Bladen brinner

Häromdan nämnde jag att jag lyssnade på premiäravsnittet av en podd vid namn Bladen brinner. Det är Johanna Lindbäck, en av mina favoritförfattare inom genren ungdomslitteratur, och Lisa Bjärbo som ligger bakom podden som alltså handlar om barn- och ungdomslitteratur.

Har ni barn, är ni förskollärare eller lärare eller har ni bara barn och ungdomar omkring er i tillvaron på annat vis tycker jag att det kan vara en bra idé att lyssna!

ESC-final 2015

Hej!
Mitt övergången från min gamla dator till min nya uppstod lite osmidigheter i samband med att jag skulle ta mig in här på bloggen för att kunna skriva. Vem loggar liksom ut mellan varven? Okej, det gör ni säkert allihop. Men jag lånar aldrig ut min dator och har den alltid i hemnätverket bara så jag bryr mig inte om det.

Nu har vi iallafall hunnit höra Slovenien och snart även hela Frankrikes bidrag. Eftersom det är nya konkurrensförhållanden idag gentemot i semifinalerna så tänker jag att jag ger nya poäng. Kan ju vara intressant att se om jag ändrat uppfattning om något bidrag med någon mer lyssning. Eller så inte.

Slovenien gillade jag i semin, så är även fallet ikväll. Fyra poäng.

Frankrikes låt har vi ju inte hört med än sådär i förbigående tidigare eftersom den är direktkvalificerad. Den får tre poäng.

Israels låt var faktiskt inte alls bra innan refrängen, som däremot är rätt bra, och det kan möjligen vara så att den får sänkt betyg nu. Två poäng får bidraget ikväll.

Under Estlands bidrag tappar jag för första gången ikväll koncentrationen. Det är ingen bra grej. Ett poäng.

Storbritannien har vi ju inte heller hört i sin helhet tidigare eftersom de är direktkvalificerade till finalen. Bidraget är rätt catchy, vilket säkert gör att de får en del röster med tanke på hur mycket ballader och gäsplåtar som är med i år (här får jag väl erkänna att jag inte orkat kolla hur många av just nämnda typ av bidrag faktiskt tog sig vidare från semifinalerna, men några lär väl ha slunkit igenom iallafall). Tre poäng får de av mig.

Armeniens bidrag skär fortfarande i mina öron. Ett poäng.

Litauen har ju lite fart i sin låt och den har nog växt till sig lite. Tre starka poäng får den.

Serbien faller mig inte riktigt i smaken, men sångerskan kan sjunga och det känns ändå rätt Eurovision, så tre poäng blir det även nu, men med ett litet minus efter.

Så har vi Norge då. Jag gillar ju inledningen här och jag älskar sångerskans hår. Jag gillar låten. Den får en fyra! Vore det inte för att jag tycker att Sveriges låt är en klockren vinnare hade jag kunnat ge den en femma... Sedan kan man alltid diskutera, är det en låt med ESC-vinstpotential? Inte helt säker, men så tar jag inte hänsyn till det i min betygsättning utan går helt efter vad jag gillar och ogillar.

Och på tal om Sverige så är det äntligen dags för Måns! Men startnummer tio, är inte det lite väl tidigt? Kommer tittarna ihåg låten efter ytterligare sjutton låtar av varierande kvalitet? Numret är iallafall sjukt mycket bättre tajmat och tajt ikväll. Och när jag läser detta hoppas jag tusen gånger mer på att Måns kammar hem vinsten och sätter dubbelmoraliska esc-generaler på plats. Ska inte ESC vara politiskt så ska bossarna bakom inte hålla på att fiffla med politiska motiv heller!

Cypern tar över stafettpinnen efter Måns och det är ju lite av en vaggvisa i jämförelse. Men jag gillar fortfarande den här låten och ger den en fyra.

Oj. Jag tror jag tappade fokus nu igen.
(Australien må vara på gästbesök i esc-sammanhang, men jag tror inte de blir kvar för att vara värdar för finalen nästa år. Andra verkar uppskatta låten mer än jag. Eftersom jag inte riktigt hörde bidraget framföras får jag gå tillbaka till vad jag minns av Inför-programmet där den visades och då tänkte jag mig nog en trea i betyg.

Belgien får jag återkomma till efter snabbreprisen...eller så struntar jag bara i det och hänvisar er till inlägget från semifinalen)

Bidrag nummer tretton ikväll är iallafall Vitryssland och ptja. Två poäng.

Österrike är ju också direktkvalificerade. Mannen i hatten vid pianot gillas här. Helt klart värd fyra poäng.

Grekland har en sångerska som påminner mig om Serena van der Woodsen. Låten är fortfarande gäspig. Om det inte vore för att jag varit på långpromenad idag och är vansinnigt trött i fötterna och dessutom har kvar dricka i glaset hade det här varit läge för toalett/vätskepåfyllningspaus. Men det är proffsigt, det får jag ge henne. Kanske har den växt en smula för mig, jag ger den tre poäng.

Montenegro funkar sisådär. Två poäng.

Att Tyskland kör en (sämre!) repris av sin tidigare vinnarlåt med Lena och tror att det ska gå hem...alltså, nej! Även om jag gillar låten och älskade Lenas personliga uttryck så funkar det inte när någon annan försöker göra samma sak. Låten som sådan är det rätt svårt att tycka till om eftersom det inte går att bortse ifrån hur den framförs. Men en trea kanske?

Polen. Tre poäng? Tyvärr är det här en sådan låt som får mina öron att göra ont framåt slutet. Ett tecken på att jag fått nog av den och att det inte är kvällens vinnare.

Lettlands röda klänning med sångerska i (jo, klänningen är verkligen stor) har jag haft lite svårt för tidigare. Eller snarare varit lite ambivalent inför. Jag gillar det där maffiga. Men sedan blir det något modernt inslag som passar på ett trendigt dansställe eller så (tror jag) och det förstör litegrann för mig. Tre poäng kan den ändå få ikväll för att det är final.

