Så kom och gick en sommar...

 Våren övergick i sommar och i bloggtystnaden anlände snart även augusti, vindarna som viskade om höst liksom de mörka kvällarna och nätterna. Jag minns hur hårt de drabbade mig förra året. Hur jag mitt i den strålande sommaren plötsligt slogs av mörkret, hur tungt det plötsligt kändes. I år är känslan inte sådan, tack o lov. Därmed inte sagt att jag längtar höst.

Långt ifrån. För har vi verkligen haft sommar i år? När jag blickar bakåt minns jag inte många soliga, varma dagar. Vare sig i mitt kära Dalarna eller på nordligare breddgrader, där jag tillbringade min juli. Jag törstar ännu sommarens ljus och värme.

 Men blommorna blommar och odlingarna frodas och med lite tur kanske vi går en lång och härlig somrig höst till mötes? Måtte det bli så!

Här ovan skådas de nya buketter jag plockat in ikväll, min sista sommarlediga dag till ära. Luktärten doftar förstås alldeles ljuvligt och jag drömmer mig iväg till en framtida trädgård där de finns i betydligt större mängd och variation än vad som ryms i en ynka balkonglåda...

Imorgon börjar jag jobba igen efter åtta veckor och två dagars ledighet. Tanken är att jag ska fortsätta min praktik på skolan jag trivs så vansinnigt bra på en bit in i höst, och kanske jobba en del på, men innan skolstarten har jag fått ett vikariat på en förskola där jag jobbade en del förr och trivdes väldigt bra. Det blir en intensiv start på hösten, men jag hoppas att de sju dagarnas vikariat flyter på bra och utan några hemska förkylningar så att jag landar mjukt i skolan och återseendet med alla fina elever sedan.

Det är på sätt och vis en betydelsefull tid jag går emot nu. Flera år har jag kämpat för att nå fram och om allt går som det är tänkt kanske jag äntligen har fått min examen innan jul. Jag känner en märklig blandning av opepp, eller kanske snarare rädsla att misslyckas efter allt detta arbete, och vilja att denna prövning ska vara över nu. Jag önskar mig något annat än detta liv i limbo. Frågan är om de som ska ge mig  den där godkäntstämpeln gör det. Jag hoppas innerligt.

Möjligen reagerar någon med vaken blick över det plastiga pynt som ingår i ljusbrickans arrangemang. Den plastiga prylen påminner om den där kvällen i juni när Han äntligen kom till mig efter att vi inte setts på många många veckor. Och bar med sig en present i form av ett Kinderägg där denna gulgröna plastsak var skatten. Den kanske inte är vacker, men den minner mig om något fint. Alltså får den stanna där, tillsammans med stenarna  jag plockade i Holmsund i slutet av min norrlandsvistelse och som även de minner om sommaren. Den utflykten återkommer jag nog till vid ett senare tillfälle, tänker jag.


 

En dröm om något annat

Den som känner mig eller följt mig länge i sociala medier är nog väl förtrogen med min längtan till landet och drömmen om ett eget litet hus med stooor trädgård. När jag tänker tillbaka så är det just minnen relaterade till trädgård som sticker ut. Redan som liten hjälpte jag mormor plocka vissna rosor av rosenbuskarna så de skulle orka blomma vidare hela sommaren och hemma i lägenhetsträdgården fascinerades jag av de där solrosorna som sträckte sig ända upp till fönstret hos grannen på andra våningen. Och det där året när jag plockade de sista smultronen kring min födelsedag i november. Jag älskade de traditionsenliga fikorna i trädgården vid skolavslutningen, kikade på blommorna som börjat titta fram och björkarnas grönska. Jag minns med glädje de där snölekarna med mormor och hur jag hjälpte henne med snöskottningen.

Jag kan inte ha varit alltför gammal, kring tio kanske, när jag tog initiativ till att anlägga ett grönsaksland i mormors trädgård. Jag odlade morötter och sallad, senare jordgubbar och smultron också.
 

En igelkott på besök i mammas trädgård 2013. Rosenbuskarna som min mormor planterade när jag var liten är ett bra gömställe när konstiga varelser med kameror kommer och stör...

Och gamla syrénträd är spännande att klättra i...
 

Drömmen om ett eget hus har funnits länge. Jag skissade på husritning efter husritning i tonåren, drömde om att en gång få bygga ett eget hus utifrån någon av alla de där skisserna. Något år efter studenten föll ännu en bit på plats när jag insåg att det kanske skulle gå att bygga det där drömhuset där det stora traktorgaraget, en kvarleva från när morbror tagit över morfars traktorgrävarfirma, i mammas trädgård står. Det där traktorgaraget är ändå inte av någon större användning, det står mest och förfaller för att det inte hinner skötas. Så kom det sig att jag i samband med att mamma lämnade in bygglovspapper för den nya altanen efter att husgrunden dränerats frågade om det ens var möjligt. Och det lät inte alls omöjligt!

Något hus har det ju inte blivit, och finns inte i sikte inom den närmaste framtiden heller eftersom ekonomin inte tillåter. Men drömmen lever. Kanske, kanske är den inte ultimat ändå. Här omkring byggs nya hus varje år, den by jag känner från min barndoms snöskottning och rosplockning finns inte kvar. Avståndet till grannarna krymper alltmer och grannar vill jag egentligen inte ha särskilt många av. Ett par, tio stycken tvärs över en åker eller två känns lagom, men inte särskilt många fler. Dessutom vill jag egentligen inte bo i ett nyproducerat hus. Jag vill ju ha gamla trägolv, kakelugnar och sådana där underbara handblåsta fönster. Typ. Samtidigt som den där gammeldagsa charmen står högt på listan vill jag samtidigt leva så miljövänligt och energieffektivt det är möjligt. Kanske att de gamla fönstren måste stryka på foten då...

Finge jag drömma helt fritt skulle jag hitta en lagom liten/stor stuga med stor trädgård för odling av både grönsaker och torpblommor. Något uthus eller två  med plats för djur, plats för växthus och med utsikt över en sjö och med åkrar omkring (skogar tenderar att locka flygfän och kryp, så det vill jag inte ha alldeles nästgårds. Men bortom den där åkern och grannarna vore det fint så att jag kunde gå dit och plocka bär.

Ibland leker jag med tanken att försöka hitta en liten stuga att hyra tills vidare. Men jag vill allra helst finna den där platsen att göra till bara min. Måtte det vara möjligt om inte alltför länge, för oh vad jag längtar. De senaste åren har längtan blivit så intensiv att jag nästan inte vet vad jag ska göra med den.
 

