Ett halvår av förändring och så blev det 2018

Mina mest gillade bilder på Instagram 2017

Det har gått nästan ett halvår sedan min senaste uppdatering och det har hänt så mycket under detta halvår att jag knappt vet var jag ska börja. Men enklast är väl att börja från början, kanske. Så jag gör det.

Jag hade skördat det mesta i landen, sommarlovet hade övergått i ny termin och ett längre deltidsvikariat på fritids på samma skola som jag under de två föregående terminerna arbetstränat, när jag senast skrev i september. Den tänkta fortsatta arbetsträningen blev det inte mycket med. Samtidigt som jag jobbade jonglerade jag mejl efter mejl med diverse olika personer kopplade till GU. Jag kände mig inte alls så full av energi som jag hade önskat, men på något vis föll bitarna efter mycken frustration på plats. Boendesökandet var över nästan innan det hunnit börja och med någon vecka till godo kunde jag andas ut över att planeringsfasen var avklarad.

Natten till min födelsedag i början av november åkte ett minimalt flyttlass längs vägarna från Dalarna och söderut. På morgonen satte jag min fot på västkustmark igen för första gången sedan jag flyttade därifrån en snöstormig dag i januari 2015. Det var med motstridiga känslor. Jag var ju så trött efter att ha jonglerat jobb och det osäkra organiserandet av min om-vfu under oktober. Men strax innan avfärd hade jag fått besked att det bara gällde fyra veckor och inte fem som jag från början hade trott. Fyra veckor som borde gå fort, försökte jag motivera mig med att tänka.

Och det gjorde de förstås. Veckorna svischade förbi, även om de för all del var riktigt nervpåfrestande. Men till slut var jag faktiskt i mål. Den 1 december 2017, nästan 7 år efter att jag påbörjade min utbildning, tog jag äntligen min lärarexamen!

Jag hade svårt att tro det utan att ha det på pränt, ärligt talat trodde jag knappt på det ens när examensbeviset damp ner i brevlådan i slutet av januari. Men i tisdags kom även lärarlegitimationen och mer på pränt än så kan det faktiskt inte bli, så jag måste väl börja tro på det nu då. Jag är legitimerad lärare mot grundskolans tidigare år, i svenska, SO och matematik!

Jag hade förstås hållit lite koll på utbudet av lärarjobb i min hemkommun under hösten, och det var definitivt inget överflöd av dem. Däremot visste jag att det fanns en tjänst ute på fritidset där jag vikarierat fram tid höstlovet och Göteborgsfärden. Det var fredag och sista ansökningsdag när jag frågade rektorn om hon tyckte att det var idé att söka den. När jag kom hem från timvikariatsjobbet samma eftermiddag slängde jag ihop min ansökan och skickade in. Veckan därpå fick jag jobbet. Och när vårterminen startade gick jag till mitt första icke-timvikariatsjobb med en riktigt bra känsla i magen.

Jag jobbar inte som lärare i klass. Än. Inte så mycket iallafall. Jag har en lektion i engelska med en liten grupp elever varje vecka. Och jag har roligt med barnen och kollegorna i förskoleklassen och på fritids. Jag trivs. Spanar efter andra intressanta jobb inför höstterminen. Men jag känner ingen panik att bli lärare fullt ut. Det finns fler jobb ute nu, men jag tänker att jag hellre är kvar där jag trivs än att ha bråttom att söka ett jobb bara för att det på papperet bättre stämmer överens med min utbildning. Jag har skyndat långsamt i sju år. Eller tretton och ett halvt, om jag ska räkna med alla år som hunnit gå sedan jag tog studenten med ofullständiga betyg. Den gången, för tretton och ett halvt år sedan, var jag inte ens säker på om jag verkligen skulle lyckas läsa in mitt gymnasiebetyg. Så om jag skyndar långsamt en stund till tänker jag att det inte är hela världen.

Jag kommer nog få min första egna skolklass tids nog. Och många fler efter den.

Den mörka natten

Min mamma har ända sedan jag var ganska liten och oförstående inför det där med politik berättat hur hon satt med mig, en bebis, på armen och följde tv-sändningarna om att Olof Palme blivit mördad. Nu sitter jag här, med tårar i ögonvrån och den växande klumpen i magen. Som  när Sd tog sig in i riksdagen. Jag trodde att det var en dag att gråta. Men ikväll visar Europa att det bara var en liten föraning om vad som komma skulle.

