får se hur det går med det...

För ett tag sedan petade jag ner årets första frön i jorden och de har grott så fint. Det blev dels en experimentodling i form av lådan på bilden här ovan, som jag i grevens tid täckte med årets sista slaskiga snö och satte på locket på innan jag ställde ut den på balkongen. Men det blev även lite sådder för fönsterbrädan. Tre sorters tomat, lite paprika och purjolök har jag petat ner i jorden än så länge. Jag har försökt och misslyckats med att odla purjolök åtminstone två gånger tidigare, jag vet egentligen inte var jag ska placera den i odlingen heller. Jag har som inte planerat för den i år eftersom jag inte lyckats med den tidigare. Men det löser sig nog. Om det fungerar. Det vore så himla skönt att få revansch på denna krånglande växt.

Jag har egentligen inte misslyckats med så mycket av det jag odlat genom åren, även om jag inte odlat i någon större mängd eller någon vidare regelbundenhet och därmed inte heller fått några pangskördar. Men purjolök och gul lök uppdriven från frö har jag gått bet med helt. Vitkålen blev det heller inget med när jag premiärodlade det förra året, men det var helt och hållet mitt eget fel då jag inte täckte den så diverse kålfiender snabbt gjorde slut på dem. I år ger jag upp de där lökfröna och köper förkultiverad lök istället (eller vad kallas det när man köper dem i miniformat tro? jag har helt tappat ordet...). Sedan hoppas jag på att ta revansch på vitkålen också genom noggrann täckning av kålodlingsbädden, jag måste bara få ner fröna i jorden... Det hoppas jag på att få till nu till veckan.

 

Häromdan fångade jag blommorna på fönsterbrädan i vårsolen. Åh, vad ljuset gör under med mitt mående. Och energi, åtminstone ibland ;).

När jag väntade på att bli upphämtad av en av mina handledare på väg till praktiken vid halv åtta i torsdags morse strålade solen såhär fint på den klarblå himlen.

 
Vi var i skolskogen med eleverna hela förmiddagen den dagen, som även var vårdagjämningen. Vädret var minst sagt vältajmat! Idag har det varit desto fler grå moln på himlen, men termometern har ändå visat +16,5 grader. Ännu vid denna sena timme, klockan har passerat 21, visar min termometer 7,9 grader ute. Jag borde kanske ha fångat värmen innan den försvinner igen, men jag valde att stanna i soffan och se diverse saker på play, läsa lite och spela Hay day. Förhoppningsvis hinner jag fånga de fina vårdagar som fortfarande inte varit.


 

Novembervinter

Det blev november och snön föll. Inte årets första, men den första att ligga kvar på marken. I mina trakter började det snålt trots klass2-varningar och löfte om upp till fyra decimeter snö i första prognoserna, men i slutändan gick gräset gick fortfarande att ana under snötäcket. Men för första gången på många år gick min stående födelsedagsönskan om snö på min födelsedag ändå i uppfyllelse. Det gladde mig!

Den tredje november var himlen snudd på lika strålande blå som idag och några enstaka snöflingor signade under dagen ner från himlen, nästan som en hälsning från mina människor där uppe ovan molnen.

Och så föll sedan den riktiga snön i onsdags! Inga fyra decimeter, men väl en eller en och en halv. Och kylan tycks hålla i sig ännu ett slag!

Förra helgen satte jag upp ljusslingan på balkongen och klippte ner den blommande luktärten och tagetesen som slutligen blivit ganska ledsen (mer för att jag inte vattnat så mycket på sistone än pga kyla dock, men om den stått kvar hade den förstås gett upp nu när minusgraderna kom). Först hade jag tänkt vänta med att tända ljusslingan ett slag till, jag ville bara få upp den innan det blev för kallt för fingrarna. Men när en granne i huset mittemot plötsligt dundrade på en mycket juligare flerfärgad ljusslinga föll jag för frestelsen och myser nu i soffan om kvällarna när jag tittar ut genom fönstret i balkongdörren.

