Steget efter, Henning Mankell.

Jag kan erkänna att jag inte var vidare glad över att behöva läsa Mankell under deckarkursen förra sommaren. Några vidare förhoppningar hade jag inte heller, även om de Wallander-deckare jag sett filmatiseringar av varit helt okej. Det är ju ändå ett ganska långt steg mellan bok och film ibland. Och de där självgoda gamla gubbarna.. är inte de bara överskattade?

Det dröjde dock inte länge innan jag var fast. Snarare var jag fast från första sidan och mina fördomar fick jag äta upp rätt ordentligt. Steget efter är en av de bästa deckare jag någonsin läst och jag är mycket nyfiken på att läsa övriga böcker i Wallander-serien. Kan hända att boken är i längsta laget, men det är okej. Betyg: 4/5.

Fladdermusmannen, Jo Nesbø.

Läser man en sommarkurs om deckare är det ganska enkelt att det ingår en del sådana i kurslitteraturen. Både före och efter det att jag läste Fladdermusmannen fick jag alltså uppleva olika typer av deckare, av varierande kvalitet. Läser man på omslaget av Fladdermusmannen står det att boken är en internationell storsäljare. Det hade jag väldigt svårt att förstå. Så vidare bra tyckte jag faktiskt inte att den var. Jag hade väldigt svårt att betygsätta Nesbøs bok, minns jag. I slutändan valde jag det snällare alternativet och gav boken 3/5 i betyg. Men de övriga böckerna i serien känner jag inte minsta sug efter att läsa...

Överensstämmelser, Simona Ahrnstedt

Förra sommaren läste jag ju, precis som i sommar, en litteraturvetenskaplig sommarkurs. Det innebar mycket läsning, mycket mer än i år. Ändå kunde jag inte hålla mig ifrån att läsa en bok helt för nöjes skull mitt i all annan litteratur. Jag hade länge velat läsa Överenskommelser och plötsligt kunde jag inte motstå den längre utan gav mig själv ett par dagar med mindre (eller kanske rentav inget) plugg utan bara nöjesläsning. Kanske var det så att jag inte hade något val. För när jag väl börjat läsa kunde jag inte lägga ifrån mig boken igen

Många hackar på romance. Själv är jag inte vidare bevandrad inom genren, även om jag nog ramlat över en och annan pocket under tonåren efter att ha gjort raider i mammas bokhylla eller så. Det är inget jag varit särskilt intresserad av liksom. Men Simona Ahrnstedt skriver inte "hjärndöd romance", om ni tillåter uttrycket. Det här är en bok som berör, väcker känslor och en önskan om att läsa mer. Och mer ska jag också läsa, för det finns två böcker till i samma serie och en ny serie är för tillfället under skrivande. Jag ser verkligen fram emot att följa Ahrnstedts fortsatta författande.

Betyg? 5/5 såklart!

Till dess din vrede upphör, Åsa Larsson

Till dess din vrede upphör är en spänningsroman med övernaturliga inslag och ingår i en serie. Jag hade inte läst någon av de tidigare delarna, och jag tror att läsningen förlorar på det även om böckerna är fristående från varandra och det nog är tänkt att man ska kunna hoppa in mitt i serien. Än en gång är det en bok som ingår i min sommarkurs Moderna kriminalromaner, vilket gör att jag måste läsa just denna bok. Hade det varit ett eget val hade jag väntat med att läsa den tills jag hade läst de föregående delarna. Om jag nu hade valt att läsa denna serie alls, för övernaturliga inslag i en deckare känns inte riktigt rätt sådär rent spontant. Jag läser aldrig böcker med övernaturliga inslag annars, bortsett från Harry Potter, ungefär.

När jag nu ändå läst Till dess din vrede upphör, så känner jag trots allt att det var rätt okej. Larsson håller det övernaturliga på en överkomlig, lågmäld nivå som inte gör att jag stör mig på det. Hon har i övrigt ett lätt språk. Vissa stycken är poetiska och utan tvekan det jag tycker bäst om i boken. Hon krånglar inte till saker och ting, och boken är väldigt lättläst vilket jag uppskattar när handlingen i sig stundvis är ganska otrevlig läsning.

Det jag finner mest intressant i boken är de fasta karaktärerna, och om jag skulle få för mig att läsa de tidigare och eventuellt senare böckerna i serien så är det för deras skull.