I min hemstad ligger siffrorna ännu högre, 12,2%. Jag skäms. Jag räds. Jag förfasas.

Jag tänker på det ansvar jag bär på mina axlar nu, som blivande lärare för blivande röstande medborgare. Jag tänker på hur jag ska kunna påverka dem att bli demokratiska medborgare som känner solidaritet med svaga och som värnar om jämställdhet mellan män och kvinnor och allt det andra viktiga som man kan läsa om i läroplanens värdegrund. Jag inser att det handlar om så otroligt mycket mer än det jag brinner för, att lära barn att läsa och skriva. Jag hoppas att jag kan leva upp till mitt ansvar.

Nedräkning

Det är dags för ännu ett av mina oregelbundet förekommande blogginlägg. Det får bli lite av en snabbrepris av den senaste tiden. Låter väl bra? Okej, då kör vi.

Förra onsdagen hade vi redovisning av en gruppuppgift och inlämning av den tillhörande enskilda hemtentan i samhällskunskap. Därmed var terminens fjärde kurs avslutad. Samma dag lämnade jag också in portfolion till historiakursen. Jag hade hoppats kunna göra det lite tidigare, men omständigheter jag inte kunde rå för (sjuk utskriftsansvarig, utsedd pga att min skrivare inte velat vara med den här terminen) gjorde att det skedde med lite dröjsmål. Turligt nog hade jag ändå ett par veckor till godo, så det var inget problem. Den här veckan har den sista delkursen i SO:n börjat (lika bra att klara av allt skolrelaterat på en gång så kan vi ägna oss åt roligare saker sedan, va?). Projektarbete heter den och går ut på att vi i mindre grupper gör studiebesök i olika kontrasterande stadsdelar, djupdyker i statistik och sedan skriver en kompensatorisk lektionsplanering. Jag och ett par andra tjejer satte oss på femmans spårvagn före ottan igår och mötte upp en speciallärare på en skola i Biskopsgården för att sedan genomföra några mindre planerade intervjuer och kika på skolans förutsättningar och så där. Det var otroligt roligt att se entusiasmen hos pedagogerna - och arbetsglädjen hos eleverna, trots de tuffa förutsättningarna. Jag skulle gärna arbeta i ett utsatt område, för känslan jag fått när jag besökt sådana skolor är att det är ett ruskigt givande arbete. Även på min tidigare vfu-skola märkte jag att jag fastnade lite extra för eleverna med svårigheter av olika slag. Men i mina hemtrakter blir inte kontrasterna lika stora, och det är ju där jag har som mål att bo och arbeta efter examen, så det blir förmodligen inte av att jobba på ett sådant ställe. Däremot finns det ju elever med svårigheter överallt och dem ser jag verkligen fram emot att få arbeta med. Även om det säkert kommer bli sjukt kämpigt också.

På tal om vfu så har jag fått en vfu-placering också. Faktiskt på en skola längs samma spårvagnslinje men kanske lite närmare stan. Förutsättningarna är såvitt jag förstått det kanske lite lika dem i skolan vi besökte, så jag kanske får en försmak av hur det kan vara att arbeta där under den kommande terminen i alla fall.

Så över till något roligare. Julen närmar sig ju. Min studentekonomi är extremt tight denna höst och jag har inte fått med mig några julsaker i form av ljusstakar eller adventsstjärnor hemifrån, så jag var inställd på att inte ha det så juligt här i studentlägenheten. Men jag stod inte ut med snöbristen utanför fönstren och bristen på julkänsla hos mig själv, så jag slog till på en vit, kitchig minigran hos Classe till första advent. Helt olikt mig, men när jag stod där och tittade på den traditionella gröna granen kände jag bara - näe vad trist. Jag har redan en grön plastgran i fullstor storlek som väntar hemma i Dalarna. Och två små därtill. Dem kommer jag få tillfälle att använda många gånger efter de här två jularna som återstår i studentboende. Så jag spexade till det lite. Girlangen är turkos och passar in i mitt delvis turkosa hem.

