onsdag 2 september 2026

Blåbär

 
För några veckor sedan var det dags att skörda av de sista amerikanska blåbären. De största buskarna, som syns på bilden ovan, planterades vår första höst i huset och i år gav de den största skörden hittills! Nu är det långt ifrån de stora skördar jag hört att fullstora och välvårdade blåbärsbuskar kan ge, men ett kilo bär på två, tre buskar känns ändå som en fullt godtagbar skörd för mig!
 
 
 

Nu börjar blåbärsbuskarna skifta färg, det står nog inte på förrän de brinner i rött allihop. Det är så makalöst vackert att ha blåbärsbuskar i trädgården på hösten. Inte nog med att man får en massa bär, man får magi i trädgården också utan att behöva släpa hem en massa höstväxter från trädgårdshandeln!

 




Det är alltid lika roligt när vi människor rör oss ute i trädgården och pysslar med något, tycker Melker. Men frågan är om inte jag tycker det är ännu roligare att han rör sig där när vi är ute. Melker är en riktig utekatt som drar iväg ut tidigt på morgnarna och sedan inte syns till speciellt mycket förrän sent på kvällen när det är dags att gå och sova. Ibland undrar jag om vi ens har någon katt! ;)

 















 
Nu är frågan bara vad jag ska hitta på med alla dessa blåbär? Tidigare har det varit så lite att det mesta gått till att toppa nyårsdesserten i form av chokladmousse med en klick grädde och några blåbär på toppen. Kanske en paj?
  

Septembervindar

 

 
 
Plötsligt händer det.
Septembervindarna virvlar in genom de nymålade fönstren med förhoppning om nya tider och orden strömmar med viss tveksamhet in i bloggredigeraren.
 
Är det en omstart eller bara ett tillfälligt besök?
Jag hoppas innerligt att det är det förstnämnda.
 
Det var en omstart på gång för några år sedan. Sedan hände livet och energin att hålla liv i bloggandet rann iväg på andra håll. Men nu. Kanske? Kanske. 
 
Det har blivit september 2026.
Det är onsdag.
 
Mitt liv ser väldigt annorlunda ut än när jag skrev senast.
Renoveringen är ännu pågående, vilket de nymålade fönstren skvallrar om. Till hälften bruna, till hälften vita har de irriterat mig i sex års tid nu. Då var huset ännu väldigt nytt i vår ägo. Faktum är att jag ännu inte hunnit bli sambo på heltid utan bara på helgerna då. Hela sommaren och hösten renoverades det i alla fall. Jag skrapade tapeter och grundmålade och tapetserade. Jag slipade den del av fönstren som inte krävde att fönstren behövde öppnas eftersom det var senhöst och de omöjligt kunde stå öppna en hel dag.
 
Den andra halvan av fönstren förblev sjuttiotalsbrun i väntan på våren och värmen. Sedan lockade plötsligt trädgården och utbyggnad av odlingarna mycket mer. Det byggdes tunnelväxthus. Det arbetades på lönejobb. Orken för renoveringar gick ur oss. Köksrenoveringen kändes viktigare än vita fönster.
 
Sedan kom sjukdomen.
Och livet sattes på paus.
 
Men så plötsligt, i sommar, fick jag bara nog. Nu skulle något bli färdigt. Och även om startsträckan blev mycket längre än jag hade hoppats, så började jag slipa förra veckan. Och idag målade jag klart det sista varvet på ett gäng fönster.
 
Färdigt är det inte, det finns fler fönster. Om vädret tillåter framöver så kommer jag slipa och måla mer innan vintern kommer. Men för idag är jag klar.
 
Och här sitter jag nu och skriver på min blogg.
Hur börjar man egentligen efter så lång tid?
Jag landade i att det bara är att kasta sig rakt in i det.
Rakt in i nuet!
 
Förmodligen kommer även några tillbakablickar på åren som gått, om jag lyckas hålla liv i det här projektet. Men främst får det nog bli mer aktuella uppdateringar.
 
Ohoj!