Ensamheten

I väntan på att naggellacket ska torka tänkte jag att jag kunde skriva några rader här för omväxlings skull. Jag hintade att jag nog skulle skriva en del i min gamla nogg framöver förut, och så har det också blivit. Men idag är jag här. Och tar hjälp av Kent för att hitta på en rubrik. Sedan jag ordnade så att de flesta av mina spellistor på spotify går att lyssna på i offlineläge innan jag återvände till Göteborg i somras så har jag börjat lyssna mycket mycket mer på musik. Jag gillar det. Och jag gillar att det innebär att jag samtidigt tittar mindre på teve. Sakta men säkert försöker jag göra omprioriteringar i mitt liv, för att liksom ta lite bättre vara på det och inte bara fastna i tevesoffan så fort jag kommer hem.

Min sista VFU började i måndags. Jag gick ut rätt svagt med två sjukdagar. Så det blev bara tre dagar denna första vecka. Är rätt glad för det på sätt och vis. Det blir inte lika chockartat att gå från skolan med fria hemstudiedagar eller åtminstone sovmorgnar här och där till fem dagar på raken med väckning senast klockan sex. På den skola där jag är nu börjar jag halv åtta varje dag, till skillnad mot närmare åtta under alla mina tidigare praktikperioder. Dessutom bor jag väldigt osmidigt till i förhållande till skolan. Det krävs minst ett transportbyte längs vägen. Men i praktiken blir det två istället, eftersom den resrutten trots allt tar kortast tid och inte kräver att jag åker hemifrån riktigt lika tidigt. Nu återstår 20 av de 23 dagarnas VFU och även om jag trivs bra med både skolan, eleverna och lärarna som jag huserar hos så är jag inte alls pepp på detta. Så det är oändligt tungt att försöka hitta motivation och ta mig iväg. Imorgon väntar en evighetslång dag dessutom, med föräldramöte klockan 18, så min dag ser ut att bli en 06.30-20-ish-dag. Jag gruvar mig oändligt. Med tanke på att det är första dagen på veckan och sedan återstår fyra dagar till där jag ska visa framfötterna och ta huvudansvaret för undervisningen så blir det såå t u n g t.

Jag har nog varit inne och nosat på den känslan tidigare i höst här i bloggen också, tror jag. Den tuffa våren och sommaren, studiemässigt, märks av nu i efterhand. Sedan har jag inte haft möjlighet att åka hem sedan jag återvände hit till västkusten i samband med höstterminsstarten heller som jag brukar, för att det inte ska bli en så stor omställning. Och jag har en fruktansvärd hemlängtan just nu. Särskilt som jag inte hinner träffa vänner. Inte orkar kontakta dem i någon större utsträckning. Och dessutom knappt blir kontaktad av dem heller. Eller knappast. Inte alls, egentligen. Med några få undantag. Jag är så trött på att vara den som håller mina vänrelationer levande just nu och undrar om det kanske är lika bra att lägga ner. För mitt psykiska välmående vore det rena katastrofen, med tanke på hur ensam jag redan känner mig/är. Det skulle bli ekande tomt då. Men jag undrar hur länge man egentligen ska behöva vara den som tar 99% av ansvaret för en relation? Många skyller på att de inte hinner umgås med nååågon. Att de aldrig hinner ringa nåågra vänner. Osv. osv. Men hur mycket sanning ligger egentligen i det? Även den mest upptagna människa har tid att författa ett sms på en mening eller ett kort PM på fejjan...

Jag vet inte om jag överreagerar, överdriver? Men det gör inte direkt gott för självförtroendet och sådär. Det är så lätt att hamna i de där tankarna att nu har jag kontaktat den eller den flera gånger och bara fått ursäkter tillbaka. Om något alls. Kanske är det bara mig det är fel på? Kanske är det jag som är jobbig och dum och värdelös som tror att vi är riktiga vänner? Kanske vill hen bara inte ha med mig att göra... Att jag inte mår så särskilt bra underlättar inte i detta, såklart.

Jag tänker mycket på några av de personer som en gång fanns i mitt liv också, som inte gör det längre. Imorse vaknade jag av att jag grät och kunde inte sluta på en lång stund efter att ha drömt att jag träffat mormor. Och fina Mr Ace, för vars skull jag kämpar för att ta vara på livet så gott jag kan. Det har snart gått åtta år sedan du slutade finnas och jag saknar dig så sjukt mycket för du tog så lätt på livet in i det sista, fast du var så sjuk, och du fick mig att se bortom mitt mörker. Jag har så många gånger tänkt på hur det skulle varit om du fortfarande levde, om inte dina organ bara bestämt sig för att inte orka mer innan du fick ditt nya hjärta. Jag tror att du hade funnits kvar i mitt liv och gjort mitt mörker lite ljusare nu, om inte om...