Jag har gjort vad jag kunnat för att julkänslan ska infinna sig på riktigt. Ätit lussekatt, druckit flera varianter av julteer, lyssnat på alla möjliga sorters julmusik. Men känslan vill ändå inte riktigt infinna sig.

Kalenderljuset är jag noggrann med att inte låta brinna för länge varje dag. Jag använder det för nedräkning till min hemresa nästa torsdag. Ljuset har blivit kortare. Och nu ser jag ljuset i slutet av tunneln igen. Svagt och blinkande, men det finns ändå där. Och blir allt starkare för varje dag.

 Att göra köttbullar på typ ett kilo köttfärs såhär nära inpå jul var kanske inget genidrag. Men köttbullar liksom. Det kan man väl aldrig få nog av. Dessutom gjorde jag hemgjord gräddsås för första gången i mitt liv. Nu blir det aldrig mer några påssåser till köttbullarna!

Efter redovisningarna förra onsdagen stämplade jag ut för en riktig långhelg. Torsdag till söndag var hellediga och i måndags behövde jag inte heller ge mig av till skolan, utan pluggade hemma. Det var skönt eftersom stormen Sven blåste in över västkusten och tog revansch på Simone som ju aldrig nådde hit. Sven följdes av årets första snöfall. Då kom julkänslorna så smått. Jag läste årets första julmagasin också. Men snön smälte snart bort och jag blev dränkt när jag ägnade en och en halv timme i söndags åt att försöka ta mig till en lasagnelunch hos finfin vän när kollektivtrafiken var halvt om halvt lamslagen. Skam den som ger sig, dock, jag kom fram till slut!

Till fredagens Idolfinal gjorde jag min bästa saffranskaka med vit chokladfrosting någonsin. Åh, vad den var god. Till jul blir det repris. Förhoppningsvis smakar den lika gott!

Idag har första antagningsbeskedet trillat in också. Tyvärr blev jag inte antagen till matematikinlärningen utan landade på en frustrerande första reservplats bara, men jag hoppas det ordnar sig tills det andra antagningsbeskedet kommer nästa vecka. Håll gärna en tumme eller två för det, jag vill så väldigt gärna få den avklarad till våren och hålla min plan att läsa in en termin. Efter nästa jul vill jag ge mig ut och jobba istället för att återvända till skolbänken för femton trista mattepoäng!

Pluggeri pluggera

Jag har inte mycket lektionsbundna studier just nu, men desto mer fria studier som jag skjutit upp i det längsta. Eller, för att vara ärlig: för länge. Så den här veckan har jag försökt komma ikapp lite. Jag har läst en hel avhandling de senaste dagarna och börjar så sakteliga bena ut hur mina inlämningsutgifter ska se ut. Inlämningsuppgifter som inte behöver lämnas in på fredag när kursen tar slut, men strax innan jul. Jag antar att det är därför jag halkat efter, disciplinen försvann. Vilket är märkligt med tanke på att jag fixar det så bra när jag läser sommarkurser på distans. Men vid den här tiden nästa vecka hoppas jag att åtminstone två av de tre inlämningsuppgifterna ska vara något sånär klara.

I övrigt måste jag skriva något om hur fantastisk denna kurs har varit. Alla jag pratar med i klassen är mer eller mindre lyriska över den. Den har gett så otroligt mycket. Häromdagen skrev jag på twitter att jag lärde mig mer under kursens första två veckor (med sisådär fyra halvdagar med seminarier) än jag gjort under de tre tidigare terminerna tillsammans. Med bara en lätt överdrift. Och till min lycka kommer vi ha samma lärare även i nästa kurs, så jag räknar med att lära mig massor mer innan den här terminen är slut! Det är så himla roligt att känna att man lägger sin tid och studiemedel på något meningsfullt. Aldrig har jag längtat så mycket efter att ta examen och få komma ut i verkligheten som nu!

