Länkar, ångest och psykiska förkylningar

Jag vet inte om det är för att jag själv är på återbesök i depressionsträsket som jag plötsligt ser debatten om psykiatrin och psykisk ohälsa igen, eller om det helt enkelt är så att debatten tagit lite ny fart nu när sådant som valet inte tar samma utrymme i sociala medier längre. Det känns i vilket fall bra att debatten förs. Ju närmare arbetslivet jag kommit, desto mer har ångesten växt angående min historia och det tomma CV som den medfört. Och jag kom att fundera ännu mer när jag ramlade över flera texter med anknytning till psykisk ohälsa tidigare i veckan.

Det började med den här krönikan om psykisk förkylning i GP och fortsatte med Sofia Mirjamsdotters ledare i ST. Läs gärna båda texterna. Och dela dem. För det är så viktigt att debatten inte stannar upp, att skammen inte får fortsätta leva vidare. Att psykisk ohälsa blir accepterad och inte stigmatiseras så som den tyvärr fortfarande gör på många håll.

När 25 procent av befolkningen någon gång under sitt liv drabbas av en depression finns det inte utrymme för skam. Och det finns definitivt inte utrymme för att 25 procent av alla chefer väljer bort arbetssökande med psykisk ohälsa (om detta läste jag på twitter igår, men jag minns tyvärr inte var nu). Den nyheten bekräftade precis varför jag har den rädsla jag har kring att börja söka jobb. För tänk om ingen vill ha mig när jag inte har jobbat en dag sedan studenten för över tio år sedan? Att jag praktiserat en kort period utifrån min förmåga, att jag läst in mitt gymnasieslutbetyg via komvux (och fått MVG i en kurs och ett klart VG i en annan) spelar väl ingen roll? Allt som kommer synas i mitt CV är att jag inte gjorde någonting mellan gymnasiet och komvuxstudierna, och att min tre och ett halvtåriga lärarutbildning varade längre än så (om allt går vägen kanske jag blir klar i mitten av vårterminen nästa år ungefär, istället för innan sommaren detta år). Hur ska jag kunna förklara det för en eventuell blivande chef om jag någon gång har turen att i alla fall bli kallad till en intervju? Å ena sidan kan jag påvisa att jag läst in min utbildning på mindre än 3,5 år, men å andra sidan tog det ändå längre tid på grund av ett års studieuppehåll och sjukskrivning följt av en underkänd slutpraktik. 

Spelar det någon roll för potentiella chefer att jag med mina erfarenheter av psykisk ohälsa och ett gäng tuffa motigheter har vunnit en mängd kunskaper och erfarenheter som alla utan sådant bagage förmodligen saknar större insikter och kunskaper om? Spelar det någon roll att jag har dessa erfarenheter av psykisk ohälsa med mig in i mötet med barn som har det svårt på grund av liknande problematik och att jag då kan stötta dem på ett annat sätt, "från insidan" så att säga? Spelar det någon roll att jag lärt mig så oändligt mycket av mina erfarenheter, när det inte kan sammanfattas i ett gäng högskolepoäng på Ladok?

Jag har nått en punkt där jag är skräckslagen över att ha lagt så många år, så mycket arbete och så mycket studiemedel på en utbildning som jag när det väl kommer till kritan, kanske inte kommer bli godkänd på det allra sista momentet på. Eller där jag trots ett, förhoppningsvis snart, komplett betyg och en examen inte anses anställningsbar på grund av att jag hade oturen att bli sjuk på fel sätt för tidigt i mitt liv och därmed inte fyllde mitt CV med en massa erfarenheter innan jag lämnade tonåren. Om jag hamnar där, vad gör jag då? Svaret på den frågan skrämmer mig från vettet. Och det är just därför det är så viktigt att psykisk ohälsa debatteras och att alla chefer där ute förstår att vi som hade oturen att drabbas av de osynliga psykiska förkylningarna inte är en belastning på grund av dem, utan tvärtom kan vara en enorm tillgång med våra annorlunda kunskaper och erfarenheter.

(Jag vet inte riktigt vad som hänt med texten i det här inlägget...)

Årskrönka 2011

Det har alltså gått ett helt år nu igen. Frank Sinatra sjunger Have yourself a merry little christmas och magen suckar belåtet efter årets riktigt goda nyårsmiddag, traditionsenlig potatisgratäng och till det fläskfilé med vitlöksost och äppelcider medan jag sätter mig tillrätta för att påbörja 2011 års tillbakablickande. Årskrönikan. Det finns ingen anledning att dra ut på det, utan jag går rakt på sak och tar allt i ungefärlig turordning precis som alltid.

