Ett halvår av förändring och så blev det 2018

Mina mest gillade bilder på Instagram 2017

Det har gått nästan ett halvår sedan min senaste uppdatering och det har hänt så mycket under detta halvår att jag knappt vet var jag ska börja. Men enklast är väl att börja från början, kanske. Så jag gör det.

Jag hade skördat det mesta i landen, sommarlovet hade övergått i ny termin och ett längre deltidsvikariat på fritids på samma skola som jag under de två föregående terminerna arbetstränat, när jag senast skrev i september. Den tänkta fortsatta arbetsträningen blev det inte mycket med. Samtidigt som jag jobbade jonglerade jag mejl efter mejl med diverse olika personer kopplade till GU. Jag kände mig inte alls så full av energi som jag hade önskat, men på något vis föll bitarna efter mycken frustration på plats. Boendesökandet var över nästan innan det hunnit börja och med någon vecka till godo kunde jag andas ut över att planeringsfasen var avklarad.

Natten till min födelsedag i början av november åkte ett minimalt flyttlass längs vägarna från Dalarna och söderut. På morgonen satte jag min fot på västkustmark igen för första gången sedan jag flyttade därifrån en snöstormig dag i januari 2015. Det var med motstridiga känslor. Jag var ju så trött efter att ha jonglerat jobb och det osäkra organiserandet av min om-vfu under oktober. Men strax innan avfärd hade jag fått besked att det bara gällde fyra veckor och inte fem som jag från början hade trott. Fyra veckor som borde gå fort, försökte jag motivera mig med att tänka.

Och det gjorde de förstås. Veckorna svischade förbi, även om de för all del var riktigt nervpåfrestande. Men till slut var jag faktiskt i mål. Den 1 december 2017, nästan 7 år efter att jag påbörjade min utbildning, tog jag äntligen min lärarexamen!

Jag hade svårt att tro det utan att ha det på pränt, ärligt talat trodde jag knappt på det ens när examensbeviset damp ner i brevlådan i slutet av januari. Men i tisdags kom även lärarlegitimationen och mer på pränt än så kan det faktiskt inte bli, så jag måste väl börja tro på det nu då. Jag är legitimerad lärare mot grundskolans tidigare år, i svenska, SO och matematik!

Jag hade förstås hållit lite koll på utbudet av lärarjobb i min hemkommun under hösten, och det var definitivt inget överflöd av dem. Däremot visste jag att det fanns en tjänst ute på fritidset där jag vikarierat fram tid höstlovet och Göteborgsfärden. Det var fredag och sista ansökningsdag när jag frågade rektorn om hon tyckte att det var idé att söka den. När jag kom hem från timvikariatsjobbet samma eftermiddag slängde jag ihop min ansökan och skickade in. Veckan därpå fick jag jobbet. Och när vårterminen startade gick jag till mitt första icke-timvikariatsjobb med en riktigt bra känsla i magen.

Jag jobbar inte som lärare i klass. Än. Inte så mycket iallafall. Jag har en lektion i engelska med en liten grupp elever varje vecka. Och jag har roligt med barnen och kollegorna i förskoleklassen och på fritids. Jag trivs. Spanar efter andra intressanta jobb inför höstterminen. Men jag känner ingen panik att bli lärare fullt ut. Det finns fler jobb ute nu, men jag tänker att jag hellre är kvar där jag trivs än att ha bråttom att söka ett jobb bara för att det på papperet bättre stämmer överens med min utbildning. Jag har skyndat långsamt i sju år. Eller tretton och ett halvt, om jag ska räkna med alla år som hunnit gå sedan jag tog studenten med ofullständiga betyg. Den gången, för tretton och ett halvt år sedan, var jag inte ens säker på om jag verkligen skulle lyckas läsa in mitt gymnasiebetyg. Så om jag skyndar långsamt en stund till tänker jag att det inte är hela världen.

Jag kommer nog få min första egna skolklass tids nog. Och många fler efter den.

2015

Så. 2014. Det var ett tufft år. Jag pluggade nästan jämt. 150% hela våren. Dubbla kurser i litteraturvetenskap mest hela sommaren. På papperet bara 100%, men tiden jag lade på dem motsvarade nog den tid jag lade under våren på de där 150 procenten - och mer därtill. Och så blev det höst och slutpraktik och uppsatsskrivande och jag ramlade ner på botten av det där hålet som jag en gång i tiden var mest hela tiden. Jag lade med glädje 2014 till handlingarna och hälsade istället 2015 välkommet. Visst är det lite tungt ännu. En osäker framtid väntar. Osäkerhet är svårt för mig. Vissa ser det som en spännande utmaning. Good for you. Jag får panik. Men det ordnar sig nog så småningom.

Idag ska vi förhoppningsvis bli helt färdiga med våra ändringar på uppsatsen. Och så är jag mitt uppe i flyttpackning och -städning. Om en vecka bor jag inte i Göteborg mer. Inte för nu i alla fall. Vad framtiden för med sig återstår att se, men just nu behöver jag bo "hemma".

Jag hade egentligen tänkt skriva något annat, men nu när det ekat tomt här så länge blev det ett sådant här hej igen-inlägg. Om det mot förmodan finns någon som ännu tittar in här. Men jag återkommer med det där andra inlägget alldeles strax istället!

Hej bloggen.

Precis som jag misstänkte har bloggen halkat ännu längre ner på prioriteringslistan än vanligt på sistone. Vet ni hur trött man blir av att skriva B-uppsats från halv nio till halv fem mest varje (var)dag tre veckor i sträck? Och mitt i allt det har en stor fältstudieuppgift med muntlig redovisning och opponering i en annan kurs dessutom (som sätter punkt för den första delkursen i den kursen)? Man blir jättetrött, kan jag tala om. Lika trött som man är de första veckorna under en vfu-period. Vet ni vad jag menar? Nähä. Nåja. Jag kan tala om att man blir sjuuuuukt trött av att ha vfu. Det är först sista dagarna/veckan man börjar komma in i det och sedan är det snöpligt nog över för den gången och nästa gång man går ut på vfu början man om från början med en trötthet man inte visste att man kunde känna.

