Fredag, gråväder, golf och så de never ending odlingsfunderingarna förstås

Förra året var trädgårdslivet helt skevt tack vare den konstiga våren och sommaren. Vid midsommar, när syrén, pion och rosenbuskar vanligtvis blommar "på sista refrängen" hade de knappt ens hunnit börja slå ut. Och när de väl vecklade ut sina vackra blommor varade blomningen bara några få dagar. Jag kände mig så snuvad på konfekten då. Inte nog med att vädret var skit, nu var de där sakerna som är så fantastiska med just våren och försommaren överspelade på ett ögonblink. Så får det bara inte bli i år igen! Måtte pionen blomma just såhär vacker länge, länge om en dryg månad.

Om föregående bild skildrade en sådan där dag när sommaren visar sig från sin bästa sida är denna dag mer som den här bilden. Minus minsta lilla solstrimma och höstfärger på träden. Det är helt enkelt bara grått, blött och ibland kommer riktiga skyfallsskurar som får katten att gå ut i hallen och gömma sig i hopp om att ljudet inte ska nå dit.

 

Här Höstfloxen som var större än någonsin, men som aldrig slog ut mer än såhär i höstas. Så tröstlöst trädgårdsår!

För jo, jag befinner mig i mitt lilla paradis sedan igår då jag cyklade hit med alldeles för mycket packning hängandes och slängandes från styre, cykelkorg och pakethållare (nåja, mest kanske från styret...). Men det gick bra i alla fall och på hemvägen har jag tackolov inte lika mycket saker i släp eftersom jag kommer att ha ätit upp en hel del av packningen då ;).

Eftersom vädret bestämt sig för att vara såhär grått och blött har jag mest sett på golf och gosat katt dessa två dagar. Men imorgon hoppas jag på bättre väder, yr.no har iallafall lovat det i sin långtidsprognos. Då ska jag äntligen gräva land så jag kan få ner de sista fröerna i jorden! Det vankas brytbönor, två sorters sallat och så ska det lämnas plats för potatisen som ännu inte är riktigt redo att planteras tror jag. Det är första gången jag odlar potatis och jag har nöjt mig med köpepotatis av tre olika slag denna gång. Får se hur det går. För närvarande ligger de iallafall nedtryckta i några centimeter jord intill ett källarfönster och bildar rötter och blast. Enligt min nya trädgårdsguru ska det vara gynnsamt när de väl sätts ut i landet sedan för då kan de fortare producera potatisar. Och det gillas ju! Går potatisprojektet bra hoppas jag på att kunna odla ett helt gäng potatisar nästa år, kanske rentav bli självförsörjande. Med andra ord lär jag behöva förbereda ett till land tills dess...

Att bli självförsörjande på potatis låter kanske som ett enormt projekt? Men ärligt talat äter jag inte jättemånga kilo potatis under ett år, så jag tror inte det ska bli några problem. Skulle jag få ihop 20 kilo hade det nog räckt ganska långt. Det gäller bara att komma underfund med hur de ska lagras över vintern. Liksom ett gäng av de andra grönsakerna jag odlar...

En vecka passerar så fort...

Här växte en gång ingenting. Det var bara ogenomtränglig asfalt på den här platsen. Men åren gick, marken under asfalten rörde sig med tjäle, väder, torka och annan påverkan. Såsom bilarna som rullade fram eller stod parkerade på asfalten. Med tiden sprack asfalten upp, det började växa mossa på den. I asfaltssprickorna stack plötsligt växtlighet upp. Smörblommor, maskrosor, små träd och växter som buntas ihop med under den trista etiketten ogräs.

Jag har gått på den här asfalten miljontals gånger genom åren. Ända sedan jag tog mina första steg. Därför tycker jag oerhört mycket om de här bilderna som för en annans blick kanske bara är intetsägande, trista. Fyllda av ogräs.

  

Det har passerat en hel vecka sedan jag skrev senast. Inte för att jag inte velat skriva. Det har jag. Det har varit så roligt att så smått börjat hitta tillbaka hit. Men den försmak av sommar som hastigt sköljde över Sverige under ett par veckor försvann ju sedan lika hastigt och med sig tog det gråa vädret och kylan också all min ork och inspiration. Jag har helt enkelt inte vetat vad jag skulle skriva om riktigt.

