En dröm om något annat

Den som känner mig eller följt mig länge i sociala medier är nog väl förtrogen med min längtan till landet och drömmen om ett eget litet hus med stooor trädgård. När jag tänker tillbaka så är det just minnen relaterade till trädgård som sticker ut. Redan som liten hjälpte jag mormor plocka vissna rosor av rosenbuskarna så de skulle orka blomma vidare hela sommaren och hemma i lägenhetsträdgården fascinerades jag av de där solrosorna som sträckte sig ända upp till fönstret hos grannen på andra våningen. Och det där året när jag plockade de sista smultronen kring min födelsedag i november. Jag älskade de traditionsenliga fikorna i trädgården vid skolavslutningen, kikade på blommorna som börjat titta fram och björkarnas grönska. Jag minns med glädje de där snölekarna med mormor och hur jag hjälpte henne med snöskottningen.

Jag kan inte ha varit alltför gammal, kring tio kanske, när jag tog initiativ till att anlägga ett grönsaksland i mormors trädgård. Jag odlade morötter och sallad, senare jordgubbar och smultron också.
 

En igelkott på besök i mammas trädgård 2013. Rosenbuskarna som min mormor planterade när jag var liten är ett bra gömställe när konstiga varelser med kameror kommer och stör...

Och gamla syrénträd är spännande att klättra i...
 

Drömmen om ett eget hus har funnits länge. Jag skissade på husritning efter husritning i tonåren, drömde om att en gång få bygga ett eget hus utifrån någon av alla de där skisserna. Något år efter studenten föll ännu en bit på plats när jag insåg att det kanske skulle gå att bygga det där drömhuset där det stora traktorgaraget, en kvarleva från när morbror tagit över morfars traktorgrävarfirma, i mammas trädgård står. Det där traktorgaraget är ändå inte av någon större användning, det står mest och förfaller för att det inte hinner skötas. Så kom det sig att jag i samband med att mamma lämnade in bygglovspapper för den nya altanen efter att husgrunden dränerats frågade om det ens var möjligt. Och det lät inte alls omöjligt!

Något hus har det ju inte blivit, och finns inte i sikte inom den närmaste framtiden heller eftersom ekonomin inte tillåter. Men drömmen lever. Kanske, kanske är den inte ultimat ändå. Här omkring byggs nya hus varje år, den by jag känner från min barndoms snöskottning och rosplockning finns inte kvar. Avståndet till grannarna krymper alltmer och grannar vill jag egentligen inte ha särskilt många av. Ett par, tio stycken tvärs över en åker eller två känns lagom, men inte särskilt många fler. Dessutom vill jag egentligen inte bo i ett nyproducerat hus. Jag vill ju ha gamla trägolv, kakelugnar och sådana där underbara handblåsta fönster. Typ. Samtidigt som den där gammeldagsa charmen står högt på listan vill jag samtidigt leva så miljövänligt och energieffektivt det är möjligt. Kanske att de gamla fönstren måste stryka på foten då...

Finge jag drömma helt fritt skulle jag hitta en lagom liten/stor stuga med stor trädgård för odling av både grönsaker och torpblommor. Något uthus eller två  med plats för djur, plats för växthus och med utsikt över en sjö och med åkrar omkring (skogar tenderar att locka flygfän och kryp, så det vill jag inte ha alldeles nästgårds. Men bortom den där åkern och grannarna vore det fint så att jag kunde gå dit och plocka bär.

Ibland leker jag med tanken att försöka hitta en liten stuga att hyra tills vidare. Men jag vill allra helst finna den där platsen att göra till bara min. Måtte det vara möjligt om inte alltför länge, för oh vad jag längtar. De senaste åren har längtan blivit så intensiv att jag nästan inte vet vad jag ska göra med den.
 

Möjligheten att förverkliga min dröm beror förstås en hel del på hur det går att ta mig ut i arbetslivet efter studierna som fortfarande inte är helt avslutade. Och efter sjukskrivningarna. Dessutom behöver jag nog ett körkort om jag ska ta mig ut i ingenstans och kunna bo där.
 

Hur kommer det sig att jag skriver om detta nu då? Jo, av en slump hittade jag till en ny blogg igår; Grusvägen. Där skriver Ida om hur hon och hennes sambo köpt ett (par) gamla hus på landet utan några direkta bekvämligheter som rinnande vatten. Jag fastande direkt. Sedan tidigare följer jag ju också bloggen Skillnadens trädgård, där Sara Bäckmo bloggar om hur hon odlar för att vara självförsörjande på grönsaker i så stor utsträckning som möjligt. Än längre har jag följt Jonna Jinton som lämnade Göteborg för att flytta ut i ingenstans, liksom Clara Lidström - UnderbaraClara, som väl inte behöver någon närmare presentation.