Möjligheten att förverkliga min dröm beror förstås en hel del på hur det går att ta mig ut i arbetslivet efter studierna som fortfarande inte är helt avslutade. Och efter sjukskrivningarna. Dessutom behöver jag nog ett körkort om jag ska ta mig ut i ingenstans och kunna bo där.
 

Hur kommer det sig att jag skriver om detta nu då? Jo, av en slump hittade jag till en ny blogg igår; Grusvägen. Där skriver Ida om hur hon och hennes sambo köpt ett (par) gamla hus på landet utan några direkta bekvämligheter som rinnande vatten. Jag fastande direkt. Sedan tidigare följer jag ju också bloggen Skillnadens trädgård, där Sara Bäckmo bloggar om hur hon odlar för att vara självförsörjande på grönsaker i så stor utsträckning som möjligt. Än längre har jag följt Jonna Jinton som lämnade Göteborg för att flytta ut i ingenstans, liksom Clara Lidström - UnderbaraClara, som väl inte behöver någon närmare presentation.

Jag märker hur jag alltmer söker mig ifrån de där inredningsbloggarna med konsumtionshets som var min väg in i bloggvärlden 2007 och mer längtar efter att läsa bloggar som de just nämnda. Bloggar om odling, ett alternativt och självförsörjande liv långt från platta paket med fanérskivemöbler och slit och släng. Jag längtar efter det gedigna, det genuina, naturen och lugnet.

Jag har kommit att tänka på det alltmer på sistone, hur den här längtan smugit sig på. Kanske stärkte åren i Göteborg min längtan. Kanske bär även min socialfobi del i längtan bort från trängsel, stress och alltför många människor. Oavsett, så känns det som en väg jag vill vandra vidare på, grundad av min omsorg om miljön. En väg som jag tror är den rätta och som jag hoppas att många fler kommer att välja framöver som en del i att rädda den fantastiska planet vi bor på.


Förhoppningsvis är dagen när jag får låsa upp dörren till min alldeles egna stuga inte alltför långt borta. Men det återstår väl att se...

Måndagstrött och psykisk ohälsa.

Idag värker kroppen, muskler är sega och närmare tio timmars sömn verkar inte ha gjort susen mot tröttheten. Snarare tvärtom, tror jag. Men jag har börjat lära mig hur jag fungerar nu. Cykling, byggande, målande och sedan cykling hem igen inom loppet av mindre än ett och ett halvt dygn är som så många andra aktiviteter något jag behöver följa upp med en vilodag eller två.

Turligt nog vet jag att värken är tillfällig, jag är inte van att cykla och mina muskler är inte vidare vana att arbeta. Men den mentala biten bär jag med mig varje dag året runt och har så gjort i många många år vid det här laget.

Jag fick diagnosen social fobi och depression vintern efter att jag tagit studenten. Men jag hade kämpat länge redan då med bland annat vad jag genom åren benämnt som skoltrötthet och även om jag såg mönster redan vid tjugo gör jag fortfarande nya upptäckter och kopplingar nu vid trettio. Faktum är att jag gjort så många nya kopplingar och upptäckter om mig själv och hur saker hänger ihop det senaste året eller två att jag ibland undrat om jag kanske är korkad som inte kunnat se hur saker hängt ihop långt innan det. Men jag antar att det är det som är utveckling, att växa, att åldras...

 

Jag nämnde i förbifarten i ett tidigare inlägg att jag började jobba som vikarie inom skola och barnomsorg när jag flyttade hem efter de avslutade studierna förra vintern. Men att jag mest blev sjuk hela tiden. Femton veckor bara mellan april och oktober. Alla dessa svåra förkylningar och osäkerhetsaspeterna kring att jobba som vikarie dränerade mig med tiden på all energi och under hösten blev jag sjukskriven igen. Efter nyår hade jag hoppats på att få till en praktik istället, men det vill sig inte riktigt. Kring det känner jag både frustration och lättnad, för efter att ha börjat komma upp på lite stabilare mark igen strax före jul blev januari och månaderna därefter bara ännu en utförsbacke där jag famlade blint efter fotfäste.

Som det ser ut nu väntar ännu en period av sjukskrivning. Jag har vänt och vridit på tankar och känslor, försökt bli klok på vad jag orkar, vill och kanske skulle klara av när det kommer till arbetslivet. Jag vet inte om jag vill eller ens kan fortsätta kämpa med att klara min lärarexamen, vilket är lite panikartat efter en helt genomförd utbildning (där jag blev underkänd på sista momentet...) och en kvarts miljon i studieskulder. Men mitt liv har alltid tagit förunderliga irrfärder och sällan varit lätt, så att det fortsätter på samma sätt... Ptja, vad ska jag säga?

Om det inte vore för omgivningen(s tänkanden, tyckanden och rädslan för dömanden) vore det nog inte så svårt att erkänna misslyckandet och släppa greppet. Men som det varit så har jag kämpat vidare när det förmodligen hade varit klokare att bara släppa greppet och försöka finna en ny livsstig  som fungerat för mig och inte det som är normen här i världen, eller kanske snarare vårt samhälle.

Om jag kommer kunna jobba, heltid eller deltid, som lärare eller något annat, får framtiden utvisa. I nuläget orkar jag inte tänka på det mer. Jag är som sagt oändligt trött. Jag måste hela tiden prioritera vad jag måste göra först, vad som kan vänta. Saker som bara borde ge energi, som att träffa en vän eller genomföra ett byggprojekt, ger inte energi utan har snarare rakt motsatt effekt. Men jag lär mig mer och mer för varje dag hur jag ska tänka och agera för att komma runt det i den mån som är möjligt. Vilodagar är svåra när man i grunden vill göra saker, men de behövs. Och resten av tiden balanserar jag mellan att "göra nytta" såsom att handla, laga mat, tvätta och städa och att fylla livet med saker som får mig att må bra och som trots all motighet får livet att kännas meningsfullt.

Det verkar inte vara så lätt för omgivningen att förstå denna balansgång. Vissa blir frustrerade när jag går under jorden och deras telefonsamtal förblir obesvarade, vissa förstår inte de ekonomiska påföljderna "du borde hänga med ut!" "kom hit och hälsa på!" "köp en biljett till konserten då! det är ju bara att låna pengar om du inte har råd!". Vissa förstår inte hur ensam man blir när man inte orkar svara i telefonen, när man inte har råd att hälsa på och när man bett om och om igen om att vänner ska komma och hälsa på istället. Vissa förstår inte att tystnaden betyder "du behöver vara den som tar kontakt för jag orkar inte nu, jag orkar inte vara den som bär alla relationer jämt och ständigt". Och andra kanske förstår, men tröttnar. Orkar inte finnas kvar. Då blir det ensamt på riktigt.

