Kamratfesten, Dorothy Sayers

Kamratfesten är den tredje boken jag läst inom ramen för min sommarkurs Moderna kriminalromaner. De två tidigare böckerna, Baskervilles hund och Morden på Rue Morgue återkommer jag kanske till en annan gång, vi får se. Jag måste säga att Dorothy Sayers var ett helt obekant namn för mig, men då jag läst facklitteraturen till kursen har jag förstått att hon är ett stort deckarnamn, och därtill ett av de allra första kvinnliga namnen inom deckargenren. När jag påbörjade den var det med stor nyfikenhet på vad den kunde vara för något. För att öka spänningen ytterligare ett snäpp läser jag ogärna baksidestexten på böcker jag vet att jag måste läsa, eller som när det gällde En dag, har hört gott om och blivit nyfiken på av någon anledning. Jag gick alltså in i läsningen utan att ha den blekaste aning om vad jag kunde vänta mig för intriger.

Det var en tjock lunta, trehundrafemtio sidor med liten text och översatt redan 1940 vilket innebär ett språk som inte hanteras helt utan stakning. Sedan har vi de här bitarna där författaren broderar ut texten så att jag inte riktigt hänger med. Samtal och inre monologer eller vad det nu kan kallas. De känns inte alltid berättigade i vilket fall, utan drar ner tempot på ett sätt som jag inte gillar. Det är oändligt många namn också, vilket gör det svårt att hålla reda på alla trådar för mig, med mitt dåliga minne.

Samtidigt är historien skönt befriad från det tempo som finns i nutida kriminalhistorier (här måste jag påpeka att jag mest tänker på kriminalserier som CSI och Criminal minds, eftersom jag sällan läser deckarböcker och inte riktigt kan jämföra med sådana - ännu, efter den här kursen blir det förhoppningsvis ändring på det) och det är inte så mycket våld och blod och ond bråd död. Faktum är, men det kanske jag inte får skriva, att det inte sker ett enda mord i den här historien och det älskar jag! Det är så befriande att läsa en historia där DNA och avancerad teknik saknas, där man får pusselbitarna samtidigt som detektiven och därmed får en chans att pussla samman gåtan på egen hand.

Det finns alltså både plus och minus med Kamratfesten, men i slutändan väger det positiva över och jag ger boken 5/5 i betyg. Är ni deckarfantaster (eller åtminstone ägnar er åt att läsa deckare emellanåt) men aldrig läst Sayers tycker jag verkligen att ni bör göra det! Kamratfesten är den tredje boken i en serie med fristående böcker om karaktären Harriet Vane och Peter Wimsey och ni kan börja med den utan problem. Men när man inte har en specifik litteraturlista att hålla sig till som jag hade, tycker jag nog ändå att man borde ta chansen att börja med den första av Dorothy Sayers böcker!