Till syvende och sist känner jag inte att det finns så mycket mer att säga om den här boken, och liksom nyss när jag skrev om Män som hatar kvinnor måste jag ta det som ett tecken på att den här boken inte är värd ett så högt betyg som jag kanske tänkte mig när jag just läst ut den. I bokboken står 4/5 noterat, och även om jag låter fyran stå kvar så är den inte lika stark nu utan ligger alldeles på gränsen till en trea.

Män som hatar kvinnor, Stieg Larsson

Män som hatar kvinnor var nog den bok som stod allra högst på min vägrar att läsa-lista. Inte för att jag trodde den skulle vara dålig, absolut inte. Den stod där för att den hypats och lästs och pratats om så jag blivit alldeles less trots att jag egentligen inte visste mer om den än att en av karaktärerna hette Lisbeth Salander och var datahacker med väldigt mycket kajal. Nej, jag trodde inte att Män som hatar kvinnor skulle vara dålig. Men jag hade inga skyhöga förväntningar heller när jag gav mig i kast med läsningen som blev oundviklig tack vare sommarkursen jag läser där den ingick i litteraturen.

Jag tror jag hade hunnit ungefär trehundra sidor, det vill säga mer än halvvägs, igenom boken när det äntligen började hända något. Jag var skeptisk dessförinnan, trodde inte att den skulle lyfta och att hypen inte var överdriven. Men sedan lossnade det. Med Val McDermids Sjöjungfrun sjöng sin sång i färskt minne läste jag ett par partier med extremt obehag. Ungefär samtidigt inföll även bladvändar-modet. Jag ville bara få alla lösa trådar sammanflätade, ville begripa det jag inte kunde få ihop på egen hand.

Och sedan var boken plötsligt slut och kvar satt jag med en drös tankar och en känsla av förvirring. Hur bra var den egentligen? Bra nog för att jag verkligen ska längta efter att få läsa de andra två böckerna i trilogin. Men jag är osäker på vad Män som hatar kvinnor i slutändan är värd för betyg. Det har gått en tid sedan jag läste ut den och jag är fortfarande inte riktigt klar över det. I bokboken skrev jag 4(5)/5 ?. Det där som kändes i magen under läsningen försvann snabbt när jag lagt undan boken i bokhyllan för att påbörja en ny. Förstås, kan det vara så att jag läst otroligt många böcker på kort tid och därför inte riktigt kunnat gå runt och minnas och känna den här, men jag tror faktiskt inte det. För jag minns McDermidsTony Hill och Angelica, och jag bär fortfarande med mig Harriet Vane från Sayers Kamratfesten som jag läste i början av sommaren. Och om jag inte bär med mig karaktärerna härifrån trots att boken berörde väldigt starkt under läsningen, så kan den inte få mer än 4/5 i betyg.

Med det sagt, hoppas jag att ni som eventuellt gjort likadant som jag och vågat vägra Larsson på grund av att den hypats, vill tänka om. För detta är trots allt en ytterst läsvärd bok!

Sjöjungfrun sjöng sin sång, Val McDermid

Sjöjungrun sjöng sin sång är först ut i serien som ligger till grund för tv-serien Mord i sinnet. Psykologen Tony Hill och polisen Carol Jordan står i fokus. I denna första bok försöker de få fast en seriemördare som dödar sina offer med hjälp av olika gamla tortyrmetoder. I den här boken får man insikt i hur mördaren tänker genom kapitel där denne får komma till tals med egna ord. Redan det första kapitlet är ett sådant och jag blir oerhört illa berörd när jag läser det. Hade det inte varit för att boken ingick i min sommarkurs hade jag nog lagt den ifrån mig redan där, vilket inte händer ofta (jag minns bara två böcker jag aldrig avslutat). Inte tar jag illa vid mig när det gäller sådana här otäcka grejer i tv-serier eller så heller, så detta är verkligen en bok som sticker ut.

Ju längre jag läser, desto lättare blir det dock att fortsätta. Det är fortfarande obehagligt, men inte riktigt lika illa som inledningsvis. Dessutom vill jag veta hur allt verkligen hänger ihop, för även om man genom mördarens berättelser får veta en hel del hela boken igenom är det först på slutet de sista frågetecknen reds ut.