Den mörka natten

Min mamma har ända sedan jag var ganska liten och oförstående inför det där med politik berättat hur hon satt med mig, en bebis, på armen och följde tv-sändningarna om att Olof Palme blivit mördad. Nu sitter jag här, med tårar i ögonvrån och den växande klumpen i magen. Som  när Sd tog sig in i riksdagen. Jag trodde att det var en dag att gråta. Men ikväll visar Europa att det bara var en liten föraning om vad som komma skulle.

I min hemstad ligger siffrorna ännu högre, 12,2%. Jag skäms. Jag räds. Jag förfasas.

Jag tänker på det ansvar jag bär på mina axlar nu, som blivande lärare för blivande röstande medborgare. Jag tänker på hur jag ska kunna påverka dem att bli demokratiska medborgare som känner solidaritet med svaga och som värnar om jämställdhet mellan män och kvinnor och allt det andra viktiga som man kan läsa om i läroplanens värdegrund. Jag inser att det handlar om så otroligt mycket mer än det jag brinner för, att lära barn att läsa och skriva. Jag hoppas att jag kan leva upp till mitt ansvar.

Dagens.

Idag släppte min lillasyster den stora nyheten att min systerdotter ska få ett syskon i sommar. Det betyder i förlängningen att jag ska bli moster gånger två! Jag har inte haft möjligheten att åka till storstaden och träffa min syster och systerdotter som jag hade önskat genom åren. Vi har inte alls någon nära syskonrelation, tyvärr. Men förhoppningsvis kanske det kan ändras i framtiden. Nu är inte examen och ett jobb så långt borta och då kommer möjligheterna bli så mycket bättre att göra små resor till människor som är utspridda lite här och där och som jag vill träffa. Jag tänker ibland på hur tråkigt det är att jag inte fick den plats jag så gärna hade velat ha i min systerdotters liv. Jag vill inte att det ska bli så igen...

Kursjonglering och irl-möten

Jag är på en bra plats just nu. På något vis. Trots att jag är på tok för uppstressad över skolan för att det ska vara hälsosamt och att jag trots det inte gör i närheten av de timmar med studier per vecka som jag egentligen borde. Det har varit omtumlande att komma igång med vårens kurser. Men jag tror att bitarna faller på plats så sakteliga. Så kommer det nog fortsätta hela våren dock. När en sak är klar kommer jag ha tusen nya som närmar sig i horisonten. Och stressa. Därför är det extra viktigt att ta tiden att göra saker som inte är studierelaterade också, tror jag. Som att umgås. Jag har varit så dålig på det mestadelen av tiden här i Göteborg. Men det känns som att det går bättre nu. Jag känner att jag blivit bättre på att prioritera det framför annat. Som att åka hem och lägga mig i soffan och sedan stanna där resten av dagen, alla dagar. Jag är och kommer förmodligen alltid förbli en hemmakatt i det stora hela. Men med ökande stabilitet i måendet finns ändå mer ork och framförallt lust och vilja att ta mig ut också. Ibland. Lagom mycket.

Förra veckan fikade jag med en skrivarvän som jag känt i närmare tio år (hej hej, en av typ fem läsare här! jag ångrar att jag inte tog med dig hem och låste in dig i vindsförrådet så vi kunde umgås lite till!), men som jag aldrig har träffat i verkliga livet förut. Det gav mig en himlans massa energi. Vänner gör ju det. Jag lyckas glömma bort det alldeles för ofta. Kanske skulle jag haka på väggordstrenden och smacka upp en påminnelse om det på väggen? Det är så problematiskt, det här med vuxenlivet och socialiserande, bara. Att finna tiden. Alla har så fullt upp jämt. Hur lyckas man ses så ofta att det inte hinner passera nästan en hel termin mellan gångerna? Den måste jag klura vidare på.

Samtidigt tog jag ett beslut för ett tag sedan, att inte vara den som ständigt tar initiativen till att höras och ses. Kanske förlorar jag på det. Men samtidigt kostar det ju energi att vara den som styr och ställer och hör av sig jämt. Brunnen töms om man inte får någonting tillbaka emellanåt. Ni vet, den där klassiska: man måste både ge och ta. Att ta det beslutet är dock inte helt enkelt. När man inte tycker om sig själv och inte tror att andra heller gör det egentligen. Då räknar man nästan med att det kommer bli tyst.

Jag skulle egentligen skrivit mer i det här inlägget, men jag känner att det blir väldigt långt nu. Så jag tror att den här dagens händelser får ett eget inlägg istället. Men för att återknyta till inledningen. En bra plats. Jaa. Jag gillar't.