Jag märker hur jag alltmer söker mig ifrån de där inredningsbloggarna med konsumtionshets som var min väg in i bloggvärlden 2007 och mer längtar efter att läsa bloggar som de just nämnda. Bloggar om odling, ett alternativt och självförsörjande liv långt från platta paket med fanérskivemöbler och slit och släng. Jag längtar efter det gedigna, det genuina, naturen och lugnet.

Jag har kommit att tänka på det alltmer på sistone, hur den här längtan smugit sig på. Kanske stärkte åren i Göteborg min längtan. Kanske bär även min socialfobi del i längtan bort från trängsel, stress och alltför många människor. Oavsett, så känns det som en väg jag vill vandra vidare på, grundad av min omsorg om miljön. En väg som jag tror är den rätta och som jag hoppas att många fler kommer att välja framöver som en del i att rädda den fantastiska planet vi bor på.


Förhoppningsvis är dagen när jag får låsa upp dörren till min alldeles egna stuga inte alltför långt borta. Men det återstår väl att se...

Fredag, gråväder, golf och så de never ending odlingsfunderingarna förstås

Förra året var trädgårdslivet helt skevt tack vare den konstiga våren och sommaren. Vid midsommar, när syrén, pion och rosenbuskar vanligtvis blommar "på sista refrängen" hade de knappt ens hunnit börja slå ut. Och när de väl vecklade ut sina vackra blommor varade blomningen bara några få dagar. Jag kände mig så snuvad på konfekten då. Inte nog med att vädret var skit, nu var de där sakerna som är så fantastiska med just våren och försommaren överspelade på ett ögonblink. Så får det bara inte bli i år igen! Måtte pionen blomma just såhär vacker länge, länge om en dryg månad.

Om föregående bild skildrade en sådan där dag när sommaren visar sig från sin bästa sida är denna dag mer som den här bilden. Minus minsta lilla solstrimma och höstfärger på träden. Det är helt enkelt bara grått, blött och ibland kommer riktiga skyfallsskurar som får katten att gå ut i hallen och gömma sig i hopp om att ljudet inte ska nå dit.

 

Här Höstfloxen som var större än någonsin, men som aldrig slog ut mer än såhär i höstas. Så tröstlöst trädgårdsår!

För jo, jag befinner mig i mitt lilla paradis sedan igår då jag cyklade hit med alldeles för mycket packning hängandes och slängandes från styre, cykelkorg och pakethållare (nåja, mest kanske från styret...). Men det gick bra i alla fall och på hemvägen har jag tackolov inte lika mycket saker i släp eftersom jag kommer att ha ätit upp en hel del av packningen då ;).

Eftersom vädret bestämt sig för att vara såhär grått och blött har jag mest sett på golf och gosat katt dessa två dagar. Men imorgon hoppas jag på bättre väder, yr.no har iallafall lovat det i sin långtidsprognos. Då ska jag äntligen gräva land så jag kan få ner de sista fröerna i jorden! Det vankas brytbönor, två sorters sallat och så ska det lämnas plats för potatisen som ännu inte är riktigt redo att planteras tror jag. Det är första gången jag odlar potatis och jag har nöjt mig med köpepotatis av tre olika slag denna gång. Får se hur det går. För närvarande ligger de iallafall nedtryckta i några centimeter jord intill ett källarfönster och bildar rötter och blast. Enligt min nya trädgårdsguru ska det vara gynnsamt när de väl sätts ut i landet sedan för då kan de fortare producera potatisar. Och det gillas ju! Går potatisprojektet bra hoppas jag på att kunna odla ett helt gäng potatisar nästa år, kanske rentav bli självförsörjande. Med andra ord lär jag behöva förbereda ett till land tills dess...

Att bli självförsörjande på potatis låter kanske som ett enormt projekt? Men ärligt talat äter jag inte jättemånga kilo potatis under ett år, så jag tror inte det ska bli några problem. Skulle jag få ihop 20 kilo hade det nog räckt ganska långt. Det gäller bara att komma underfund med hur de ska lagras över vintern. Liksom ett gäng av de andra grönsakerna jag odlar...