Det här inlägget var inte alls planerat att bli som det blev. Jag skulle skriva att jag var trött och att jag aldrig tröttnar på vyn på dessa bilder. Jag har genom åren medvetet försökt att undvika att skriva av den här sidan av mitt liv i just den här bloggen, det finns andra kanaler där jag vänder mig ut och in kring detta. Men det känns samtidigt fel att försöka dölja och undvika något som utgör en så stor del av mitt liv. Samtidigt vet jag också att jag inte är ensam. Jag blev så glad när jag läste denna twitterrant om depression för en tid sedan och delade den vidare både på twitter, facebook och andra ställen just för att det behöver diskuteras mer. Psykisk ohälsa borde vara skamfylld lika lite som cancer, feber eller vilken annan sjukdom som helst och då finns ingen annan väg än att prata mer om den. Jag hoppas verkligen ni tar er tid att klicka på länken och läsa den när ni läst klart här. Vilket jag hoppas att ni gjort trots att det blev en ganska lång text...

De här bilderna är tagna kring midsommar förra året. Nu är det snart dags igen, inte två månader återstår!

Vilodagar till trots, äta måste man ändå. Så tror jag att jag ska avsluta här och gå och kika lite i frysen och försöka bestämma vad jag sa äta till luddag idag. Det lutar mot en sådan där nödlösning som inte kräver så stor insats från mig, typ fiskpinnar eller frysta köpeköttbullar och strips.

Ensamheten

I väntan på att naggellacket ska torka tänkte jag att jag kunde skriva några rader här för omväxlings skull. Jag hintade att jag nog skulle skriva en del i min gamla nogg framöver förut, och så har det också blivit. Men idag är jag här. Och tar hjälp av Kent för att hitta på en rubrik. Sedan jag ordnade så att de flesta av mina spellistor på spotify går att lyssna på i offlineläge innan jag återvände till Göteborg i somras så har jag börjat lyssna mycket mycket mer på musik. Jag gillar det. Och jag gillar att det innebär att jag samtidigt tittar mindre på teve. Sakta men säkert försöker jag göra omprioriteringar i mitt liv, för att liksom ta lite bättre vara på det och inte bara fastna i tevesoffan så fort jag kommer hem.

Min sista VFU började i måndags. Jag gick ut rätt svagt med två sjukdagar. Så det blev bara tre dagar denna första vecka. Är rätt glad för det på sätt och vis. Det blir inte lika chockartat att gå från skolan med fria hemstudiedagar eller åtminstone sovmorgnar här och där till fem dagar på raken med väckning senast klockan sex. På den skola där jag är nu börjar jag halv åtta varje dag, till skillnad mot närmare åtta under alla mina tidigare praktikperioder. Dessutom bor jag väldigt osmidigt till i förhållande till skolan. Det krävs minst ett transportbyte längs vägen. Men i praktiken blir det två istället, eftersom den resrutten trots allt tar kortast tid och inte kräver att jag åker hemifrån riktigt lika tidigt. Nu återstår 20 av de 23 dagarnas VFU och även om jag trivs bra med både skolan, eleverna och lärarna som jag huserar hos så är jag inte alls pepp på detta. Så det är oändligt tungt att försöka hitta motivation och ta mig iväg. Imorgon väntar en evighetslång dag dessutom, med föräldramöte klockan 18, så min dag ser ut att bli en 06.30-20-ish-dag. Jag gruvar mig oändligt. Med tanke på att det är första dagen på veckan och sedan återstår fyra dagar till där jag ska visa framfötterna och ta huvudansvaret för undervisningen så blir det såå t u n g t.

Jag har nog varit inne och nosat på den känslan tidigare i höst här i bloggen också, tror jag. Den tuffa våren och sommaren, studiemässigt, märks av nu i efterhand. Sedan har jag inte haft möjlighet att åka hem sedan jag återvände hit till västkusten i samband med höstterminsstarten heller som jag brukar, för att det inte ska bli en så stor omställning. Och jag har en fruktansvärd hemlängtan just nu. Särskilt som jag inte hinner träffa vänner. Inte orkar kontakta dem i någon större utsträckning. Och dessutom knappt blir kontaktad av dem heller. Eller knappast. Inte alls, egentligen. Med några få undantag. Jag är så trött på att vara den som håller mina vänrelationer levande just nu och undrar om det kanske är lika bra att lägga ner. För mitt psykiska välmående vore det rena katastrofen, med tanke på hur ensam jag redan känner mig/är. Det skulle bli ekande tomt då. Men jag undrar hur länge man egentligen ska behöva vara den som tar 99% av ansvaret för en relation? Många skyller på att de inte hinner umgås med nååågon. Att de aldrig hinner ringa nåågra vänner. Osv. osv. Men hur mycket sanning ligger egentligen i det? Även den mest upptagna människa har tid att författa ett sms på en mening eller ett kort PM på fejjan...

Jag vet inte om jag överreagerar, överdriver? Men det gör inte direkt gott för självförtroendet och sådär. Det är så lätt att hamna i de där tankarna att nu har jag kontaktat den eller den flera gånger och bara fått ursäkter tillbaka. Om något alls. Kanske är det bara mig det är fel på? Kanske är det jag som är jobbig och dum och värdelös som tror att vi är riktiga vänner? Kanske vill hen bara inte ha med mig att göra... Att jag inte mår så särskilt bra underlättar inte i detta, såklart.

Jag tänker mycket på några av de personer som en gång fanns i mitt liv också, som inte gör det längre. Imorse vaknade jag av att jag grät och kunde inte sluta på en lång stund efter att ha drömt att jag träffat mormor. Och fina Mr Ace, för vars skull jag kämpar för att ta vara på livet så gott jag kan. Det har snart gått åtta år sedan du slutade finnas och jag saknar dig så sjukt mycket för du tog så lätt på livet in i det sista, fast du var så sjuk, och du fick mig att se bortom mitt mörker. Jag har så många gånger tänkt på hur det skulle varit om du fortfarande levde, om inte dina organ bara bestämt sig för att inte orka mer innan du fick ditt nya hjärta. Jag tror att du hade funnits kvar i mitt liv och gjort mitt mörker lite ljusare nu, om inte om...