Pluggeri pluggera

Jag har inte mycket lektionsbundna studier just nu, men desto mer fria studier som jag skjutit upp i det längsta. Eller, för att vara ärlig: för länge. Så den här veckan har jag försökt komma ikapp lite. Jag har läst en hel avhandling de senaste dagarna och börjar så sakteliga bena ut hur mina inlämningsutgifter ska se ut. Inlämningsuppgifter som inte behöver lämnas in på fredag när kursen tar slut, men strax innan jul. Jag antar att det är därför jag halkat efter, disciplinen försvann. Vilket är märkligt med tanke på att jag fixar det så bra när jag läser sommarkurser på distans. Men vid den här tiden nästa vecka hoppas jag att åtminstone två av de tre inlämningsuppgifterna ska vara något sånär klara.

I övrigt måste jag skriva något om hur fantastisk denna kurs har varit. Alla jag pratar med i klassen är mer eller mindre lyriska över den. Den har gett så otroligt mycket. Häromdagen skrev jag på twitter att jag lärde mig mer under kursens första två veckor (med sisådär fyra halvdagar med seminarier) än jag gjort under de tre tidigare terminerna tillsammans. Med bara en lätt överdrift. Och till min lycka kommer vi ha samma lärare även i nästa kurs, så jag räknar med att lära mig massor mer innan den här terminen är slut! Det är så himla roligt att känna att man lägger sin tid och studiemedel på något meningsfullt. Aldrig har jag längtat så mycket efter att ta examen och få komma ut i verkligheten som nu!

På tal om examen så har jag ju planer på att läsa in en termin genom tillgodoräkning av sommarkurser och genom att läsa 150% till våren. Förhoppningsvis kan jag räkna in den kurs jag läste i somras, och behöver därmed bara 7½ hp ytterligare till sommaren. Men eftersom jag då får så mycket svenska (vilket iofs inte alls är fel) så funderar jag på att försöka bredda mig lite till sommaren och läsa 15 hp inriktat på NO av något slag. Trots att jag kanske inte skulle behövt läsa mer än 7½ hp, alltså. Utbudet är ju lite mindre på sommaren, och jag lär vara så lagom sliten efter vårterminen, men jag känner ändå att jag måste ge det ett försök. Funkar det inte så kan jag tenta av det som saknas medan jag läser sista terminen, typ. Åtminstone under förutsättning att jag klarar alla poäng i vår. Och det ska jag väl göra, hoppas jag.

Men nu har jag fördrivit ytterligare en stund på att skjuta upp pluggeriet. Bäst att jag tar tag i det så att jag hinner ägna mig åt något roligt innan helgen är över också!

Vardagen.

Jag skulle så gärna göra ett inlägg med bilder på min nya lya. Men jag har inte fått till det sista fixet ännu, och diskberg är inte så roliga att fota heller, nej. Så det här blir ett ganska bildlöst inlägg med en rapport om vardagen istället. Den har ju inletts nu. Igår närmare bestämt. De gick ut hårt med introduktion 8-14. Matlåda första dagen, det har jag aldrig haft behov av förut. Och nästa måndag är första tentan. Vi fick läsinstruktioner idag. Så jag vet vad jag ska göra de närmaste dagarna kan man säga, även i helgen!

Jag är inte så stressad ändå. De skulle ju inte lägga en tenta så snart om de inte trodde att vi kunde klara att tillgodogöra oss det vi behöver tills dess. Jag är inte speciellt stressad över att vara tillbaka i skolans värld över huvud taget faktiskt. Det känns så naturligt på något vis. Mycket märkligt, kan jag tycka. Jag har förra september i starkt minne. Ångesten var total då. Efter att jag fattat beslutet att flytta hem gick jag ändå på introduktionen för den kurs jag skulle ha läst då. Jag insåg snabbt efter att jag kommit hem att studierna i sig inte var någon direkt bov i det hela. Nej, faktiskt inte, jag undrade om jag hade gjort ett misstag som hoppat av. Såhär i efterhand vet jag att jag inte kunnat göra något annat just då. Jag tog ett beslut som förhoppningsvis kommer gynna mig i resten av mitt liv.

Det var min hemlängtan som var total. Och min tillvaro i övrigt var helt raserad. Jag behövde bygga upp den från grunden. På mina sjukskrivningspapper tror jag det står något om akut stressreaktion. Jag var lite skeptisk då. Men nu när jag blickar tillbaka så kan jag se att det nog var så. När jag ser tillbaka inser jag också att jag mådde så mycket sämre än jag hade en aning om.