På tal om examen så har jag ju planer på att läsa in en termin genom tillgodoräkning av sommarkurser och genom att läsa 150% till våren. Förhoppningsvis kan jag räkna in den kurs jag läste i somras, och behöver därmed bara 7½ hp ytterligare till sommaren. Men eftersom jag då får så mycket svenska (vilket iofs inte alls är fel) så funderar jag på att försöka bredda mig lite till sommaren och läsa 15 hp inriktat på NO av något slag. Trots att jag kanske inte skulle behövt läsa mer än 7½ hp, alltså. Utbudet är ju lite mindre på sommaren, och jag lär vara så lagom sliten efter vårterminen, men jag känner ändå att jag måste ge det ett försök. Funkar det inte så kan jag tenta av det som saknas medan jag läser sista terminen, typ. Åtminstone under förutsättning att jag klarar alla poäng i vår. Och det ska jag väl göra, hoppas jag.

Men nu har jag fördrivit ytterligare en stund på att skjuta upp pluggeriet. Bäst att jag tar tag i det så att jag hinner ägna mig åt något roligt innan helgen är över också!

L'automne

Jag fotade hösten medan jag stod och väntade på vagnen tidigare i veckan. Med insta-filter blev träden kanske lite rödare än de egentligen var, men röda löv är verkligen höjden av höst för mig. Gula löv i all ära. Jag är inte så förtjust i gult, så de röda löven talar helt enkelt mycket tydligare till mig.

Samtidigt får det mig att längta hem en smula. Hösten här nere i södra delen av landet är inte alls samma sak som hösten i Dalarna, eller norra landsändan i största allmänhet. Jag längtar något enormt efter att se hur hösten är när jag åker hem igen nästa gång, om ett par veckor, om man räknar noga. Och jag längtar efter att få flytta hem och uppleva hösten i sin helhet ännu mer, men det kommer ju dröja lite längre. Det är rätt okej ändå. Jag har något att se fram emot, något att peppa mig själv med. Ju fortare studierna klaras av, desto fortare får jag ju uppleva allt det där jag drömmer om. Höst i min egen villaträdgård. Det låter något det. Att göra höstfint med ljung och annan växtlighet i krukor ute på trappen, tända ljus i en stor fin lykta...

Tills dess får jag hösta till det i mindre skala. Jag bytte ut mina vårgröna värmeljuslyktor igår när jag egentligen skulle gå och lägga mig, till två mer höstiga lyktor.

Jag gillar det vinröda. Och den gulorangea är inte så tokig den heller, även om det inte är min favoritfärg. Ljuslyktorna är premier från någon tidningsprenumeration några år bakåt i tiden. Helt oanvända fram tills nu. Så det var roligt att plocka fram dem!

Tillsammans med ljuslyktorna står en klocka jag hittade på en antikbutik i Orsa i samband med julskyltningen förra året. Tanken var egentligen att ge den till någon, men den var för fin för att skiljas ifrån. Nu står den där, som en påminnelse om vad jag kämpar för. Kanske kommer den komma till praktisk användning en gång om inte alltför länge också. Det skulle vara fint...

Blöteborg och plugghelg

Jag börjar känna igen käre gamle Blöteborg nu. I helgen har det visat sig från sin mest bekanta sida. Eller mest idag, egentligen. Igår var det rätt fint väder ett tag. Riktigt varmt var det också på förmiddagen då, när jag promenerade iväg till butiken och handlade upp mina sista slantar (nåja, några finns kvar på sparkontot, men tanken med ett sparkonto är ju att slantarna ska stanna kvar där...). Framåt kvällen kom dock regnet och jag kunde tända ett ljus för första gången sen flytten. Som jag har längtat efter det! Jag känner mig verkligen inte hel om jag inte får tända ljus på kvällen.

Annars har den här helgen gått i studiernas tecken. Jag börjar känna att jag ligger lite mer i fas nu efter att nervöst ha väntat på att biblioteket i hemkommunen skulle få in de böcker jag beställt. Det saknas visserligen en ännu. Men två har jag och det räcker en bit i alla fall. Om jag tolkat nästa veckas uppgift kring etik rätt kommer jag klara mig utan den sista boken också, ifall det kniper. Men jag ska konferera med mina klasskompisar imorgon och se om jag fattat det hela rätt. Annars får jag be någon att ta med boken så att jag kan fota den och läsa på så vis...