 

Idag skiner solen igen över Dalarna, men jag antar att det bara är tillfälligt. Vidare varmt har det inte varit heller. Men jag har tagit min chans att mysa inomhus under veckan. Kockat ihop en lyckad kycklinggryta, läst, läst lite till och läst ännu mer. Sett lite serier på nätet, sett Eurovision - båda semifinalerna och förstås också finalen, gjort chokladbollar. Städat. Diskat. Vattnat blommor och plantor. Det är hög tid nu att börja plantera om allting en sista gång. Men jag har inte tillräckligt med jord hemma, så ett stort projekt att börja med är att frakta hem ett gäng säckar med jord medelst cykel eller hur det nu kan tänkas lösas... Imorgon tänkte jag, i väntan på det där jordprojektet, ge mig på att plantera om mina palettblad som är nöjda med vanlig blomjord. För det har jag iallafall hemma redan. Hoppas jag. I annat fall är det ganska mycket enklare att frakta hem en tioliterssäck med jord än en femtiolitersdito åtminstone.

 

Snart blommar smörblommorna igen. Och liljekonvaljerna. Och syrénerna. Och häggen. Och rosorna, lupinerna, pionerna och allt det andra. Jag längtar så. 

 

Till veckan ska jag ta nya tag med de där igenväxta landen i min mammas trädgård också. Jag vill så det sista som återstår senast veckan därpå! Utom möjligen potatisen, för den vet jag inte hur det går för där den står i källaren vid trädgården.

 

Vad tänker ni? Vad gör ni? Vad läser ni? Odlar ni? Vad odlar ni? Berätta! Eller skriv bara en kommentar om något annat här nedan! Det är inte i första hand för kommentarerna jag bloggar, men det är roligt när någon väljer att lämna någon rad ibland!

Köket

Idag räckte visst inte tiden till riktigt. Trots sovmorgon var jag ändå helt slut när jag kravlade mig ur sängen vid elva, frukost intogs först vid halv ett och sen behövde ett diskberg tas om hand och mat lagas. På eftermiddagen sådde jag luktärt också. För att ändå få ihop ett blogginlägg tänker jag att några glimtar på mitt kök kan vara på sin plats. Detta är bilder från förra våren när jag inte riktigt hunnit få allt i ordning ännu. Jag sitter alltså inte i luften om någon trodde det ;).

Jag köpte ett litet klaffbord på en antikbutik i Orsa för att kilarna till bordet på bilderna här ovan var puts väck och det inte var stabilt nog att ha som köksbord i det skicket. Naturligtvis kom kilarna till rätta samma dag som bordet kom hem. Sedan skulle det visa sig att det var svårt att ha klaffbordet i köket med stolar runtomkring ändå, så det gjorde ingenting. Däremot har klaffbordet senare fyllt en viktig funktion som blombord i vardagsrummet i nedfällt skick. Tanken är att det ska målas, för det är gjort av nån slags träskivor och inte rent trä som man kanske kan tro. Jag har bara inte riktigt kunnat bestämma mig för om det ska bli grått, grönt, svart, vitt eller kanske någon annan färg ännu. Jag har dock tänkt testa att måla det med kalkfärg som ju är så populärt nuförtiden. Tycker det verkar bli så fint och levande med sådana färger.

 

Eftersom klaffbordet inte är så fint i omålat skick lade jag på en duk för att täcka så mycket som möjligt av det. Men det blev lite väl mycket blommönster då... Varken duk eller bord blev heller långlivade i köket. Jag bytte snabbt tillbaka bordet med de återfunna kilarna som kommer från min mammas farmor från början istället.

Lite kuriosa såhär avslutningsvis. Den gula begonian köpte jag till påsk förra året. Den fick bo i sin köpekruka fram till februari i år, men blommade ändå konstant fram till jul. Efter avtog blomningen nästan helt, men någon enstaka blomma har hela tiden funnits kvar på den. Det känns lite fint att lyckas med en sådan sak efter att en gång i tiden ha lyckats ta död på alla pelargoner jag ärvde av min mormor...

 

Detaljbilder på bordet. Älskar de där kurviga benen!