Trogna läsare minns kanske att jag skulle återuppta mina studier i januari i år, men det blev avblåst i sista stund. Fram tills dess hade jag bara gått hemma, sjukskriven. Egentligen hade ingenting förändrats. Men jag ville så gärna återuppta mitt liv. Vara som alla andra. Ville inte halka efter mer. Ville inte förlora mer tid. Ville avsluta min utbildning nån himla gång. Komma ut i arbetslivet, tjäna pengar och börja förverkliga mina drömmar. När jag ser i backspegeln på den tiden förstår jag också varför ångesten kom tillbaka i samma eller rentav än starkare styrka då som förra hösten. Då var det inte lika lätt att förstå. Bara frustrerande.

Men i mars kom min gamla psykolog tillbaka till sitt arbete i öppenpsykiatrin och jag kom äntligen högst upp på väntelistan. Mellan mitten av mars och mitten av augusti är det fem månader. Av de månaderna går fem veckor bort pga sjukvårdspersonal har semester precis som andra människor. Så i realiteten handlade det om knappt fyra månader. Fyra månader. Kan man bli frisk på den tiden? Kan man bli frisk från ätstörningar på fyra månader? Depressioner? Social fobi? Telefonfobi? Ångest? Stressreaktioner?

Frisk. Nja. Men stabil. Man kan hinna börja må ganska bra, lära sig äta hyfsat efter ett helt liv med matkaos. Man kan hinna få de verktyg man behöver för att återvända till sin studieort femtio mil bort och återuppta sina studier utan att känna ångest och hemlängtan redan innan flyttlasset gått. Och inte när man är på plats heller. Man kan gå på kursintroduktion och känna att det känns bra, som något man kan hantera, det kan kännas rätt och riktigt. Det kan kännas som att man är på väg framåt igen. Och om marken man går på skulle börja rämna så har man världens bästa psykolog ett telefonsamtal bort, redo med sina stöttande och kloka ord.

Jag har bestämt mig för att ta det lugnt den här terminen, komma igång igen efter mitt studieuppehåll. Men nästa termin ska jag satsa lite högre i hopp om att kunna läsa in 15 poäng extra. Om det funkar tänker jag göra detsamma terminen därefter och kan i sådana fall plocka ut min examen i januari 2015 istället för i juni. Om jag inte kan läsa in 15 hp redan till sommaren. Det vore ju egentligen lite bättre än 150% studietakt två terminer i rad, särskilt den sista då jag ska skriva C-uppsats också. Men det hänger på om det finns några kurser som fungerar då. Sommarkursutbudet är ju rätt.. uselt.

Hrm, ja. Så tänker jag om min närmaste framtid. Men i första hand tänker jag på här och nu. September. Religion. Första tentan som är på måndag. Tentaplugget som ska inledas imorgon.

Ett blogginlägg med uppmaningen att läsa andras blogginlägg. Typ.

Ja, som rubriken säger. Det här är ett inlägg med uppmaningen att läsa andras blogginlägg. Först ut: Pernillas inlägg om varför det är så viktigt att läsa.

Och så Helenas inlägg om det svåra som ingen vill uppleva, men som ändå kan drabba när man som minst anar det. Och om hur alla människor skulle kunna hjälpa till. Exempelvis genom att registrera sig i Tobiasregistret. Jag ska definitivt kolla upp det.

Godkäntgräns på högskoleprovet?

Idag nåddes jag av nyheten att det ska sättas en nedre "godkäntgräns" på högskoleprovet för att kunna bli antagen till en utbildning. Jag tycker det låter helknäppt. För som det står i artikeln jag länkar till här nedan så är det ju faktiskt söktrycket (eller bristen därav) som påverkar vad den lägsta antagningspoängen i gruppen som blir antagna med högskoleprovet landar på.

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/sprid-inte-en-ofullstandig-och-krankande-bild/

Visst kan man ha åsikter om att 0,1 är allt som krävs för att bli antagen till exempelvis lärarprogrammet. Det kräver ju inte ens att man ger samma svarsalternativ på varenda fråga, vilket ger 0,3 poäng enligt tidigare artiklar i ämnet. Men om vi skulle kolla närmare på betygen hos de personer som antagits med bottenlåga högskolepoäng. Hur skulle det se ut då egentligen? Jo, alla skulle ju faktiskt vara minst godkända i alla ämnen som krävs för behörighet till den utbildning de sökt, vilket också lyfts fram i den länkade texten. Och det räcker väl? Att plötsligt säga att ett visst antal poäng på högskoleprovet inte räcker är som att säga att behörighetskravet på godkänt betyg i behörighetsämnena plötsligt inte skulle räcka, utan att man skulle måsta ha exempelvis VG i alla dessa. Oavsett om alla som sedan antagits till utbildningen hade behövt ha VG som snittbetyg eller om (bristen på) söktryck hade gjort att det inte behövts mer än G.