Rumänien... Två poäng. Har inte så mycket att säga.

Spanien har också en sångerska med röd klänning. Men nu försvann den och ersattes av en mindre i guld. Pluspoäng för den twisten. Men låten i övrigt, nja. Två poäng får den av mig. Nu längtar jag tills det sista bidraget är framfört. Eller förresten har jag gjort det ungefär sedan Måns sjungit klart. Kan vara så att jag är för trött för att riktigt hitta rätta humöret för detta ikväll.


Ungern har visst också varit i garderoben med röda klänningar och letat scenkläder. Vad man ser om man faktiskt lyckas höja blicken från datorskärmen en stund! Men låten lyfter inte. Det är ett sömnpiller som inte behövs så här långt in i tävlingen. Ett poäng.

Georgien går inte hem här, den där Draculastilen förstår jag inte heller. Ett poäng.

Azerbajdzjan. Nej nej nej. Det här gillar jag icke. Ett poäng.

Ryssland var jag rätt generös mot med poängen häromdagen, men jag tror det får bli en trea ikväll. Tröttsurheten gör sig kanske påmind ;).

Albanien är näst sist ut och allt jag kan tänka på är att det ska ta sluuut. Och låten varade i en evighet. Två poäng.

Italien har grävt fram lite opera som direktkvalificerats till finalen. Det låter väl fint, men känns rätt fantasilöst. Italien har gjort så mycket bättre än såhär. Men en trea får de ändå för sitt felfria framträdande och jag förstår varför de är vinsttippade. För mig räcker det dock inte så långt.


Sammanfattningsvis ligger fem låtar mig liiite varmare om hjärtat än övriga 22. Förutom Måns är det Sloveniens, Norges, Cyperns och Österrikes låtar, som alla fått fyra poäng.

Nu lämnar jag röstningen därhän och publicerar det här inlägget. Jag är för trött helt enkelt. Kanske får jag tillfälle att återkomma senare med en uppdatering, kanske låter jag det vara. Hur som så säger jag på återseende! Framöver blir det dock mindre Eurovision och mer lägenhetsbilder, läsutmaning och annat som faller mig in att skriva om. Iallafall tills det blivit 2016 och är dags för en ny cirkusvända.

Update 01:19

VI VANN!
Så vansinnigt roligt, en sådan lättnad och fy vilken rysare det blev!

Nästa år kanske det är dags att vara på plats på finalen?

ESC - Semifinal 2

Så var det dags igen. Semifinal 2. Vad tiden gått fort sedan i tisdags. Nu är det äntligen dags för det vi väntat på - att få se Sveriges bidrag rocka sig in i finalen! För jo, det tror jag utan tvekan att Måns kommer göra med Heroes!

Litauen har fått äran att inleda hela kvällens kalas med en trist duett. Även om den är mycket "bättre" än många bidrag i första semifinalen så får den bara en etta av fem i betyg. För den är sååå tråkig.

Irland har skickat en tjej med ett piano som sjunger... jag vet inte, är det tillgjort eller bara ett eget uttryck? Bland alla gäspiga ballader tycker jag ändå att denna sticker ut, så den får en fyra!

San Marino levererar kvällens andra duett, men det är också allt. Tjejen sjunger ...inte bra. Noll poäng får detta elände. Och tydligen är sångarna ovänner och bråkar bakom scen. Ser man på!

Montenegro då? Nja, jag kan inte säga att det går hem hos mig direkt. Det lyfter inget vidare ens i refrängen, så två poäng får det bli.





Malta är ett sådant där land som både levererat saker jag tyckt mycket om och ogillat extremt mycket. I år kan deras bidrag placeras i ett fack som närmar sig hatar-facket. Nå, nå. Urdåligt är det inte. Men mer än två poäng kan det inte få.


Efter en liten paus kliver Norges sångare på scenen i sin vita kavaj och så står där en tjej i lika vit klänning och sagohår och vips har vi kvällens.. ja, jag har faktiskt inte koll på vilken duett i ordningen det här är. Men jag tycker det låter rätt fint och vill ändå ge dem en, om än svag, så iallafall en fyra.

Portugal har väl nästan rekord i att misslyckas i den här tävlingen och nej, jag faller inte för årets bidrag heller. Hur svårt kan det egentligen vara att producera en bra låt? En enda gång? Det här är bara för tråkigt. En poäng.

Tjeckien gör comeback (tyckte jag de sa? Måste erkänna att jag är en smula trött efter en lång dags jobb). Deras låt påminner på sina håll om en låt av Nightwish eller något åt det hållet, men är inte alls bra som den låten. Men den är inte jättedålig heller, så en tvåa kan den få.


Sedan har vi Israel då, ett land som hamnar i samma fack som Malta. Och i det där facket jag skrev om i samband med Rysslands bidrag i första semifinalen. Det är svårt att inte bli politisk ibland även om den här tävlingen ska vara opolitisk. Men om vi återgår till Malta-facken så sorteras även detta bidrag in under mappen för misslyckade ESC-år. Två poäng.


Lettland ligger bakom en av mina favoritlåtar of all times i dessa sammanhang, Brainstorms My star från nånstans kring millennieskiftet. Den är inte direkt hotad av årets bidrag. Det skulle kunna lyfta, men det gör inte det. En poäng.

Och Azerbajdzjan med ytterligare ett bidrag med en svensk låtskapare. Så lagom nyskapande. Kom igen, skriv era egna bidrag nån gång! Slår vad om att det skulle bli så mycket bättre än detta sömnpiller till låt. (Azerbadzjan är förövrigt ännu ett av mina älska eller hata-land i dessa sammanhang, har de läst min blogg och samlat alla i samma semi tro?) Ett poäng.

Island. Detta börjar ju bli fånigt. Hatar eller älskar. Vilket fack kommer bidraget hamna i i år då? Jag är faktiskt inte vidare imponerad till min stora sorg och besvikelse. Två poäng, där det andra poänget mest ges för att sångerskan har en fin rosa klänning.