Men vet ni? Nu är B-uppsatsen klar! Vi har haft opponering och fixat det lilla, får man ändå lov att säga, som vi fick kritik för av opponenterna och examinatorn. Det tog fyra timmar av en regnig onsdag mitt i mars och sedan skickade vi in uppsatsen  i sitt slutgiltiga skick och nu inväntar vi bara betyget, som gärna får komma väldigt väldigt snart. Det är helt underbart att ha det här avklarat. De stora uppsatserna har varit min stora skräck under hela utbildningen, men nu när jag överlevt den första kan jag känna att det ju faktiskt inte var så farligt ändå. Precis som alla jag uttryckt den där skräcken för och som redan skrivit B-uppsats har försökt tala om. Men C-uppsatsen återstår. Och just nu kan jag inte direkt påstå att jag känner mig jättepepp på den i höst. Men den kommer jag också ta mig igenom. Såklart.

Nu har jag en långhelg då jag tänker ägna mig åt total ledighet från studier, sedan börjar nästa kurs. Jag har turen att inte behöva bry mig om mattekursen heller förrän nästa vecka. Till helgen får jag besök av mamma. Trots att jag bott i den här stan ganska länge nu så har hon aldrig varit här för nöjes skull, utan bara i samband med att jag flyttat hit eller härifrån (bådadera har ju hänt några gånger vid det här laget, ehum). Jag planerar en fika med den godaste kladdkakan i hela stan, kanske ett Ikea-besök eftersom det inte finns därhemma, dessutom har jag inte varit där sedan tidigt i höstas, och lite sådant där. På det stora hela är det dock ganska planlöst och får bli som det blir. Det känns fint. Sedan kanske jag fått ihop lite ny energi att ta mig an den andra halvan av terminen också.

Jag tvivlade rätt rejält på om jag skulle orka med den här terminen där i gråa januari. Och ganska länge till, egentligen. Men nu när 20 av 45 hp är avprickade känns det inte ouppnåeligt längre. En sak i taget så är det snart slut på eländet, är mitt motto. Ironiskt nog ser jag dessutom fram emot sommaren oerhört mycket trots att jag då planerar att läsa sommarkurser på heltid, från veckan efter att vårterminen är slut till i mitten av augusti någon gång. Förhoppningsvis blir jag i alla fall antagen till två riktigt roliga kurser i sommar, jag väntar med spänning på antagningsbeskedet...

Februari

Det är den första februari. Nästan den andra februari, rentav. Tiden går fort, fort. På gott och ont. Jag vet inte riktigt hur jag ligger till vad gäller studierna. Min huvudkurs är jag på vissa fronter mer än i fas, på andra smått efter. Distanskursen vet jag inte alls hur det står till i. Jag har inte hunnit samkoordinera kursernas planeringar så jag har en bra översikt. Jag hade tänkt ordna det idag. Och komma ikapp med den bit jag ligger efter med. Men jag har prioriterat annat åtminstone två dagar den här veckan. I torsdags valde jag att ta sovmorgon istället för att gå på seminarium (det är instuderingsfrågorna och läsningen till det jag inte hunnit ikapp med än). Och när jag vaknat hyfsat utsövd valde jag att ha Gilmore girls-maraton.

Idag vann socialt umgänge striden mellan borden och viljor. Jag och Tuss promenerade i närmare en timme och fikade sedan bort resten av eftermiddagen. När jag kom hem var klockan över sex, jag var hungrig och trött. Och enligt tidigare framarbetat regelverk kring studier (mellan mig och mig själv) pluggar jag aldrig efter klockan 19. Verkligen synd.

Fast jag kan ju inte säga att jag inte vet vad jag ska göra imorgon i alla fall. Torra skolböcker kommer kräva allt fokus. Åtminstone fram till fyra, då kommer de få samsas med tvättstugan om min uppmärksamhet. Men det ska väl gå bra det med...

Kursjonglering och irl-möten

Jag är på en bra plats just nu. På något vis. Trots att jag är på tok för uppstressad över skolan för att det ska vara hälsosamt och att jag trots det inte gör i närheten av de timmar med studier per vecka som jag egentligen borde. Det har varit omtumlande att komma igång med vårens kurser. Men jag tror att bitarna faller på plats så sakteliga. Så kommer det nog fortsätta hela våren dock. När en sak är klar kommer jag ha tusen nya som närmar sig i horisonten. Och stressa. Därför är det extra viktigt att ta tiden att göra saker som inte är studierelaterade också, tror jag. Som att umgås. Jag har varit så dålig på det mestadelen av tiden här i Göteborg. Men det känns som att det går bättre nu. Jag känner att jag blivit bättre på att prioritera det framför annat. Som att åka hem och lägga mig i soffan och sedan stanna där resten av dagen, alla dagar. Jag är och kommer förmodligen alltid förbli en hemmakatt i det stora hela. Men med ökande stabilitet i måendet finns ändå mer ork och framförallt lust och vilja att ta mig ut också. Ibland. Lagom mycket.

Förra veckan fikade jag med en skrivarvän som jag känt i närmare tio år (hej hej, en av typ fem läsare här! jag ångrar att jag inte tog med dig hem och låste in dig i vindsförrådet så vi kunde umgås lite till!), men som jag aldrig har träffat i verkliga livet förut. Det gav mig en himlans massa energi. Vänner gör ju det. Jag lyckas glömma bort det alldeles för ofta. Kanske skulle jag haka på väggordstrenden och smacka upp en påminnelse om det på väggen? Det är så problematiskt, det här med vuxenlivet och socialiserande, bara. Att finna tiden. Alla har så fullt upp jämt. Hur lyckas man ses så ofta att det inte hinner passera nästan en hel termin mellan gångerna? Den måste jag klura vidare på.

Samtidigt tog jag ett beslut för ett tag sedan, att inte vara den som ständigt tar initiativen till att höras och ses. Kanske förlorar jag på det. Men samtidigt kostar det ju energi att vara den som styr och ställer och hör av sig jämt. Brunnen töms om man inte får någonting tillbaka emellanåt. Ni vet, den där klassiska: man måste både ge och ta. Att ta det beslutet är dock inte helt enkelt. När man inte tycker om sig själv och inte tror att andra heller gör det egentligen. Då räknar man nästan med att det kommer bli tyst.

Jag skulle egentligen skrivit mer i det här inlägget, men jag känner att det blir väldigt långt nu. Så jag tror att den här dagens händelser får ett eget inlägg istället. Men för att återknyta till inledningen. En bra plats. Jaa. Jag gillar't.