Jag tycker att detta tål att funderas på ett varv till. Högskoleprovet finns ju för att ge de lite svagare eleverna en chans att ta sig in på en högskoleutbildning i konkurrens med de som har betydligt bättre betyg. Betyget i sig speglar ju egentligen inte alls hur lämpad en elev är för vidare utbildning, för en speciell utbildning. Medan den ena fått mvg (ja, jag är gammal nu, jag refererar till ett gammalt betygssystem) utan att ha pluggat något alls till proven kanske den andra kämpat för att skrapa ihop till ett G i slutbettyg på grund av något som inte alls har med skolan och kunskaper att göra, utan beror på livet i övrigt. Att jag var skoltrött både i högstadiet och slutet av gymnasiet (samt mådde psykiskt väldigt dåligt) har inte påverkat mina studier på universitetet. Jag har kapaciteten. Jag klarade studierna, jag blev godkänd eller mer därtill på alla kurser. Och det är ju det som bör räknas. Att man faktiskt klarar själva studierna.

Länkkärlek & framtidsfunderingar

Nina Åkestam skriver om vad man ska bli när man blir stor och sånt efter att ha fått en massa frågor från sina läsare, gissningsvis med anledning av den pågående högskoleansökningen (som stänger den femtonde april). Även jag sällar mig till den stora skaran studie/yrkes/framtidsfunderare.

Det är snudd på sju månader på dagen sedan jag blev sjukskriven nu. Lite mer än sju månader sedan jag tog beslutet att flytta hem igen. Och inte ens en månad sedan jag äntligen fick påbörja terapin jag väntat på i ett helt halvår (att behöva vänta så länge skulle vi kunna diskutera en annan gång). Jag har fått ut en hel del av de få sessioner jag hittills haft med min psykolog tack vare att jag redan känner henne och därtill mig själv och vilka mina problem är, men jag har mycket arbete framför mig ännu. Jag vet inte om jag kommer hinna bli "färdig" till i slutet av augusti. Tankarna och ångesten är mina ständiga följeslagare, sömnlösheten har också smugit sig på.

Jag har pendlat så mycket det senaste året i mina framtidstankar. Vill jag bli lärare? Inte? Klarar jag det verkligen? Har handledaren rätt? Borde jag lägga lärarutbildningen bakom mig? Ska jag satsa på det andra jag drömmer om? Det där som är så mycket mer osäkert?

Jag har inget säkert svar, men som Nina så klokt skriver, så kan man välja om hur många gånger man vill i livet. Det är ingen katastrof om något inte blir som man hade tänkt sig det. Och när jag besvarar frågan var jag ser mig själv som 85-åring så är det en stuga med en stor prunkande trädgård och ett fint staket jag ser framför mig. Djur och familj är där med mig. Och när jag blickar tillbaka på mitt yrkesliv så är det bland barn jag har tillbringat det, genom att lära dem läsa, skriva, undersöka, skapa drömmar och gett dem verktyg att uppfylla dem med. Kanske har jag gjort annat också, om inte annat så i alla fall skrivit böcker som då kommer stå i min bokhylla med fina omslag och mitt namn på ryggen.

Det är alltså inte dags att ge upp min lärardröm ännu. Jag ska ge den ett försök till. Men för att ge mig själv bästa möjliga förutsättningar att faktiskt nå mitt mål har jag alltså en del att klura på. Att studera så långt hemifrån är ett av de största problemen, jag är så hemkär och det tär att inte ha möjligheten att åka hem på studs när hemlängtan blir för stor på grund av avståndet. Femtio mil låter kanske inte så mycket. Men när insomnian härjar och inga katter finns i fotändan att söka tröst hos, blir  femtio mil outhärdliga.

Med lite pusslande i studieplanen skulle jag kunna korta ner min studietid borta med en termin (om jag fortfarande skulle känna att det var ett problem våren tvåtusenfemton). Med flitigare umgänge med mina vänner skulle jag kanske inte behöva känna mig lika ensam. Och med lite nya verktyg och tankesätt i bagaget från terapifåtöljen kanske livet i allmänhet blir lite enklare. Och om det trots strategier, pusslande och annat inte skulle visa sig fungera i alla fall. Ja, då har jag i alla fall försökt. Och kan välja om. Hur många gånger jag vill.

Hur ser dina planer för hösten ut?

Ett kattliv

Caspians nya favoritplats är på ryggstödet till min soffa (som nyligen fått landa på rätt köl igen efter ett halvår på högkant). Det är platt och mycket lägre än på mammas soffa, som han visserligen också brukade ligga på ibland, men nu kan han riktigt vältra sig i mys. Mattes kli-hand har liksom kommit mycket närmre. Och så är det mindre halt utan ett glansigt sofföverdrag som egentligen är ett sängöverkast. Det går att snurra och korva runt mycket bättre. Ibland blir det lite trist. Eller något. Det måste flyttas och snurras, vändas hitan eller ditan.