Jag skrev ju sist att saker och ting börjat gå min väg också, med godkänd sommarkurs och ändrad studieplan. Jag har ännu inte skickat mejl för att höra mig för angående tillgodoräkning av sommarkursen i examen, men om det går vägen och jag läser in 7,5 hp till sommaren kommer jag kunna ta ut min examen en termin tidigare (annars läser jag 15 hp i sommar om jag så dör på kuppen, och håller planen ändå). Det innebär i alla fall att ht -14 kommer bli min sista termin. Och att jag kommer ha min examen i januari 2015. Jag har suttit och tänkt på det i eftermiddag och känt mig glad - men mest förundrad. Det är ju knappt ett år tills dess! Tänk att det är så lite kvar ändå?

Det kommer bli sjukt jobbigt med 150% studietakt till våren, men jag är inte den första som pluggar mer än heltid, eller har jobb vid sidan om, så omöjligt är det ju inte. Och jag känner mig klar med studierna sedan länge egentligen, vill gå vidare med mitt liv. Så om jag kan skynda mig att nå dit så gör det ju ingenting! Dock grämer det mig en smula att jag inte kom underfund med att jag kunde tillgodoräkna mig sommarstudierna redan förra sommaren. Då hade jag kunnat läsa något vettigare då med och redan ha mina 15 hp specialisering avklarade...

Plötsligt händer det.

Bildkälla: okänd

Ja, ni vet. Alla pusselbitar börjar falla på plats. Dagen började med mejl från studievägledaren. Positiva besked angående mina önskemål om ändring i studieplanen. Nästa termin kommer jag ge mig på ett försök att läsa in matematikinlärningen vid sidan av heltidsstudierna, på distans. Det är fem fysiska träffar. Förhoppningsvis ska jag klara det. Senare fick jag också besked om att sommarkursen med stor sannolikhet ska gå att räkna in i min examen. Därmed är det 7,5 hp mindre kvar att läsa än när jag vaknade imorse. Nästa sommar kommer jag dessutom kunna läsa in de sista 7,5 hp som jag haft lite hängande i luften hittills. Får se vad jag hittar för lämpliga kurser... Dagens bästa var dock beskedet att jag är godkänd i sommarkursen! Så nu borde ett beviljande av studiemedel inte vara långt borta...

Vad hände med juli?

 Ja, vad hände egentligen med juli? Eller snarare: vad hände med sommaren? Vad hände med det här året?

Det är mindre än fem månader innan 2013 övergår i 2014. Jag hade tänkt blogga så mycket mer i sommar, men det verkar som att den flitiga blogguppdateringens tid är förbi.

Frugan bloggade om ungefär samma sak häromdan. Jag skriver fortfarande på nätet dagligen, men jag har slagit mig till ro på ett forum med inloggning och har lite svårt att känna mig bekväm utan den. Det här bloggandet, det är roligt och givande på alla sätt och vis. Men ändå blir det inte så mycket av...

Jag vet inte om det är så att ett ofrivilligt slut närmar sig? Hoppas inte. Men nu i sommar har jag studerat på halvfart och inte funnit tiden och orken, så hur det ska gå i höst när jag går upp till helfart med mina ordinarie studier kan man ju ana. Men jag tänker absolut inte bestämma mig för att sluta skriva definitivt. Absolut inte. Jag har alldeles för svårt för sådana definitiva beslut. Dessutom går det väl alldeles utmärkt att blogga när andan faller på? Man blir ingen storbloggare på det viset, nej. Men det eftersträvar jag ju inte heller. Tanken på många läsare är snarare bara jobbig och jag skulle få ännu svårare att skriva något vettigt om tusentals hittade hit för att läsa.

Men en liten snabbresumé över sommaren då?

 Jag har läst en kurs om Astrid Lindgrens författarskap på distans. En fantastisk, intressant kurs på så sätt att jag fått frossa totalt i alla hennes böcker, vilket jag insett att jag aldrig gjort förut. Jag har fortfarande några juveler kvar att ta mig an eftersom jag inte hade mer utrymme i den här kursen, och det kan ju vara roligt att få läsa dem utan några förväntningar eller krav.

Just nu sliter jag med det sista. Två tentor som ska in senast den 16 augusti, men jag har satt nästa fredag som slutmål för att hinna få lite helledigt innan höstterminen börjar. Och för att få tid till att packa!