Oooooch nuuuu är det dags! Låt nummer tretton - Sverige!
Jag måste betona att jag inte var helsåld på låten till en början. Sceneriet med animeringen däremot, ojojoj vad det golvade mig. Men av den anledningen kom jag inte fram till att Måns var vår vinnare förrän det var dags för final. Sedan dess har jag dock inte tvivlat. Han är proffsig, låten är bra och trallvänlig. Sceneriet, som skrivet. Meeen. Vad händer med ljudet ikväll? Det känns inte alls sådär bra som det gjorde i mello. Förstår Europa storheten efter denna enda lyssning? Jag vet faktiskt inte. Och jag som var övertygad om att det var årets ESC-vinnare. Men självklart får låten en femma av mig ändå. Med tanke på att jag inte var såld från första början tycker jag att det är ett ärligt betyg och inte bara ett önskebetyg från en svensk till det svenska tävlingsbidraget.

Oj, vi får raskt gå vidare till Schweiz nu, vars sångerska redan hunnit ta sig långt förbi introt när jag börjar skriva detta. Låten har lite mer tempo än många andra av årets bidrag. Som motvikt till Mums-Måns har de skickat en kvinnlig artist och Carola-fläktar. Kan nog gå hem i stugorna, men jag tror jag nöjer mig med en trea i betyg.

Cypern, så. Detta är ett av mina favoritbidrag i år efter Inför-programmen. En kille, lite gitarr till hans sång. Ballad. Av det rätta slaget tål att påpekas. Jag väger mellan en fyra och femma, men på grund av att det trots allt finns något enstaka bidrag som är bättre måste jag stanna vid fyra poäng. Vore roligt om han kunde landa på topp fem i finalen iallafall. Om han tar sig dit, vill säga.

Slovenien. Oj. Jag tappade faktiskt koncentrationen helt här och missade att tycka (eventuellt fastnade jag en smula på twitter också). Återkommer efter snabbreprisen. (Snabbrepris: Alltså jo, jag gillar det ändå, med viss reservation för att de kan ha valt ut det bästa bland det dåliga till snabbreprisen. Fyra poäng!).

När Polen tar vid är hjärnkontoret påslaget igen, om än sådär dimrat som datorskärmen brukar bli när man drar ur strömkabeln. Kanske beror det på min tidigare fastställda trötthet efter lång arbetsdag, kanske beror det på att det är en himla tråkig låt. En poäng.

Tackolov var det kvällens sista bidrag! Nu börjar den långa väntan på resultatet och att få nanna kudden...

Nu kommer resultatet!
Finalister är:

Lettland
Polen
Slovenien
SVERIGE!!!
Norge!!
Montenegro
Cypern
Azerbajzdjan
Litauen
Israel


Herregud vad jag ska sova nu. Eller så.

ESC Semifinal 1

Hej bloggen.

Det är ju ESC-tider och min vana trogen tänkte jag blogga lite om det. I väntan på att #ettanpåandravåningen blir så pass iordningställd att den tål att fotas och dokumenteras här, vilket borde vara vilken dag som helst nu. Kanske.

Men oj, vi är igång! Efter att ha sett Inför-programmen med Sarah Dawn Finer och gänget de senaste veckorna vet jag att startfältet i år är det svagaste någonsin enligt min mening. Men något kattguldkorn kanske vi kan vaska fram iallafall. Jag tror dock att Mums-Måns är just en sådan ohotad segrare som vissa antytt. Låten kändes klockren som vinnare i vår uttagning. Men om vi återgår till semifinal ett nu då. Där ju Måns sorgligt nog inte är med.

Moldavien är först ut. Och inte alls övertygande. Jag får lust att kvida som en marskatt. Ett poäng av fem får den.

Armeniens låt får en gäspig tvåa. Den skär lite lagom i öronen efter ett tag, sådär som en äkta esc-låt kan göra.

Så har vi redan låt tre, som är Belgiens. Nja. Detta är inte heller någon höjdare i mina öron. En trea får den ändå för den är... "bäst" hittills.

Nederländernas bidrag brukar jag nästan alltid gilla. I år är inget undantag, även om låten är lite sämre än vanligt. Det blir som lite enformigt på slutet. Den får också en trea.

Så har vi Finland med historiens kortaste ESC-bidrag. Tyvärr faller inte låten mig i smaken alls, men de får ett stort plus för artisterna! Noll poäng.

Grekland härnäst. Med en gäspig ballad kammar sångerskan hem en tvåa från mig. Om det bara hade hänt något hade poängen kunnat bli lite högre, men jag tycker inte riktigt att det gör det ens när tempohöjningen kommer.

Och så har vi Estland med en duo som sjunger en rätt okej poplåt. Den är, om inte bäst, så iallafall bland de bästa låtarna ikväll skulle jag vilja säga. Fyra poäng kan den få, bara för att de låtar som fått en trea i poäng tidigare är så mycket sämre. Men egentligen kvalar nog denna låt också in under det betyget...

Makedonien. Det blir en gäsp här med. Och helt rent sjöng de inte heller tror jag, annars hade låten kunnat tillhöra de bättre ikväll. Två poäng.

Serbiens bidrag är... hm, sångerskan kan sjunga iallafall. Och i övrigt, ja, jo. Den går nog hem i stugorna, men så har också två tidigare ESC-vinnare varit med och skrivit den tydligen. Fast för min del, nej. Hon tappar mig vid tonartshöjningen. Tre poäng.

Vidare har vi nu Ungern som jag tappade fokus från när ett sms trillade in från min esc-vän här i världen. Men jag tror inte den var så bra? Två, tre poäng någonting?

Vi går sedan raskt vidare till Vitryssland som får, ptja. Tre poäng får det nog bli här.

Ryssland kan få ...tre poäng, också. Sångerskan kan åtminstone sjunga och låten har lite mer tempo än merparten av kvällens bidrag. Eller nä förresten, hon får faktiskt en fyra. Hur ont det än gör mig att erkänna så kan detta bli en tuff konkurrent till Heroes.