Nyss försvann han ovanligt mycket ur mitt synfält, han hade lagt sig längst ut på kanten, liksom lite bakom mig. När jag vred på huvudet låg han med huvudet under lakanet på fåtöljen som står "på rad" efter min soffa numer. Kikandes ner mot golvet. Det såg så fasansfullt roligt ut så jag kunde inte hålla inne gapskrattet.

Jag hoppas han inte tog illa upp. Jag försökte förklara för honom att det bara såg väldigt väldigt roligt ut.


Älskade knäppa pälsboll!

PS 1. Jag tänker mig att jag ska göra någon slags comeback här snart. På riktigt. Vi får se.

PS 2. Jag upptäckte just att mitt förra inlägg inte blev publicerat då det skrevs. Ordnade det nu.

Cancelled.

En riktigt sopig vecka är över och förhoppningsvis är det en bättre vecka som nu har inletts. Insomnia och begravning av en släkting inledde helgen. Jag har inte träffat släktingen sedan min mormors begravning för över sju år sedan och jag har inte haft mycket kontakt med honom innan heller, men det var ändå sorgligt. Begravningen fick mig att tänka på mormor, och hennes begravning. Och så har jag drabbats av en oförklarlig smärta bakpå foten, ovanför hälen, som gjorde mig soffbunden en hel dag innan det blev möjligt att gå lite smått på foten igen...

Beslutet att lyssna till magkänslan togs och effekterna av det började fixas med. Känslorna har varit både högt och lågt men jag tror det här är bra i slutändan. Jag stannar i Dalarna även denna termin. Om det är ett definitivt avsked till lärarutbildningen lämnar jag till framtiden att utvisa. Just nu är förhoppningen att min återanmälan till en distanskurs (matematikinlärning) jag blev antagen till men valde att tacka nej till då antagningsbeskedet kom i december utmynnar i ett positivt nytt antagningsbesked. I sådana fall hoppas jag att jag i alla fall ska klara av halvtidsstudier nu under våren. Och så ska jag ge mig på att skriva ihop en amazing ansökan till min andra drömutbildning, som jag kanske får ägna hösten åt då.

Jag ska återuppta min terapi. Riktigt när vet jag inte, det är lång väntelista och man kan inte leva upp till vårdgarantin i kommunen, förhoppningsvis kan den i alla fall hjälpa mig att hamna på rätt köl igen när en psykolog blir tillgänglig. Kanske är det trots allt så att jag inte är redo att släppa lärarutbildningen ännu, men den kommer få stå tillbaka tills jag gett min andra dröm en riktig chans. Men mitt huvudfokus måste ändå ligga på mig själv en tid nu. Annars finns risken att jag inte kommer klara någon utbildning alls...

Jag har inte riktigt ork att blogga glada inlägg just nu, men jag hoppas inspirationen återkommer snart. Jag vill ju bli klar med all bokbloggning jag släpar efter med och komma i fas igen. Ja och så finns det väl annat att blogga om förstås... För stunden är jag dock en ganska cancelled människa. Och bloggen likaså.

På sistone...

Jag skrev i förra inlägget att jag inte haft tid att blogga. Det är kanske en sanning med modifikation. Om jag bestämt mig för att blogga så hade jag kunnat pressa in det i planeringen också. Det är nog bara orken och lusten som inte varit riktigt hundra. Vilket är märkligt när jag ju egentligen vill. Nåja. Jag tänker inte känna någon press att blogga jämt och ständigt bara för att. Andra får väl göra det om de vill, men för mig är bloggandet något som måste vara roligt och helt fritt från tvång. Man mår ju inte bra av sådant, och så finns det nog av det på andra håll i livet.


Jag har har i vilket fall ägnat mig åt andra saker jag mår bra av och känt lust för på sistone istället. Under november månads nio första dagar läste jag ut åtta böcker och påbörjade en nionde, till exempel. Jag har som jag nämnde i förra inlägget fotat en del. Och så har jag fyllt år. Och tänkt. Tänkt, tänkt, tänkt. Och gjort något jag aldrig trodde var möjligt. Den här lediga tiden har varit nyttig. Mitt i det där tänkandet kan jag plötsligt stanna upp och känna att saker och ting håller på att förändras. Utan att gå alltför djupt in på det kan vi väl säga att det har med min syn på mig och känsla inför mig själv att göra, bland annat. Det är som att jag börjar bli vuxen nu, på riktigt. Jag har varit myndig i nio år och en vecka, men mestadelen av den tiden har jag känt mig mer som ett barn eller tonåring fortfarande. Det är häftigt att upptäcka att det ändå händer saker! Och att börja landa i vuxenskapet.