Nattugglar

Här sitter jag och ugglar i natten med Musikhjälpen till sällskap. Faktiskt har jag följt den nästan hela dagen. Herregud så svårt det är att slita sig. Det är verkligen tur att det slutar på söndag, jag lär nog ha svårt att stänga av det annars. Jag har faktiskt inte följt det förut, inte mer än nån kort stund sådär, men vi kom att prata om det i skolan häromdan och sen föll det sig bara naturligt att undersöka det lite närmre när jag satt hemma och sammanställde statistik till en grupparbetesredovisning idag.

Musikhjälpen är ju inte bara något som är bra att fördriva tiden med. Det gör nytta också. Just i år går pengarna man samlar in till att se till att kvinnor får ha en bra graviditet. En finfin grej tycker jag, som senast igår på den ljusa Luciadagen, fick höra att en barndomsvän blivit mamma. Hjälp till om ni kan, önska en låt eller bjud på någon auktion som finns på Musikhjälpens sida!

Och så får man höra en hel massa bra musik också. Himla bra grej, jag jobbar på att hitta tillbaka till musiken och det går allt bättre tycker jag mig märka.

Den där statistiken jag satt och jobbade med idag blev förresten färdigsammanställd så nu har jag långhelg (igen), ända till på onsdag då vi har redovisningarna som avslutar den här höstens studier. Fram tills dess ska jag passa på att stöka här hemma, städa lite så det är trevligt att komma tillbaka i mitten av januari, fundera på vad jag ska packa med mig hem, diska undan. Nöjesläsa. Och sova. Jag borde göra det nu med, men jag tror jag drar på det en stund till. Kanske ska jag läsa lite nu med en gång, samtidigt som jag följer Musikhjälpens sändning en stund till...

Nedräkning

Det är dags för ännu ett av mina oregelbundet förekommande blogginlägg. Det får bli lite av en snabbrepris av den senaste tiden. Låter väl bra? Okej, då kör vi.

Förra onsdagen hade vi redovisning av en gruppuppgift och inlämning av den tillhörande enskilda hemtentan i samhällskunskap. Därmed var terminens fjärde kurs avslutad. Samma dag lämnade jag också in portfolion till historiakursen. Jag hade hoppats kunna göra det lite tidigare, men omständigheter jag inte kunde rå för (sjuk utskriftsansvarig, utsedd pga att min skrivare inte velat vara med den här terminen) gjorde att det skedde med lite dröjsmål. Turligt nog hade jag ändå ett par veckor till godo, så det var inget problem. Den här veckan har den sista delkursen i SO:n börjat (lika bra att klara av allt skolrelaterat på en gång så kan vi ägna oss åt roligare saker sedan, va?). Projektarbete heter den och går ut på att vi i mindre grupper gör studiebesök i olika kontrasterande stadsdelar, djupdyker i statistik och sedan skriver en kompensatorisk lektionsplanering. Jag och ett par andra tjejer satte oss på femmans spårvagn före ottan igår och mötte upp en speciallärare på en skola i Biskopsgården för att sedan genomföra några mindre planerade intervjuer och kika på skolans förutsättningar och så där. Det var otroligt roligt att se entusiasmen hos pedagogerna - och arbetsglädjen hos eleverna, trots de tuffa förutsättningarna. Jag skulle gärna arbeta i ett utsatt område, för känslan jag fått när jag besökt sådana skolor är att det är ett ruskigt givande arbete. Även på min tidigare vfu-skola märkte jag att jag fastnade lite extra för eleverna med svårigheter av olika slag. Men i mina hemtrakter blir inte kontrasterna lika stora, och det är ju där jag har som mål att bo och arbeta efter examen, så det blir förmodligen inte av att jobba på ett sådant ställe. Däremot finns det ju elever med svårigheter överallt och dem ser jag verkligen fram emot att få arbeta med. Även om det säkert kommer bli sjukt kämpigt också.

På tal om vfu så har jag fått en vfu-placering också. Faktiskt på en skola längs samma spårvagnslinje men kanske lite närmare stan. Förutsättningarna är såvitt jag förstått det kanske lite lika dem i skolan vi besökte, så jag kanske får en försmak av hur det kan vara att arbeta där under den kommande terminen i alla fall.

Så över till något roligare. Julen närmar sig ju. Min studentekonomi är extremt tight denna höst och jag har inte fått med mig några julsaker i form av ljusstakar eller adventsstjärnor hemifrån, så jag var inställd på att inte ha det så juligt här i studentlägenheten. Men jag stod inte ut med snöbristen utanför fönstren och bristen på julkänsla hos mig själv, så jag slog till på en vit, kitchig minigran hos Classe till första advent. Helt olikt mig, men när jag stod där och tittade på den traditionella gröna granen kände jag bara - näe vad trist. Jag har redan en grön plastgran i fullstor storlek som väntar hemma i Dalarna. Och två små därtill. Dem kommer jag få tillfälle att använda många gånger efter de här två jularna som återstår i studentboende. Så jag spexade till det lite. Girlangen är turkos och passar in i mitt delvis turkosa hem.

Jag har gjort vad jag kunnat för att julkänslan ska infinna sig på riktigt. Ätit lussekatt, druckit flera varianter av julteer, lyssnat på alla möjliga sorters julmusik. Men känslan vill ändå inte riktigt infinna sig.

Kalenderljuset är jag noggrann med att inte låta brinna för länge varje dag. Jag använder det för nedräkning till min hemresa nästa torsdag. Ljuset har blivit kortare. Och nu ser jag ljuset i slutet av tunneln igen. Svagt och blinkande, men det finns ändå där. Och blir allt starkare för varje dag.

 Att göra köttbullar på typ ett kilo köttfärs såhär nära inpå jul var kanske inget genidrag. Men köttbullar liksom. Det kan man väl aldrig få nog av. Dessutom gjorde jag hemgjord gräddsås för första gången i mitt liv. Nu blir det aldrig mer några påssåser till köttbullarna!

Efter redovisningarna förra onsdagen stämplade jag ut för en riktig långhelg. Torsdag till söndag var hellediga och i måndags behövde jag inte heller ge mig av till skolan, utan pluggade hemma. Det var skönt eftersom stormen Sven blåste in över västkusten och tog revansch på Simone som ju aldrig nådde hit. Sven följdes av årets första snöfall. Då kom julkänslorna så smått. Jag läste årets första julmagasin också. Men snön smälte snart bort och jag blev dränkt när jag ägnade en och en halv timme i söndags åt att försöka ta mig till en lasagnelunch hos finfin vän när kollektivtrafiken var halvt om halvt lamslagen. Skam den som ger sig, dock, jag kom fram till slut!