Jag hade egentligen tänkt piffa balkongen betydligt mer än såhär, men kylan och den tidiga vintern tog mig med överraskning, så än gapar de sista balkonglådorna tomma. Jag hoppas kunna ta mig ut i skogen och hämta hem lite ris innan första advent iallafall. Och så ska jag ställa ut den fina lykta jag fick i födelsedagspresent förra året och som lyste upp det bortre hörnet av balkongen hela förra vintern. Än så länge står den och lyser i köket om kvällar och nätter istället, men idag tror jag minsann det är dags för den stora flytten även om jag tycker lite synd om den som ska behöva stå ute i kylan. Japp, så fånig är jag! :)

På bilden ovan kan en fågelmatare anas också. Jag vet inte om mina grannar gillar det så värst mycket, men det bryr jag mig inte om. Jag har tre söta små talgoxar som hälsar på och tacksamt pickar på talgbollarna varje dag.

Jag önskar att jag haft en lite roligare utsikt än ett hus här, men om jag sitter i soffan ser jag bara taket och det är ju rätt snöigt fint trots allt. Och så den där blåa himlen ovanför det...

Idag är det sedvanlig ledig fredag från praktiken, jag har inte tagit på mig något vickpass heller och jag tycks få tillbringa den hemma som jag allra helst ville. Annars var det tal om att fara ut till mitt lilla paradis för att skotta snö,gosa katt, se lite golf och kanske röja lite mer bland mina pryttlar. Men det får bli en annan helg. Men lite tråkigt är det, för det hade varit en perfekt dag för fotografering nu när jag gjort den här investeringen:

Japp, det är ett helt gäng reafyndade minneskort. Nu ska det väl ändå dröja länge tills jag får problem med fullt minneskort igen tycker jag! Och bäst av allt är förstås att jag verkligen kommer kunna ta upp fotograferandet med systemkameran igen, något som talar för en ökad blogginspiration framöver. Sedan kan förstås det faktum att julen närmar sig inverka lite på blogginspirationen också...

Hoppas solen lyser även på dig och att du får en fin helg!

Julpepp?

Men vad är detta? Tre inlägg inom loppet av bara någon timme? Ja, jo. Ibland blir det bara så. För det går ju inte att inte uppmärksamma att det idag är den tjugofjärde och därmed bara tre ynka månader kvar till jul. Igen.

Jag skrev ju igår om min stora opepp i månadsskiftet juli/augusti när hösten plötsligt drog in över oss minst en månad för tidigt. Vi hade liksom nattfrost. I början av augusti. Folk skrapade bilrutor en morgon här i krokarna. Allt var bara fel fel fel.

Sedan dess har jag inte riktigt känt mig i fas med hösten på samma sätt som jag annars brukar. Efter en riktig sommar finns ju liksom inget bättre än att få börja hösta till det. Med nya höstiga gardiner, tända ljus, varmare filtar, grytor och soppor, fredagskvällar i tevesoffan.

Men nu så. Så sakteliga har den smugit sig på, höstpeppen. Igår krattade jag sprakande röda lönnlöv och såg fram emot mer av den varan framöver. Och grytor och soppor står på matsedeln. Ljusen brinner för glatta livet. Jag planerar att höststäda så att jag kan börja höstpiffa lite mer. Häromdan bytte jag kuddfodral på en soffkudde. En till ska bytas ut till mer höstig klädsel.

Jag har till och med börjat längta så smått efter julen. Något jag vanligtvis brukar göra redan kring den tjugofjärde juli, men som av ovanstående anledning inte alls hände i år. Men nu är det väl dags. Tre månader går så vansinnigt fort, för att inte tala om dryga två månader som ju är allt som återstår innan det är dags att börja leta fram adventspyntet och planera årets julkakor och sådant där. Årets första julklapp har jag dock redan hunnit inhandla för ett bra tag sedan, trots opeppen. Återstår några till, men paketen blir nog inte så många i år så det ska väl hinna ordnas i god tid före själva dopparedagen.

