Ett halvår av förändring och så blev det 2018

Mina mest gillade bilder på Instagram 2017

Det har gått nästan ett halvår sedan min senaste uppdatering och det har hänt så mycket under detta halvår att jag knappt vet var jag ska börja. Men enklast är väl att börja från början, kanske. Så jag gör det.

Jag hade skördat det mesta i landen, sommarlovet hade övergått i ny termin och ett längre deltidsvikariat på fritids på samma skola som jag under de två föregående terminerna arbetstränat, när jag senast skrev i september. Den tänkta fortsatta arbetsträningen blev det inte mycket med. Samtidigt som jag jobbade jonglerade jag mejl efter mejl med diverse olika personer kopplade till GU. Jag kände mig inte alls så full av energi som jag hade önskat, men på något vis föll bitarna efter mycken frustration på plats. Boendesökandet var över nästan innan det hunnit börja och med någon vecka till godo kunde jag andas ut över att planeringsfasen var avklarad.

Natten till min födelsedag i början av november åkte ett minimalt flyttlass längs vägarna från Dalarna och söderut. På morgonen satte jag min fot på västkustmark igen för första gången sedan jag flyttade därifrån en snöstormig dag i januari 2015. Det var med motstridiga känslor. Jag var ju så trött efter att ha jonglerat jobb och det osäkra organiserandet av min om-vfu under oktober. Men strax innan avfärd hade jag fått besked att det bara gällde fyra veckor och inte fem som jag från början hade trott. Fyra veckor som borde gå fort, försökte jag motivera mig med att tänka.

Och det gjorde de förstås. Veckorna svischade förbi, även om de för all del var riktigt nervpåfrestande. Men till slut var jag faktiskt i mål. Den 1 december 2017, nästan 7 år efter att jag påbörjade min utbildning, tog jag äntligen min lärarexamen!

Jag hade svårt att tro det utan att ha det på pränt, ärligt talat trodde jag knappt på det ens när examensbeviset damp ner i brevlådan i slutet av januari. Men i tisdags kom även lärarlegitimationen och mer på pränt än så kan det faktiskt inte bli, så jag måste väl börja tro på det nu då. Jag är legitimerad lärare mot grundskolans tidigare år, i svenska, SO och matematik!

Jag hade förstås hållit lite koll på utbudet av lärarjobb i min hemkommun under hösten, och det var definitivt inget överflöd av dem. Däremot visste jag att det fanns en tjänst ute på fritidset där jag vikarierat fram tid höstlovet och Göteborgsfärden. Det var fredag och sista ansökningsdag när jag frågade rektorn om hon tyckte att det var idé att söka den. När jag kom hem från timvikariatsjobbet samma eftermiddag slängde jag ihop min ansökan och skickade in. Veckan därpå fick jag jobbet. Och när vårterminen startade gick jag till mitt första icke-timvikariatsjobb med en riktigt bra känsla i magen.

Jag jobbar inte som lärare i klass. Än. Inte så mycket iallafall. Jag har en lektion i engelska med en liten grupp elever varje vecka. Och jag har roligt med barnen och kollegorna i förskoleklassen och på fritids. Jag trivs. Spanar efter andra intressanta jobb inför höstterminen. Men jag känner ingen panik att bli lärare fullt ut. Det finns fler jobb ute nu, men jag tänker att jag hellre är kvar där jag trivs än att ha bråttom att söka ett jobb bara för att det på papperet bättre stämmer överens med min utbildning. Jag har skyndat långsamt i sju år. Eller tretton och ett halvt, om jag ska räkna med alla år som hunnit gå sedan jag tog studenten med ofullständiga betyg. Den gången, för tretton och ett halvt år sedan, var jag inte ens säker på om jag verkligen skulle lyckas läsa in mitt gymnasiebetyg. Så om jag skyndar långsamt en stund till tänker jag att det inte är hela världen.

Jag kommer nog få min första egna skolklass tids nog. Och många fler efter den.

Så kom och gick en sommar...

 Våren övergick i sommar och i bloggtystnaden anlände snart även augusti, vindarna som viskade om höst liksom de mörka kvällarna och nätterna. Jag minns hur hårt de drabbade mig förra året. Hur jag mitt i den strålande sommaren plötsligt slogs av mörkret, hur tungt det plötsligt kändes. I år är känslan inte sådan, tack o lov. Därmed inte sagt att jag längtar höst.

Långt ifrån. För har vi verkligen haft sommar i år? När jag blickar bakåt minns jag inte många soliga, varma dagar. Vare sig i mitt kära Dalarna eller på nordligare breddgrader, där jag tillbringade min juli. Jag törstar ännu sommarens ljus och värme.

 Men blommorna blommar och odlingarna frodas och med lite tur kanske vi går en lång och härlig somrig höst till mötes? Måtte det bli så!

Här ovan skådas de nya buketter jag plockat in ikväll, min sista sommarlediga dag till ära. Luktärten doftar förstås alldeles ljuvligt och jag drömmer mig iväg till en framtida trädgård där de finns i betydligt större mängd och variation än vad som ryms i en ynka balkonglåda...

Imorgon börjar jag jobba igen efter åtta veckor och två dagars ledighet. Tanken är att jag ska fortsätta min praktik på skolan jag trivs så vansinnigt bra på en bit in i höst, och kanske jobba en del på, men innan skolstarten har jag fått ett vikariat på en förskola där jag jobbade en del förr och trivdes väldigt bra. Det blir en intensiv start på hösten, men jag hoppas att de sju dagarnas vikariat flyter på bra och utan några hemska förkylningar så att jag landar mjukt i skolan och återseendet med alla fina elever sedan.

Det är på sätt och vis en betydelsefull tid jag går emot nu. Flera år har jag kämpat för att nå fram och om allt går som det är tänkt kanske jag äntligen har fått min examen innan jul. Jag känner en märklig blandning av opepp, eller kanske snarare rädsla att misslyckas efter allt detta arbete, och vilja att denna prövning ska vara över nu. Jag önskar mig något annat än detta liv i limbo. Frågan är om de som ska ge mig  den där godkäntstämpeln gör det. Jag hoppas innerligt.

Möjligen reagerar någon med vaken blick över det plastiga pynt som ingår i ljusbrickans arrangemang. Den plastiga prylen påminner om den där kvällen i juni när Han äntligen kom till mig efter att vi inte setts på många många veckor. Och bar med sig en present i form av ett Kinderägg där denna gulgröna plastsak var skatten. Den kanske inte är vacker, men den minner mig om något fint. Alltså får den stanna där, tillsammans med stenarna  jag plockade i Holmsund i slutet av min norrlandsvistelse och som även de minner om sommaren. Den utflykten återkommer jag nog till vid ett senare tillfälle, tänker jag.


 

Måndagstrött och psykisk ohälsa.

Idag värker kroppen, muskler är sega och närmare tio timmars sömn verkar inte ha gjort susen mot tröttheten. Snarare tvärtom, tror jag. Men jag har börjat lära mig hur jag fungerar nu. Cykling, byggande, målande och sedan cykling hem igen inom loppet av mindre än ett och ett halvt dygn är som så många andra aktiviteter något jag behöver följa upp med en vilodag eller två.