Högt och lågt, sommar och vinter.

Kära blogg. Jag tänker så ofta på dig, ändå ekar här tomt på inlägg. Jag vet inte om jag kan lova bättring heller. Jag trodde att jag skulle hinna blogga mer i sommar. Jag hade hoppats på lite ledighet emellanåt. Men jag har måstat ägna mig åt sommarstudierna varenda dag sedan kursstart den nionde juni. Till och med igår läste jag i tre timmar. Bridget Jones dagbok, visserligen, inom ramen för romancekursen, men ändå. Om jag vetat att två litteraturvetenskapliga kurser tillsammans skulle ta exakt såhär mycket tid i anspråk så hade jag kanske tänkt om. Fast samtidigt, det fanns inte mycket att välja på. Sommarkursutbudet har bara blivit allt sämre från år till år till följd av besparingarna som görs på universiteten. Det är påtaglig skillnad från 2012 då jag frossade i roliga och intressanta kurser när jag skulle göra min ansökningsprioritering. Nu blev det nog bara fem, sex kurser, varav några inte ens kändes intressanta egentligen.

Men jag kanske har fel, kanske lugnar det sig efter att de första inlämningsuppgifterna lämnats in. De ligger tätt och alldeles för snart, vilket gör att jag tvingats läsa veckans alla dar. Eller ja, tvingats och tvingats. Hjärnan orkar bara läsa fokuserat si eller så många timmar per dag. Sedan behöver den lite fritid. Allra helst när nästan precis all facklitteratur är på engelska, i båda kurser. Det tar tid. Och extra koncentration är nödvändig. Nog nu om det.

Midsommar har kommit och snart även gått. Jag gjorde en jordgubbstårta igår kväll, med köpt botten. Det fick räcka så. Blåsten och kylan gjorde mig inte mer pigg på det där med midsommarfirande. Sedan gillar jag nog inte sådana här högtider heller. Inte längre. Inte just nu i alla fall. Känner att jag måste väga min ord noga när jag skriver detta, det är inte så att jag missunnar någon annan sitt firande. Men jag kan inte tycka om en högtid när jag inte riktigt har någon att fira den med. Jag har inget givet kompisgäng att naturligt sälla mig till när almanackan ropar ut sina märkvärdigheter. Ine heller någon lagom stor familj. Det är bara jag och min mamma, och i helgen har jag tänkt på att ingen garanti finns att det ens kommer vara så framöver. Man vet aldrig. Det skrämmer mig att den bild jag såg framför mig redan för tio år sedan kanske blir sann en dag. På riktigt. Och att jag inte vet vad jag ska göra då...

Jag hoppas att jag får tillfälle att blogga mer framöver, jag saknar det så. Kanske jag kan ruska liv i kameran också då, även om det mesta redan blommat över här och mina motiv blir mer svårhittade då. Jag har inte hållit i kameran på nästan ett år, tror jag, bortsett från i julas möjligen. Kanske får den sova ännu en stund. Vi får se.

Wishlist 2 - inredning

Bildkollage med lånade bilder från Iittala, Åhlens, Ikea, Svenskt tenn

Med tanke på att jag så sent som igår publicerade önskelisteinlägg där jag skrev att jag bara önskade mig tre saker i födelsedagspresent i år så är det här kanske ett oväntat inlägg. Ytterligare en önskelista, med en hel massa olika saker liksom. Men det här är inte saker jag önskar mig i present egentligen. Det här är snarare en önskelista över saker jag hoppas på att kunna investera i själv någon gång. Saker jag drömt om länge och därmed vågar tro att jag kommer kunna leva med under lång tid framöver. Saker som inte kommer bli "felköp".

Inredning är mitt stora intresse. Jag läser bloggar och mängder av tidningsmagasin i ämnet. I mån av ekonomiskt utrymme köps det också inredningsprylar ibland. Men hittills har jag varit väldigt splittrad i vilken stil som faktiskt är min. Jag har bara hunnit påbörja en idé innan jag hunnit ändra smak och börjat drömma om något annat. Det har resulterat i alldeles för mycket ogenomtänkt konsumtion av saker som sedan bara blir liggande. Saker jag borde rensa ut och sälja på en loppis någon gång, nästa sommar kanske?

På senare tid har jag ändå fått en allt klarare bild av vad som faktiskt är min stil. Inte minst sedan jag flyttade in i mitt nya studentboende. Gardinerna jag tvekade på om jag skulle slå till på trots att csn-frågan inte var löst visade sig vara det bästa köpet jag gjort på evigheter! Den röda tråden har äntligen synliggjorts för mig: en lugn bas, vitt, grått och en del svart (men inte för mycket, det blir helt enkelt för skarpt i mitt tycke). Och så några färger till det. Turkost, vinrött, mörkgrönt (som byts mot ljusare grönt till våren och sommaren). Och blåvitt, men bara i köket.

Hur tänker ni kring inredning(sstil), trender, färger och konsmtion?

Pluggeri pluggera

Jag har inte mycket lektionsbundna studier just nu, men desto mer fria studier som jag skjutit upp i det längsta. Eller, för att vara ärlig: för länge. Så den här veckan har jag försökt komma ikapp lite. Jag har läst en hel avhandling de senaste dagarna och börjar så sakteliga bena ut hur mina inlämningsutgifter ska se ut. Inlämningsuppgifter som inte behöver lämnas in på fredag när kursen tar slut, men strax innan jul. Jag antar att det är därför jag halkat efter, disciplinen försvann. Vilket är märkligt med tanke på att jag fixar det så bra när jag läser sommarkurser på distans. Men vid den här tiden nästa vecka hoppas jag att åtminstone två av de tre inlämningsuppgifterna ska vara något sånär klara.

I övrigt måste jag skriva något om hur fantastisk denna kurs har varit. Alla jag pratar med i klassen är mer eller mindre lyriska över den. Den har gett så otroligt mycket. Häromdagen skrev jag på twitter att jag lärde mig mer under kursens första två veckor (med sisådär fyra halvdagar med seminarier) än jag gjort under de tre tidigare terminerna tillsammans. Med bara en lätt överdrift. Och till min lycka kommer vi ha samma lärare även i nästa kurs, så jag räknar med att lära mig massor mer innan den här terminen är slut! Det är så himla roligt att känna att man lägger sin tid och studiemedel på något meningsfullt. Aldrig har jag längtat så mycket efter att ta examen och få komma ut i verkligheten som nu!

