Odlingssäsongen 2018

Hur går det med era sådder och odlingar? Jag kan inte säga att det går något vidare med att kicka igång årets odlingar för min del. Det är inte i närheten av att se ut som på bilden här ovan, tagen i maj förra året. Jag sådde några frön av två sorters tomat, två sorters paprika samt premiärsådde en sorts chili (Jalapeno) för drygt en månad sedan. Av paprikorna och chilin har ett ynka frö grott ordentligt av det tiotal jag tricksade ner i jorden. Så det slutade med att jag tryckte ner några nya fröer häromdagen i hopp om att de skulle ta sig bättre.

Tomaterna växer däremot på, tackolov. Det börjar bli dags att plantera om dem snart. Men först tänkte jag få ner några fler tomatfrön i jorden. Jag har ju fler sorter jag vill odla men som jag inte orkat och hunnit med ännu. Det har varit lite svårt att finna inspiration att verkligen kicka igång odlingen i år. Jag tror det hänger ihop med de galna mängder snö som fallit i vinter - och som fortfarande faller vissa dagar. Senast igår hade det kommit drygt tre nya färska decimeter snö här, under loppet av mindre än ett dygn.

När jag skämtsamt sagt att vi säkert kommer få fira midsommar med stora snöhögar kvar så finns där en underton av allvar. Om nu inte våren sätter fart och blir varm och härlig. Men imorse såg jag på TV4-appens nyhetssida att det kommer bli en lång och kall vår så... ja.

Vi får se vad det blir för odlingssäsong helt enkelt.
Turligt, eller oturligt, nog har jag bestämt mig för att mest odla saker som ska direktsås i år. Det är tomaterna, paprikorna, chilin och kanske en fönstergurka eller två. Och ett par blomsorter, kanske grönkål och något mer jag kommer förså inomhus. Efter två långa odlingssäsonger känner jag mig mätt på att trängas med massor av fördrivna plantor i lägenheten, som egentligen är trång nog redan innan de klämts in. Men samtidigt är det ju nödväntigt att ge vissa växtsorter den hjälpen på traven om de alls ska ha en chans att bli något här uppe i zon 6...

Min förkylning håller i sig, så idag tog jag beslutet att sjukskriva mig ytterligare två dagar. Men på fredag tänkte jag bita ihop och ta mig iväg till jobbet och hoppas att det inte blir alltför plågsamt. Sedan hoppas jag att jag att det finns lite ork att få till sådd nummer två antingen innan fredag eller åtminstone i helgen. Dessutom skulle jag behöva få till en vintersådd att ställa ut på balkongen rätt snart, så den är på plats när det väl börjar töa på allvar.

När väl våren kommer sedan så antar jag att det kommer gå himla fort och jag har trots allt en hel del planer så då vore det ju bra att ligga någorlunda i fas med allt. Nu när jag jobbar kommer det inte bli riktigt lika lätt att få till tid att odla heller. Kanske måste jag försöka bli lite bättre på att planera in odlingen under mina lediga stunder, inte gå enbart på känsla?

Sparmålen

Bildkälla

Det finns som sagt många hål att stoppa i när man levt på nästan ingenting under en väldigt lång tid. Allt från kläder, skor och temuggar med krackelerad glasyr till möbler och... ja. Ibland när jag tänker på allt jag skulle behöva byta ut, inte bara för att det vore roligt, utan för att det behövs för att saker och ting är totalt utslitna. Då kan det kännas lite övermäktigt. Listan tar liksom aldrig slut.


Det är tur att jag har vanan inne att leva snålt iallafall, då går det liiite fortare att spara till mina mål. Mina allra första mål är dels att köpa en bokashikompost för att ta min odling vidare ytterligare en dimension (det väljer jag att inte illustrera i bild just nu, bokashikomposter är liksom inte så roliga att se på även om deras funktion verkar fantastisk), dels att byta ut min rangliga gamla hylla till tre nya Billysar. Eftersom de inte är lika djupa borde det bli aningen luftigare i mitt vardagsrum, där jag i över ett års tid nu levt med två soffor eftersom ingen vill köpa min gamla tvåsitssoffa från studietiden och jag hade turen att få överta en tresitssoffa... På sikt tänker jag att det ska bli dörrar på hyllorna för att skapa lite dold förvaring. Det saknar jag till stor del i nuläget. Och ja, det hade ju gått att skruva isär soffan och hivat ner den i källarförrådet om det inte vore så att någon eller några tycker att det är väldigt kul att göra inbrott där hela tiden.

Bildkälla

En ny säng är verkligen ett måste. Den jag har nu köptes när jag var typ 16. Jag har alltså haft den i mer än halva mitt liv. Och även om jag köpt en ny tjock bäddmadrass går själva resårmadrassens grop inte att undgå att märka när man rullar ner i den. Åh vad jag önskar mig en ny säng. En bred säng. Och en sådan där fin fluffig sänggavel därtill!

Som en extra bonus misstänker jag att åtminstone en del av mina ryggproblem skulle försvinna med utkastandet av den gamla sängen.