Nu blir det Danmark! Jag minns inte deras låt från Inför-programmet så det blir trevligt med en reminder. Men alltså, nej. Två poäng får låten, jag gillar inte sångarens röst. Eller om det är så att han inte kan sjunga helt enkelt? Om Ryssland är ett hot mot Måns så är då inte Danmark det, tyvärr.

Kvällens fjortonde låt står Albanien för. Om den tycker vi, okej jag om man ska vara noga, ...inte så vidare mycket om. Eller, jag är nog lite ambivalent här. Nej. Två poäng får den.

Och sedan var det bara två låtar kvar för ikväll!

Rumänien. De säger alltid att man inte ska bli politisk i ESC, men pengarna de lagt på att skicka den där mannen att sjunga den där rätt dåliga låten till tävlingen hade nog gjort bra mycket mer nytta hos den fattiga befolkningen. Tre poäng, men än en gång mest för att det finns annat som är sååå mycket sämre.

Äntligen kvällens sista låt, jo jag är trött... Georgien har hyrt in svenska Tomas G:son för att skriva sin låt eftersom de kom allra sist förra året. Men jag vet inte om det hjälpt så vidare värst? Jag kan sträcka mig till en trea även här. Det finns iallafall lite tempo i denna låt, till skillnad från många andra.


Ja, sammanfattninsvis kan man väl konstatera att två låtar sticker ut ikväll med sina fyror i poäng och av dem håller jag på Estland. Sedan kommer såklart Ryssland att gå vidare också, som vanligt.

Mellanakterna, är det någon som gillar dem egentligen? Jag orkar aldrig riktigt titta. Tänk om de kunnat visa de bidrag som är färdiga för finalen under denna stund istället! Jag passar på att gå och fylla på mitt glas istället.

Men nu så! Efter en evighet får vi veta finalisterna.

Albanien
Armenien
Ryssland
Rumänien
Ungern
Grekland
Estland (!!!)
Georgien
Serbien
Belgien

Varken Danmark eller Finland vidare, inte vidare otippat alls och inte vidare trist heller enligt min mening. Desto mer tråkigt att Nederländerna inte tog sig vidare.

Men nu! Nuu lockar kudden. Väldigt mycket.

2015

Så. 2014. Det var ett tufft år. Jag pluggade nästan jämt. 150% hela våren. Dubbla kurser i litteraturvetenskap mest hela sommaren. På papperet bara 100%, men tiden jag lade på dem motsvarade nog den tid jag lade under våren på de där 150 procenten - och mer därtill. Och så blev det höst och slutpraktik och uppsatsskrivande och jag ramlade ner på botten av det där hålet som jag en gång i tiden var mest hela tiden. Jag lade med glädje 2014 till handlingarna och hälsade istället 2015 välkommet. Visst är det lite tungt ännu. En osäker framtid väntar. Osäkerhet är svårt för mig. Vissa ser det som en spännande utmaning. Good for you. Jag får panik. Men det ordnar sig nog så småningom.

Idag ska vi förhoppningsvis bli helt färdiga med våra ändringar på uppsatsen. Och så är jag mitt uppe i flyttpackning och -städning. Om en vecka bor jag inte i Göteborg mer. Inte för nu i alla fall. Vad framtiden för med sig återstår att se, men just nu behöver jag bo "hemma".

Jag hade egentligen tänkt skriva något annat, men nu när det ekat tomt här så länge blev det ett sådant här hej igen-inlägg. Om det mot förmodan finns någon som ännu tittar in här. Men jag återkommer med det där andra inlägget alldeles strax istället!

En lördagsförmiddag i oktober 2014 när hösten slutligen anlänt.

Tretton dagars vfu har klarats av och tio dagar återstår. Den här veckan har jag inte hållit några lektioner alls, förutom i måndags. Schemat har inte riktigt tillåtit. Men det har varit en rolig vecka, jag har varit med på flera utvecklingssamtal och försökt lägga lite mer fokus på bedömningsarbete. Hoppas få till ännu mer av det nästa vecka. Då ska jag återigen få hålla fler lektioner också.

Idag ska jag försöka skriva ihop den där lektionsplaneringen jag har skjutit framför mig alldeles för länge nu. Så den blir klar. På torsdag har jag bedömningslektion och måste lägga lite mer fokus på den och på att skriva självvärderingen, vilka båda ska skickas till vfu-ledaren någon dag i förväg.

Senast jag skrev var jag inte alls pepp på vfu. Kan väl inte säga att det känns jätteroligt med de tidiga morgnarna och sena eftermiddagarna nu heller, men det har blivit lättare att komma iväg på morgnarna och väl på vfu:n har tiden ända sedan första dagen gått fort så det är inget problem. Det känns roligare i största allmänhet. Men nog längtar jag tills detta är över. Mest för att jag vet att jag kommer kunna åka hem i slutet av månaden. För första gången sedan i augusti. Det känns som att det var mycket längre sedan jag var hemma än så... Hemlängtan gnager fortfarande dagligdags. Inte blir den mindre när jag läser Jonna Jintons blogg och ser alla lantliga höstbilder heller. Jag vill hem och se hösten innan den blåst av träden helt och hållet, så bara det där gråa återstår. Men jag tror jag missar den färgsprakande hösten i år... Min längtan efter ett eget hem att höstpiffa och med en öppen spis eller kakelugn att krypa upp framför med en bok, en kopp te och tända ljus intill blir också än mer intensiv. Men nästa år. Nästa år kommer jag bo i lantligheten igen och vara omgiven av den färgsprakande hösten från dag ett tills gråheten tar över. Den vetskapen känns trygg och lugnande. Även om jag förstås inte vet om jag nått ända till kakelugnen redan nästa höst så är jag i alla fall ett steg närmare ett förverkligande om jag fått ett jobb, hoppas jag.