På tal om examen så har jag ju planer på att läsa in en termin genom tillgodoräkning av sommarkurser och genom att läsa 150% till våren. Förhoppningsvis kan jag räkna in den kurs jag läste i somras, och behöver därmed bara 7½ hp ytterligare till sommaren. Men eftersom jag då får så mycket svenska (vilket iofs inte alls är fel) så funderar jag på att försöka bredda mig lite till sommaren och läsa 15 hp inriktat på NO av något slag. Trots att jag kanske inte skulle behövt läsa mer än 7½ hp, alltså. Utbudet är ju lite mindre på sommaren, och jag lär vara så lagom sliten efter vårterminen, men jag känner ändå att jag måste ge det ett försök. Funkar det inte så kan jag tenta av det som saknas medan jag läser sista terminen, typ. Åtminstone under förutsättning att jag klarar alla poäng i vår. Och det ska jag väl göra, hoppas jag.

Men nu har jag fördrivit ytterligare en stund på att skjuta upp pluggeriet. Bäst att jag tar tag i det så att jag hinner ägna mig åt något roligt innan helgen är över också!

Länkkärlek & framtidsfunderingar

Nina Åkestam skriver om vad man ska bli när man blir stor och sånt efter att ha fått en massa frågor från sina läsare, gissningsvis med anledning av den pågående högskoleansökningen (som stänger den femtonde april). Även jag sällar mig till den stora skaran studie/yrkes/framtidsfunderare.

Det är snudd på sju månader på dagen sedan jag blev sjukskriven nu. Lite mer än sju månader sedan jag tog beslutet att flytta hem igen. Och inte ens en månad sedan jag äntligen fick påbörja terapin jag väntat på i ett helt halvår (att behöva vänta så länge skulle vi kunna diskutera en annan gång). Jag har fått ut en hel del av de få sessioner jag hittills haft med min psykolog tack vare att jag redan känner henne och därtill mig själv och vilka mina problem är, men jag har mycket arbete framför mig ännu. Jag vet inte om jag kommer hinna bli "färdig" till i slutet av augusti. Tankarna och ångesten är mina ständiga följeslagare, sömnlösheten har också smugit sig på.

Jag har pendlat så mycket det senaste året i mina framtidstankar. Vill jag bli lärare? Inte? Klarar jag det verkligen? Har handledaren rätt? Borde jag lägga lärarutbildningen bakom mig? Ska jag satsa på det andra jag drömmer om? Det där som är så mycket mer osäkert?

Jag har inget säkert svar, men som Nina så klokt skriver, så kan man välja om hur många gånger man vill i livet. Det är ingen katastrof om något inte blir som man hade tänkt sig det. Och när jag besvarar frågan var jag ser mig själv som 85-åring så är det en stuga med en stor prunkande trädgård och ett fint staket jag ser framför mig. Djur och familj är där med mig. Och när jag blickar tillbaka på mitt yrkesliv så är det bland barn jag har tillbringat det, genom att lära dem läsa, skriva, undersöka, skapa drömmar och gett dem verktyg att uppfylla dem med. Kanske har jag gjort annat också, om inte annat så i alla fall skrivit böcker som då kommer stå i min bokhylla med fina omslag och mitt namn på ryggen.

Det är alltså inte dags att ge upp min lärardröm ännu. Jag ska ge den ett försök till. Men för att ge mig själv bästa möjliga förutsättningar att faktiskt nå mitt mål har jag alltså en del att klura på. Att studera så långt hemifrån är ett av de största problemen, jag är så hemkär och det tär att inte ha möjligheten att åka hem på studs när hemlängtan blir för stor på grund av avståndet. Femtio mil låter kanske inte så mycket. Men när insomnian härjar och inga katter finns i fotändan att söka tröst hos, blir  femtio mil outhärdliga.

Med lite pusslande i studieplanen skulle jag kunna korta ner min studietid borta med en termin (om jag fortfarande skulle känna att det var ett problem våren tvåtusenfemton). Med flitigare umgänge med mina vänner skulle jag kanske inte behöva känna mig lika ensam. Och med lite nya verktyg och tankesätt i bagaget från terapifåtöljen kanske livet i allmänhet blir lite enklare. Och om det trots strategier, pusslande och annat inte skulle visa sig fungera i alla fall. Ja, då har jag i alla fall försökt. Och kan välja om. Hur många gånger jag vill.

Hur ser dina planer för hösten ut?

På sistone...

Jag skrev i förra inlägget att jag inte haft tid att blogga. Det är kanske en sanning med modifikation. Om jag bestämt mig för att blogga så hade jag kunnat pressa in det i planeringen också. Det är nog bara orken och lusten som inte varit riktigt hundra. Vilket är märkligt när jag ju egentligen vill. Nåja. Jag tänker inte känna någon press att blogga jämt och ständigt bara för att. Andra får väl göra det om de vill, men för mig är bloggandet något som måste vara roligt och helt fritt från tvång. Man mår ju inte bra av sådant, och så finns det nog av det på andra håll i livet.


Jag har har i vilket fall ägnat mig åt andra saker jag mår bra av och känt lust för på sistone istället. Under november månads nio första dagar läste jag ut åtta böcker och påbörjade en nionde, till exempel. Jag har som jag nämnde i förra inlägget fotat en del. Och så har jag fyllt år. Och tänkt. Tänkt, tänkt, tänkt. Och gjort något jag aldrig trodde var möjligt. Den här lediga tiden har varit nyttig. Mitt i det där tänkandet kan jag plötsligt stanna upp och känna att saker och ting håller på att förändras. Utan att gå alltför djupt in på det kan vi väl säga att det har med min syn på mig och känsla inför mig själv att göra, bland annat. Det är som att jag börjar bli vuxen nu, på riktigt. Jag har varit myndig i nio år och en vecka, men mestadelen av den tiden har jag känt mig mer som ett barn eller tonåring fortfarande. Det är häftigt att upptäcka att det ändå händer saker! Och att börja landa i vuxenskapet.

För att återgå till inledningen av föregående stycke så funderar jag på hur jag ska göra med bokrecenserandet här i bloggen. Det har blivit en hel massa böcker lästa i år, jag har slagit mitt gamla rekord på antal böcker lästa under ett år trots att det är mer än en och en halv månad kvar av året, men jag har halkat efter med recensionerna. På något sätt vill jag ändå redovisa alla böcker här och just nu tänker jag att jag bara ska lista dem och skriva vilket betyg jag gett dem rakt upp och ner. Och om det är någon bok jag tycker förtjänar lite extra uppmärksamhet kan jag skriva ett separat inlägg om den. Vad tror ni? Har ni något annat förslag kanske?