Länkar, ångest och psykiska förkylningar

Jag vet inte om det är för att jag själv är på återbesök i depressionsträsket som jag plötsligt ser debatten om psykiatrin och psykisk ohälsa igen, eller om det helt enkelt är så att debatten tagit lite ny fart nu när sådant som valet inte tar samma utrymme i sociala medier längre. Det känns i vilket fall bra att debatten förs. Ju närmare arbetslivet jag kommit, desto mer har ångesten växt angående min historia och det tomma CV som den medfört. Och jag kom att fundera ännu mer när jag ramlade över flera texter med anknytning till psykisk ohälsa tidigare i veckan.

Det började med den här krönikan om psykisk förkylning i GP och fortsatte med Sofia Mirjamsdotters ledare i ST. Läs gärna båda texterna. Och dela dem. För det är så viktigt att debatten inte stannar upp, att skammen inte får fortsätta leva vidare. Att psykisk ohälsa blir accepterad och inte stigmatiseras så som den tyvärr fortfarande gör på många håll.

När 25 procent av befolkningen någon gång under sitt liv drabbas av en depression finns det inte utrymme för skam. Och det finns definitivt inte utrymme för att 25 procent av alla chefer väljer bort arbetssökande med psykisk ohälsa (om detta läste jag på twitter igår, men jag minns tyvärr inte var nu). Den nyheten bekräftade precis varför jag har den rädsla jag har kring att börja söka jobb. För tänk om ingen vill ha mig när jag inte har jobbat en dag sedan studenten för över tio år sedan? Att jag praktiserat en kort period utifrån min förmåga, att jag läst in mitt gymnasieslutbetyg via komvux (och fått MVG i en kurs och ett klart VG i en annan) spelar väl ingen roll? Allt som kommer synas i mitt CV är att jag inte gjorde någonting mellan gymnasiet och komvuxstudierna, och att min tre och ett halvtåriga lärarutbildning varade längre än så (om allt går vägen kanske jag blir klar i mitten av vårterminen nästa år ungefär, istället för innan sommaren detta år). Hur ska jag kunna förklara det för en eventuell blivande chef om jag någon gång har turen att i alla fall bli kallad till en intervju? Å ena sidan kan jag påvisa att jag läst in min utbildning på mindre än 3,5 år, men å andra sidan tog det ändå längre tid på grund av ett års studieuppehåll och sjukskrivning följt av en underkänd slutpraktik. 

Spelar det någon roll för potentiella chefer att jag med mina erfarenheter av psykisk ohälsa och ett gäng tuffa motigheter har vunnit en mängd kunskaper och erfarenheter som alla utan sådant bagage förmodligen saknar större insikter och kunskaper om? Spelar det någon roll att jag har dessa erfarenheter av psykisk ohälsa med mig in i mötet med barn som har det svårt på grund av liknande problematik och att jag då kan stötta dem på ett annat sätt, "från insidan" så att säga? Spelar det någon roll att jag lärt mig så oändligt mycket av mina erfarenheter, när det inte kan sammanfattas i ett gäng högskolepoäng på Ladok?

Jag har nått en punkt där jag är skräckslagen över att ha lagt så många år, så mycket arbete och så mycket studiemedel på en utbildning som jag när det väl kommer till kritan, kanske inte kommer bli godkänd på det allra sista momentet på. Eller där jag trots ett, förhoppningsvis snart, komplett betyg och en examen inte anses anställningsbar på grund av att jag hade oturen att bli sjuk på fel sätt för tidigt i mitt liv och därmed inte fyllde mitt CV med en massa erfarenheter innan jag lämnade tonåren. Om jag hamnar där, vad gör jag då? Svaret på den frågan skrämmer mig från vettet. Och det är just därför det är så viktigt att psykisk ohälsa debatteras och att alla chefer där ute förstår att vi som hade oturen att drabbas av de osynliga psykiska förkylningarna inte är en belastning på grund av dem, utan tvärtom kan vara en enorm tillgång med våra annorlunda kunskaper och erfarenheter.

(Jag vet inte riktigt vad som hänt med texten i det här inlägget...)

Den mörka natten

Min mamma har ända sedan jag var ganska liten och oförstående inför det där med politik berättat hur hon satt med mig, en bebis, på armen och följde tv-sändningarna om att Olof Palme blivit mördad. Nu sitter jag här, med tårar i ögonvrån och den växande klumpen i magen. Som  när Sd tog sig in i riksdagen. Jag trodde att det var en dag att gråta. Men ikväll visar Europa att det bara var en liten föraning om vad som komma skulle.