Jag inledde året med att flyttpacka. Jag plöjde också ungefär en ungdomsbok om dagen, inte minst sedan flytten hastigt och lustigt blev uppskjuten några dagar tack vare snöstormen som drog in över landet. Jag upptäckte Cannie Möller och ville läsa så mycket jag bara kunde och hann innan jag blev förlorad åt kurslitteraturen, vilket jag gissade att jag skulle bli sedan. Jag skottade snö också, Sessan var nära på att bli påkörd och för ett ögonblick upplevde jag hur hela världen slutade snurra. Jag bakade muffins med hjälp av muffinnsplåten jag hade önskat och fått i julklapp och stormen drog småningom vidare. Den elfte januari kunde därmed flyttlasset gå söderut!

Anna hade fått i uppdrag att hämta ut mina nycklar från huvudkontoret eftersom vi egentligen skulle kommit en dag från början, och mötte upp oss alldeles feberrosig och dan. Rummet visade sig vara fuskstädat, precis som jag befarat. Men det löste sig ganska smidigt ändå och på kvällen när mamma och våran flytthjälp hade gett sig av kom Emma och gjorde mig lite sällskap i den stora läskiga staden.

I väntan på uppropet i skolan bekantade jag mig lite smått med staden, lärde mig hitta till affären, köpte busskort och upptäckte Haga. Sedan kom beskedet jag lite smått befarat. Beskedet med stort C.

Skolstarten kom och gick. Jag gjorde min första bekantskap i toalettkön. Vi hamnade inte i samma klass, men vi sågs på storföreläsningarna och var vilse tillsammans de där allra första dagarna vilket gjorde att de inte kändes så läskiga. Det var stressigt med all kurslitteratur som skulle läsas och kändes som en omöjlighet att klara hemtentorna när de började avlösa varandra, allt var stort och läskigt men blev ändå allt mer bekant och tryggt med tiden. Jag upptäckte nya kaféer när tiden medgav och erövrade nya bitar av staden tills jag plötsligt upptäckte att jag inte behövde ha blicken ständigt klistrad vid skylten som skrek ut hållplatserna på bussarna och spårvagnarna längre. Jag började hitta ändå!

Det finns inte så mycket mer att säga om vårterminen, som passerade i ett rasande tempo. Praktik, seminarier, föreläsningar, tentor och skrivuppgifter avlöste varandra. Varje VFU-period resulterade i vansinnigt jobbiga förkylningar som hängde som mörka skuggor över mig. Att ta igen missade dagar i efterhand var mer eller mindre omöjligt med mitt fullspäckade schema, så jag kämpade mig igenom det så gott jag kunde ändå.

Jag fick tillfälle att åka hem i början av februari och sedan bokade jag biljetter hem i samband med mammas födelsedag innan jag upptäckte att vi hade en stor lucka i schemat över påsk vilket tillät ännu en hemresa då! Jag drömde mycket under våren om att få åka hem och påta i trädgården över sommaren. Till och med gräsklippningen lockade.

I maj registrerade jag mig på twitter, skeptisk till tusen. Att skriva något meningsfullt med hundrafyrtio tecken var det verkligen möjligt?

Efter den terminsavslutande konferensen spenderade några av oss i klassen resten av dagen tillsammans, först lunchade vi i Haga och sedan gick vi vidare till Slottsskogen där vi stannade tills solen gick ner och kylan blev för kylig innan några av oss gick vidare till Linné och åt.

Jag sökte sommarkurser efter sista ansökningsdatum och blev därför inte antagen till någon, så när terminen var slut packade jag väskorna och styrde kosan mot Dalarna och tre månaders total ledighet. Men också en sommar med urusel ekonomi, vilket i det stora hela inte gjorde så mycket även om jag önskade att jag kunnat göra någon liten utsvävning istället för att bara vara hemma. Jag återupptog min tradition från sommaren 2010 och lyssnade på sommarpratarna varje dag under flera veckors tid. Jag såg dubbelavsnitt av Dr Quinn om kvällarna, lyssnade på P3 när jag klippte gräset och följde en eller två golftävlingar på helgerna. Och jag tog mig igenom 21 böcker under sommarmånaderna, bland annat plöjde jag igenom hela Anne på Grönkullaserien och upptäckte Helena Henschen.