(Det skulle varit) en festlig dag.

Bild tagen med blixt i trädgården ikväll.

Det hade varit fullt ös på något av stans uteställen ikväll, det är jag alldeles övertygad om. Om du fortfarande funnits här ibland oss så du kunnat fira din trettioårsdag. Men det gör du inte. För sex år och fem dagar sedan slutade du leva för att, möjligen, flytta en trappa upp till ett ställe där du förhoppningsvis kan äta så många kanelbullar och jordgubbar och dricka så mycket öl och oboy du vill medan du viftar med fötterna över molnkanten och slänger ner en pommes frites och hoppas att den ska träffa (men det har de inte gjort än). Jag saknar dig. Jag hoppas att det är baluns där du är nu i alla fall.

Ett annat universum?

  Bildkälla: Okänd. Om du vet var den kommer ifrån, berätta gärna!

                                          

Ibland blir jag så trött på människor. På världen. Alla andra verkar tala ett språk som jag inte förstår. Det är inte lätt att vara bordi/aspie. Att göra sig försådd. Att förstå. Att inte tolka in saker som inte finns egentligen. Och överreagera. Då vore det himla skönt om man bara kunde vinna 6 miljoner på Triss, såsom de gjort på Nyhetsmorgons trisskap både imorse och igår. Flytta ut i skogen. Koppla ur. Aldrig någonsin mer behöva möta en människa. Utom möjligen när man åkte in till Ica för att handla.

Jag var i fäboden som gått i arv i min släkt idag. Den finns fortfarande kvar inom släkten, men min morfar gav upp sin arvsdel så jag får tyvärr inte uppleva den på nära håll som jag så gärna skulle velat. Många stugor där har fortfarande inga som helst bekvämligheter. Min morfars syster har fuskat och installerat solceller så de till och med kan se på teve. Jag skulle nog föredragit bekvämlighetsfrihet nära naturen. Såklart skulle jag känt annorlunda om jag vistats där jämt, men för att tillbringa en dag eller två sådär hade nog varit underbart.

Det här var ju inte precis vad jag hade tänkt skriva när jag återupptog bloggandet, men men. Nästa gång ska jag nog återgå till de där recensionerna jag fortfarande inte hunnit med, och som blivit många fler sedan i somras. Sedan ska jag gå igenom bilderna jag fotade idag och se om det kanske kan finnas någon som passar till en mer höstig header.

Höstvindar.

Idag, eller kanske redan inatt, har jag fattat ett beslut. Jag skriver mer om det en annan gång.

Här.

Jag är här nu. Tillbaka i Göteborg. I Alcatraz. I rummet på 19 kvadrat. Jag sitter i min nya röda soffa och önskar att jag kände glädje och inspiration. Att dela med mig av hur det blev efter att de nya möblerna flyttade in. Att påbörja en ny termin på lärarprogrammet. Men det är inte riktigt så. Inte alls så. Jag vet inte hur det här kommer sluta.

För nu känns det fel att skriva hurtiga inlägg om möbler eller peppra bloggen med recensioner på de böcker jag läste i somras men ännu inte hunnit skriva om här. Så det kommer nog eka tomt ett tag. Kanske letar jag min in i bildmappen och lägger in några ovisade sommarbilder någon dag, kanske inte. Jag återkommer väl så småningom i alla fall.

Good ...what?

Jag såg som vanligt Good wife igår kväll, en av mina favoritserie genom alla tider har det kommit att visa sig. I gårdagens avsnitt sade en av de yngre, lovande talangerna upp sig från advokatfirman efter att ha upptäckt att hon var gravid. Hon sade att hon ville vara mamma. Att hon inte ville välja. Att hon inte kände att hon behövde välja mellan mödraskap och yrkesliv. Hon menade att kvinnor i hennes generation inte behövde bevisa något, och om det ändå var så att de behövde göra det, så struntade hon i det.

Jag har egentligen aldrig haft någon stark längtan efter att yrkesarbeta. Om jag ändå ska arbeta, så ska det vara med något jag trivs med och tycker är roligt och meningsfullt. Jag skulle aldrig sitta på ett kontor och vända papper eller jobba som städerska och slita ut kroppen för absolut ingenting i gengäld. Jag kunde tänka mig att bli lärare. Det är ett viktigt yrke, och det innefattar arbete med barn. Vilket varit ett av mina kriterium inför framtida yrkesval.

Men vad får man för att vara lärare? Läget är ohållbart, och även om man inte sliter ut sig kroppsligt som en städerska, så är risken oerhört stor för att slita ut sig psykiskt. För ingenting. Man får sommarlov och jullov och en massa olika ledigheter, säger många. Men faktum är ju att detta inte är någon lyxig ledighet såsom de tror. All ledighet jobbas in under resten av året. 45-timmarsveckor är vad som gäller. Men många lärare måste jobba mycket mer än så, gratis, för att hinna göra allt de ska och måste göra. All dokumentation. Att agera psykologer åt sina elever. Och så vidare, och så vidare.

Jag är långt ifrån säker på mitt val att bli lärare. Jag vet inte riktigt vad jag skulle göra annars, så jag fortsätter studera. För nu.

Men om jag släpper tankarna på yrkesval och yrkesliv, så vet jag precis vad drömmen är. Att få vara mamma, en närvarande mamma. Att vara mer närvarande i nuet och att ta vara på livet och mig själv.

Tidigt var min dröm att få barn medan jag fortfarande var ung. På sätt och vis kan man säga att min dröm varit att få vara hemmamamma/fru så som kvinnan i Good wife.

Men det är väl knappast korrekt såhär på 2010-talet när feministerna ständigt rasar över kvinnoförtryck och patriarkatet.

Och när man dessutom själv anser sig vara feminist, hur försvarar man då en sådan dröm? Det är svårt, rysligt svårt. Men omöjligt?









Nej, det borde inte vara omöjligt. Det borde vara det som är sann feminism. Att leva ut sina drömmar även om de går stick i stäv med vad som anses korrekt, bara för att det är vad man själv drömmer allra starkast om. Jag har förstås ett annat problem som är mycket mer påtagligt. Jag är inte i närheten av att vara gift. Och då kan man ju inte så lätt bli hemmafru. Dessutom är jag inte så vidare ung längre, så någon ung mamma kommer jag aldrig någonsin bli. En bra och närvarande mamma, det finns det dock fortfarande hopp om att jag en gång ska få vara.