Turligt nog vet jag att värken är tillfällig, jag är inte van att cykla och mina muskler är inte vidare vana att arbeta. Men den mentala biten bär jag med mig varje dag året runt och har så gjort i många många år vid det här laget.

Jag fick diagnosen social fobi och depression vintern efter att jag tagit studenten. Men jag hade kämpat länge redan då med bland annat vad jag genom åren benämnt som skoltrötthet och även om jag såg mönster redan vid tjugo gör jag fortfarande nya upptäckter och kopplingar nu vid trettio. Faktum är att jag gjort så många nya kopplingar och upptäckter om mig själv och hur saker hänger ihop det senaste året eller två att jag ibland undrat om jag kanske är korkad som inte kunnat se hur saker hängt ihop långt innan det. Men jag antar att det är det som är utveckling, att växa, att åldras...

 

Jag nämnde i förbifarten i ett tidigare inlägg att jag började jobba som vikarie inom skola och barnomsorg när jag flyttade hem efter de avslutade studierna förra vintern. Men att jag mest blev sjuk hela tiden. Femton veckor bara mellan april och oktober. Alla dessa svåra förkylningar och osäkerhetsaspeterna kring att jobba som vikarie dränerade mig med tiden på all energi och under hösten blev jag sjukskriven igen. Efter nyår hade jag hoppats på att få till en praktik istället, men det vill sig inte riktigt. Kring det känner jag både frustration och lättnad, för efter att ha börjat komma upp på lite stabilare mark igen strax före jul blev januari och månaderna därefter bara ännu en utförsbacke där jag famlade blint efter fotfäste.

Som det ser ut nu väntar ännu en period av sjukskrivning. Jag har vänt och vridit på tankar och känslor, försökt bli klok på vad jag orkar, vill och kanske skulle klara av när det kommer till arbetslivet. Jag vet inte om jag vill eller ens kan fortsätta kämpa med att klara min lärarexamen, vilket är lite panikartat efter en helt genomförd utbildning (där jag blev underkänd på sista momentet...) och en kvarts miljon i studieskulder. Men mitt liv har alltid tagit förunderliga irrfärder och sällan varit lätt, så att det fortsätter på samma sätt... Ptja, vad ska jag säga?

Om det inte vore för omgivningen(s tänkanden, tyckanden och rädslan för dömanden) vore det nog inte så svårt att erkänna misslyckandet och släppa greppet. Men som det varit så har jag kämpat vidare när det förmodligen hade varit klokare att bara släppa greppet och försöka finna en ny livsstig  som fungerat för mig och inte det som är normen här i världen, eller kanske snarare vårt samhälle.

Om jag kommer kunna jobba, heltid eller deltid, som lärare eller något annat, får framtiden utvisa. I nuläget orkar jag inte tänka på det mer. Jag är som sagt oändligt trött. Jag måste hela tiden prioritera vad jag måste göra först, vad som kan vänta. Saker som bara borde ge energi, som att träffa en vän eller genomföra ett byggprojekt, ger inte energi utan har snarare rakt motsatt effekt. Men jag lär mig mer och mer för varje dag hur jag ska tänka och agera för att komma runt det i den mån som är möjligt. Vilodagar är svåra när man i grunden vill göra saker, men de behövs. Och resten av tiden balanserar jag mellan att "göra nytta" såsom att handla, laga mat, tvätta och städa och att fylla livet med saker som får mig att må bra och som trots all motighet får livet att kännas meningsfullt.

Det verkar inte vara så lätt för omgivningen att förstå denna balansgång. Vissa blir frustrerade när jag går under jorden och deras telefonsamtal förblir obesvarade, vissa förstår inte de ekonomiska påföljderna "du borde hänga med ut!" "kom hit och hälsa på!" "köp en biljett till konserten då! det är ju bara att låna pengar om du inte har råd!". Vissa förstår inte hur ensam man blir när man inte orkar svara i telefonen, när man inte har råd att hälsa på och när man bett om och om igen om att vänner ska komma och hälsa på istället. Vissa förstår inte att tystnaden betyder "du behöver vara den som tar kontakt för jag orkar inte nu, jag orkar inte vara den som bär alla relationer jämt och ständigt". Och andra kanske förstår, men tröttnar. Orkar inte finnas kvar. Då blir det ensamt på riktigt.

Det här inlägget var inte alls planerat att bli som det blev. Jag skulle skriva att jag var trött och att jag aldrig tröttnar på vyn på dessa bilder. Jag har genom åren medvetet försökt att undvika att skriva av den här sidan av mitt liv i just den här bloggen, det finns andra kanaler där jag vänder mig ut och in kring detta. Men det känns samtidigt fel att försöka dölja och undvika något som utgör en så stor del av mitt liv. Samtidigt vet jag också att jag inte är ensam. Jag blev så glad när jag läste denna twitterrant om depression för en tid sedan och delade den vidare både på twitter, facebook och andra ställen just för att det behöver diskuteras mer. Psykisk ohälsa borde vara skamfylld lika lite som cancer, feber eller vilken annan sjukdom som helst och då finns ingen annan väg än att prata mer om den. Jag hoppas verkligen ni tar er tid att klicka på länken och läsa den när ni läst klart här. Vilket jag hoppas att ni gjort trots att det blev en ganska lång text...

De här bilderna är tagna kring midsommar förra året. Nu är det snart dags igen, inte två månader återstår!

Vilodagar till trots, äta måste man ändå. Så tror jag att jag ska avsluta här och gå och kika lite i frysen och försöka bestämma vad jag sa äta till luddag idag. Det lutar mot en sådan där nödlösning som inte kräver så stor insats från mig, typ fiskpinnar eller frysta köpeköttbullar och strips.

På stappliga ben...

Okej. Wow. Det har gått nästan ett helt år sedan jag gläntade på dörren till min då ännu tomma, nya lägenhet här. Jag hade stora planer för bloggen då. Jag började iordningställa den nya lägenheten. Jag köpte en ny dator. Jag tror att jag laddade batteriet till kameran. Jag skulle bli en frekvent skribent igen var tanken, men så blev det visst inte.

Kameran förblev oanvänd, datorn började flimra efter bara någon vecka och när jag inte längre kunde förneka problemet stängde jag av den och återgick till min gamla omöjliga trotjänare. Efter ytterligare några veckor kunde jag inte skjuta upp problemet längre så den nya datorn fick åka på en treveckorssemester till Tyskland innan den kom hem och var lagad. Samtidigt försökte jag komma i ordning i lägenheten. Jag odlade på balkongen och flyttade runt möbler men kom aldrig riktigt till rätta. Jag trivdes inte. Jag orkade inte få klart det sista. Således uteblev de där "efter"-bilderna.