Hur känner ni inför julen just nu? Gör ni som emojiaporna som håller händerna för ögonen och öronen och ignorerar julens existens eller börjar ni längta lite smått och tycka att nämnandet av julen känns okej?

Fredagskväll

 

Det fanns en tid när jag ofta gjorde chokladbollar. Den tiden är en svunnen tid. Men i sommar fick jag plötsligt för mig att göra ett gäng och då blev jag förstås påmind om exakt hur eminent konceptet chokladbollar (eller än hellre arraksbollar) är. Så idag fick det bli en repris. Perfekt inför årets första Idolfredagskväll, ju. Viktigt är att förvara dem i frysen. Kylskåpskallt är liksom inte tillräckligt kallt!

Jag har ju hängt i mitt lilla paradis ett par dagar, vilket välbevandrade läsare av denna blogg lätt kan lista ut med ledtrådar i form av katt- och trädgårdsbilder. Den här herren ville inte riktigt göra sig på bild idag dock, det var alldeles för grådassigt väder.

Imorgon bär det av hem igen. Jag tänker mig en riktig stökartid den närmaste veckan, innan en ny vardag tar sin början. Vad det innebär mer exakt kanske jag återkommer till. Den närmaste veckan ska det iallafall, förhoppningsvis, röjas och städas, tvättas och lagas storkok, och kanske planteras om någon blomma eller två. Sedan hoppas jag få till en hel del skrivtid också. För jag är på gång nu. Jag har börjat skriva lite smått. Inte bara här, utan också sådant där annat skrivande som jag hoppas ska leda någonstans någon gång. Jag har börjat lite lätt med en skrivövning. Det ska få bli ett par till innan jag ger mig på något lite större. Just nu vill jag bara få upp farten igen, hitta tillbaka till den där skrivande delen av mig själv som jag ganska länge har saknat nu.

Men här närmast ska jag lyssna klart på premiäravsnittet av barnbokspodden Bladen brinner och sedan ska jag gå och lägga mig i sängen där jag är rätt säker på att en svartvit liten pälsboll redan ligger och sover sedan flera timmar. Medan jag rundar av kvällen med att kika in på instagram blir det också lite kattgos och tasshållning. Bättre sätt att avsluta en dag finns nog knappt.

Bejakad inre tant...

 

Efter några års uppehåll tog jag upp mitt korsstygnsbroderande i somras. Jag broderade på löpande band, påbörjade flera nya broderier. Inget av dem blev helt avslutat, tyvärr tryter mitt tålamod ofta när det kommer till slutfinishen med efterstygn och montering. Men tanken är väl ändå att de ska bli klara allesammans en dag. Jag har dock ingen brådska, det får ta den tid det tar.

Här är ett av broderierna jag påbörjade och som nääästan blev klart. Jag hoppas att jag kan visa en bild på det färdiga broderiet framåt sommaren någon gång. Jag påbörjade även ett annat broderi med kattmotiv, men det tycks jag inte ha någon bild på. Men jag hoppas att jag kan få det färdigt också i sommar.

Jag tog mig också an ett tredje broderiprojekt, mitt största någonsin. En julstrumpa med den tätaste väv jag någonsin broderat på!

Såhär långt hann jag på bara någon månad. Sedan kom december och mitt fokus hamnade på att julpynta och sådant istället. Men jag har ingen brådska. För någon månad sedan återupptog jag broderiet igen, men nu blir det bara några stygn nu och då när andan faller på. Det blir inga långa broderipass som i höstas. Hoppet är ändå ganska gott om att hinna klart med strumpan innan jul i år. Annars är det ingen katastrof om det dröjer ett år till. Mottagaren är fortfarande liten och kommer ändå kunna ha glädje av strumpan i många år, även om det skulle dröja till nästa år.

Här är en någorlunda nytagen bild. Som synes närmar sig slutet på själva korsstygnsarbetet trots allt. Sedan återstår bara allt det där andra, det som jag nyss skrev att jag fastnar vid... Den här gången måste jag dock bita ihop och ta mig igenom det så att mottagaren inte hinner sluta tro på tomten innan det blir klart ;).