Om bara lite mer än en månad är det dags att säga upp studentlägenheten. Jag borde börja skriva på CV och sådana saker också. Och en ansökan till en kurs jag väldigt gärna skulle vilja läsa i vår om jag inte skulle få ett jobb/tillräckligt med vik-tid, men jag vet inte riktigt när jag ska hinna. De här veckorna då jag haft vfu har jag inte varit ledig på helgerna heller, hur mycket jag än hade behövt det. Det diskberg jag inte orkar ta mig an när jag kommer hem halv sju under veckan står kvar. Tvättid kan jag inte boka annat än på helgen, för jag hinner inte hem tills den senaste tvättiden börjar de flesta dagar. Jag måste göra nya storkok för att ha något i matlådorna under veckan. Och förra veckan läste jag 37 brev från mina elever och svarade på dem alla. Och skrev lektionsplanering. Och som sagt väntar lektionsplanering även denna helg. En mycket större sådan eftersom den gäller det utvecklingsarbete vi fått i uppgift att göra. Jag måste skriva om de lektioner jag redan gjort på området men också lektioner som komma skall... Imorgon har vi bestämt möte för att prata om examensarbetet också ett par timmar på eftermiddagen. Det borde förberedas på något vis, jag vet bara inte hur. Eller hur jag ska hinna. Så jag kanske går dit oförberedd och oinspirerad...

Nu är det dock lördag förmiddag fortfarande och jag ägnar den åt att ta det lite lugnt för att jag verkligen behöver det. Jag har varit den duktiga flickan som alltid gjort det jag ska och ofta lite till under mina år på universitetet och just nu är jag så trasig att jag måste prioritera annorlunda de få gånger jag har en chans. När man har vfu kommer inte chanserna jätteofta, som kanske framgått.

Men hu. Nu blev det sådär negativt igen. Känslan efter denna vecka är verkligen i det stora hela positiv och jag vill ta den med mig till de sista tio dagarnas vfu. Jag vill göra så bra ifrån mig som det bara går och bli godkänd och gå vidare till den sista kursen med lite mindre oro i själen...

Ensamheten

I väntan på att naggellacket ska torka tänkte jag att jag kunde skriva några rader här för omväxlings skull. Jag hintade att jag nog skulle skriva en del i min gamla nogg framöver förut, och så har det också blivit. Men idag är jag här. Och tar hjälp av Kent för att hitta på en rubrik. Sedan jag ordnade så att de flesta av mina spellistor på spotify går att lyssna på i offlineläge innan jag återvände till Göteborg i somras så har jag börjat lyssna mycket mycket mer på musik. Jag gillar det. Och jag gillar att det innebär att jag samtidigt tittar mindre på teve. Sakta men säkert försöker jag göra omprioriteringar i mitt liv, för att liksom ta lite bättre vara på det och inte bara fastna i tevesoffan så fort jag kommer hem.

Min sista VFU började i måndags. Jag gick ut rätt svagt med två sjukdagar. Så det blev bara tre dagar denna första vecka. Är rätt glad för det på sätt och vis. Det blir inte lika chockartat att gå från skolan med fria hemstudiedagar eller åtminstone sovmorgnar här och där till fem dagar på raken med väckning senast klockan sex. På den skola där jag är nu börjar jag halv åtta varje dag, till skillnad mot närmare åtta under alla mina tidigare praktikperioder. Dessutom bor jag väldigt osmidigt till i förhållande till skolan. Det krävs minst ett transportbyte längs vägen. Men i praktiken blir det två istället, eftersom den resrutten trots allt tar kortast tid och inte kräver att jag åker hemifrån riktigt lika tidigt. Nu återstår 20 av de 23 dagarnas VFU och även om jag trivs bra med både skolan, eleverna och lärarna som jag huserar hos så är jag inte alls pepp på detta. Så det är oändligt tungt att försöka hitta motivation och ta mig iväg. Imorgon väntar en evighetslång dag dessutom, med föräldramöte klockan 18, så min dag ser ut att bli en 06.30-20-ish-dag. Jag gruvar mig oändligt. Med tanke på att det är första dagen på veckan och sedan återstår fyra dagar till där jag ska visa framfötterna och ta huvudansvaret för undervisningen så blir det såå t u n g t.

Jag har nog varit inne och nosat på den känslan tidigare i höst här i bloggen också, tror jag. Den tuffa våren och sommaren, studiemässigt, märks av nu i efterhand. Sedan har jag inte haft möjlighet att åka hem sedan jag återvände hit till västkusten i samband med höstterminsstarten heller som jag brukar, för att det inte ska bli en så stor omställning. Och jag har en fruktansvärd hemlängtan just nu. Särskilt som jag inte hinner träffa vänner. Inte orkar kontakta dem i någon större utsträckning. Och dessutom knappt blir kontaktad av dem heller. Eller knappast. Inte alls, egentligen. Med några få undantag. Jag är så trött på att vara den som håller mina vänrelationer levande just nu och undrar om det kanske är lika bra att lägga ner. För mitt psykiska välmående vore det rena katastrofen, med tanke på hur ensam jag redan känner mig/är. Det skulle bli ekande tomt då. Men jag undrar hur länge man egentligen ska behöva vara den som tar 99% av ansvaret för en relation? Många skyller på att de inte hinner umgås med nååågon. Att de aldrig hinner ringa nåågra vänner. Osv. osv. Men hur mycket sanning ligger egentligen i det? Även den mest upptagna människa har tid att författa ett sms på en mening eller ett kort PM på fejjan...

Jag vet inte om jag överreagerar, överdriver? Men det gör inte direkt gott för självförtroendet och sådär. Det är så lätt att hamna i de där tankarna att nu har jag kontaktat den eller den flera gånger och bara fått ursäkter tillbaka. Om något alls. Kanske är det bara mig det är fel på? Kanske är det jag som är jobbig och dum och värdelös som tror att vi är riktiga vänner? Kanske vill hen bara inte ha med mig att göra... Att jag inte mår så särskilt bra underlättar inte i detta, såklart.