Om mindre än tre veckor går flyttlasset åter ner till västkusten och lärarstudierna.

Jag känner mig fortfarande lite osäker på om det är rätt yrke för mig ibland, men jag trivdes ju väldigt bra under de första tre terminerna och har ingen aning om vad jag skulle göra annars. Plus att jag saknar klassrumsarbetet från praktikperioderna. Så helt avskräckt är jag ju inte.

Alltså är planen att fullfölja de fyra terminer som saknas innan det blir omöjligt i och med att den gamla utbildningen fasas ut helt till förmån för den nya som introducerades terminen efter att jag påbörjade studierna. Eventuellt försöker jag mig på att läsa in en termin parallellt med de vanliga heltidsstudierna, men det har jag inte fattat beslut om än...

Hm, ja. I övrigt har jag väl inte hunnit så mycket i sommar. Jag har läst kurslitteratur och nöjesläst inredningsmagasin. Och så har jag jobbat på mitt promenadprojekt, men det hade jag tänkt skriva ett eget inlägg om någon gång, så jag fördjupar mig inte något mer i det nu.

Flytten? Den har jag sett fram emot en del på sistone tack vare några planerade saker. En bokcirkel ska startas. Eventuellt får den en egen etikett här framöver. Det beror väl lite på hur genomförandet går! Och så hoppas jag på att kunna införa någorlunda återkommande spelkvällar. Ni vet, med gamla hederliga sällskapsspel som Monopol! Jag har redan fyllt en halv flyttkartong med spel, så förhoppningsvis kommer de till användning regelbundet framöver...

Det jobbiga kommer förstås bli att åka ifrån mina katter, men jag får bita ihop. Försöker att inte tänka på det alls just nu. I slutändan kommer mitt slutförande av studierna inte bara ge mig utan även dem ett bättre liv i alla fall, vilket jag försöker ha som motivation. Det låter kanske flummigt, men vad jag menar är att jag med ett hyfsat betalt jobb kan köpa ett hus med trädgård där de kan få gå fria, så som de är vana att göra nu, istället för att pressa in mig och dem i en liten lägenhet med balkong...

Och så mycket mer hade jag nog inte att förtälja idag. Hoppas jag får några fler tillfällen att återkomma innan höstterminsstarten i alla fall!

Länkkärlek & framtidsfunderingar

Nina Åkestam skriver om vad man ska bli när man blir stor och sånt efter att ha fått en massa frågor från sina läsare, gissningsvis med anledning av den pågående högskoleansökningen (som stänger den femtonde april). Även jag sällar mig till den stora skaran studie/yrkes/framtidsfunderare.

Det är snudd på sju månader på dagen sedan jag blev sjukskriven nu. Lite mer än sju månader sedan jag tog beslutet att flytta hem igen. Och inte ens en månad sedan jag äntligen fick påbörja terapin jag väntat på i ett helt halvår (att behöva vänta så länge skulle vi kunna diskutera en annan gång). Jag har fått ut en hel del av de få sessioner jag hittills haft med min psykolog tack vare att jag redan känner henne och därtill mig själv och vilka mina problem är, men jag har mycket arbete framför mig ännu. Jag vet inte om jag kommer hinna bli "färdig" till i slutet av augusti. Tankarna och ångesten är mina ständiga följeslagare, sömnlösheten har också smugit sig på.

Jag har pendlat så mycket det senaste året i mina framtidstankar. Vill jag bli lärare? Inte? Klarar jag det verkligen? Har handledaren rätt? Borde jag lägga lärarutbildningen bakom mig? Ska jag satsa på det andra jag drömmer om? Det där som är så mycket mer osäkert?

Jag har inget säkert svar, men som Nina så klokt skriver, så kan man välja om hur många gånger man vill i livet. Det är ingen katastrof om något inte blir som man hade tänkt sig det. Och när jag besvarar frågan var jag ser mig själv som 85-åring så är det en stuga med en stor prunkande trädgård och ett fint staket jag ser framför mig. Djur och familj är där med mig. Och när jag blickar tillbaka på mitt yrkesliv så är det bland barn jag har tillbringat det, genom att lära dem läsa, skriva, undersöka, skapa drömmar och gett dem verktyg att uppfylla dem med. Kanske har jag gjort annat också, om inte annat så i alla fall skrivit böcker som då kommer stå i min bokhylla med fina omslag och mitt namn på ryggen.