Till fredagens Idolfinal gjorde jag min bästa saffranskaka med vit chokladfrosting någonsin. Åh, vad den var god. Till jul blir det repris. Förhoppningsvis smakar den lika gott!

Idag har första antagningsbeskedet trillat in också. Tyvärr blev jag inte antagen till matematikinlärningen utan landade på en frustrerande första reservplats bara, men jag hoppas det ordnar sig tills det andra antagningsbeskedet kommer nästa vecka. Håll gärna en tumme eller två för det, jag vill så väldigt gärna få den avklarad till våren och hålla min plan att läsa in en termin. Efter nästa jul vill jag ge mig ut och jobba istället för att återvända till skolbänken för femton trista mattepoäng!

Ljus i mörkret

Det här är en gammal bild från mitt kära dalaparadis, men den illustrerar den här dagen väldigt fint. Göteborg har varit regnigt och grått idag, som så många dagar nu på sistone. Men de goda nyheterna har nästan regnat över mig idag och lyst upp tillvaron, så det har inte stört så mycket som annars.

Först och främst har jag fått besked om att jag fått en ny VFU-placering, till enormt stor lättnad och glädje. Jag ville verkligen inte stanna i det område jag var placerad inom innan mitt studieuppehåll. Inte ens min oro för att hamna i en förort långt utanför stan med evighetslång restid besannades. Restiden kommer nog bli ungefär densamma som tidigare, om inte mindre, så det är fantastiskt. Därefter fick jag också beskedet att jag kommer kunna tillgodoräkna mig sommarkursen jag läste i somras. Eftersom 15 hp måste vara inom samma område så tror jag att det är en god chans att även förra årets sommarkurs kan tillgodoräknas, eftersom det också var en litteraturkurs. Därmed kan jag pricka av 15 hp bara sådär. Jag är så glad! Det betyder att pressen inte är lika stor att hitta vettiga sommarkurser nästa år för att få ihop min examen på ett år så som jag vill. Fast jag kommer ändå försöka hitta ett par vettiga kurser och bredda mitt studiefält så gott jag kan. Dessutom blir det studier på helfart i sommar, till skillnad mot de föregående två somrarna då jag bara läst på halvfart.

Det lär bli ett tufft år här närmast. Men jag ser så mycket fram emot att bli klar nu.

November - where did you go?

November rusade förbi. Typisk tentaeffekt. Här ovan finns några glimtar av vad jag gjort med den tid då jag inte skrivit fler tentor än de jag precis hade blivit färdig med då förra inlägget skrevs här. Jag åkte hem för att fira födelsedag. Jag fastnade i Katrineholm i två timmar tack vare ett trasigt tåg. Sedan blev jag hämtad i Falun för att inte behöva bli än mer försenad än jag redan var då. Vi åkte raka spåret till China för att äta efterlängtad friterad kyckling och sötsur sås. Sedan gosade jag katt, åt hemlagat mos och gosade lite mer katt. Men allra först var jag på Winnerbäck-konsert i Scandinavium. Det var över tre år sedan jag såg honom sist, så det var fint. Det var min sjätte konsert med LW och den nådde kanske inte riktigt upp i samma nivå som några av de tidigare, men så länge Lasse fortsätter turnera kommer jag fortsätta gå på konserter då jag kan.

Efter att ha varit hemma i närmare en vecka hade jag mycket tentaskriveri och annat plugg som jag halkat efter med, så det blev lite fokus på sånt under ett par veckor. Men sedan fick vi äntligen till en spelkväll här hemma i lördags. Det är något det pratats om sedan jag först flyttade ner till Göteborg, men som aldrig blivit av. Mitt favoritspel från barndomen, Joakim von Ankas fantastiska affärer, verkade gå hem och jag hoppas att det kan bli en repris med den avancerade spelvarianten om inte alltför länge!

Nu återstår en tenta i historiakursen som officiellt redan är avslutad, tentan är påbörjad och kommer förhoppningsvis bli klar i helgen. Sedan är det dags för uppgifterna till den kurs som är aktuell nu. Det finns ingen hejd, alltså. Men det ska nog gå bra. Snart är det dags att packa väskorna och åka hem och fira jul och pausa ett tag igen!

L'automne

Jag fotade hösten medan jag stod och väntade på vagnen tidigare i veckan. Med insta-filter blev träden kanske lite rödare än de egentligen var, men röda löv är verkligen höjden av höst för mig. Gula löv i all ära. Jag är inte så förtjust i gult, så de röda löven talar helt enkelt mycket tydligare till mig.

Samtidigt får det mig att längta hem en smula. Hösten här nere i södra delen av landet är inte alls samma sak som hösten i Dalarna, eller norra landsändan i största allmänhet. Jag längtar något enormt efter att se hur hösten är när jag åker hem igen nästa gång, om ett par veckor, om man räknar noga. Och jag längtar efter att få flytta hem och uppleva hösten i sin helhet ännu mer, men det kommer ju dröja lite längre. Det är rätt okej ändå. Jag har något att se fram emot, något att peppa mig själv med. Ju fortare studierna klaras av, desto fortare får jag ju uppleva allt det där jag drömmer om. Höst i min egen villaträdgård. Det låter något det. Att göra höstfint med ljung och annan växtlighet i krukor ute på trappen, tända ljus i en stor fin lykta...

Tills dess får jag hösta till det i mindre skala. Jag bytte ut mina vårgröna värmeljuslyktor igår när jag egentligen skulle gå och lägga mig, till två mer höstiga lyktor.

Jag gillar det vinröda. Och den gulorangea är inte så tokig den heller, även om det inte är min favoritfärg. Ljuslyktorna är premier från någon tidningsprenumeration några år bakåt i tiden. Helt oanvända fram tills nu. Så det var roligt att plocka fram dem!

Tillsammans med ljuslyktorna står en klocka jag hittade på en antikbutik i Orsa i samband med julskyltningen förra året. Tanken var egentligen att ge den till någon, men den var för fin för att skiljas ifrån. Nu står den där, som en påminnelse om vad jag kämpar för. Kanske kommer den komma till praktisk användning en gång om inte alltför länge också. Det skulle vara fint...