För att återgå till inledningen av föregående stycke så funderar jag på hur jag ska göra med bokrecenserandet här i bloggen. Det har blivit en hel massa böcker lästa i år, jag har slagit mitt gamla rekord på antal böcker lästa under ett år trots att det är mer än en och en halv månad kvar av året, men jag har halkat efter med recensionerna. På något sätt vill jag ändå redovisa alla böcker här och just nu tänker jag att jag bara ska lista dem och skriva vilket betyg jag gett dem rakt upp och ner. Och om det är någon bok jag tycker förtjänar lite extra uppmärksamhet kan jag skriva ett separat inlägg om den. Vad tror ni? Har ni något annat förslag kanske?

(Det skulle varit) en festlig dag.

Bild tagen med blixt i trädgården ikväll.

Det hade varit fullt ös på något av stans uteställen ikväll, det är jag alldeles övertygad om. Om du fortfarande funnits här ibland oss så du kunnat fira din trettioårsdag. Men det gör du inte. För sex år och fem dagar sedan slutade du leva för att, möjligen, flytta en trappa upp till ett ställe där du förhoppningsvis kan äta så många kanelbullar och jordgubbar och dricka så mycket öl och oboy du vill medan du viftar med fötterna över molnkanten och slänger ner en pommes frites och hoppas att den ska träffa (men det har de inte gjort än). Jag saknar dig. Jag hoppas att det är baluns där du är nu i alla fall.

No way back

Bild: Privat

Vid midnatt stänger antagning.se sina portar inför vårterminens antagning. Min ansökan är också registrerad, efter många om och men. Och jag tror att det kommer bli bra.

Efter snart en och en halv månads sjukskrivning med gott om tid att fundera och ligga sömnlös med tankar som snurrat har jag landat i tanken att läraryrket fortfarande lockar. Jag har någorlunda koll på vad det var som gjorde att tvivlet tog överhanden och gjorde att jag tillfälligt gav upp min dröm, så om jag bara lär mig hantera det och ställa mig över det kommer jag att slutföra min utbildning och hitta tillbaka vissheten om att det är rätt för mig.

Jag är fortfarande inte helt i balans dock. Det kommer nog ta tid. Förhoppningsvis har jag återfunnit en hel del av den lagom till terminsstarten i januari i alla fall, fram tills dess kommer jag åtminstone jobba på det så gott jag kan. Jag har fått ännu lite bättre insikt i min problematik och försöker finna strategier för att övervinna den. Det går sisådär, i ärlighetens namn, men jag ger inte upp för det!

Många sena, sömnlösa nätter har det blivit och ni hade nog blivit ganska matta om ni hade känt till och försökt hänga med i alla mina tankegångar gällande framtiden. Men jag landade till sist i detta: jag återvänder till Göteborg i januari för att läsa samhällsorienterande ämnen. Jag undersökte möjligheten att läsa återstoden av utbildningen på distans i norr, men då min utbildning håller på att fasas ut till förmån för den nya var det inte möjligt. När jag nu hunnit landa i detta faktum känns det ändå som att det kommer bli bra. Om det känns tufft så får jag försöka hålla i minnet att det bara handlar om två år, sedan är jag fri att återvända hem igen. Två år är ingen tid alls, egentligen...

Ja, så ser alltså planen ut. Och jag tror som sagt (skrivet) att det kommer bli bra. Om det ändå skulle kännas fel, så har jag i alla fall gett det hela en ordentlig chans först.

Höstvindar.

Jag är officiellt sjukanmäld och brevet med min underskrift som bekräftar adressändringen är lagt på lådan. Stenen är satt i rullning. Jag flyttar hem. Jag ska försöka laga mig själv en gång för alla. Jag vet inte om det här är ett tillfälligt studieavbrott eller ett definitivt. Så mycket mer har jag inte att skriva just nu, men någon gång när jag samlat lite kraft ska jag skriva så mycket mer än det här. Ska man laga sig själv på riktigt måste man också vara ärlig. Jag är av den bestämda uppfattningen att man inte ska undanhålla livets baksida, det hjälper inte någon, och därmed kommer mina sanningens ord publiceras på denna offentliga plats också.

Höstvindar.

Idag, eller kanske redan inatt, har jag fattat ett beslut. Jag skriver mer om det en annan gång.

Good ...what?

Jag såg som vanligt Good wife igår kväll, en av mina favoritserie genom alla tider har det kommit att visa sig. I gårdagens avsnitt sade en av de yngre, lovande talangerna upp sig från advokatfirman efter att ha upptäckt att hon var gravid. Hon sade att hon ville vara mamma. Att hon inte ville välja. Att hon inte kände att hon behövde välja mellan mödraskap och yrkesliv. Hon menade att kvinnor i hennes generation inte behövde bevisa något, och om det ändå var så att de behövde göra det, så struntade hon i det.