Men mest minnesvärd var den där dagen mindre än en vecka efter min hemkomst, då jag följde med mamma till Uppsala. Hon hade sin sista behandlingsdag och jag fick möjligheten att träffa min själssyster Vit för första gången på nästan tre år!

Den 22 juli följde jag med förskräckelse händelseutvecklingen i Norge via twitter. Jag var inte längre skeptisk. När nyheterna senare började sända hade jag redan hört allt de hade att säga, och mer därtill. Och sedan dess är twitter min primära nyhetskälla.

Jag åkte tillbaka till Göteborg nästan två veckor innan skolstarten, 18 augusti rullade tåget in som det mest försenade av alla de tåg jag suttit på genom åren. Planen var att försöka umgås med vännerna innan skolan drog igång. Men vädret var uruselt och min ork försvann, så jag isolerade mig i studentrummet istället. Här någonstans återupptog jag dock kontakten med en viss Cathastrooph efter många år där jag bara haft henne långt ute i marginalen av min existens. I samma veva återuppstod också mitt msn-konto som under ungefär lika många år legat i dvala. Och jag spelade wordfeud och alfapet medan augusti sakteliga närmade sig sitt slut.

1 september var det upprop på LSK110, mitt inriktningsår i svenska! Klassen var ny och jag var nervös, men blev lite lugnad av vetskapen att åtminstone några bekanta ansikten skulle finnas där från AUO-klassen. Till skillnad från B4 var LSK-klassen ganska splittrad långt in på terminen, men med tiden blev jag bättre bekant med flera stycken även där.

De första två månaderna på höstterminen hade jag inte en endaste ledig dag från plugget. Högen med kurslitteratur var enorm, och det kändes mig än en gång övermäktigt. Jag tvivlade på om jag verkligen skulle fortsätta på lärarprogrammet. Men samtidigt var det ju så roligt! Kursen Barnlitteratur och barnkultur bestod mest av barn- och ungdomsböcker och när jag lyckats friskna till från en treveckors VFU-förkylning började livet kännas lite lättare igen.

Veckan innan min födelsedag åkte jag för första och sista gången under hela hösten hem för att fira min födelsedag men en hemtenta tog den mesta tiden i anspråk och när jag var tillbaka i Göteborg igen kändes det som att jag aldrig varit därifrån.

Sedan tog grammatikkursen vid. Ordklasserna och satslösningen kändes som en neverending dimma som aldrig skulle gå att få ordning på, och all schemafri tid jag kunde spenderat på studier ägnade jag åt allt annat. Men det var å andra sidan en nödvändighet efter den tuffa hösten. I början av december gjordes tentan och snart var jag ute på årets sista VFU, där alla bitar plötsligt föll på plats och jag trivdes som aldrig förr i min krävande men fina andraklass. Fredagsnatten när jag loggade in på studentportalen och upptäckte att tentorna var rättade kom, och plötsligt hade jag fått mitt andra VG för terminen.

21 december stängde jag dörren till studentrummet bakom mig för sista gången 2011 och åkte hem till den oklädda granen och de skeptiska pälsbollarna. Under årets sista dagar uteblev julstämningen helt och hållet ännu en gång, men i slutändan blev julen inte så tokig ändå.

Jag blev rödhårig igen den 22 december och i mellandagarna gjorde luggen comeback i mitt liv. Plugget har åsidosatts lite för mycket under årets sista dagar vilket kommer göra sig surt påmint i januari.

I paradiset har en altan uppstått under året, likaså har en kamin flyttat in i källaren. Viktkurvan 2011 fortsatte i helt fel riktning, men med ett nytt år alldeles om hörnet hoppas jag kunna vända den åt rätt håll igen. Jag hoppas också att 2012 innefattar fler möten med människor jag velat men inte lyckats träffa ännu och mer tid med de vänner jag allaredan har. Jag skulle gärna hitta ett lite större boende med lägre hyra. Och få mer tid till nöjesläsning även om kurslitteraturen väl även fortsättningsvis måste sättas i främsta rummet.

Under 2011 blev jag högskolestudent på riktigt, i detta nu meddelar Ladok att jag har 52,5 hp registrerade. Ett år är avklarat, två återstår till examen. Jag går in i det nya året, 2012, med en otålig längtan efter att dessa år ska gå fort. Samtidigt är jag lite rädd över tidens framfart, och misstänker att jag knappt kommer hinna blinka innan jag sitter och skriver på nästa årskrönika...