2015 var också året när jag flyttade hem efter nästan färdiga studier. Jag försökte komma igång med jobbet som vikarie i kommunens skol- och förskolevikariebas men ägnade oändliga veckor med att vara sjuk istället. Femton av tjugofem veckor mellan mitten av april och oktober närmare bestämt. Enda gången jag verkligen var frisk var under sommaren när skolorna var stängda och förskolorna slagits ihop så att vikariebehovet var obefintligt.

Jag ägnade också 2015 åt att promenera. Femtio mil blev det ungefär, mellan slutet av november 2014 och sista decemer 2015. Flest mil gick under sommaren dock. När jag promenerade kunde jag uppskatta det svala sommarvädret som annars bara kändes värdelöst.

Sedan var det ju den där läsutmaningen också, den jag skrev om här. Böcker från 30 länder, av minst tjugo olika manliga författare och böcker från minst tio olika decennier. Jag tror det får bli ett separat inlägg om hur den där utmaningen egentligen gick.

Nu flimrar min dator igen sedan någon vecka. Häromdan blev skärmen vit två gånger och jag tvingades starta om den för att det skulle försvinna. Den kommer måsta åka på en ny resa till Tyskland innan garantin går ut någon gång i maj. Jag förbannar att jag trots min begränsade ekonomi inte valde att hoppa upp åtminstone en femhundring i prisklass, så att jag kanske fått en problemfri dator. Men det är så dags att ångra det nu. Jag försöker att inte fästa mig vid det. Jag skriver istället. Jag skriver istället för att skjuta upp det tills den blivit lagad, tills jag tagit nya bilder med kameran, tills lägenheten känns iordning... Det får bli som det blir. Jag vill bara skriva igen.

Jag har saknat och längtat efter bloggandet.
Jag vet inte om jag kommer hitta tillbaka till det eller inte, men det här är ett första trevande försök. Och snart kommer det komma fler inlägg. Jag har tänkt ut några i förväg för att inte komma av mig direkt. Om någon mot förmodan hittar hit och sitter inne på någon önskning om vad jag ska skriva mer tar jag gärna emot förslag i kommentarsfältet.

Länkar, ångest och psykiska förkylningar

Jag vet inte om det är för att jag själv är på återbesök i depressionsträsket som jag plötsligt ser debatten om psykiatrin och psykisk ohälsa igen, eller om det helt enkelt är så att debatten tagit lite ny fart nu när sådant som valet inte tar samma utrymme i sociala medier längre. Det känns i vilket fall bra att debatten förs. Ju närmare arbetslivet jag kommit, desto mer har ångesten växt angående min historia och det tomma CV som den medfört. Och jag kom att fundera ännu mer när jag ramlade över flera texter med anknytning till psykisk ohälsa tidigare i veckan.

Det började med den här krönikan om psykisk förkylning i GP och fortsatte med Sofia Mirjamsdotters ledare i ST. Läs gärna båda texterna. Och dela dem. För det är så viktigt att debatten inte stannar upp, att skammen inte får fortsätta leva vidare. Att psykisk ohälsa blir accepterad och inte stigmatiseras så som den tyvärr fortfarande gör på många håll.

När 25 procent av befolkningen någon gång under sitt liv drabbas av en depression finns det inte utrymme för skam. Och det finns definitivt inte utrymme för att 25 procent av alla chefer väljer bort arbetssökande med psykisk ohälsa (om detta läste jag på twitter igår, men jag minns tyvärr inte var nu). Den nyheten bekräftade precis varför jag har den rädsla jag har kring att börja söka jobb. För tänk om ingen vill ha mig när jag inte har jobbat en dag sedan studenten för över tio år sedan? Att jag praktiserat en kort period utifrån min förmåga, att jag läst in mitt gymnasieslutbetyg via komvux (och fått MVG i en kurs och ett klart VG i en annan) spelar väl ingen roll? Allt som kommer synas i mitt CV är att jag inte gjorde någonting mellan gymnasiet och komvuxstudierna, och att min tre och ett halvtåriga lärarutbildning varade längre än så (om allt går vägen kanske jag blir klar i mitten av vårterminen nästa år ungefär, istället för innan sommaren detta år). Hur ska jag kunna förklara det för en eventuell blivande chef om jag någon gång har turen att i alla fall bli kallad till en intervju? Å ena sidan kan jag påvisa att jag läst in min utbildning på mindre än 3,5 år, men å andra sidan tog det ändå längre tid på grund av ett års studieuppehåll och sjukskrivning följt av en underkänd slutpraktik. 

Spelar det någon roll för potentiella chefer att jag med mina erfarenheter av psykisk ohälsa och ett gäng tuffa motigheter har vunnit en mängd kunskaper och erfarenheter som alla utan sådant bagage förmodligen saknar större insikter och kunskaper om? Spelar det någon roll att jag har dessa erfarenheter av psykisk ohälsa med mig in i mötet med barn som har det svårt på grund av liknande problematik och att jag då kan stötta dem på ett annat sätt, "från insidan" så att säga? Spelar det någon roll att jag lärt mig så oändligt mycket av mina erfarenheter, när det inte kan sammanfattas i ett gäng högskolepoäng på Ladok?

Jag har nått en punkt där jag är skräckslagen över att ha lagt så många år, så mycket arbete och så mycket studiemedel på en utbildning som jag när det väl kommer till kritan, kanske inte kommer bli godkänd på det allra sista momentet på. Eller där jag trots ett, förhoppningsvis snart, komplett betyg och en examen inte anses anställningsbar på grund av att jag hade oturen att bli sjuk på fel sätt för tidigt i mitt liv och därmed inte fyllde mitt CV med en massa erfarenheter innan jag lämnade tonåren. Om jag hamnar där, vad gör jag då? Svaret på den frågan skrämmer mig från vettet. Och det är just därför det är så viktigt att psykisk ohälsa debatteras och att alla chefer där ute förstår att vi som hade oturen att drabbas av de osynliga psykiska förkylningarna inte är en belastning på grund av dem, utan tvärtom kan vara en enorm tillgång med våra annorlunda kunskaper och erfarenheter.

(Jag vet inte riktigt vad som hänt med texten i det här inlägget...)

En lördagsförmiddag i oktober 2014 när hösten slutligen anlänt.

Tretton dagars vfu har klarats av och tio dagar återstår. Den här veckan har jag inte hållit några lektioner alls, förutom i måndags. Schemat har inte riktigt tillåtit. Men det har varit en rolig vecka, jag har varit med på flera utvecklingssamtal och försökt lägga lite mer fokus på bedömningsarbete. Hoppas få till ännu mer av det nästa vecka. Då ska jag återigen få hålla fler lektioner också.

Idag ska jag försöka skriva ihop den där lektionsplaneringen jag har skjutit framför mig alldeles för länge nu. Så den blir klar. På torsdag har jag bedömningslektion och måste lägga lite mer fokus på den och på att skriva självvärderingen, vilka båda ska skickas till vfu-ledaren någon dag i förväg.