Det är en välskriven bok och den berör verkligen. Men vill man verkligen läsa sådana obehagliga saker? Jag funderar på om man med gott samvete kan rekommendera den för andra, även om jag pendlar mellan högsta betyg och en fyra då jag ska betygsätta den. Jag bestämmer till slut att den bara ska få 4/5 och om ni vill läsa den så får ni göra det utan min rekommendation.

Flyga högt, Katarina von Bredow

Det har blivit många bokrecensioner på sistone, men detta får nog bli den sista innan jag gör ett uppehåll för andra inlägg. Kanske. Det blir ju en hel del läsning dessa dagar...

Igår var jag på biblioteket för att lämna tillbaka några böcker och beställa en bok som varken fanns där eller på nätbokhandlarna och som jag behöver ganska omgående. Då passade jag på att ta en liten titt i hyllorna närmast ingången, där ungdomsböckerna huserar. Till min stora glädje fann jag en ny bok av en av mina favoritförfattare inom denna kategori, Flyga högt av Katarina von Bredow. Jag hade påbörjat sommarens femte kriminalroman på förmiddagen, men på eftermiddagen kunde jag inte låta bli att lägga ifrån mig den och ge mig in i ett gäng femtonåringars komplicerade tillvaro istället.

Säga vad man vill, men att förmedla känslor är ungdomsböcker i allmänhet bäst på och KvB i synnerhet. Därtill blir hennes böcker sällan liggande halvlästa särskilt länge när jag väl påbörjat dem. Jag började alltså läsa Flyga högt igår eftermiddag, sedan låg jag vaken till 01:40 och läste inatt för att sedan fortsätta i förmiddags. Jag kunde inte ens hålla mig ifrån att öppna boken under Våra bästa år (och det programmet kan man säga vad man vill om, jag missar det i alla fall inte om jag inte måste göra något annat, det ingår i min "frukostrutin" liksom).

Det enda jag är riktigt kritisk till när det gäller KvB:s böcker är förekomsten av uttryck som jag har väldigt svårt att tro att ungdomar slänger sig med så mycket. Låt gå för att någon enstaka ungdom någon enstaka gång gör det, men här förekommer de lite för ofta hos lite för många karaktärer för att kännas helt trovärdigt. Och sedan undrar jag om namngivna blommor hör hemma i en ungdomsbok? Jag är visserligen en blomälskare av rang (tvivlar någon kan ni ju rumstrera om i min fotoalbum-kategori här i bloggen!) men det hade inte känts lika malplacerat om trädgårdsväxter beskrevs som "rosa och lila och taggiga" istället. Men det är väl egentligen petitesser i det stora hela. Sammantaget kan inte Flyga högt få ett annat betyg än högsta möjliga i alla fall; 5/5.

Glasbruket, Arnaldur Indridason

Fjärde bok ut att bli läst inom min sommarkurs efter Kamratfesten blev den moderna isländska kriminalromanen Glasbruket. Det var en bok som bitvis berörde rejält, bitvis var tankeväckande och delvis rätt bekant, ni vet.. som en deckare bland alla andra. Det är förstås svårt att komma ifrån det när deckare oftast är skrivna enligt samma mönster, det gör dem förutsägbara. Sedan kommer jag inte ifrån att läsningen blir haltande när det kommer till utländska namn som jag inte vet hur de ska uttalas. Jag hakar upp mig och tappar tråden, till viss del.

I det stora hela tyckte jag det här var en bra bok, i samma stil som Beck ungefär. Snabbläst. Det står på framsidan att den är utsedd till Nordens bästa kriminalroman och ptja... nja, jag vet inte om den är riktigt så bra. Men en svag 4/5 får den i alla fall!

Morden på Rue Morgue, Edgar Allan Poe

Morden på Rue Morgue blev min andra kriminalberättelse inom sommarkursen Moderna kriminalrmaner. Det är en kort historia, en novell snarare än en roman, som jag tog mig igenom hyfsat snabbt. Men jag blev tyvärr inte imponerad alls. Om jag reagerade negativt på hinten till att mordgåtan i Baskervilles hund skulle bero på något övernaturligt är den rent fantastiska förklaringen till morden i denna historia något som fäller den totalt. Tyvärr får den bara 2/5 poäng. Men det känns trots allt lite skönt att jag inte älskar allt jag läser, vilket jag funderat på när jag skrivit mina senaste bokrecensioner här på bloggen. Det är många fyror och femmor i betyg, så jag funderade på om jag varit för snäll? Men inte denna gång, alltså. Poe lyckades inte leverera, sedan må han vara hur känd han vill inom deckargenren!