Snart blommar syrénen igen

Jag lade upp några bilder tagna kring midsommartid förra året här på bloggen igår. Jag tänkte att jag lika gärna kunde visa några fler också, för ni har säkert noterat att alla bilder mer eller mindre varit gamla sedan jag återupptog bloggandet. Det känns lite som att kolla i skafferiet och gör slut på det som finns där innan man skriver handlingslista och går och handlar nytt. Jag vill bli klar med det gamla först liksom. Och så gillar jag att ha alla bilder på ett och samma ställe, här i bloggen. Ifall något skulle hända med datorer, minneskort och sådant därn't. Jag hoppas i har överseende med de gamla bilderna, för så småningom (snart) kommer det ju bli mer färska uppdateringar.

Temat idag blir syréner. Om jag inte minns fel så hade de knappt hunnit slå ut vid midsommar ifjol, vilket kändes väldigt konstigt eftersom de mer eller mindre är överblommade vid den tiden annars. Men än konstigare var att blomningstiden var rekordkort för både syrénerna, pionen och de vackra mormorsrosorna som beundras av alla som går förbi dem där hemma i byn när de blommar.

 

Måndagstrött och psykisk ohälsa.

Idag värker kroppen, muskler är sega och närmare tio timmars sömn verkar inte ha gjort susen mot tröttheten. Snarare tvärtom, tror jag. Men jag har börjat lära mig hur jag fungerar nu. Cykling, byggande, målande och sedan cykling hem igen inom loppet av mindre än ett och ett halvt dygn är som så många andra aktiviteter något jag behöver följa upp med en vilodag eller två.

Turligt nog vet jag att värken är tillfällig, jag är inte van att cykla och mina muskler är inte vidare vana att arbeta. Men den mentala biten bär jag med mig varje dag året runt och har så gjort i många många år vid det här laget.

Jag fick diagnosen social fobi och depression vintern efter att jag tagit studenten. Men jag hade kämpat länge redan då med bland annat vad jag genom åren benämnt som skoltrötthet och även om jag såg mönster redan vid tjugo gör jag fortfarande nya upptäckter och kopplingar nu vid trettio. Faktum är att jag gjort så många nya kopplingar och upptäckter om mig själv och hur saker hänger ihop det senaste året eller två att jag ibland undrat om jag kanske är korkad som inte kunnat se hur saker hängt ihop långt innan det. Men jag antar att det är det som är utveckling, att växa, att åldras...

 

Jag nämnde i förbifarten i ett tidigare inlägg att jag började jobba som vikarie inom skola och barnomsorg när jag flyttade hem efter de avslutade studierna förra vintern. Men att jag mest blev sjuk hela tiden. Femton veckor bara mellan april och oktober. Alla dessa svåra förkylningar och osäkerhetsaspeterna kring att jobba som vikarie dränerade mig med tiden på all energi och under hösten blev jag sjukskriven igen. Efter nyår hade jag hoppats på att få till en praktik istället, men det vill sig inte riktigt. Kring det känner jag både frustration och lättnad, för efter att ha börjat komma upp på lite stabilare mark igen strax före jul blev januari och månaderna därefter bara ännu en utförsbacke där jag famlade blint efter fotfäste.

Som det ser ut nu väntar ännu en period av sjukskrivning. Jag har vänt och vridit på tankar och känslor, försökt bli klok på vad jag orkar, vill och kanske skulle klara av när det kommer till arbetslivet. Jag vet inte om jag vill eller ens kan fortsätta kämpa med att klara min lärarexamen, vilket är lite panikartat efter en helt genomförd utbildning (där jag blev underkänd på sista momentet...) och en kvarts miljon i studieskulder. Men mitt liv har alltid tagit förunderliga irrfärder och sällan varit lätt, så att det fortsätter på samma sätt... Ptja, vad ska jag säga?

Om det inte vore för omgivningen(s tänkanden, tyckanden och rädslan för dömanden) vore det nog inte så svårt att erkänna misslyckandet och släppa greppet. Men som det varit så har jag kämpat vidare när det förmodligen hade varit klokare att bara släppa greppet och försöka finna en ny livsstig  som fungerat för mig och inte det som är normen här i världen, eller kanske snarare vårt samhälle.

Om jag kommer kunna jobba, heltid eller deltid, som lärare eller något annat, får framtiden utvisa. I nuläget orkar jag inte tänka på det mer. Jag är som sagt oändligt trött. Jag måste hela tiden prioritera vad jag måste göra först, vad som kan vänta. Saker som bara borde ge energi, som att träffa en vän eller genomföra ett byggprojekt, ger inte energi utan har snarare rakt motsatt effekt. Men jag lär mig mer och mer för varje dag hur jag ska tänka och agera för att komma runt det i den mån som är möjligt. Vilodagar är svåra när man i grunden vill göra saker, men de behövs. Och resten av tiden balanserar jag mellan att "göra nytta" såsom att handla, laga mat, tvätta och städa och att fylla livet med saker som får mig att må bra och som trots all motighet får livet att kännas meningsfullt.