Senast jag skrev var jag inte alls pepp på vfu. Kan väl inte säga att det känns jätteroligt med de tidiga morgnarna och sena eftermiddagarna nu heller, men det har blivit lättare att komma iväg på morgnarna och väl på vfu:n har tiden ända sedan första dagen gått fort så det är inget problem. Det känns roligare i största allmänhet. Men nog längtar jag tills detta är över. Mest för att jag vet att jag kommer kunna åka hem i slutet av månaden. För första gången sedan i augusti. Det känns som att det var mycket längre sedan jag var hemma än så... Hemlängtan gnager fortfarande dagligdags. Inte blir den mindre när jag läser Jonna Jintons blogg och ser alla lantliga höstbilder heller. Jag vill hem och se hösten innan den blåst av träden helt och hållet, så bara det där gråa återstår. Men jag tror jag missar den färgsprakande hösten i år... Min längtan efter ett eget hem att höstpiffa och med en öppen spis eller kakelugn att krypa upp framför med en bok, en kopp te och tända ljus intill blir också än mer intensiv. Men nästa år. Nästa år kommer jag bo i lantligheten igen och vara omgiven av den färgsprakande hösten från dag ett tills gråheten tar över. Den vetskapen känns trygg och lugnande. Även om jag förstås inte vet om jag nått ända till kakelugnen redan nästa höst så är jag i alla fall ett steg närmare ett förverkligande om jag fått ett jobb, hoppas jag.

Om bara lite mer än en månad är det dags att säga upp studentlägenheten. Jag borde börja skriva på CV och sådana saker också. Och en ansökan till en kurs jag väldigt gärna skulle vilja läsa i vår om jag inte skulle få ett jobb/tillräckligt med vik-tid, men jag vet inte riktigt när jag ska hinna. De här veckorna då jag haft vfu har jag inte varit ledig på helgerna heller, hur mycket jag än hade behövt det. Det diskberg jag inte orkar ta mig an när jag kommer hem halv sju under veckan står kvar. Tvättid kan jag inte boka annat än på helgen, för jag hinner inte hem tills den senaste tvättiden börjar de flesta dagar. Jag måste göra nya storkok för att ha något i matlådorna under veckan. Och förra veckan läste jag 37 brev från mina elever och svarade på dem alla. Och skrev lektionsplanering. Och som sagt väntar lektionsplanering även denna helg. En mycket större sådan eftersom den gäller det utvecklingsarbete vi fått i uppgift att göra. Jag måste skriva om de lektioner jag redan gjort på området men också lektioner som komma skall... Imorgon har vi bestämt möte för att prata om examensarbetet också ett par timmar på eftermiddagen. Det borde förberedas på något vis, jag vet bara inte hur. Eller hur jag ska hinna. Så jag kanske går dit oförberedd och oinspirerad...

Nu är det dock lördag förmiddag fortfarande och jag ägnar den åt att ta det lite lugnt för att jag verkligen behöver det. Jag har varit den duktiga flickan som alltid gjort det jag ska och ofta lite till under mina år på universitetet och just nu är jag så trasig att jag måste prioritera annorlunda de få gånger jag har en chans. När man har vfu kommer inte chanserna jätteofta, som kanske framgått.

Men hu. Nu blev det sådär negativt igen. Känslan efter denna vecka är verkligen i det stora hela positiv och jag vill ta den med mig till de sista tio dagarnas vfu. Jag vill göra så bra ifrån mig som det bara går och bli godkänd och gå vidare till den sista kursen med lite mindre oro i själen...

Ensamheten

I väntan på att naggellacket ska torka tänkte jag att jag kunde skriva några rader här för omväxlings skull. Jag hintade att jag nog skulle skriva en del i min gamla nogg framöver förut, och så har det också blivit. Men idag är jag här. Och tar hjälp av Kent för att hitta på en rubrik. Sedan jag ordnade så att de flesta av mina spellistor på spotify går att lyssna på i offlineläge innan jag återvände till Göteborg i somras så har jag börjat lyssna mycket mycket mer på musik. Jag gillar det. Och jag gillar att det innebär att jag samtidigt tittar mindre på teve. Sakta men säkert försöker jag göra omprioriteringar i mitt liv, för att liksom ta lite bättre vara på det och inte bara fastna i tevesoffan så fort jag kommer hem.

Min sista VFU började i måndags. Jag gick ut rätt svagt med två sjukdagar. Så det blev bara tre dagar denna första vecka. Är rätt glad för det på sätt och vis. Det blir inte lika chockartat att gå från skolan med fria hemstudiedagar eller åtminstone sovmorgnar här och där till fem dagar på raken med väckning senast klockan sex. På den skola där jag är nu börjar jag halv åtta varje dag, till skillnad mot närmare åtta under alla mina tidigare praktikperioder. Dessutom bor jag väldigt osmidigt till i förhållande till skolan. Det krävs minst ett transportbyte längs vägen. Men i praktiken blir det två istället, eftersom den resrutten trots allt tar kortast tid och inte kräver att jag åker hemifrån riktigt lika tidigt. Nu återstår 20 av de 23 dagarnas VFU och även om jag trivs bra med både skolan, eleverna och lärarna som jag huserar hos så är jag inte alls pepp på detta. Så det är oändligt tungt att försöka hitta motivation och ta mig iväg. Imorgon väntar en evighetslång dag dessutom, med föräldramöte klockan 18, så min dag ser ut att bli en 06.30-20-ish-dag. Jag gruvar mig oändligt. Med tanke på att det är första dagen på veckan och sedan återstår fyra dagar till där jag ska visa framfötterna och ta huvudansvaret för undervisningen så blir det såå t u n g t.

Jag har nog varit inne och nosat på den känslan tidigare i höst här i bloggen också, tror jag. Den tuffa våren och sommaren, studiemässigt, märks av nu i efterhand. Sedan har jag inte haft möjlighet att åka hem sedan jag återvände hit till västkusten i samband med höstterminsstarten heller som jag brukar, för att det inte ska bli en så stor omställning. Och jag har en fruktansvärd hemlängtan just nu. Särskilt som jag inte hinner träffa vänner. Inte orkar kontakta dem i någon större utsträckning. Och dessutom knappt blir kontaktad av dem heller. Eller knappast. Inte alls, egentligen. Med några få undantag. Jag är så trött på att vara den som håller mina vänrelationer levande just nu och undrar om det kanske är lika bra att lägga ner. För mitt psykiska välmående vore det rena katastrofen, med tanke på hur ensam jag redan känner mig/är. Det skulle bli ekande tomt då. Men jag undrar hur länge man egentligen ska behöva vara den som tar 99% av ansvaret för en relation? Många skyller på att de inte hinner umgås med nååågon. Att de aldrig hinner ringa nåågra vänner. Osv. osv. Men hur mycket sanning ligger egentligen i det? Även den mest upptagna människa har tid att författa ett sms på en mening eller ett kort PM på fejjan...

Jag vet inte om jag överreagerar, överdriver? Men det gör inte direkt gott för självförtroendet och sådär. Det är så lätt att hamna i de där tankarna att nu har jag kontaktat den eller den flera gånger och bara fått ursäkter tillbaka. Om något alls. Kanske är det bara mig det är fel på? Kanske är det jag som är jobbig och dum och värdelös som tror att vi är riktiga vänner? Kanske vill hen bara inte ha med mig att göra... Att jag inte mår så särskilt bra underlättar inte i detta, såklart.