I min hemstad ligger siffrorna ännu högre, 12,2%. Jag skäms. Jag räds. Jag förfasas.

Jag tänker på det ansvar jag bär på mina axlar nu, som blivande lärare för blivande röstande medborgare. Jag tänker på hur jag ska kunna påverka dem att bli demokratiska medborgare som känner solidaritet med svaga och som värnar om jämställdhet mellan män och kvinnor och allt det andra viktiga som man kan läsa om i läroplanens värdegrund. Jag inser att det handlar om så otroligt mycket mer än det jag brinner för, att lära barn att läsa och skriva. Jag hoppas att jag kan leva upp till mitt ansvar.

Nattugglar

Här sitter jag och ugglar i natten med Musikhjälpen till sällskap. Faktiskt har jag följt den nästan hela dagen. Herregud så svårt det är att slita sig. Det är verkligen tur att det slutar på söndag, jag lär nog ha svårt att stänga av det annars. Jag har faktiskt inte följt det förut, inte mer än nån kort stund sådär, men vi kom att prata om det i skolan häromdan och sen föll det sig bara naturligt att undersöka det lite närmre när jag satt hemma och sammanställde statistik till en grupparbetesredovisning idag.

Musikhjälpen är ju inte bara något som är bra att fördriva tiden med. Det gör nytta också. Just i år går pengarna man samlar in till att se till att kvinnor får ha en bra graviditet. En finfin grej tycker jag, som senast igår på den ljusa Luciadagen, fick höra att en barndomsvän blivit mamma. Hjälp till om ni kan, önska en låt eller bjud på någon auktion som finns på Musikhjälpens sida!

Och så får man höra en hel massa bra musik också. Himla bra grej, jag jobbar på att hitta tillbaka till musiken och det går allt bättre tycker jag mig märka.

Den där statistiken jag satt och jobbade med idag blev förresten färdigsammanställd så nu har jag långhelg (igen), ända till på onsdag då vi har redovisningarna som avslutar den här höstens studier. Fram tills dess ska jag passa på att stöka här hemma, städa lite så det är trevligt att komma tillbaka i mitten av januari, fundera på vad jag ska packa med mig hem, diska undan. Nöjesläsa. Och sova. Jag borde göra det nu med, men jag tror jag drar på det en stund till. Kanske ska jag läsa lite nu med en gång, samtidigt som jag följer Musikhjälpens sändning en stund till...

Flytt, höst och kursintro. Typ.

Hej bloggen. Nu var det ett tag sedan. Igen. Jag har flyttat! Förra fredagen bar det iväg söderut. Det blev en slitig fredag. Efter 45 mils resväg var vi framme mellan tre och fyra på eftermiddagen och då började den riktiga utmaningen: att släpa in alla flyttsaker i huset. Vi fick släpa allt runt halva huset eftersom jag varit oförutseende nog och inte skaffat nyckel till grinden. Som tur var är jag och min flytthjälpare (mamma) rutinerade inom den här branschen nu, så med hjälp av pirra gick det riktigt smidigt ändå. Dock är hissen i det här huset en sirapsseg mardröm som man måste hålla in knappen på hela tiden den är i rörelse, så det tog många timmar innan allt kommit innanför dörren på tredje våningen. Och då bor jag ändå på 25 kvadrat nu, vilket inte rymmer jättemycket saker.

Nio på kvällen monterade vi soffa och säng, sen var vi igång och packade upp och fixade i flera timmar till. Mina fötter grät av flera anledningar. Nya skor och flytt är en rätt dålig kombination, kan jag konstatera. Särskilt om man gått långpromenad i dem några dagar tidigare och har blåsor under en fot redan tidigare. Och om man sen kombinerar det hela med hårt betonggolv... Ja, aj. Lördagen var ännu värre. Jag hade så ont under fötterna att jag försökte sitta hela tiden. Men det var som om stolen hade någon bortstötningsfunktion för jag lyckades inte sitta ner många sekunder åt gången alls. Hela tiden krävdes det att jag gick iväg till skåp för att ställa in saker eller så stod kartongerna för långt borta...

Jag hade mamma kvar här till söndag morgon. Då hade det mesta kommit iordning och jag kunde unna mig en vilodag. Jag bakade en äppelpaj (för jag har en ugn nu!!!) och min vän E blev min första gäst sedan jag återvände till västkusten.