Jag har egentligen aldrig haft någon stark längtan efter att yrkesarbeta. Om jag ändå ska arbeta, så ska det vara med något jag trivs med och tycker är roligt och meningsfullt. Jag skulle aldrig sitta på ett kontor och vända papper eller jobba som städerska och slita ut kroppen för absolut ingenting i gengäld. Jag kunde tänka mig att bli lärare. Det är ett viktigt yrke, och det innefattar arbete med barn. Vilket varit ett av mina kriterium inför framtida yrkesval.

Men vad får man för att vara lärare? Läget är ohållbart, och även om man inte sliter ut sig kroppsligt som en städerska, så är risken oerhört stor för att slita ut sig psykiskt. För ingenting. Man får sommarlov och jullov och en massa olika ledigheter, säger många. Men faktum är ju att detta inte är någon lyxig ledighet såsom de tror. All ledighet jobbas in under resten av året. 45-timmarsveckor är vad som gäller. Men många lärare måste jobba mycket mer än så, gratis, för att hinna göra allt de ska och måste göra. All dokumentation. Att agera psykologer åt sina elever. Och så vidare, och så vidare.

Jag är långt ifrån säker på mitt val att bli lärare. Jag vet inte riktigt vad jag skulle göra annars, så jag fortsätter studera. För nu.

Men om jag släpper tankarna på yrkesval och yrkesliv, så vet jag precis vad drömmen är. Att få vara mamma, en närvarande mamma. Att vara mer närvarande i nuet och att ta vara på livet och mig själv.

Tidigt var min dröm att få barn medan jag fortfarande var ung. På sätt och vis kan man säga att min dröm varit att få vara hemmamamma/fru så som kvinnan i Good wife.

Men det är väl knappast korrekt såhär på 2010-talet när feministerna ständigt rasar över kvinnoförtryck och patriarkatet.

Och när man dessutom själv anser sig vara feminist, hur försvarar man då en sådan dröm? Det är svårt, rysligt svårt. Men omöjligt?









Nej, det borde inte vara omöjligt. Det borde vara det som är sann feminism. Att leva ut sina drömmar även om de går stick i stäv med vad som anses korrekt, bara för att det är vad man själv drömmer allra starkast om. Jag har förstås ett annat problem som är mycket mer påtagligt. Jag är inte i närheten av att vara gift. Och då kan man ju inte så lätt bli hemmafru. Dessutom är jag inte så vidare ung längre, så någon ung mamma kommer jag aldrig någonsin bli. En bra och närvarande mamma, det finns det dock fortfarande hopp om att jag en gång ska få vara.

Samtliga bilder: Egna.

Höjda lärarlöner.

Jag har länkat till Johan Kants blogg förr. Den här gången skriver han om att höjda lärarlöner behövs och att det visst finns resurser till dem. Han använder sig av argument i samma stil som jag själv funderat över. Inlägget kan läsas här.

En myt

"Att i det läget berömma regeringen för kontroll på de offentliga finanserna är som att berömma en anorektiker för kontroll på kalorierna. Det är inte ansvarsfullt – snarare perverst." skriver Daniel Ankarkloo i en mycket intressant artikel i GP där han hävdar att bristen på pengar i välfärden är en myt.

Och då tänker jag. Välj nytt i nästa val och låt de som väljs "öppna plånboken". Spendera pengar på fler lärare, högre löner till dem, högre elevpeng, fler sjuksköterskor och högre lön även till dem. Och satsa för sjutton på våra järnvägar så jag slipper sitta fast på ett tåg nånstans i ingenstans flera gånger per år för att underhållet inte skötts. Bland annat.

När ska vi bli bekräftade som 50% av mänskligheten egentligen?

Ja, som rubriken lyder. När ska vi kvinnor bli bekräftade som hälften av mänskligheten egentligen, när ska vi bli tagna på allvar? När ska det forskas på kvinnor och inte bara män när det gäller sjukdomar? När ska vi få de mediciner vi behöver mot våra "kvinnosjukdomar" istället för att bli avfärdade med sämre alternativ?

Anledningen att jag undrar är denna debattartikel om endometrios som riksdagsledamoten Hillevi Larsson skrivit.

En annan sak jag undrar över är varför detta inte diskuteras mer? Visst har det diskuterats att kvinnors hjärt- och kärlsjukdomar inte visar sig på samma sätt som hos män, men i övrigt? PMS? Endometrios? Fibromyalgi? När ska vi tala om för världen att vi inte accepterar att bli kallade för gnällkärringar utan att våra besvär faktiskt är högst verkliga?

P.S. Jag funderar på vad en ny etikett skulle kunna heta, där sådana här viktigheter kan skrivas om. Har ni något förslag tar jag tacksamt emot dem! "En bättre och rättvisare värld tack!" får bli arbetsnamnet, men jag föredrar nog något kortare...