Jag tänker mycket på några av de personer som en gång fanns i mitt liv också, som inte gör det längre. Imorse vaknade jag av att jag grät och kunde inte sluta på en lång stund efter att ha drömt att jag träffat mormor. Och fina Mr Ace, för vars skull jag kämpar för att ta vara på livet så gott jag kan. Det har snart gått åtta år sedan du slutade finnas och jag saknar dig så sjukt mycket för du tog så lätt på livet in i det sista, fast du var så sjuk, och du fick mig att se bortom mitt mörker. Jag har så många gånger tänkt på hur det skulle varit om du fortfarande levde, om inte dina organ bara bestämt sig för att inte orka mer innan du fick ditt nya hjärta. Jag tror att du hade funnits kvar i mitt liv och gjort mitt mörker lite ljusare nu, om inte om...

Högt och lågt, sommar och vinter.

Kära blogg. Jag tänker så ofta på dig, ändå ekar här tomt på inlägg. Jag vet inte om jag kan lova bättring heller. Jag trodde att jag skulle hinna blogga mer i sommar. Jag hade hoppats på lite ledighet emellanåt. Men jag har måstat ägna mig åt sommarstudierna varenda dag sedan kursstart den nionde juni. Till och med igår läste jag i tre timmar. Bridget Jones dagbok, visserligen, inom ramen för romancekursen, men ändå. Om jag vetat att två litteraturvetenskapliga kurser tillsammans skulle ta exakt såhär mycket tid i anspråk så hade jag kanske tänkt om. Fast samtidigt, det fanns inte mycket att välja på. Sommarkursutbudet har bara blivit allt sämre från år till år till följd av besparingarna som görs på universiteten. Det är påtaglig skillnad från 2012 då jag frossade i roliga och intressanta kurser när jag skulle göra min ansökningsprioritering. Nu blev det nog bara fem, sex kurser, varav några inte ens kändes intressanta egentligen.

Men jag kanske har fel, kanske lugnar det sig efter att de första inlämningsuppgifterna lämnats in. De ligger tätt och alldeles för snart, vilket gör att jag tvingats läsa veckans alla dar. Eller ja, tvingats och tvingats. Hjärnan orkar bara läsa fokuserat si eller så många timmar per dag. Sedan behöver den lite fritid. Allra helst när nästan precis all facklitteratur är på engelska, i båda kurser. Det tar tid. Och extra koncentration är nödvändig. Nog nu om det.

Midsommar har kommit och snart även gått. Jag gjorde en jordgubbstårta igår kväll, med köpt botten. Det fick räcka så. Blåsten och kylan gjorde mig inte mer pigg på det där med midsommarfirande. Sedan gillar jag nog inte sådana här högtider heller. Inte längre. Inte just nu i alla fall. Känner att jag måste väga min ord noga när jag skriver detta, det är inte så att jag missunnar någon annan sitt firande. Men jag kan inte tycka om en högtid när jag inte riktigt har någon att fira den med. Jag har inget givet kompisgäng att naturligt sälla mig till när almanackan ropar ut sina märkvärdigheter. Ine heller någon lagom stor familj. Det är bara jag och min mamma, och i helgen har jag tänkt på att ingen garanti finns att det ens kommer vara så framöver. Man vet aldrig. Det skrämmer mig att den bild jag såg framför mig redan för tio år sedan kanske blir sann en dag. På riktigt. Och att jag inte vet vad jag ska göra då...

Jag hoppas att jag får tillfälle att blogga mer framöver, jag saknar det så. Kanske jag kan ruska liv i kameran också då, även om det mesta redan blommat över här och mina motiv blir mer svårhittade då. Jag har inte hållit i kameran på nästan ett år, tror jag, bortsett från i julas möjligen. Kanske får den sova ännu en stund. Vi får se.

Dagens.

Idag släppte min lillasyster den stora nyheten att min systerdotter ska få ett syskon i sommar. Det betyder i förlängningen att jag ska bli moster gånger två! Jag har inte haft möjligheten att åka till storstaden och träffa min syster och systerdotter som jag hade önskat genom åren. Vi har inte alls någon nära syskonrelation, tyvärr. Men förhoppningsvis kanske det kan ändras i framtiden. Nu är inte examen och ett jobb så långt borta och då kommer möjligheterna bli så mycket bättre att göra små resor till människor som är utspridda lite här och där och som jag vill träffa. Jag tänker ibland på hur tråkigt det är att jag inte fick den plats jag så gärna hade velat ha i min systerdotters liv. Jag vill inte att det ska bli så igen...

Hej bloggen.

Precis som jag misstänkte har bloggen halkat ännu längre ner på prioriteringslistan än vanligt på sistone. Vet ni hur trött man blir av att skriva B-uppsats från halv nio till halv fem mest varje (var)dag tre veckor i sträck? Och mitt i allt det har en stor fältstudieuppgift med muntlig redovisning och opponering i en annan kurs dessutom (som sätter punkt för den första delkursen i den kursen)? Man blir jättetrött, kan jag tala om. Lika trött som man är de första veckorna under en vfu-period. Vet ni vad jag menar? Nähä. Nåja. Jag kan tala om att man blir sjuuuuukt trött av att ha vfu. Det är först sista dagarna/veckan man börjar komma in i det och sedan är det snöpligt nog över för den gången och nästa gång man går ut på vfu början man om från början med en trötthet man inte visste att man kunde känna.

Men vet ni? Nu är B-uppsatsen klar! Vi har haft opponering och fixat det lilla, får man ändå lov att säga, som vi fick kritik för av opponenterna och examinatorn. Det tog fyra timmar av en regnig onsdag mitt i mars och sedan skickade vi in uppsatsen  i sitt slutgiltiga skick och nu inväntar vi bara betyget, som gärna får komma väldigt väldigt snart. Det är helt underbart att ha det här avklarat. De stora uppsatserna har varit min stora skräck under hela utbildningen, men nu när jag överlevt den första kan jag känna att det ju faktiskt inte var så farligt ändå. Precis som alla jag uttryckt den där skräcken för och som redan skrivit B-uppsats har försökt tala om. Men C-uppsatsen återstår. Och just nu kan jag inte direkt påstå att jag känner mig jättepepp på den i höst. Men den kommer jag också ta mig igenom. Såklart.

Nu har jag en långhelg då jag tänker ägna mig åt total ledighet från studier, sedan börjar nästa kurs. Jag har turen att inte behöva bry mig om mattekursen heller förrän nästa vecka. Till helgen får jag besök av mamma. Trots att jag bott i den här stan ganska länge nu så har hon aldrig varit här för nöjes skull, utan bara i samband med att jag flyttat hit eller härifrån (bådadera har ju hänt några gånger vid det här laget, ehum). Jag planerar en fika med den godaste kladdkakan i hela stan, kanske ett Ikea-besök eftersom det inte finns därhemma, dessutom har jag inte varit där sedan tidigt i höstas, och lite sådant där. På det stora hela är det dock ganska planlöst och får bli som det blir. Det känns fint. Sedan kanske jag fått ihop lite ny energi att ta mig an den andra halvan av terminen också.