Jag tänker mycket på några av de personer som en gång fanns i mitt liv också, som inte gör det längre. Imorse vaknade jag av att jag grät och kunde inte sluta på en lång stund efter att ha drömt att jag träffat mormor. Och fina Mr Ace, för vars skull jag kämpar för att ta vara på livet så gott jag kan. Det har snart gått åtta år sedan du slutade finnas och jag saknar dig så sjukt mycket för du tog så lätt på livet in i det sista, fast du var så sjuk, och du fick mig att se bortom mitt mörker. Jag har så många gånger tänkt på hur det skulle varit om du fortfarande levde, om inte dina organ bara bestämt sig för att inte orka mer innan du fick ditt nya hjärta. Jag tror att du hade funnits kvar i mitt liv och gjort mitt mörker lite ljusare nu, om inte om...

Hej bloggen.

Precis som jag misstänkte har bloggen halkat ännu längre ner på prioriteringslistan än vanligt på sistone. Vet ni hur trött man blir av att skriva B-uppsats från halv nio till halv fem mest varje (var)dag tre veckor i sträck? Och mitt i allt det har en stor fältstudieuppgift med muntlig redovisning och opponering i en annan kurs dessutom (som sätter punkt för den första delkursen i den kursen)? Man blir jättetrött, kan jag tala om. Lika trött som man är de första veckorna under en vfu-period. Vet ni vad jag menar? Nähä. Nåja. Jag kan tala om att man blir sjuuuuukt trött av att ha vfu. Det är först sista dagarna/veckan man börjar komma in i det och sedan är det snöpligt nog över för den gången och nästa gång man går ut på vfu början man om från början med en trötthet man inte visste att man kunde känna.

Men vet ni? Nu är B-uppsatsen klar! Vi har haft opponering och fixat det lilla, får man ändå lov att säga, som vi fick kritik för av opponenterna och examinatorn. Det tog fyra timmar av en regnig onsdag mitt i mars och sedan skickade vi in uppsatsen  i sitt slutgiltiga skick och nu inväntar vi bara betyget, som gärna får komma väldigt väldigt snart. Det är helt underbart att ha det här avklarat. De stora uppsatserna har varit min stora skräck under hela utbildningen, men nu när jag överlevt den första kan jag känna att det ju faktiskt inte var så farligt ändå. Precis som alla jag uttryckt den där skräcken för och som redan skrivit B-uppsats har försökt tala om. Men C-uppsatsen återstår. Och just nu kan jag inte direkt påstå att jag känner mig jättepepp på den i höst. Men den kommer jag också ta mig igenom. Såklart.

Nu har jag en långhelg då jag tänker ägna mig åt total ledighet från studier, sedan börjar nästa kurs. Jag har turen att inte behöva bry mig om mattekursen heller förrän nästa vecka. Till helgen får jag besök av mamma. Trots att jag bott i den här stan ganska länge nu så har hon aldrig varit här för nöjes skull, utan bara i samband med att jag flyttat hit eller härifrån (bådadera har ju hänt några gånger vid det här laget, ehum). Jag planerar en fika med den godaste kladdkakan i hela stan, kanske ett Ikea-besök eftersom det inte finns därhemma, dessutom har jag inte varit där sedan tidigt i höstas, och lite sådant där. På det stora hela är det dock ganska planlöst och får bli som det blir. Det känns fint. Sedan kanske jag fått ihop lite ny energi att ta mig an den andra halvan av terminen också.

Jag tvivlade rätt rejält på om jag skulle orka med den här terminen där i gråa januari. Och ganska länge till, egentligen. Men nu när 20 av 45 hp är avprickade känns det inte ouppnåeligt längre. En sak i taget så är det snart slut på eländet, är mitt motto. Ironiskt nog ser jag dessutom fram emot sommaren oerhört mycket trots att jag då planerar att läsa sommarkurser på heltid, från veckan efter att vårterminen är slut till i mitten av augusti någon gång. Förhoppningsvis blir jag i alla fall antagen till två riktigt roliga kurser i sommar, jag väntar med spänning på antagningsbeskedet...

Ytskikt

Jag blev sugen på lite förändring här så bloggen har fått en liten renovering av ytskikten. Ny header först och främst, men också lite ändrade teckensnitt, sådant där småfix som knappt märks men som ändå gör att det känns lite nytt (för mig). Och till höger under min presenationstext har jag lagt till en e-postadress som jag  får försöka att kolla emellanåt i fortsättningen. Skriv gärna en rad eller två om ni har några önskemål om vad jag ska skriva om här, frågor eller ja, vad som helst.

Jag skulle kunna tänka mig lite annat småfix också, främst skulle jag vilja få inläggsrubriken centraliserad och så hade en linje mellan den och själva inläggstexten varit fint, men jag lyckades inte klura ut hur man fixar det. Kanske vet någon av mina läsare något om sådant?

Juligheter

Bild: Sköna hem

Julen närmar sig med stormsteg, hörrni! Igår inledde jag julstöket i mitt rum genom att ta ner de väldigt dammiga gardinerna som hängde där. Och så hade jag advent i bakhuvudet när jag valde nya sängkläder. Gott så, eller vad säger ni? ;)

Nej men lite längre än så har jag faktiskt kommit. Jag köpte pepparkakor idag. Jag har blockljusen till adventsljusstaken inhandlade, och kalenderljuset har legat och väntat länge. Och julklapparna är helt klara, sånär som på en, sedan ska de bara slås in. Jag har ingredienser till lussekatter i skafferiet och tänkte försöka få upp granen och juleljusen till helgen. Jag har hunnit med en julskyltning i grannkommunen och till helgen är det "våran" julskyltning. Vi får se om vi tar oss iväg på den eller om vi hellre stannar hemma... Första advent är ju här till helgen i vilket fall. Hoppas bara att julkänslorna vill dyka upp också. Tyvärr försvann de med snön som kom i början av november. Den låg ju bara kvar någon dag...

Hur långt har ni hunnit i julstöket?


Edit: Jag glömde minsann nämna hyacinterna som planterats och nu håller på att slå ut. Och amaryllisen. Juligt värre!

Äntligen!