Samtliga bilder: Egna.

Social vs eremit?

För några dagar sedan skrev Underbara Clara om att vara en (social) eremit. Katta Kvack följde upp med ett eget inlägg med igenkänning som jag läste alldeles nyss eftersom jag är rätt mycket efter i min bloggläsning som vanligt.

Det fick mig att fundera. Att jag trivs för mig själv är inget nytt för de som känner mig och eventuellt läser detta. Med en diagnos på social fobi i bagaget är det inte helt förvånande. Och när jag väl umgås så brukar jag precis som Katta behöva dagar eller kanske rentav nån vecka eller flera för att vila upp mig efteråt. Jag bokar inte heller upp mig på för mycket flera dagar i rad om jag kan undvika det, ibland gör jag undantag och det fungerar. Men ofta leder det till att jag rådgör med mig själv i oändlighet innan jag beger mig iväg. Det är ju inte det att jag inte vill träffa mina vänner eller så. Det vill jag hjärtans gärna, och som det är nu känns det som att det händer alldeles för sällan. Men samtidigt förmår jag mig inte att göra det, för det blir inte roligt om man pressar sig till saker man egentligen inte orkar med.

Men å andra sidan så kan detta eremitbeteende också leda till ofrivillig ensamhet, slog det mig nu när jag började fundera. När vännerna vet att man inte är någon partypingla eller när man normalt sett inte umgås ofta så blir det kanske inte självklart att de bryr sig om att fråga om man vill följa med när de hittar på saker och ting. Och det blir jag nog lite ledsen av, när jag tänker närmare på det.

För innerst inne finns det trots allt också en social del i den här eremiten. Och den kan behöva lite extra lockbete för att hitta ut, men sedan kan hon trivas ändå.

Då drömmen kan förverkligas

Tretton år har det gått sedan Charlotte Nilsson (Perelli) tog hem segern i Israel med Take me to your heaven och min dröm att en dag få vara med om en ESC-final live väcktes. Nästa år kan den bli förverkligad. Inte ett år för sent!

Men nu är jag en trött tant, så jag låter mig nöja med de raderna. Får återkomma en annan dag. Go Loreen!

Länkkärlek igen & meningsfullhet

Jag skrev ett länkkärleksinlägg häromdagen där jag i korthet hyllade Jonna Jinton och hennes underbart, fantastiskt fina blogg och skrev att jag skulle återkomma till henne och även några tankar och känslor som jag gått och finurlat på. Det går också att koppla samman med inlägget jag skrev för en stund sedan, om högkänslighet.

Mitt i förra kursens allra intensivaste tentaplugg till både sals- och hemtenta började jag läsa Jonnas blogg, som jag hittade till för första gången för länge sedan. Då placerade jag den bara i mappen döpt till "Läs snart" där den sedan låg bortglömd och väntade. Jag vill tro att det finns en mening med att saker och ting händer och att de inträffar just då de inträffar. Så när Jonnas blogg nämndes av någon annan bloggare den här gången och jag klickade på länken var det just i rätta ögonblicket.

Stressen av två långa intensiva terminer utan ett sommarlov emellan då jag fått en chans att vila upp mig, har tagit väldigt på mig och en längre tid har jag balanserat på bristningsgränsens rand. Funderingarna på att uppsöka studenthälsan, på att kanske behöva bli sjukskriven igen, på att hoppa av utbildningen, på att flytta hem, har allesammans funnits och växt sig allt större. Men lika lätt som jag ibland ger upp utan att ge något ett sista försök och en kraftansträngning, lika svårt har jag andra gånger för att släppa något ifrån mig. Tjurskalligheten håller mig då kvar på banan och jag kämpar och kämpar och kämpar tills jag plötsligt har nått ända fram till (del)målet (och sedan kraschar jag eventuellt innan jag samlar ihop alla spillror och går vidare igen). Det är väl ungefär där jag befinner mig nu, på upploppssträckan till sommarlovsmålet. En månad återstår innan jag får packa väskan och åka hem i två och en halv månad, andas lantluft, klappa mina katter och finna kraft igen.

Men jag har också insett att detta egentligen inte är vidare snällt mot mig själv och inte är en taktik som kommer att hålla för alltid. Så jag har tänkt mycket. Kanske har jag också mognat, blivit mer vuxen, för bitarna har långsamt börjat falla på plats. Drömmarna som under en lång tid av min sjukskrivning försvann helt, har med tiden återkommit och utkristalliserats allt tydligare. I samma veva som jag började läsa Jonnas blogg gjorde jag också en vision board. Jag gjorde en för några år sedan. Även om jag inte vet om jag har den kvar längre, så minns jag en del av det som stod på den och kunde konstatera att jag kunde bocka av några av punkterna på den medan jag skrev på den nya. Det viktigaste är att blanda högt och lågt, stort och smått. Att bara sätta upp långsiktiga, svåruppnåeliga mål är inget vidare... då får vision boarden bara motsatt effekt och det känns som att man inte lyckas med någonting.

Just nu drömmer jag om mindre saker som att köpa en cykel, att vara mer kreativ och umgås mer med mina vänner men också stora saker som att få ett jobb, skriva en bok, spara pengar och köpa ett hus på landet, bli delvis självförsörjande. Ett enda litet moln på min vision board sammanfattade till slut allt det andra: leva.

Det är där Jonna och hennes blogg kommer in i det hela (igen). För livet känns mig ganska avlägset nu, staden, de tuffa studierna och det framtida heltidsarbetet är inte liv för mig. Jonna fotograferar det magiska norrskenet, har förvandlat ett stort intresse till en försörjningskälla och flyttade hundra mil från storstaden till "ingenstans" där hon plötsligt fann magin i tidningspapper, bark och en välfylld vedbod.

Jag påmindes om min barndoms vedklyvning hos mormor, om snöskottningen och tiden då jag läste, cyklade och såg magin i det lilla. Jag kände meningslösheten i att dag efter dag låta livet rinna mellan fingrarna då jag bara sitter instängd i mitt lilla studentrum med datorn och teven som tidsfördriv och insåg att det inte är att leva. Men leva ska jag göra. Det är ditåt jag strävar: mot livet.