Under den gångna veckan har min ena fot fortsatt göra sig påmind tack vare blåsorna, så jag har hållit hov här i min nya boning. E har hälsat på en gång till, då bjöd jag in till soppmiddag. Även Tuss har varit här på besök. Annars har jag ägnat mig åt lite småpyssel fram och fram, gjort storkok, bakat lite till och passat på att ha seriemaraton med mig själv eftersom jag inte vet hur mycket tid jag kommer ha till det framöver. Jag har upptäckt min närmaste mataffär bara hundra meter bort, men i övrigt har jag hållit mig hemma. Det har dock inte enbart berott på foten, utan också på min ekonomiska situation för tillfället.

Det är nämligen så att CSN bestämt sig för att djävlas med mig och beviljar inte studiemedel för hösten innan betygen rapporterats in för sommarkursen jag läst (vilket jag aldrig varit med om förut). Och det kan dröja ända till den trettonde september om jag har otur! Det är inte utan att jag är lite nervös faktiskt. Att det efter allt mitt kämpande ska fallera på en 7,5 hp-sommarkurs. Nu hyser jag rätt gott hopp till att jag klarat de två tentor som fortfarande är orättade (den första har jag klarat), men ändå! Skulle jag bli underkänd på en enda liten uppgift så får jag ju inte ut mitt betyg förrän det är åtgärdat, och de rapporterar inte in omtenta-betygen förrän i oktober. Min tillvaro är alltså ganska osäker nu. För sparpengarna jag kämpat hårt med att spara det senaste året, de är mer eller mindre slut nu.

Men nog om de tråkigheterna!
Min första känsla när jag kom hit var inte att det här var hemma och jag tvivlade på att jag skulle kunna känna så heller. Jag har aldrig varit med om att det inte känts självklart redan från början efter en flytt förut, och då har jag ändå flyttat väldigt många gånger (undantaget den gången jag flyttade till en villakällare i Frölunda...). Nu har jag i alla fall börjat bo in mig ordentligt, den där känslan har försvunnit alltmer och jag ser fram emot kursintroduktionerna imorgon. Men det tänkte jag skriva lite mer om i ett separat inlägg. Det är nämligen dags att sparka ordentligt liv i den här bloggen igen!

Några bilder på min nya bostad har jag tyvärr inte än, men det återkommer jag med vid ett senare tillfälle. Förhoppningsvis om inte alltför länge...

Höjda lärarlöner.

Jag har länkat till Johan Kants blogg förr. Den här gången skriver han om att höjda lärarlöner behövs och att det visst finns resurser till dem. Han använder sig av argument i samma stil som jag själv funderat över. Inlägget kan läsas här.

...

Hittade bilden genom den här bloggen.

En myt

"Att i det läget berömma regeringen för kontroll på de offentliga finanserna är som att berömma en anorektiker för kontroll på kalorierna. Det är inte ansvarsfullt – snarare perverst." skriver Daniel Ankarkloo i en mycket intressant artikel i GP där han hävdar att bristen på pengar i välfärden är en myt.

Och då tänker jag. Välj nytt i nästa val och låt de som väljs "öppna plånboken". Spendera pengar på fler lärare, högre löner till dem, högre elevpeng, fler sjuksköterskor och högre lön även till dem. Och satsa för sjutton på våra järnvägar så jag slipper sitta fast på ett tåg nånstans i ingenstans flera gånger per år för att underhållet inte skötts. Bland annat.

När ska vi bli bekräftade som 50% av mänskligheten egentligen?

Ja, som rubriken lyder. När ska vi kvinnor bli bekräftade som hälften av mänskligheten egentligen, när ska vi bli tagna på allvar? När ska det forskas på kvinnor och inte bara män när det gäller sjukdomar? När ska vi få de mediciner vi behöver mot våra "kvinnosjukdomar" istället för att bli avfärdade med sämre alternativ?

Anledningen att jag undrar är denna debattartikel om endometrios som riksdagsledamoten Hillevi Larsson skrivit.

En annan sak jag undrar över är varför detta inte diskuteras mer? Visst har det diskuterats att kvinnors hjärt- och kärlsjukdomar inte visar sig på samma sätt som hos män, men i övrigt? PMS? Endometrios? Fibromyalgi? När ska vi tala om för världen att vi inte accepterar att bli kallade för gnällkärringar utan att våra besvär faktiskt är högst verkliga?

P.S. Jag funderar på vad en ny etikett skulle kunna heta, där sådana här viktigheter kan skrivas om. Har ni något förslag tar jag tacksamt emot dem! "En bättre och rättvisare värld tack!" får bli arbetsnamnet, men jag föredrar nog något kortare...