Det är alltså inte dags att ge upp min lärardröm ännu. Jag ska ge den ett försök till. Men för att ge mig själv bästa möjliga förutsättningar att faktiskt nå mitt mål har jag alltså en del att klura på. Att studera så långt hemifrån är ett av de största problemen, jag är så hemkär och det tär att inte ha möjligheten att åka hem på studs när hemlängtan blir för stor på grund av avståndet. Femtio mil låter kanske inte så mycket. Men när insomnian härjar och inga katter finns i fotändan att söka tröst hos, blir  femtio mil outhärdliga.

Med lite pusslande i studieplanen skulle jag kunna korta ner min studietid borta med en termin (om jag fortfarande skulle känna att det var ett problem våren tvåtusenfemton). Med flitigare umgänge med mina vänner skulle jag kanske inte behöva känna mig lika ensam. Och med lite nya verktyg och tankesätt i bagaget från terapifåtöljen kanske livet i allmänhet blir lite enklare. Och om det trots strategier, pusslande och annat inte skulle visa sig fungera i alla fall. Ja, då har jag i alla fall försökt. Och kan välja om. Hur många gånger jag vill.

Hur ser dina planer för hösten ut?

No way back

Bild: Privat

Vid midnatt stänger antagning.se sina portar inför vårterminens antagning. Min ansökan är också registrerad, efter många om och men. Och jag tror att det kommer bli bra.

Efter snart en och en halv månads sjukskrivning med gott om tid att fundera och ligga sömnlös med tankar som snurrat har jag landat i tanken att läraryrket fortfarande lockar. Jag har någorlunda koll på vad det var som gjorde att tvivlet tog överhanden och gjorde att jag tillfälligt gav upp min dröm, så om jag bara lär mig hantera det och ställa mig över det kommer jag att slutföra min utbildning och hitta tillbaka vissheten om att det är rätt för mig.

Jag är fortfarande inte helt i balans dock. Det kommer nog ta tid. Förhoppningsvis har jag återfunnit en hel del av den lagom till terminsstarten i januari i alla fall, fram tills dess kommer jag åtminstone jobba på det så gott jag kan. Jag har fått ännu lite bättre insikt i min problematik och försöker finna strategier för att övervinna den. Det går sisådär, i ärlighetens namn, men jag ger inte upp för det!

Många sena, sömnlösa nätter har det blivit och ni hade nog blivit ganska matta om ni hade känt till och försökt hänga med i alla mina tankegångar gällande framtiden. Men jag landade till sist i detta: jag återvänder till Göteborg i januari för att läsa samhällsorienterande ämnen. Jag undersökte möjligheten att läsa återstoden av utbildningen på distans i norr, men då min utbildning håller på att fasas ut till förmån för den nya var det inte möjligt. När jag nu hunnit landa i detta faktum känns det ändå som att det kommer bli bra. Om det känns tufft så får jag försöka hålla i minnet att det bara handlar om två år, sedan är jag fri att återvända hem igen. Två år är ingen tid alls, egentligen...

Ja, så ser alltså planen ut. Och jag tror som sagt (skrivet) att det kommer bli bra. Om det ändå skulle kännas fel, så har jag i alla fall gett det hela en ordentlig chans först.

Höjda lärarlöner.

Jag har länkat till Johan Kants blogg förr. Den här gången skriver han om att höjda lärarlöner behövs och att det visst finns resurser till dem. Han använder sig av argument i samma stil som jag själv funderat över. Inlägget kan läsas här.

...

Hittade bilden genom den här bloggen.

Skottdagen

Min VFU-plats är ett enda stort katastrofområde som för tillfället är värre än någonsin. Men jag trivs ju där! Också! Och det är det som gör det så svårt att ta beslutet att byta skola. Men jag tror ändå jag måste göra det nästa termin...