Tiden.

Förra veckan blev jag äntligen clearad av csn och kastade mig över SJ:s bokningssida för att i torsdags morse, nä stryk det, det var ohemult tidigt, så tidigt att det borde vara olagligt att kalla det morgon... gick upp. 04:40 ringde väckaren efter onsdagens kursavslutning och start på den nya kursen, och jag samlade ihop mitt pick och pack och tog vagnen genom en öde stad till centralen. Så ödsligt har jag aldrig sett Götet förut. Och det lär nog dröja innan det händer igen.

Jag hittade en avgång som gick via Stockholm med ett halvlångt uppehåll där. Det utnyttjade jag på bästa vis och träffade en vän jag inte sett på fem år ungefär. Det var fantastiskt fint. Men kort. Så jag hoppas på en längre repris framöver...

                                                            

Hemma lyste solen.

Och katterna ignorerade mig, typ. Men söta var de <3.

 Efter den tråkiga sommaren, ur ekonomisk vinkel, tyckte jag att det kunde vara på sin plats med ett China-besök. Aldrig har den friterade kycklingen smakat godare! Hoppas på en repris i samband med min födelsedag också - till vilken jag säkrade hemresan igår!

Men en helg går fort. Särskilt om den hör till de sällsynta på hemmaplan. Snart skramlade jag fram genom Sverige med rikte mot västkusten igen. I det här gamla tåget.

Och idag är det redan tisdag. Och oktober har det blivit. Jag har morgonseminarium imorgon, för tredje dagen i rad, och borde redan sova. Men inte kan man väl göra det så tidigt? Jag satsar på sovmorgon på torsdag istället, då de varit så snälla och schemalagt eftermiddagspass istället. Fredagen är schemafri, men ska väl ägnas åt en del plugg ändå. Det har skjutits på framtiden lite längre än det egentligen var menat nu...

Men jag hoppas att jag ska ha lite tid och ork över för att blogga lite mer också! :)

Blöteborg och plugghelg

Jag börjar känna igen käre gamle Blöteborg nu. I helgen har det visat sig från sin mest bekanta sida. Eller mest idag, egentligen. Igår var det rätt fint väder ett tag. Riktigt varmt var det också på förmiddagen då, när jag promenerade iväg till butiken och handlade upp mina sista slantar (nåja, några finns kvar på sparkontot, men tanken med ett sparkonto är ju att slantarna ska stanna kvar där...). Framåt kvällen kom dock regnet och jag kunde tända ett ljus för första gången sen flytten. Som jag har längtat efter det! Jag känner mig verkligen inte hel om jag inte får tända ljus på kvällen.

Annars har den här helgen gått i studiernas tecken. Jag börjar känna att jag ligger lite mer i fas nu efter att nervöst ha väntat på att biblioteket i hemkommunen skulle få in de böcker jag beställt. Det saknas visserligen en ännu. Men två har jag och det räcker en bit i alla fall. Om jag tolkat nästa veckas uppgift kring etik rätt kommer jag klara mig utan den sista boken också, ifall det kniper. Men jag ska konferera med mina klasskompisar imorgon och se om jag fattat det hela rätt. Annars får jag be någon att ta med boken så att jag kan fota den och läsa på så vis...

Jag skrev ju sist att saker och ting börjat gå min väg också, med godkänd sommarkurs och ändrad studieplan. Jag har ännu inte skickat mejl för att höra mig för angående tillgodoräkning av sommarkursen i examen, men om det går vägen och jag läser in 7,5 hp till sommaren kommer jag kunna ta ut min examen en termin tidigare (annars läser jag 15 hp i sommar om jag så dör på kuppen, och håller planen ändå). Det innebär i alla fall att ht -14 kommer bli min sista termin. Och att jag kommer ha min examen i januari 2015. Jag har suttit och tänkt på det i eftermiddag och känt mig glad - men mest förundrad. Det är ju knappt ett år tills dess! Tänk att det är så lite kvar ändå?

Det kommer bli sjukt jobbigt med 150% studietakt till våren, men jag är inte den första som pluggar mer än heltid, eller har jobb vid sidan om, så omöjligt är det ju inte. Och jag känner mig klar med studierna sedan länge egentligen, vill gå vidare med mitt liv. Så om jag kan skynda mig att nå dit så gör det ju ingenting! Dock grämer det mig en smula att jag inte kom underfund med att jag kunde tillgodoräkna mig sommarstudierna redan förra sommaren. Då hade jag kunnat läsa något vettigare då med och redan ha mina 15 hp specialisering avklarade...

Vardagen.

Jag skulle så gärna göra ett inlägg med bilder på min nya lya. Men jag har inte fått till det sista fixet ännu, och diskberg är inte så roliga att fota heller, nej. Så det här blir ett ganska bildlöst inlägg med en rapport om vardagen istället. Den har ju inletts nu. Igår närmare bestämt. De gick ut hårt med introduktion 8-14. Matlåda första dagen, det har jag aldrig haft behov av förut. Och nästa måndag är första tentan. Vi fick läsinstruktioner idag. Så jag vet vad jag ska göra de närmaste dagarna kan man säga, även i helgen!

Jag är inte så stressad ändå. De skulle ju inte lägga en tenta så snart om de inte trodde att vi kunde klara att tillgodogöra oss det vi behöver tills dess. Jag är inte speciellt stressad över att vara tillbaka i skolans värld över huvud taget faktiskt. Det känns så naturligt på något vis. Mycket märkligt, kan jag tycka. Jag har förra september i starkt minne. Ångesten var total då. Efter att jag fattat beslutet att flytta hem gick jag ändå på introduktionen för den kurs jag skulle ha läst då. Jag insåg snabbt efter att jag kommit hem att studierna i sig inte var någon direkt bov i det hela. Nej, faktiskt inte, jag undrade om jag hade gjort ett misstag som hoppat av. Såhär i efterhand vet jag att jag inte kunnat göra något annat just då. Jag tog ett beslut som förhoppningsvis kommer gynna mig i resten av mitt liv.