Pju! Äntligen en okänd litteraturprisvinnare igen. Tänk om det hade varit en till vi kände igen direkt efter Tranströmer. Det hade blivit jobbigt att behöva ställa in sig på att känna igen dem. Visst? Man hade kanske rentav kunnat se det som ett tecken på att jordens undergång var nära förestående. Men nu verkar vi klara oss. En himla tur!

På tal om litteratur så har jag ju fortfarande inte kommit mig för att ta tag i de där recensionerna. Jag tänker på det flera dagar i veckan, men sedan blir det inget mer. Jag har å andra sidan haft annat att tänka på på sistone. Jag har nämligen försökt fatta ett beslut om vad jag ska ägna min nära men även mer avlägsna framtid åt. Jag återkommer till det ämnet i ett separat blogginlägg någon gång. Kanske ikväll. Kanske en annan dag, vecka, månad...

Jag saknar verkligen att blogga. Så jag vet inte varför det är så svårt att komma igång igen.

Breaking the silence

Det har varit tyst på tok för länge här. Nu igen. Det var inte alls meningen. När tentan var klar och inskickad förra veckan hade jag tänkt skriva både det ena och det andra inlägget, men tiden är en märklig grej som tycks gå alldeles extra fort just sådana gånger då man har blogglust - och så hinner man inte göra hälften av det man tänkt och velat göra mellan det att man vaknar och fram tills det är dags att gå och lägga sig igen. Alltså fortsätter bloggen eka tom på uppdateringar.

Och sedan har jag varit rätt ur form det senaste, för att vara ärlig. Jag vet inte om det har att göra med att resan ner till västkusten oåterkalleligen närmar sig. Med största sannolikhet är det åtminstone en stor bidragande del i det hela. Sedan finns det annat som jag inte tänker gå in på alltför djupt just nu. Tvivlet på mitt yrkesval har väl redan lyst igenom en del. Likaså min längtan efter att få flytta hemöver igen. Från storstadens betong till lantortens gäss på sjön, solnedgångar i allehanda obeskrivliga nyanser. Och kattgos alla dar i veckan. Snart är det slut med det, och det gör så oerhört ont i hjärtat att veta att den lilla varelsen som efter en lång "inskolningsperiod" äntligen hittat tilliten och vill sova bredvid mig i sängen igen. Om jag bär henne dit. För frivilligt kommer hon fortfarande inte.

Jag hade en liknande period vid den här tiden förra året, men den tog jag mig igenom, så nu försöker jag påminna mig om det och ta en sak i taget. Först och främst ska jag njuta av de sista två dagarna här hemma. Packa. Gosa med katterna. Färga håret. Sedan åker jag, med sällskap, ner till storstaden vilket förhoppningsvis ger en lite mjukare landning än att stiga av ett tåg med en överfull packning för att sedan ta sig hela vägen till det tomma studentrummet med den...

Sedan tröstar jag mig med att jag endast har två schemalagda dagar efter den min födelsedag fram till jul och därmed kommer kunna vara hemma en hel del denna senhöst-vinter jämfört med annars. Och ingenting är ju skrivet i sten heller. Man kan bryta upp om något känns fel i tillvaron.

En myt

"Att i det läget berömma regeringen för kontroll på de offentliga finanserna är som att berömma en anorektiker för kontroll på kalorierna. Det är inte ansvarsfullt – snarare perverst." skriver Daniel Ankarkloo i en mycket intressant artikel i GP där han hävdar att bristen på pengar i välfärden är en myt.

Och då tänker jag. Välj nytt i nästa val och låt de som väljs "öppna plånboken". Spendera pengar på fler lärare, högre löner till dem, högre elevpeng, fler sjuksköterskor och högre lön även till dem. Och satsa för sjutton på våra järnvägar så jag slipper sitta fast på ett tåg nånstans i ingenstans flera gånger per år för att underhållet inte skötts. Bland annat.

När ska vi bli bekräftade som 50% av mänskligheten egentligen?

Ja, som rubriken lyder. När ska vi kvinnor bli bekräftade som hälften av mänskligheten egentligen, när ska vi bli tagna på allvar? När ska det forskas på kvinnor och inte bara män när det gäller sjukdomar? När ska vi få de mediciner vi behöver mot våra "kvinnosjukdomar" istället för att bli avfärdade med sämre alternativ?

Anledningen att jag undrar är denna debattartikel om endometrios som riksdagsledamoten Hillevi Larsson skrivit.

En annan sak jag undrar över är varför detta inte diskuteras mer? Visst har det diskuterats att kvinnors hjärt- och kärlsjukdomar inte visar sig på samma sätt som hos män, men i övrigt? PMS? Endometrios? Fibromyalgi? När ska vi tala om för världen att vi inte accepterar att bli kallade för gnällkärringar utan att våra besvär faktiskt är högst verkliga?

P.S. Jag funderar på vad en ny etikett skulle kunna heta, där sådana här viktigheter kan skrivas om. Har ni något förslag tar jag tacksamt emot dem! "En bättre och rättvisare värld tack!" får bli arbetsnamnet, men jag föredrar nog något kortare...

När de sociala medierna får stå tillbaka

Ikväll skippade jag de sociala medierna några timmar och ägnade mig åt riktig brevskrivning istället. För första gången någonsin blev det dock författat i ordbehandlare istället för för hand. Kan konstatera att det inte alls har samma charm och dessutom hittade jag ett par knäppa formuleringar när jag läste igenom det efter att jag skrivit ut det. Kontenta: jag håller mig till penna och papper när jag ska skriva brev i fortsättningen.

Konstaterade som alltid när jag skriver brev att det sker alltför sällan. Jag önskar att jag hade tid och fler möjliga mottagare för brevskriveri...

En snabb notering

Noterar att det fungerar att tidsinställa inlägg. Fast det kanske blev lite mycket med två listor på samma dag? Hoppas ni har överseende! :)

Besked och länkbonanza i miniatyrskala

I fredags var VFU-uppsatserna från förra delkursen färdigrättade och inlämnade till institutionen där vi skulle hämta ut dem. Det ville sig så att jag inte såg det meddelandet på lärplattformen förrän jag hunnit hem igen från mitt förmiddagsseminarium (inte så konstigt när man inte har någon dator med sig dit, kanske). Och sedan hade vi instuderingstid igår så det dröjde ända till idag, tisdag, innan jag kunde hämta ut min väl godkända uppsats. Nu återstår bara att se vad de tycker om salstentan, vars besked kommer dröja någon eller några veckor till.