Jag tvivlade rätt rejält på om jag skulle orka med den här terminen där i gråa januari. Och ganska länge till, egentligen. Men nu när 20 av 45 hp är avprickade känns det inte ouppnåeligt längre. En sak i taget så är det snart slut på eländet, är mitt motto. Ironiskt nog ser jag dessutom fram emot sommaren oerhört mycket trots att jag då planerar att läsa sommarkurser på heltid, från veckan efter att vårterminen är slut till i mitten av augusti någon gång. Förhoppningsvis blir jag i alla fall antagen till två riktigt roliga kurser i sommar, jag väntar med spänning på antagningsbeskedet...

Kursjonglering och irl-möten

Jag är på en bra plats just nu. På något vis. Trots att jag är på tok för uppstressad över skolan för att det ska vara hälsosamt och att jag trots det inte gör i närheten av de timmar med studier per vecka som jag egentligen borde. Det har varit omtumlande att komma igång med vårens kurser. Men jag tror att bitarna faller på plats så sakteliga. Så kommer det nog fortsätta hela våren dock. När en sak är klar kommer jag ha tusen nya som närmar sig i horisonten. Och stressa. Därför är det extra viktigt att ta tiden att göra saker som inte är studierelaterade också, tror jag. Som att umgås. Jag har varit så dålig på det mestadelen av tiden här i Göteborg. Men det känns som att det går bättre nu. Jag känner att jag blivit bättre på att prioritera det framför annat. Som att åka hem och lägga mig i soffan och sedan stanna där resten av dagen, alla dagar. Jag är och kommer förmodligen alltid förbli en hemmakatt i det stora hela. Men med ökande stabilitet i måendet finns ändå mer ork och framförallt lust och vilja att ta mig ut också. Ibland. Lagom mycket.

Förra veckan fikade jag med en skrivarvän som jag känt i närmare tio år (hej hej, en av typ fem läsare här! jag ångrar att jag inte tog med dig hem och låste in dig i vindsförrådet så vi kunde umgås lite till!), men som jag aldrig har träffat i verkliga livet förut. Det gav mig en himlans massa energi. Vänner gör ju det. Jag lyckas glömma bort det alldeles för ofta. Kanske skulle jag haka på väggordstrenden och smacka upp en påminnelse om det på väggen? Det är så problematiskt, det här med vuxenlivet och socialiserande, bara. Att finna tiden. Alla har så fullt upp jämt. Hur lyckas man ses så ofta att det inte hinner passera nästan en hel termin mellan gångerna? Den måste jag klura vidare på.

Samtidigt tog jag ett beslut för ett tag sedan, att inte vara den som ständigt tar initiativen till att höras och ses. Kanske förlorar jag på det. Men samtidigt kostar det ju energi att vara den som styr och ställer och hör av sig jämt. Brunnen töms om man inte får någonting tillbaka emellanåt. Ni vet, den där klassiska: man måste både ge och ta. Att ta det beslutet är dock inte helt enkelt. När man inte tycker om sig själv och inte tror att andra heller gör det egentligen. Då räknar man nästan med att det kommer bli tyst.

Jag skulle egentligen skrivit mer i det här inlägget, men jag känner att det blir väldigt långt nu. Så jag tror att den här dagens händelser får ett eget inlägg istället. Men för att återknyta till inledningen. En bra plats. Jaa. Jag gillar't.

Vardagen.

Jag skulle så gärna göra ett inlägg med bilder på min nya lya. Men jag har inte fått till det sista fixet ännu, och diskberg är inte så roliga att fota heller, nej. Så det här blir ett ganska bildlöst inlägg med en rapport om vardagen istället. Den har ju inletts nu. Igår närmare bestämt. De gick ut hårt med introduktion 8-14. Matlåda första dagen, det har jag aldrig haft behov av förut. Och nästa måndag är första tentan. Vi fick läsinstruktioner idag. Så jag vet vad jag ska göra de närmaste dagarna kan man säga, även i helgen!

Jag är inte så stressad ändå. De skulle ju inte lägga en tenta så snart om de inte trodde att vi kunde klara att tillgodogöra oss det vi behöver tills dess. Jag är inte speciellt stressad över att vara tillbaka i skolans värld över huvud taget faktiskt. Det känns så naturligt på något vis. Mycket märkligt, kan jag tycka. Jag har förra september i starkt minne. Ångesten var total då. Efter att jag fattat beslutet att flytta hem gick jag ändå på introduktionen för den kurs jag skulle ha läst då. Jag insåg snabbt efter att jag kommit hem att studierna i sig inte var någon direkt bov i det hela. Nej, faktiskt inte, jag undrade om jag hade gjort ett misstag som hoppat av. Såhär i efterhand vet jag att jag inte kunnat göra något annat just då. Jag tog ett beslut som förhoppningsvis kommer gynna mig i resten av mitt liv.

Det var min hemlängtan som var total. Och min tillvaro i övrigt var helt raserad. Jag behövde bygga upp den från grunden. På mina sjukskrivningspapper tror jag det står något om akut stressreaktion. Jag var lite skeptisk då. Men nu när jag blickar tillbaka så kan jag se att det nog var så. När jag ser tillbaka inser jag också att jag mådde så mycket sämre än jag hade en aning om.

Trogna läsare minns kanske att jag skulle återuppta mina studier i januari i år, men det blev avblåst i sista stund. Fram tills dess hade jag bara gått hemma, sjukskriven. Egentligen hade ingenting förändrats. Men jag ville så gärna återuppta mitt liv. Vara som alla andra. Ville inte halka efter mer. Ville inte förlora mer tid. Ville avsluta min utbildning nån himla gång. Komma ut i arbetslivet, tjäna pengar och börja förverkliga mina drömmar. När jag ser i backspegeln på den tiden förstår jag också varför ångesten kom tillbaka i samma eller rentav än starkare styrka då som förra hösten. Då var det inte lika lätt att förstå. Bara frustrerande.

Men i mars kom min gamla psykolog tillbaka till sitt arbete i öppenpsykiatrin och jag kom äntligen högst upp på väntelistan. Mellan mitten av mars och mitten av augusti är det fem månader. Av de månaderna går fem veckor bort pga sjukvårdspersonal har semester precis som andra människor. Så i realiteten handlade det om knappt fyra månader. Fyra månader. Kan man bli frisk på den tiden? Kan man bli frisk från ätstörningar på fyra månader? Depressioner? Social fobi? Telefonfobi? Ångest? Stressreaktioner?