Det var min hemlängtan som var total. Och min tillvaro i övrigt var helt raserad. Jag behövde bygga upp den från grunden. På mina sjukskrivningspapper tror jag det står något om akut stressreaktion. Jag var lite skeptisk då. Men nu när jag blickar tillbaka så kan jag se att det nog var så. När jag ser tillbaka inser jag också att jag mådde så mycket sämre än jag hade en aning om.

Trogna läsare minns kanske att jag skulle återuppta mina studier i januari i år, men det blev avblåst i sista stund. Fram tills dess hade jag bara gått hemma, sjukskriven. Egentligen hade ingenting förändrats. Men jag ville så gärna återuppta mitt liv. Vara som alla andra. Ville inte halka efter mer. Ville inte förlora mer tid. Ville avsluta min utbildning nån himla gång. Komma ut i arbetslivet, tjäna pengar och börja förverkliga mina drömmar. När jag ser i backspegeln på den tiden förstår jag också varför ångesten kom tillbaka i samma eller rentav än starkare styrka då som förra hösten. Då var det inte lika lätt att förstå. Bara frustrerande.

Men i mars kom min gamla psykolog tillbaka till sitt arbete i öppenpsykiatrin och jag kom äntligen högst upp på väntelistan. Mellan mitten av mars och mitten av augusti är det fem månader. Av de månaderna går fem veckor bort pga sjukvårdspersonal har semester precis som andra människor. Så i realiteten handlade det om knappt fyra månader. Fyra månader. Kan man bli frisk på den tiden? Kan man bli frisk från ätstörningar på fyra månader? Depressioner? Social fobi? Telefonfobi? Ångest? Stressreaktioner?

Frisk. Nja. Men stabil. Man kan hinna börja må ganska bra, lära sig äta hyfsat efter ett helt liv med matkaos. Man kan hinna få de verktyg man behöver för att återvända till sin studieort femtio mil bort och återuppta sina studier utan att känna ångest och hemlängtan redan innan flyttlasset gått. Och inte när man är på plats heller. Man kan gå på kursintroduktion och känna att det känns bra, som något man kan hantera, det kan kännas rätt och riktigt. Det kan kännas som att man är på väg framåt igen. Och om marken man går på skulle börja rämna så har man världens bästa psykolog ett telefonsamtal bort, redo med sina stöttande och kloka ord.

Jag har bestämt mig för att ta det lugnt den här terminen, komma igång igen efter mitt studieuppehåll. Men nästa termin ska jag satsa lite högre i hopp om att kunna läsa in 15 poäng extra. Om det funkar tänker jag göra detsamma terminen därefter och kan i sådana fall plocka ut min examen i januari 2015 istället för i juni. Om jag inte kan läsa in 15 hp redan till sommaren. Det vore ju egentligen lite bättre än 150% studietakt två terminer i rad, särskilt den sista då jag ska skriva C-uppsats också. Men det hänger på om det finns några kurser som fungerar då. Sommarkursutbudet är ju rätt.. uselt.

Hrm, ja. Så tänker jag om min närmaste framtid. Men i första hand tänker jag på här och nu. September. Religion. Första tentan som är på måndag. Tentaplugget som ska inledas imorgon.

Flytt, höst och kursintro. Typ.

Hej bloggen. Nu var det ett tag sedan. Igen. Jag har flyttat! Förra fredagen bar det iväg söderut. Det blev en slitig fredag. Efter 45 mils resväg var vi framme mellan tre och fyra på eftermiddagen och då började den riktiga utmaningen: att släpa in alla flyttsaker i huset. Vi fick släpa allt runt halva huset eftersom jag varit oförutseende nog och inte skaffat nyckel till grinden. Som tur var är jag och min flytthjälpare (mamma) rutinerade inom den här branschen nu, så med hjälp av pirra gick det riktigt smidigt ändå. Dock är hissen i det här huset en sirapsseg mardröm som man måste hålla in knappen på hela tiden den är i rörelse, så det tog många timmar innan allt kommit innanför dörren på tredje våningen. Och då bor jag ändå på 25 kvadrat nu, vilket inte rymmer jättemycket saker.

Nio på kvällen monterade vi soffa och säng, sen var vi igång och packade upp och fixade i flera timmar till. Mina fötter grät av flera anledningar. Nya skor och flytt är en rätt dålig kombination, kan jag konstatera. Särskilt om man gått långpromenad i dem några dagar tidigare och har blåsor under en fot redan tidigare. Och om man sen kombinerar det hela med hårt betonggolv... Ja, aj. Lördagen var ännu värre. Jag hade så ont under fötterna att jag försökte sitta hela tiden. Men det var som om stolen hade någon bortstötningsfunktion för jag lyckades inte sitta ner många sekunder åt gången alls. Hela tiden krävdes det att jag gick iväg till skåp för att ställa in saker eller så stod kartongerna för långt borta...

Jag hade mamma kvar här till söndag morgon. Då hade det mesta kommit iordning och jag kunde unna mig en vilodag. Jag bakade en äppelpaj (för jag har en ugn nu!!!) och min vän E blev min första gäst sedan jag återvände till västkusten.

Under den gångna veckan har min ena fot fortsatt göra sig påmind tack vare blåsorna, så jag har hållit hov här i min nya boning. E har hälsat på en gång till, då bjöd jag in till soppmiddag. Även Tuss har varit här på besök. Annars har jag ägnat mig åt lite småpyssel fram och fram, gjort storkok, bakat lite till och passat på att ha seriemaraton med mig själv eftersom jag inte vet hur mycket tid jag kommer ha till det framöver. Jag har upptäckt min närmaste mataffär bara hundra meter bort, men i övrigt har jag hållit mig hemma. Det har dock inte enbart berott på foten, utan också på min ekonomiska situation för tillfället.

Det är nämligen så att CSN bestämt sig för att djävlas med mig och beviljar inte studiemedel för hösten innan betygen rapporterats in för sommarkursen jag läst (vilket jag aldrig varit med om förut). Och det kan dröja ända till den trettonde september om jag har otur! Det är inte utan att jag är lite nervös faktiskt. Att det efter allt mitt kämpande ska fallera på en 7,5 hp-sommarkurs. Nu hyser jag rätt gott hopp till att jag klarat de två tentor som fortfarande är orättade (den första har jag klarat), men ändå! Skulle jag bli underkänd på en enda liten uppgift så får jag ju inte ut mitt betyg förrän det är åtgärdat, och de rapporterar inte in omtenta-betygen förrän i oktober. Min tillvaro är alltså ganska osäker nu. För sparpengarna jag kämpat hårt med att spara det senaste året, de är mer eller mindre slut nu.