Mitt första VG på universitetet. Om jag inte får fler så är jag ändå nöjd, för nu har jag i alla fall ett! Och därmed övergår vi till andra delen i den här texten.

Igår ramlade jag över en intressant länk på twitter. Jag funderar på vad man ska tänka om rapporter som dessa. Gör det någon skillnad om man väljer ekologiskt och biodynamiskt istället? Eller är allt i slutändan lika illa? Jag känner mig en smula desillusionerad. Kungsörnen som alltid varit mitt mjöl- och pastamärke. Måste jag byta nu?

Om du är i behov av att skratta lite är det här ett bra sätt att fixa det på. Om busmejl inte är en tillräckligt stor fix så finns busmejlaren också att läsa på Bloggfrossa. För att få ut mesta möjliga av Mikebikes bloggande föreslår jag dock att du också surfar in på hans sambos blogg. Hon är Tougher than the rest och jag älskar hennes bokhylla! Den måste vara den snyggaste bokhyllan i bloggosfären.

Och så vill jag avsluta med en annan länk, som jag tänkt att jag skulle dela med mig av ett tag nu. Min fruga har länge bloggat bakom lösenord, till viss frustration ibland. Man kan ju inte länka till kloka eller roliga eller fina ord när man vill då! Men nu, nu har hon minsann tagit steget ut i rampljuset igen och om ni vill kan ni läsa henne här! I alla fall för nu. Jag har noterat viss scenskräck nu när lösenordet försvunnit, hoppas hon inte tar till det igen! :)

Ett namn för framtiden

Oavsett om du är lärare, studerar till lärare eller känner någon som är lärare. Oavsett om du har egna barn eller inte, så har du förmodligen barn runt omkring dig ändå. Syskonbarn, vänners barn, grannbarn... Och kanske kommer du också få egna barn, i en snar eller avlägsen framtid. Gemensamt med dem har du minst nio års skolgång.

Utbildning är en av samhällets grundpelare. Utan den skulle vårt land förmodligen raseras ganska snabbt. Men miljön på Sveriges skolor är och blir allt mer pressat för varje dag. Allt fler lärare vägrar att spela med i skolspelet med dess nuvarande regler. 2028 kommer det inte finnas några nya lärarstudenter, om den rådande trenden fortsätter.

Därför har ett upprop initierats, med ett brev som ska skickas till vår skolminister Jan Björklund. Jag har uppmanat alla jag är vän med på facebook och twitter att skriva under, och att hjälpa till att sprida det. Kanske har ni sett det, men inte orkat bry er? Nu vill jag i alla fall göra ett till försök att få er hjälp!
Tänk inte att det inte påverkar er att skolklasserna är gigantiska, att lärarna går på knäna av allt extrajobb de lastas med, att ni inte orkar bry er... för det kommer påverka!

När du blir gammal och sjuk och behöver en läkare, vill du träffa en kompetent läkare med gedigen kunskap, eller vill du träffa en läkare som tog sig in på läkarutbildningen med urusla betyg och dåliga kunskaper? Vill du att dina skattepengar ska gå till att betala sjukvård för elever från för stora klasser, som inte fått det stöd de behövt som barn? Eller vill du att dina skattepengar ska betala fängelse för de barn som inte bara blev sjuka, utan rentav kriminella för att de inte fick en ordentlig skolgång?

Kanske driver jag saken till sin spets nu, men i värsta fall är det sådana saker som kan hända för att man snålar in på kostnaderna för skolan idag! Kostnaderna kommer uppstå, men på ett annat sätt. Istället för förebyggande kostnader kommer det bli kostnader på grund av något som redan hänt. Jag hoppas min poäng framgår även om ni tycker det känns överdrivet; lärare och utbildning är någonting väldigt viktigt. För att ge lärare bästa förutsättningarna för att klara av sitt jobb, ja för att stanna kvar i läraryrket över huvud taget på ett bra sätt, för att ge barnen och samhället nu och i framtiden bästa möjliga förutsättningar var snälla och skriv under den här namninsamlingen!

Och sprid den väldigt gärna vidare via facebook, twitter eller bloggar. Knappt tretusen underskrifter är på tok för få...

Towards the end

Hösten närmar sig. Tågbiljetten söderut har inhandlats, nu försöker jag att inte tänka på det förrän det är dags att packa väskan. Jag vill inte åka ifrån mina katter, ifrån trädgården, ifrån lugnet här hemma. Men jag antar att jag snart kommer över det bara jag är på plats i storstan igen.


Jag har tänkt blogga om böcker hela sommaren, men av det har intet blivit av. Jag ska ta tag i det när jag är tillbaka i Göteborg och inte har den enorma traven med låneböcker som väntar på att läsas inom en bestämt tidsgräns. Tills dess fortsätter jag läsa istället, sommarens tjugonde bok ligger här bredvid mig för tillfället. Fyra till har jag tänkt hinna med. Återstår att se hur det går med det... Annars har broderilusten vaknat igen, så det ska packas ner i väskan när jag reser min väg. Kanske kan jag färdigställa något av alla de jag påbörjat i höst?

Bara för att ni inte kan läsa det jag skriver i huvudet...

Jag har flertalet inlägg om utlästa böcker på lut, i huvudet. Det är bara det att de inte riktigt blir skrivna någon gång. Men ni kan ju inte läsa vad jag skriver i mitt röriga huvud, så imorgon eller någon annan dag ska jag ta tag i det. Minsann. Men nu ska jag påbörja en nygammal favoritbok, Anne på Grönkulla. Om jag inte somnar först.

Sedan ska jag ta tag i den hopplöst inaktuella  vårheadern också.