Baskervilles hund, Arthur Conan Doyle

Som första bok ut att läsas inom min sommarkurs valde jag Arthur Conan Doyles Baskervilles hund. En bok och författare jag naturligtvis kände till, till namnet, men aldrig läst något av tidigare. Någon film om Sherlock Holmes har jag nog lyckats se i mina dar, men jag kan inte säga det bestämt. Baskervilles hund, som jag tyvärr inte har någon bild på, var en tunn bok med en rätt ful, trist och ointressant omslagsbild, i min mening. Hade det inte varit för att den stod på litteraturlistan till kursen vet jag inte om jag hade lagt någon tid på att läsa den, eftersom bokomslagen ofta är avgörande när jag bestämmer mig för att läsa en bok.

Sherlock Holmes och Watson är ju världskändisar, så lite roligt var det ändå att bekanta mig närmare med dem. Intrigen var helt okej, även om glimten av övernaturliga inslag irriterade mig. Det hade blivit så mycket mer trovärdigt utan dem.

I övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska säga om boken, utom att den fick en svag 4/5 i betyg. Om jag kommer lägga någon tid på att läsa fler av Doyles Sherlock-historier återstår att se. Jag kan inte säga att det kommer att prioriteras i alla fall.

Kamratfesten, Dorothy Sayers

Kamratfesten är den tredje boken jag läst inom ramen för min sommarkurs Moderna kriminalromaner. De två tidigare böckerna, Baskervilles hund och Morden på Rue Morgue återkommer jag kanske till en annan gång, vi får se. Jag måste säga att Dorothy Sayers var ett helt obekant namn för mig, men då jag läst facklitteraturen till kursen har jag förstått att hon är ett stort deckarnamn, och därtill ett av de allra första kvinnliga namnen inom deckargenren. När jag påbörjade den var det med stor nyfikenhet på vad den kunde vara för något. För att öka spänningen ytterligare ett snäpp läser jag ogärna baksidestexten på böcker jag vet att jag måste läsa, eller som när det gällde En dag, har hört gott om och blivit nyfiken på av någon anledning. Jag gick alltså in i läsningen utan att ha den blekaste aning om vad jag kunde vänta mig för intriger.

Det var en tjock lunta, trehundrafemtio sidor med liten text och översatt redan 1940 vilket innebär ett språk som inte hanteras helt utan stakning. Sedan har vi de här bitarna där författaren broderar ut texten så att jag inte riktigt hänger med. Samtal och inre monologer eller vad det nu kan kallas. De känns inte alltid berättigade i vilket fall, utan drar ner tempot på ett sätt som jag inte gillar. Det är oändligt många namn också, vilket gör det svårt att hålla reda på alla trådar för mig, med mitt dåliga minne.

Samtidigt är historien skönt befriad från det tempo som finns i nutida kriminalhistorier (här måste jag påpeka att jag mest tänker på kriminalserier som CSI och Criminal minds, eftersom jag sällan läser deckarböcker och inte riktigt kan jämföra med sådana - ännu, efter den här kursen blir det förhoppningsvis ändring på det) och det är inte så mycket våld och blod och ond bråd död. Faktum är, men det kanske jag inte får skriva, att det inte sker ett enda mord i den här historien och det älskar jag! Det är så befriande att läsa en historia där DNA och avancerad teknik saknas, där man får pusselbitarna samtidigt som detektiven och därmed får en chans att pussla samman gåtan på egen hand.

Det finns alltså både plus och minus med Kamratfesten, men i slutändan väger det positiva över och jag ger boken 5/5 i betyg. Är ni deckarfantaster (eller åtminstone ägnar er åt att läsa deckare emellanåt) men aldrig läst Sayers tycker jag verkligen att ni bör göra det! Kamratfesten är den tredje boken i en serie med fristående böcker om karaktären Harriet Vane och Peter Wimsey och ni kan börja med den utan problem. Men när man inte har en specifik litteraturlista att hålla sig till som jag hade, tycker jag nog ändå att man borde ta chansen att börja med den första av Dorothy Sayers böcker!