Men nog om de tråkigheterna!
Min första känsla när jag kom hit var inte att det här var hemma och jag tvivlade på att jag skulle kunna känna så heller. Jag har aldrig varit med om att det inte känts självklart redan från början efter en flytt förut, och då har jag ändå flyttat väldigt många gånger (undantaget den gången jag flyttade till en villakällare i Frölunda...). Nu har jag i alla fall börjat bo in mig ordentligt, den där känslan har försvunnit alltmer och jag ser fram emot kursintroduktionerna imorgon. Men det tänkte jag skriva lite mer om i ett separat inlägg. Det är nämligen dags att sparka ordentligt liv i den här bloggen igen!

Några bilder på min nya bostad har jag tyvärr inte än, men det återkommer jag med vid ett senare tillfälle. Förhoppningsvis om inte alltför länge...

Vad hände med juli?

 Ja, vad hände egentligen med juli? Eller snarare: vad hände med sommaren? Vad hände med det här året?

Det är mindre än fem månader innan 2013 övergår i 2014. Jag hade tänkt blogga så mycket mer i sommar, men det verkar som att den flitiga blogguppdateringens tid är förbi.

Frugan bloggade om ungefär samma sak häromdan. Jag skriver fortfarande på nätet dagligen, men jag har slagit mig till ro på ett forum med inloggning och har lite svårt att känna mig bekväm utan den. Det här bloggandet, det är roligt och givande på alla sätt och vis. Men ändå blir det inte så mycket av...

Jag vet inte om det är så att ett ofrivilligt slut närmar sig? Hoppas inte. Men nu i sommar har jag studerat på halvfart och inte funnit tiden och orken, så hur det ska gå i höst när jag går upp till helfart med mina ordinarie studier kan man ju ana. Men jag tänker absolut inte bestämma mig för att sluta skriva definitivt. Absolut inte. Jag har alldeles för svårt för sådana definitiva beslut. Dessutom går det väl alldeles utmärkt att blogga när andan faller på? Man blir ingen storbloggare på det viset, nej. Men det eftersträvar jag ju inte heller. Tanken på många läsare är snarare bara jobbig och jag skulle få ännu svårare att skriva något vettigt om tusentals hittade hit för att läsa.

Men en liten snabbresumé över sommaren då?

 Jag har läst en kurs om Astrid Lindgrens författarskap på distans. En fantastisk, intressant kurs på så sätt att jag fått frossa totalt i alla hennes böcker, vilket jag insett att jag aldrig gjort förut. Jag har fortfarande några juveler kvar att ta mig an eftersom jag inte hade mer utrymme i den här kursen, och det kan ju vara roligt att få läsa dem utan några förväntningar eller krav.

Just nu sliter jag med det sista. Två tentor som ska in senast den 16 augusti, men jag har satt nästa fredag som slutmål för att hinna få lite helledigt innan höstterminen börjar. Och för att få tid till att packa!

Om mindre än tre veckor går flyttlasset åter ner till västkusten och lärarstudierna.

Jag känner mig fortfarande lite osäker på om det är rätt yrke för mig ibland, men jag trivdes ju väldigt bra under de första tre terminerna och har ingen aning om vad jag skulle göra annars. Plus att jag saknar klassrumsarbetet från praktikperioderna. Så helt avskräckt är jag ju inte.

Alltså är planen att fullfölja de fyra terminer som saknas innan det blir omöjligt i och med att den gamla utbildningen fasas ut helt till förmån för den nya som introducerades terminen efter att jag påbörjade studierna. Eventuellt försöker jag mig på att läsa in en termin parallellt med de vanliga heltidsstudierna, men det har jag inte fattat beslut om än...

Hm, ja. I övrigt har jag väl inte hunnit så mycket i sommar. Jag har läst kurslitteratur och nöjesläst inredningsmagasin. Och så har jag jobbat på mitt promenadprojekt, men det hade jag tänkt skriva ett eget inlägg om någon gång, så jag fördjupar mig inte något mer i det nu.

Flytten? Den har jag sett fram emot en del på sistone tack vare några planerade saker. En bokcirkel ska startas. Eventuellt får den en egen etikett här framöver. Det beror väl lite på hur genomförandet går! Och så hoppas jag på att kunna införa någorlunda återkommande spelkvällar. Ni vet, med gamla hederliga sällskapsspel som Monopol! Jag har redan fyllt en halv flyttkartong med spel, så förhoppningsvis kommer de till användning regelbundet framöver...

Det jobbiga kommer förstås bli att åka ifrån mina katter, men jag får bita ihop. Försöker att inte tänka på det alls just nu. I slutändan kommer mitt slutförande av studierna inte bara ge mig utan även dem ett bättre liv i alla fall, vilket jag försöker ha som motivation. Det låter kanske flummigt, men vad jag menar är att jag med ett hyfsat betalt jobb kan köpa ett hus med trädgård där de kan få gå fria, så som de är vana att göra nu, istället för att pressa in mig och dem i en liten lägenhet med balkong...

Och så mycket mer hade jag nog inte att förtälja idag. Hoppas jag får några fler tillfällen att återkomma innan höstterminsstarten i alla fall!

Länkkärlek & framtidsfunderingar

Nina Åkestam skriver om vad man ska bli när man blir stor och sånt efter att ha fått en massa frågor från sina läsare, gissningsvis med anledning av den pågående högskoleansökningen (som stänger den femtonde april). Även jag sällar mig till den stora skaran studie/yrkes/framtidsfunderare.

Det är snudd på sju månader på dagen sedan jag blev sjukskriven nu. Lite mer än sju månader sedan jag tog beslutet att flytta hem igen. Och inte ens en månad sedan jag äntligen fick påbörja terapin jag väntat på i ett helt halvår (att behöva vänta så länge skulle vi kunna diskutera en annan gång). Jag har fått ut en hel del av de få sessioner jag hittills haft med min psykolog tack vare att jag redan känner henne och därtill mig själv och vilka mina problem är, men jag har mycket arbete framför mig ännu. Jag vet inte om jag kommer hinna bli "färdig" till i slutet av augusti. Tankarna och ångesten är mina ständiga följeslagare, sömnlösheten har också smugit sig på.