Det verkar inte vara så lätt för omgivningen att förstå denna balansgång. Vissa blir frustrerade när jag går under jorden och deras telefonsamtal förblir obesvarade, vissa förstår inte de ekonomiska påföljderna "du borde hänga med ut!" "kom hit och hälsa på!" "köp en biljett till konserten då! det är ju bara att låna pengar om du inte har råd!". Vissa förstår inte hur ensam man blir när man inte orkar svara i telefonen, när man inte har råd att hälsa på och när man bett om och om igen om att vänner ska komma och hälsa på istället. Vissa förstår inte att tystnaden betyder "du behöver vara den som tar kontakt för jag orkar inte nu, jag orkar inte vara den som bär alla relationer jämt och ständigt". Och andra kanske förstår, men tröttnar. Orkar inte finnas kvar. Då blir det ensamt på riktigt.

Det här inlägget var inte alls planerat att bli som det blev. Jag skulle skriva att jag var trött och att jag aldrig tröttnar på vyn på dessa bilder. Jag har genom åren medvetet försökt att undvika att skriva av den här sidan av mitt liv i just den här bloggen, det finns andra kanaler där jag vänder mig ut och in kring detta. Men det känns samtidigt fel att försöka dölja och undvika något som utgör en så stor del av mitt liv. Samtidigt vet jag också att jag inte är ensam. Jag blev så glad när jag läste denna twitterrant om depression för en tid sedan och delade den vidare både på twitter, facebook och andra ställen just för att det behöver diskuteras mer. Psykisk ohälsa borde vara skamfylld lika lite som cancer, feber eller vilken annan sjukdom som helst och då finns ingen annan väg än att prata mer om den. Jag hoppas verkligen ni tar er tid att klicka på länken och läsa den när ni läst klart här. Vilket jag hoppas att ni gjort trots att det blev en ganska lång text...

De här bilderna är tagna kring midsommar förra året. Nu är det snart dags igen, inte två månader återstår!

Vilodagar till trots, äta måste man ändå. Så tror jag att jag ska avsluta här och gå och kika lite i frysen och försöka bestämma vad jag sa äta till luddag idag. Det lutar mot en sådan där nödlösning som inte kräver så stor insats från mig, typ fiskpinnar eller frysta köpeköttbullar och strips.

Tanke

Visste ni att pensée betyder tänka på franska? Kanske att penséer ser lite tankfulla ut, när jag tänker efter? Nå, nog om den kuriosan nu. Jag har nått det första delmålet för mitt projekt idag. Den delen som består av inköp av material, tillkapning och ihopfogande av detta samt målning av det färdiga bygget. Om jag kände mig lite smått zen första byggdagen för några veckor sedan så kan jag inte påstå att jag gjorde det idag. Idag var svordomarna många och tålamodet kort. Men klart blev det. Och lite vint. Men det bryr jag mig inte om! Det är mitt första snickeriprojekt sedan träslöjden i högstadiet, förutom montering av några möbler här och där genom åren, så det är väl inte mer än rätt att man är lite glad över att ha rott det i hamn då? Eller ja... det var ju det där med delmål. Nu ska resten till också. Förhoppningsvis blir det någon av de närmsta dagarna. Sedan kan jag äntligen visa upp projektet här!

De här penséerna fotade jag hos min mamma förra sommaren. Jag blev väldigt förtjust i den här ljuslila/blå färgen och funderar på om jag inte skulle försöka hitta någon sådan att ha på balkongen i år tillsammans med några vita? Och kanske rosa.

Efter att jag avslutat det där byggprojektet i eftermiddag cyklade jag hem igen och nu känner jag att det börjar bli dags för något ätbart i väntan på kvällens avsnitt av The Little couple, en serie jag började följa tidigare i vår och nu är helt fast i. De är så himla roliga, Jen och Bill. Har ni sett det någon gång?

Tills vi hörs nästa gång lämnar jag er med de sista penséebilderna här. Och några nya tankar, kanske. Adios!