En dag, David Nicholls

 Jag önskade mig och fick En dag av David Nicholls i julklapp, men har förstås inte haft tid att läsa den förrän nu. Frågan är om jag egentligen har tid att nöjesläsa nu heller, men en självvald bok ville jag i alla fall unna mig innan jag fokuserar helt på deckarna som ingår i sommarkursens litteraturlista, och då blev det denna som jag varit mycket nyfiken på.

Vad jag egentligen tycker om den är jag inte riktigt säker på. Stundvis kändes den seg, stundvis låg jag i sängen medan klockan närmade sig alldeles för sent med tårar i ögonen och ont i magen för att en av huvudkaraktärerna var så hopplöst vilsen och allt jag ville var att ta hen ifrån den destruktiva tillvaron hen levde. Och sedan kommer den sista delen av boken, där något händer som inte alls var väntat och inte alls vad jag ville skulle hända. Även om det återstår flera kapitel efter denna händelse känns det som att historien tar slut där, tappar fart för att sippra ut i ett ganska trist slut. Ett sådant där slut man kan förvänta sig.

Men jag lever mig in i de två karaktärernas liv, vilka man får följa en speciell dag varje år under en tjugoårsperiod. Det är fint att få följa deras utveckling från de tidiga tjugoåren fram till medelåldern, där jag väl också ska hamna så småningom.

Boken var inte alls vad jag väntat mig utifrån det lilla jag visste om den på förhand, och det är en annan sak som stör mig. Men det är ju bara mitt eget fel, eftersom jag inte vill läsa baksidetexten innan utan bara tagit fasta på ett par ytterst svepande ord som beskrivit handlingen och sen fantiserat ihop en egen idé om vad den kommer handla om.

Jag är alltså lite osäker på En dag, men ändå får den 4/5 i betyg. Jag tvekade mellan en trea och en fyra, men tycker egentligen inte att den är dålig och det känns som ett alldeles för snålt betyg att bara ge den 3. Således blir det 4, och en uppmaning till er att också läsa den. Kanske kan någon hjälpa mig bringa ordning i mina åsikter, då jag inte riktigt lyckas göra det själv.

Josephine, Andrea Stuart

Jag vet inte när den här boken dök upp i bloggen första gången. Det är några år sedan jag köpte den på bokrean i alla fall. Sedan blev den liggande. Ända tills i augusti förra året, då jag hade återvänt till Göteborg efter sommarlovet och i väntan på att höstterminen skulle dra igång ägnade mig åt nöjesläsning. Men sedan kom vardagen med all kurslitteratur och trötthet i vägen och mellan september eller oktober och mars eller april i år läste jag inte en rad i Andrea Stuarts Josephine Kejsarinna av Frankrike trots att det är en bok precis i min smak. Natten till den dag då jag skulle lämna Göteborg för ett nytt sommarlov läste jag dock äntligen ut den.

Det är tråkigt att biografier om historiska kvinnor alltid tenderar att ha fokus på någon annan person, som i det här fallet: Napoleon. Men samtidigt är det ju förståeligt, det var genom sina mäktiga män de berömda kvinnorna levde på den tiden. Och det är fortfarande otroligt intressant att följa deras levnadsöden. Josephine, precis som Marie Antoinette dog på tok för ung. Jag önskar att hon fått leva vidare och fortsatt förändra världen. Jag är så otroligt nyfiken på henne, precis som Désirée Bernadotte, vår första drottning av ätten Bernadotte.

Boken i sig är späckad med franska namn, vilket ju är högst begripligt med tanke på att dess huvudperson levde och verkade där och var omgiven av fransmän. Det gör hur som helst läsningen lite hackig, jag vill gärna läsa namnen korrekt, och på ett sätt stör det läsningen. Men i huvudsak är boken fantastisk och som en bonus får man också en del kunskaper om världshistorian (som jag personligen får erkänna mig ganska okunnig om även om jag är intresserad av historia i allmänhet). Boken får utan tvekan 5/5 poäng.

Hey Dolly, Amanda Svensson

Bildkälla

Hey Dolly har stått på min läslista sedan den gavs ut. Det krävdes dock att jag skulle glömma boken jag haft på gång ända sedan i höstas på nattduksbordet hemma i studentrummet när jag åkte hem över påsk, för att jag skulle uppsöka biblioteket och ramla över den på en hylla där personalen ställt fram utvalda böcker och låna med den hem. Hey Dolly blev årets första utlästa skönlitterära bok. Att detta sker först den åttonde april är förskräckligt, men vad gör man när tiden och orken saknas för nöjesläsning? Nu nalkas åtminstone sommaren, och då vore det väl själva den om jag inte skulle få tid över för lite avbockningar från läslistan! Det lär inte bli något rekordår sett till antalet lästa böcker, men tids nog kommer jag förhoppningsvis plöja böcker igen.