HSP

Igår stötte jag på en länk till en artikelserie i SvD om högkänslighet och mina tankar började virvla i hundraåttio. Att diagnostiseras med borderline är att ha vissa förstärkta personlighetsdrag. Personlighetsdrag som är så starka att de gör att man får svårt att leva normalt. Man är överkänslig, pendlar mellan svart och vitt, högt och lågt, hat och kärlek. Det finns inget mellanläge. Medan borderline är ett skällsord är högkänslighet och att vara en highly sensitive person det inte. Det är istället förklaringen till varför man är som man är, i all sin sköra bräcklighet, utan att lägga någon skuld i det. Upp till en femtedel av alla människor har detta högkänsliga personlighetsdrag och plötsligt är det som att få stiga in i de "normalas" värld igen.

Jag kanske aldrig varit sjuk? Kanske är min stresskänslighet, mitt behov av lugn och tystnad, de oförklarliga överväldigande känslor som ibland kan skölja över mig som en enorm våg bara alldeles normalt om än lite mindre vanligt än att inte vara överkänslig? Kanske har det bara inte funnits tillräcklig kunskap och kännedom om detta hos de personer jag träffat under mina år som sjukskriven och inom psyksvängen?
 
Artiklarna blev som ett kvitto på att jag är på rätt spår med de tankar jag burit omkring på och som på sista tiden blivit alltmer klara och begripliga för mig och som jag ett tag nu tänkt blogga om. Vore det inte för att jag funnit dessa artiklar hade rentav detta blogginlägg innehållit dessa tankar, men nu dröjer det till nästa text (som jag förmodligen kommer skriva direkt efter denna, eller åtminstone innan dagen är slut).

Länkkärlek

"En av de allra svåraste sakerna med att vara borderline är att det som ena sekunden tedde sig högst rimligt och realistiskt i nästa sekund kan te sig så overkligt och främmande att man knappt vet vart man skall göra av sig själv. Detta leder såklart till en jävla massa lidande." skriver Susanna och poängterar att det inte bara drabbar henne själv utan också omgivningen.

Jag nickar och känner igen. Men jag har ju inte så mycket människor omkring mig så tack och lov går det inte ut över så många mer än mig själv. Min mamma har förstås alltid fått ta emot den största skopan. Förr skrev jag först och tänkte sedan, numer försöker jag alltid tänka efter innan jag skriver. Ibland är saker för stora för att inte skriva om, men jag vill i alla fall försöka att tänka efter innan jag spyr ur mig en text som är fri för hela världen att läsa. Att välja ord med omsorg har blivit viktigare för mig. Kanske lite för viktigt, och därför ekar det alltmer tomt på annat än vardagligt trams i min nätdagbok och blogg. Jag hoppas att jag ska hitta balansen nån gång...

Att skaffa vänner

Alexandra har skrivit flera inlägg om att skaffa nya vänner när man är vuxen (observera att det är fem separata länkar!). Jag har egentligen bara kvar en vän från "förritiden", från gymnasiet. Vi gick i samma klass i högstadiet också, men då sportade vi den där grenen "skolk" på rätt avancerad nivå båda två så då var jag knappt medveten om hennes existens. Nu var det länge sedan vi sågs, men emellanåt hörs vi och skrattar gott åt gamla minnen via telefon.

Det där med vänner var inte speciellt roligt under tonåren, jag hade inte direkt några utanför skolan. I gymnasiet blev det lite bättre, så när jag tog studenten hade jag i alla fall två personer jag umgicks med på fritiden. Men att våga närma sig och lära känna människor när man är blyg och socialfobisk är inte så lätt. Tack och lov att datorerna och internet uppfanns just i denna tid. Tack vare cyberrymden kunde jag till slut göra det där jag inte vågade eller kunde i verkligheten. Jag hittade människor som jag delade intressen med, några få människor som bodde i närheten av mig och många människor som bodde långt från mig. Utspridda över hela vårt avlånga land.

Det är länge sedan jag tappade räkningen på hur många människor jag lärt känna via internet för att sedan träffa irl. Det närmar sig tresiffrigt, om jag inte uppnått det antalet redan. Precis som när man träffar människor i vardagen så blir ju inte alla ens bästa vänner. Några kommer och går, andra stannar och blir riktigt goda vänner. Att jag mådde väldigt dåligt en lång period både före och efter studenten påverkade tyvärr vänskapsrelationerna negativt, vilket förstås är ganska förståeligt. Att orka finnas där för någon som mår dåligt är tungt, och kräver en hel del av omgivningen. Flera personer som stod upp för mig i vått och torrt och var mig väldigt kära då, finns sorgligt nog inte kvar i mitt liv längre. Det är lättare att acceptera i en del fall, svårare i andra. Men det som är viktigast att ta fasta på är de vänner som jag fortfarande har kvar!

Bland mina äldsta nätvänner finns Cathrin. Jag var rädd att vi tappat bort varandra i flera år, men så i somras ändrades plötsligt det. Idag skulle jag vilja säga att hon är en av mina närmaste vänner igen, trots att vi fortfarande denna dag ännu inte har träffats! En annan vän som jag lärde känna ganska tidigt i min internetkarriär träffade jag senast idag och som varje gång vi träffas dök den där känslan upp, att hon kommer aldrig försvinna ur mitt liv. Aldrig. Jag känner mig aldrig så avslappnad som med henne. Det är fint. Att någon man lärde känna en gång för ganska många år sedan, med hjälp av ettor och nollor, nu är någon man troligtvis kommer dricka te och prata katter med mer eller mindre regelbundet de kommande femtio åren!

Trots att jag utökat min vänskara med nätets hjälp är den fortfarande inte jättestor. Det gör mig ingenting. Jag har hellre få men nära vänner än många ytliga bekantskaper, det är något jag aldrig förstått meningen med. Nu bor jag dessutom i en stad där flera av mina vänner genom ett lyckokast hamnat genom åren och kan träffa dem nästan när jag vill. Problemet är att jag inte gör det. Jag är fortfarande alldeles för bra på att stänga in mig i mitt studentrum och leva i en bubbla. Det borde jag sluta med. Lyckligvis har jag tagit mig ur min bubbla både en och två gånger redan denna vecka, och ytterligare en kommer det bli.

Sedan är det ju inte för sent att fortsätta knyta nya vänskapsband heller. Så jag har samlat mod och frågat fikadejtchans på en bloggare och wordfeudmotståndare jag tycker verkar himla fin. En berättelse to be continued...