Idag fick jag min första godkäntstämpel av tre från min VFU-handledare som kom till skolan för att vara med på min bedömningslektion. Det kunde gått bättre, kan man säga. När det bara är vikarier och lärarstudenter i ett enda virrvarr är det klart att barnen blir oroliga, men jag tror ändå att slutresultatet kommer att bli ganska (riktigt) bra! Och fördelen med att göra saker som man inte blir nöjd med är att det skapar tillfällen att inse hur man vill göra istället, för att göra det bättre. Faktum är att denna tvärtomtaktik är vad som fått mig att utvecklas mest och bäst som pedagog.

Imorgon byter jag dock "min" klass mot en heldag med specialpedagogen. Det här med sjuka pedagoger med handledningsansvar är svårt. Även om fritidspedagogen finns i klassrummet så är denne inte godkänd som LLU, så jag har tagit tillfället i akt och bestämt med en annan pedagog att få se hennes verksamhet istället. Jag har tänkt på det sedan min första VFU-period men tiden går så fort när man är ute på prakik och har uppgifter och samlar tusentals intryck som ska sorteras, så det har inte blivit av förut.

Specialpedagogiken är annars ett område jag tycker verkar väldigt spännande och jag är övertygad om att specialpedagoger besitter mängder med kunskaper som jag kan använda i vanlig klassrumsundervisning och höja kvalitén på den ett snäpp extra. Och det är ju inte fel?! :)

Sju dagar återstår av denna VFU-period, när jag gjort morgondagen har jag tagit mig halvvägs. Måste säga att det känns oändligt långt borta, och det ska bli väldigt skönt när jag nått i mål...

Ett namn för framtiden

Oavsett om du är lärare, studerar till lärare eller känner någon som är lärare. Oavsett om du har egna barn eller inte, så har du förmodligen barn runt omkring dig ändå. Syskonbarn, vänners barn, grannbarn... Och kanske kommer du också få egna barn, i en snar eller avlägsen framtid. Gemensamt med dem har du minst nio års skolgång.

Utbildning är en av samhällets grundpelare. Utan den skulle vårt land förmodligen raseras ganska snabbt. Men miljön på Sveriges skolor är och blir allt mer pressat för varje dag. Allt fler lärare vägrar att spela med i skolspelet med dess nuvarande regler. 2028 kommer det inte finnas några nya lärarstudenter, om den rådande trenden fortsätter.

Därför har ett upprop initierats, med ett brev som ska skickas till vår skolminister Jan Björklund. Jag har uppmanat alla jag är vän med på facebook och twitter att skriva under, och att hjälpa till att sprida det. Kanske har ni sett det, men inte orkat bry er? Nu vill jag i alla fall göra ett till försök att få er hjälp!
Tänk inte att det inte påverkar er att skolklasserna är gigantiska, att lärarna går på knäna av allt extrajobb de lastas med, att ni inte orkar bry er... för det kommer påverka!

När du blir gammal och sjuk och behöver en läkare, vill du träffa en kompetent läkare med gedigen kunskap, eller vill du träffa en läkare som tog sig in på läkarutbildningen med urusla betyg och dåliga kunskaper? Vill du att dina skattepengar ska gå till att betala sjukvård för elever från för stora klasser, som inte fått det stöd de behövt som barn? Eller vill du att dina skattepengar ska betala fängelse för de barn som inte bara blev sjuka, utan rentav kriminella för att de inte fick en ordentlig skolgång?

Kanske driver jag saken till sin spets nu, men i värsta fall är det sådana saker som kan hända för att man snålar in på kostnaderna för skolan idag! Kostnaderna kommer uppstå, men på ett annat sätt. Istället för förebyggande kostnader kommer det bli kostnader på grund av något som redan hänt. Jag hoppas min poäng framgår även om ni tycker det känns överdrivet; lärare och utbildning är någonting väldigt viktigt. För att ge lärare bästa förutsättningarna för att klara av sitt jobb, ja för att stanna kvar i läraryrket över huvud taget på ett bra sätt, för att ge barnen och samhället nu och i framtiden bästa möjliga förutsättningar var snälla och skriv under den här namninsamlingen!

Och sprid den väldigt gärna vidare via facebook, twitter eller bloggar. Knappt tretusen underskrifter är på tok för få...