Jag har pendlat så mycket det senaste året i mina framtidstankar. Vill jag bli lärare? Inte? Klarar jag det verkligen? Har handledaren rätt? Borde jag lägga lärarutbildningen bakom mig? Ska jag satsa på det andra jag drömmer om? Det där som är så mycket mer osäkert?

Jag har inget säkert svar, men som Nina så klokt skriver, så kan man välja om hur många gånger man vill i livet. Det är ingen katastrof om något inte blir som man hade tänkt sig det. Och när jag besvarar frågan var jag ser mig själv som 85-åring så är det en stuga med en stor prunkande trädgård och ett fint staket jag ser framför mig. Djur och familj är där med mig. Och när jag blickar tillbaka på mitt yrkesliv så är det bland barn jag har tillbringat det, genom att lära dem läsa, skriva, undersöka, skapa drömmar och gett dem verktyg att uppfylla dem med. Kanske har jag gjort annat också, om inte annat så i alla fall skrivit böcker som då kommer stå i min bokhylla med fina omslag och mitt namn på ryggen.

Det är alltså inte dags att ge upp min lärardröm ännu. Jag ska ge den ett försök till. Men för att ge mig själv bästa möjliga förutsättningar att faktiskt nå mitt mål har jag alltså en del att klura på. Att studera så långt hemifrån är ett av de största problemen, jag är så hemkär och det tär att inte ha möjligheten att åka hem på studs när hemlängtan blir för stor på grund av avståndet. Femtio mil låter kanske inte så mycket. Men när insomnian härjar och inga katter finns i fotändan att söka tröst hos, blir  femtio mil outhärdliga.

Med lite pusslande i studieplanen skulle jag kunna korta ner min studietid borta med en termin (om jag fortfarande skulle känna att det var ett problem våren tvåtusenfemton). Med flitigare umgänge med mina vänner skulle jag kanske inte behöva känna mig lika ensam. Och med lite nya verktyg och tankesätt i bagaget från terapifåtöljen kanske livet i allmänhet blir lite enklare. Och om det trots strategier, pusslande och annat inte skulle visa sig fungera i alla fall. Ja, då har jag i alla fall försökt. Och kan välja om. Hur många gånger jag vill.

Hur ser dina planer för hösten ut?

19 kvadrat efter "makeovern"

Med tanke på att jag flyttade för mer än två månader sedan och snart är på gång att flytta igen är det kanske dags att visa hur mitt rum i Alcatraz blev efter att jag köpt nya möbler? Jag låter bilderna tala för sig själva... Jag hann inte riktigt få ordning på allt under den korta tid jag blev kvar där efter att möblerna kommit på plats, så ha överseende med diverse röriga hörn. "Blompiedestalen" av kartonger med en duk över till exempel. Verkligen inte permanent.

 Ett studentrum på nitton kvadrat har ju inte de bästa förutsättningarna, men jag tyckte ändå det blev mycket bättre efter att jag slängt ut möblerna som ingick i hyran och kunde anpassa möblemanget mer efter mina egna behov. Det största problemet lyckades jag dock aldrig lösa: ugns- och diskbänksbristen. Men snart har jag bådadera. Och jösses så jag längtar!

25 kvadrat

Den femtonde januari är jag innehavare av en sådan här lägenhet. Fem minuter från Maxi, några hundra meter från spårvagnshållplatsen, från vilken man tar sig raka spåret till skolan utan ett enda byte. Närmre vänner och civilisation. Men störst av allt är ändå detta:

Jag kommer ha en riktig spis med ugn! Jag kommer kunna baka och laga mat i ugn och hela den grejen kommer vara så himla mycket smidigare än den var i Alcatraz. Det kommer revolutionera mitt Göteborgsboende!

Jag har googlat fram mängder med bilder från olika bloggar och så från likadana lägenheter, men jag vågar inte lägga upp dem här. Ni får hålla till godo med ritningen tills jag kan publicera egna bilder. Själv kommer jag dock fortsätta bläddra i den där bildmappen hundra gånger om dagen och fundera på hur jag ska inreda. Nu kommer jag ha hela sex kvadratmeter extra liksom. Hur kan man fylla dem?! ;)

Junipixlar del 1.

Utsikt från mitt rum i Alcatraz

Dimma i paradiset

Mer kattutsikt. Bilderna hamnade i oordning i överföringen...

Lek med Photoscapes kontrastinställning

No way back

Bild: Privat

Vid midnatt stänger antagning.se sina portar inför vårterminens antagning. Min ansökan är också registrerad, efter många om och men. Och jag tror att det kommer bli bra.

Efter snart en och en halv månads sjukskrivning med gott om tid att fundera och ligga sömnlös med tankar som snurrat har jag landat i tanken att läraryrket fortfarande lockar. Jag har någorlunda koll på vad det var som gjorde att tvivlet tog överhanden och gjorde att jag tillfälligt gav upp min dröm, så om jag bara lär mig hantera det och ställa mig över det kommer jag att slutföra min utbildning och hitta tillbaka vissheten om att det är rätt för mig.

Jag är fortfarande inte helt i balans dock. Det kommer nog ta tid. Förhoppningsvis har jag återfunnit en hel del av den lagom till terminsstarten i januari i alla fall, fram tills dess kommer jag åtminstone jobba på det så gott jag kan. Jag har fått ännu lite bättre insikt i min problematik och försöker finna strategier för att övervinna den. Det går sisådär, i ärlighetens namn, men jag ger inte upp för det!

Många sena, sömnlösa nätter har det blivit och ni hade nog blivit ganska matta om ni hade känt till och försökt hänga med i alla mina tankegångar gällande framtiden. Men jag landade till sist i detta: jag återvänder till Göteborg i januari för att läsa samhällsorienterande ämnen. Jag undersökte möjligheten att läsa återstoden av utbildningen på distans i norr, men då min utbildning håller på att fasas ut till förmån för den nya var det inte möjligt. När jag nu hunnit landa i detta faktum känns det ändå som att det kommer bli bra. Om det känns tufft så får jag försöka hålla i minnet att det bara handlar om två år, sedan är jag fri att återvända hem igen. Två år är ingen tid alls, egentligen...

Ja, så ser alltså planen ut. Och jag tror som sagt (skrivet) att det kommer bli bra. Om det ändå skulle kännas fel, så har jag i alla fall gett det hela en ordentlig chans först.