Men för att återgå till "huvudpersonen" i det här inlägget, boken Hey Dolly av Amanda Svensson. Det är en tunn och snabbläst bok och det finns något i den som väcker intresse redan från första sidan. Men sidorna rasslar iväg och när jag slår ihop den efter att ha läst sista sidan så har jag svårt att finna någon poäng med den. Jag gillar tempot, det moderna språket, konstigheten. Men det räcker inte till. Tyvärr. Den skulle kunnat vara mycket längre, tillåtits breda ut sig och ta mer plats än 157 sidor. Därför kan jag inte ge Hey Dolly mer än 2/5 poäng. Dock hoppas jag att det finns eller kommer att finnas mer utgivet av Amanda Svensson i framtiden. Då hon är född 1987 ser jag ingen orsak till att hon inte skulle kunna skriva många läsvärda historier i framtiden!

Det här är allt - Cordelia Kenns kuddbok, Aidan Chambers

 
Bortsett från böckerna om Harry Potter är detta den tjockaste ungdomsbok jag någonsin ramlat över (ca. 850 sidor). Naturligtvis kunde jag inte motstå att låna den då jag hittade den på biblioteket. Men drygt en tredjedel in i boken kände jag mig så frustrerad över sättet författaren valt att skriva två parallella "historier" på varje uppslag. Även om syftet går fram om man har tålamodet att ta sig igenom de 2-300 sidor som är skrivna på detta vis, så stör det historien så mycket att jag önskar att det var skrivet på ett annat sätt. En mindre ihärdig läsare hade antagligen gett upp där, men jag fortsatte och det är jag glad för.
Boken är trots allt riktigt bra och jag ger den ett betyg på 4/5.

Sista sommaren (med dig), Ann Brashares

För något år sedan läste jag Ann Brashares ungdomsboksserie Systrar i jeans mer eller mindre i ett svep och tyckte väldigt mycket om dem. Den här boken stod förvisso bland ungdomsböckerna, men det står att läsa på dess baksida att det är Brashares första vuxenroman.
Jag kan förstå varför de väljer att kalla den det, problematiken i boken är inte lika lättsmält (om man får kalla det så) som i Systrar i jeans, men jag tror ändå att ungdomar uppskattar den mer än vuxna.


Det är en välskriven bok och jag tvekar lite i vad jag ska ge den för betyg. Därför väljer jag den lätta vägen och ger istället mellanbetyget 3½/5.
Men om ni aldrig läst något av Brashares rekommenderar jag ändå att ni börjar med Systrar i jeans innan ni ger er på denna.

Jag är leopardpojkens dotter, Johanna Nilsson

Tidigare erfarenheter av Johanna Nilsson har, till stor besvikelse, inte riktigt lämnat mig med ett sug efter att läsa mer. Ändå har det känts som att jag måste läsa mer för att det nånstans finns en fullträff bland hennes titlar, och när jag besökte biblioteket härom sistens följde både Rebell med frusna fötter och Jag är leopardpojkens dotter med hem. Men när det blev dags att öppna den senare och börja läsa kände jag att njäe, är det här verkligen någonting för mig? En historia om missionärsarbete i Kongo? Jag börjar med Rebell-boken istället.. blir besviken (svag 3/5 i betyg). Och så blev det lite Richard Yates (Easter parade, den får en medelstark 3/5 i betyg) innan jag slutligen beslöt mig för att man inte kan låna böcker och lämna tillbaka dem olästa.

Och så visade det sig att Johanna Nilsson äntligen hittat alldeles rätt som grävt där hon står då hon skrivit denna fina historia om sina farföräldrars missionärsarbete och sin egen fars, farbrors och fasters uppväxter i Afrika och Sverige. Det gör mig alltid lika lyrisk när böcker jag inte tror ska passa mig faktiskt visar sig kvala in bland de bästa läsupplevelserna någonsin. Det är litteratur när den är som bäst, helt enkelt!
Att läsa en bok där man vet vad man får kan vara trevligt, men visst längtar man alltid efter något lite extra?