Frisk. Nja. Men stabil. Man kan hinna börja må ganska bra, lära sig äta hyfsat efter ett helt liv med matkaos. Man kan hinna få de verktyg man behöver för att återvända till sin studieort femtio mil bort och återuppta sina studier utan att känna ångest och hemlängtan redan innan flyttlasset gått. Och inte när man är på plats heller. Man kan gå på kursintroduktion och känna att det känns bra, som något man kan hantera, det kan kännas rätt och riktigt. Det kan kännas som att man är på väg framåt igen. Och om marken man går på skulle börja rämna så har man världens bästa psykolog ett telefonsamtal bort, redo med sina stöttande och kloka ord.

Jag har bestämt mig för att ta det lugnt den här terminen, komma igång igen efter mitt studieuppehåll. Men nästa termin ska jag satsa lite högre i hopp om att kunna läsa in 15 poäng extra. Om det funkar tänker jag göra detsamma terminen därefter och kan i sådana fall plocka ut min examen i januari 2015 istället för i juni. Om jag inte kan läsa in 15 hp redan till sommaren. Det vore ju egentligen lite bättre än 150% studietakt två terminer i rad, särskilt den sista då jag ska skriva C-uppsats också. Men det hänger på om det finns några kurser som fungerar då. Sommarkursutbudet är ju rätt.. uselt.

Hrm, ja. Så tänker jag om min närmaste framtid. Men i första hand tänker jag på här och nu. September. Religion. Första tentan som är på måndag. Tentaplugget som ska inledas imorgon.

Länkkärlek & framtidsfunderingar

Nina Åkestam skriver om vad man ska bli när man blir stor och sånt efter att ha fått en massa frågor från sina läsare, gissningsvis med anledning av den pågående högskoleansökningen (som stänger den femtonde april). Även jag sällar mig till den stora skaran studie/yrkes/framtidsfunderare.

Det är snudd på sju månader på dagen sedan jag blev sjukskriven nu. Lite mer än sju månader sedan jag tog beslutet att flytta hem igen. Och inte ens en månad sedan jag äntligen fick påbörja terapin jag väntat på i ett helt halvår (att behöva vänta så länge skulle vi kunna diskutera en annan gång). Jag har fått ut en hel del av de få sessioner jag hittills haft med min psykolog tack vare att jag redan känner henne och därtill mig själv och vilka mina problem är, men jag har mycket arbete framför mig ännu. Jag vet inte om jag kommer hinna bli "färdig" till i slutet av augusti. Tankarna och ångesten är mina ständiga följeslagare, sömnlösheten har också smugit sig på.

Jag har pendlat så mycket det senaste året i mina framtidstankar. Vill jag bli lärare? Inte? Klarar jag det verkligen? Har handledaren rätt? Borde jag lägga lärarutbildningen bakom mig? Ska jag satsa på det andra jag drömmer om? Det där som är så mycket mer osäkert?

Jag har inget säkert svar, men som Nina så klokt skriver, så kan man välja om hur många gånger man vill i livet. Det är ingen katastrof om något inte blir som man hade tänkt sig det. Och när jag besvarar frågan var jag ser mig själv som 85-åring så är det en stuga med en stor prunkande trädgård och ett fint staket jag ser framför mig. Djur och familj är där med mig. Och när jag blickar tillbaka på mitt yrkesliv så är det bland barn jag har tillbringat det, genom att lära dem läsa, skriva, undersöka, skapa drömmar och gett dem verktyg att uppfylla dem med. Kanske har jag gjort annat också, om inte annat så i alla fall skrivit böcker som då kommer stå i min bokhylla med fina omslag och mitt namn på ryggen.

Det är alltså inte dags att ge upp min lärardröm ännu. Jag ska ge den ett försök till. Men för att ge mig själv bästa möjliga förutsättningar att faktiskt nå mitt mål har jag alltså en del att klura på. Att studera så långt hemifrån är ett av de största problemen, jag är så hemkär och det tär att inte ha möjligheten att åka hem på studs när hemlängtan blir för stor på grund av avståndet. Femtio mil låter kanske inte så mycket. Men när insomnian härjar och inga katter finns i fotändan att söka tröst hos, blir  femtio mil outhärdliga.

Med lite pusslande i studieplanen skulle jag kunna korta ner min studietid borta med en termin (om jag fortfarande skulle känna att det var ett problem våren tvåtusenfemton). Med flitigare umgänge med mina vänner skulle jag kanske inte behöva känna mig lika ensam. Och med lite nya verktyg och tankesätt i bagaget från terapifåtöljen kanske livet i allmänhet blir lite enklare. Och om det trots strategier, pusslande och annat inte skulle visa sig fungera i alla fall. Ja, då har jag i alla fall försökt. Och kan välja om. Hur många gånger jag vill.

Hur ser dina planer för hösten ut?

Ett kattliv

Caspians nya favoritplats är på ryggstödet till min soffa (som nyligen fått landa på rätt köl igen efter ett halvår på högkant). Det är platt och mycket lägre än på mammas soffa, som han visserligen också brukade ligga på ibland, men nu kan han riktigt vältra sig i mys. Mattes kli-hand har liksom kommit mycket närmre. Och så är det mindre halt utan ett glansigt sofföverdrag som egentligen är ett sängöverkast. Det går att snurra och korva runt mycket bättre. Ibland blir det lite trist. Eller något. Det måste flyttas och snurras, vändas hitan eller ditan.

Nyss försvann han ovanligt mycket ur mitt synfält, han hade lagt sig längst ut på kanten, liksom lite bakom mig. När jag vred på huvudet låg han med huvudet under lakanet på fåtöljen som står "på rad" efter min soffa numer. Kikandes ner mot golvet. Det såg så fasansfullt roligt ut så jag kunde inte hålla inne gapskrattet.

Jag hoppas han inte tog illa upp. Jag försökte förklara för honom att det bara såg väldigt väldigt roligt ut.


Älskade knäppa pälsboll!

PS 1. Jag tänker mig att jag ska göra någon slags comeback här snart. På riktigt. Vi får se.

PS 2. Jag upptäckte just att mitt förra inlägg inte blev publicerat då det skrevs. Ordnade det nu.

Cancelled.

En riktigt sopig vecka är över och förhoppningsvis är det en bättre vecka som nu har inletts. Insomnia och begravning av en släkting inledde helgen. Jag har inte träffat släktingen sedan min mormors begravning för över sju år sedan och jag har inte haft mycket kontakt med honom innan heller, men det var ändå sorgligt. Begravningen fick mig att tänka på mormor, och hennes begravning. Och så har jag drabbats av en oförklarlig smärta bakpå foten, ovanför hälen, som gjorde mig soffbunden en hel dag innan det blev möjligt att gå lite smått på foten igen...

Beslutet att lyssna till magkänslan togs och effekterna av det började fixas med. Känslorna har varit både högt och lågt men jag tror det här är bra i slutändan. Jag stannar i Dalarna även denna termin. Om det är ett definitivt avsked till lärarutbildningen lämnar jag till framtiden att utvisa. Just nu är förhoppningen att min återanmälan till en distanskurs (matematikinlärning) jag blev antagen till men valde att tacka nej till då antagningsbeskedet kom i december utmynnar i ett positivt nytt antagningsbesked. I sådana fall hoppas jag att jag i alla fall ska klara av halvtidsstudier nu under våren. Och så ska jag ge mig på att skriva ihop en amazing ansökan till min andra drömutbildning, som jag kanske får ägna hösten åt då.

Jag ska återuppta min terapi. Riktigt när vet jag inte, det är lång väntelista och man kan inte leva upp till vårdgarantin i kommunen, förhoppningsvis kan den i alla fall hjälpa mig att hamna på rätt köl igen när en psykolog blir tillgänglig. Kanske är det trots allt så att jag inte är redo att släppa lärarutbildningen ännu, men den kommer få stå tillbaka tills jag gett min andra dröm en riktig chans. Men mitt huvudfokus måste ändå ligga på mig själv en tid nu. Annars finns risken att jag inte kommer klara någon utbildning alls...

Jag har inte riktigt ork att blogga glada inlägg just nu, men jag hoppas inspirationen återkommer snart. Jag vill ju bli klar med all bokbloggning jag släpar efter med och komma i fas igen. Ja och så finns det väl annat att blogga om förstås... För stunden är jag dock en ganska cancelled människa. Och bloggen likaså.

1 – berätta om dig själv

Först ut i julkalendern är uppgiften att berätta om sig själv. Det är svårare än svårast. Vad finns att berätta om mig som någon skulle vilja läsa? Jag kom till den här planeten för lite mer än 27 år sedan och har skrivit i åtminstone 20 av dem. Jag känner mig mycket mer bekväm med att konversera i skrift än i tal, men ändå är det här en sådan grej som fallerar mer eller mindre varje gång den dyker upp. Den är så svår! Jag har redan skrivit en presentation här i bloggen som täcker in de basic grejerna, ni hittar den under etiketten "presentation". Men något mer måste jag ju kunna bjuda på?

Jo... Jag tycker att jag känner mig själv väldigt väl, inte ens när jag gick i terapi upptäckte jag direkt något nytt. Men ändå är det som att en dörr öppnats den senaste tiden och jag har börjat landa i mig själv. Det är en ganska märklig upplevelse. Inte trodde jag väl att det skulle dröja ända till mitt tjugosjunde levnadsår heller. Tänk om någon kunnat banka in det i huvudet på en förut, att det faktiskt skulle hända. Kanske hade livet kunnat vara lite enklare då?

Den här hösten gjorde jag ett studieuppehåll och återvände till tillvaron som sjukskriven. Det var något jag aldrig skulle återuppleva, det svor jag på den där gången för flera år sedan när jag tog de första stapplande stegen ut i verkligheten. Det känns lätt som ett misslyckande. Jag spräckte min 5-årsplan i en handvändning. Men oj vad nyttigt det också visade sig vara att stanna upp såhär igen.

Jag har börjat omvärdera livet av flera anledningar på senare tid, inre såväl som yttre. Börjat tänka på hur mycket samhällets normer och förväntningar egentligen styr oss människor, i vad vi ska vilja och hur vi ska leva. Kanske beror det inte bara på dem, kanske finns mina egna innersta drömmar intrasslade i de där förväntningarna också. Men nu försöker jag ändå tänka mer på att det inte är någon brådska. Att man inte måste ha allt här och nu, att det går att dra ner på tempot och se på livet och tillvaron med andra ögon. Att leva i 180 behöver inte nödvändigtvis leda till att man upplever mer än den som dragit ner på tempot och försöker leva mer i nuet. Snarare tror jag att det är tvärtom. Så nu jobbar jag på det. Att vara här och nu.

No way back

Bild: Privat

Vid midnatt stänger antagning.se sina portar inför vårterminens antagning. Min ansökan är också registrerad, efter många om och men. Och jag tror att det kommer bli bra.

Efter snart en och en halv månads sjukskrivning med gott om tid att fundera och ligga sömnlös med tankar som snurrat har jag landat i tanken att läraryrket fortfarande lockar. Jag har någorlunda koll på vad det var som gjorde att tvivlet tog överhanden och gjorde att jag tillfälligt gav upp min dröm, så om jag bara lär mig hantera det och ställa mig över det kommer jag att slutföra min utbildning och hitta tillbaka vissheten om att det är rätt för mig.

Jag är fortfarande inte helt i balans dock. Det kommer nog ta tid. Förhoppningsvis har jag återfunnit en hel del av den lagom till terminsstarten i januari i alla fall, fram tills dess kommer jag åtminstone jobba på det så gott jag kan. Jag har fått ännu lite bättre insikt i min problematik och försöker finna strategier för att övervinna den. Det går sisådär, i ärlighetens namn, men jag ger inte upp för det!

Många sena, sömnlösa nätter har det blivit och ni hade nog blivit ganska matta om ni hade känt till och försökt hänga med i alla mina tankegångar gällande framtiden. Men jag landade till sist i detta: jag återvänder till Göteborg i januari för att läsa samhällsorienterande ämnen. Jag undersökte möjligheten att läsa återstoden av utbildningen på distans i norr, men då min utbildning håller på att fasas ut till förmån för den nya var det inte möjligt. När jag nu hunnit landa i detta faktum känns det ändå som att det kommer bli bra. Om det känns tufft så får jag försöka hålla i minnet att det bara handlar om två år, sedan är jag fri att återvända hem igen. Två år är ingen tid alls, egentligen...

Ja, så ser alltså planen ut. Och jag tror som sagt (skrivet) att det kommer bli bra. Om det ändå skulle kännas fel, så har jag i alla fall gett det hela en ordentlig chans först.

Höstvindar.

Jag är officiellt sjukanmäld och brevet med min underskrift som bekräftar adressändringen är lagt på lådan. Stenen är satt i rullning. Jag flyttar hem. Jag ska försöka laga mig själv en gång för alla. Jag vet inte om det här är ett tillfälligt studieavbrott eller ett definitivt. Så mycket mer har jag inte att skriva just nu, men någon gång när jag samlat lite kraft ska jag skriva så mycket mer än det här. Ska man laga sig själv på riktigt måste man också vara ärlig. Jag är av den bestämda uppfattningen att man inte ska undanhålla livets baksida, det hjälper inte någon, och därmed kommer mina sanningens ord publiceras på denna offentliga plats också.

Höstvindar.

Idag, eller kanske redan inatt, har jag fattat ett beslut. Jag skriver mer om det en annan gång.

Här.

Jag är här nu. Tillbaka i Göteborg. I Alcatraz. I rummet på 19 kvadrat. Jag sitter i min nya röda soffa och önskar att jag kände glädje och inspiration. Att dela med mig av hur det blev efter att de nya möblerna flyttade in. Att påbörja en ny termin på lärarprogrammet. Men det är inte riktigt så. Inte alls så. Jag vet inte hur det här kommer sluta.

För nu känns det fel att skriva hurtiga inlägg om möbler eller peppra bloggen med recensioner på de böcker jag läste i somras men ännu inte hunnit skriva om här. Så det kommer nog eka tomt ett tag. Kanske letar jag min in i bildmappen och lägger in några ovisade sommarbilder någon dag, kanske inte. Jag återkommer väl så småningom i alla fall.