Jag är leopardpojkens dotter får en femma av fem (5/5) möjliga i betyg, och en stjärna i kanten med rekommendation till er att också läsa denna bok!

En flicka som kallas Alice, Kristin Hannah

Jag har haft en period av intensiv läsande den senaste tiden, till stor glädje eftersom läslusten dessförinnan hållit sig undan ett bra tag. En av böckerna jag läst är En flicka som kallas Alice av Kristin Hannah. Jag har läst några böcker av denna författare innan och mitt intryck har varit att hon skriver lättlästa böcker men utan att det blir tråkigt eller intetsägande. Nej, det är ingen lektyr av världsklass som berör in till märgen, men det har varit trevliga läsupplevelser.

Denna gång blev det lite annorlunda. Denna gång stannade Alice kvar hos mig länge efter att boken var utläst, trots att jag i rask takt läste ut flera stycken till dagarna efter. Tankarna vandrar iväg till Torey Haydens verklighetsbaserade böcker som jag verkligen tycker om. Kristin Hannahs förvildade Alice är förvisso ingen verklighetsbaserad karaktär men författaren har verkligen lyckats göra henne levande.

Mitt betyg blir 4½ / 5.

Läs både denna och Torey Haydens böcker om ni inte redan bekantat er med dem, är mitt tips!

We were the Mulvaneys - Joyce Carol Oates

The Mulvaneys are seemingly blessed by everything that makes life sweet. They live together in the picture-perfect High Point Farm, just outside Mt Ephraim, New York, were they are respected and liked by everybody.

Yet something happens on Valentine´s Day, 1976. An incident involving Marianne Mulvaney, the pretty sixteen-year-old daughter, is hushed up in the town and never discussed within the family. The impact of this event reverberates throughout the lives of the caracters.

As told by Judd, years later, in an attempt to make sense of his own past, the unspoken truths of that night rend the fabric of the family life with tragic consequences.


..Så lyder baksidestexten på den engelska pocketversionen av boken jag ägnat åtskilliga timmar åt att läsa på sistone. Som min första engelskspråkiga roman (bortsett från Harry Potter and the Philosophers stone) var den kanske lite väl lång att ge sig på, åtminstone när man läser under viss tidspress och med min snigelvariant till läshastighet.

Jag hörde talas om boken för första gången på Oprah show i hennes Book club för vad som borde vara ganska många år sedan nu. Jag minns inga som helst detaljer, förutom den att Oprah talade varmt om boken (men å andra sidan gör hon väl alltid det om böckerna som väljs ut till bokklubben..). I vilket fall, när blicken fastnade på titeln i bibliotekets avdelning med engelska romaner kunde jag inte låta bli att välja den baserat på Oprahs rekommendation. En bidragande orsak var att jag hittills heller aldrig kommit mig för att läsa något av Oates trots att hon funnits på min läslista i många år.

Att läsa på engelska medför naturligtvis vissa hinder. Jag förstår långt ifrån alla ord, och att slå upp dem är tidskrävande, så man får helt enkelt acceptera att vissa nyanser i berättelsen försvinner. Kanske är jag ändå inte tillräckligt accepterande när jag blir lite besviken på den stora Oates:ka berättelsen. Eller har andras hyllningar av Oates gjort att mina förväntningar varit för höga från början, hon kanske inte är så briljant som sägs? (Denna fråga får jag nog tillfälle att återkomma till senare, för jag vill definitivt läsa något mer av henne trots allt, men kanske på svenska då).

Jag tycker att man lär känna karaktärerna på ett fint sätt. Man kan definitivt inte klaga på att berättelsen är osammanhängande, man får följa familjen Mulvaney under många år då händelseförloppet redogörs ur var och ens synvinkel. Kanske är det det som gör att storyn känns ganska stillastående? Oavsett om fallet är så eller ej fastnar jag inte helt för den här boken, och något som spär på besvikelsen är slutet som känns alldeles för kompakt gentemot resten.
Skulle jag ändå rekommendera andra att läsa den? Absolut!

Mitt betyg blir en stark trea, 3/5.


Tyvärr tvivlar jag på att min bokrecension är i närheten av ett sådant betyg, men jag ska jobba på det framöver. Kanske har ni tips på hur man skriver intressanta recensioner? Vad ska man ha med, vad ska man inte ha med? Saknar ni något? Tell me!