Bildkälla

Även om jag hade lyckan att få överta en tresitssoffa av en väns mamma häromåret så börjar den bli sliten och bidrar förmodligen också till mitt ryggont. Så på sikt vill jag verkligen investera i en ny soffa. Jag har drömt om en Oxfordsoffa i närmare ett decennium nu. Kanske kan det bli en sådan den dag det är dags för soffköp!

Sedan föll jag huvudstupa när jag fick syn på den här fåtöljnyheten från Ikea. Den är ju så nätt och fin och jag föreställer mig hur jag flyttar ut den på sommaren och sitter och läser i den på balkongen... eller ännu hellre intill ett citronträd i mitt framtida växthus. Oooh!

Bildkälla

Bildkälla

Mitt största sparmål är ändå detta. Ett hus. Gärna ett i stil med detta, från Fiskarhedenvillan. Jag skulle allra helst vilja ha ett gammalt hus. Men eftersom jag vill bo på ett bestämt ställe och där absolut inte står något gammalt hus med knarriga trappor och trägolv, ja då får jag ju försöka bygga ett nytt och miljövänligt i gammal stil istället!

Men innan det kan bli aktuellt måste jag göra något helt annat. Nämligen ta körkort. Så inköp av en bokashikompost, tre Billyhyllor i midjehöjd och införskaffande av körtillstånd, teoribok och sådant som krävs för att börja övningsköra privat. Det är mitt närmsta sparmål. Jag börjar faktiskt redan närma mig! Förhoppningsvis kan jag ge mig ut längs vägarna när snön smält bort.


Vad sparar du till?

 

Bildkälla

Att komma ikapp på alla fronter inklusive den bakom köksluckorna

Bilder från Designonline

Efter så många år av levande på marginalen så finns det onekligen hål att fylla nu när jag börjat jobba och inkomsterna ökat en del. Det mesta är sådant som kostar en del och kräver lite mer sparande innan inköp kan göras. Men sedan finns ju ett par roliga mindre inköp också. Som jag faktiskt kunnat börja pricka av utan att spara först. Jag har börjat fylla på garderoben, där mer eller mindre varenda plagg var urgammalt, urtvättat, noppigt och/eller mer eller mindre håligt på ett eller annat ställe. Nu ska det bara till en utrensning också, så kommer det nog snart bli lite ordning på det området.

 

Ett annat område där det uppstått vissa bekymmer på sistone är underligt nog i porslinsskåpet, som i allmänhet är mer än välfyllt hos mig. Jag hade en utrensning inför en loppis vi hade i mammas stora garage för ett par år sedan och då rök de där enkla, svarta mattallrikarna som jag köpte när jag flyttade hemifrån. Jag var så trött på dem. Kvar blev fem udda tallrikar. Tre Mateustallrikar som alla var olika samt två Swedish Grace som visade sig vara för stora för att riktigt gå in i diskmaskinen när jag äntligen slog till på en sådan för några månader sedan. En av Mateustallrikarna har olyckligvis dessutom en stor spricka som gör att den borde få tacka för sig. Tanken när jag köpte mina första Mateustallrikar var att kunna köpa någon fram och fram allteftersom ekonomin tillät. Tyvärr drog det ut på tiden och mina kära fjärilstallrikar har numera utgått ur sortimentet, så de två jag har är troligtvis de enda jag någonsin kommer ha. Kvar är därtill en av två gråa spetstallrikar jag köpte för flera år sedan. Jag älskar den fortfarande, men styckpriset är aningen för högt för att kunna komplettera den med en gång. Kanske vid ett senare tillfälle.

En kanske inte helt årstidsuppdaterad bild lånad från Designonline

Diskmaskinsproblemet till trots älskar jag mina Swedish Grace i färgen Snö och har gjort ända sedan jag samlade streckkoder från fiskpinneförpackningar och spenatpåsar och fick två tallrikar i utbyte. Efter några dagar med en elak förkylning börjar jag bli aningen piggare och aningen uttråkad igen och de där mejlen med erbjudanden och reor trillar in i inkorgen dagarna i ända. Vad kunde jag göra, annat än att äntligen slå till?

Jag beställde fyra Swedish Grace-tallrikar för att äntligen få en komplett tallriksuppsättning. Med 25% rabatt plus en 50-kronorsrabatt för att jag anmält mig till  nyhetsbrevet känns det som ett riktigt fynd! Nu längtar jag tills jag blir frisk och tallrikarna kommer, så jag kan bjuda in några praktikmänniskor till en länge tänkt tackmåltid. Det har känts lite svårt att få till med de där gamla omaka tallrikarna (även om jag älskar dem alla var för sig är det kanske inte så roligt att duka med fem helt olika tallrikar samtidigt, särskilt när en har en otrevlig spricka i sig...). Frågan nu är hur länge jag kan motstå att slå till på nya assietter också. Även dem är jag oerhört trött på och vill byta ut, men sansade mig under den där loppisrensningen och lämnade kvar dem i skåpet.

Samtidigt har jag ett miljösamvete som förmodligen är större än gemene mans, så det är viktigt att mina köp blir långsiktiga. Jag behöver nog fundera liiite till innan jag slår till på ett av de två assiettalternativ jag väger mellan.

Ett halvår av förändring och så blev det 2018

Mina mest gillade bilder på Instagram 2017

Det har gått nästan ett halvår sedan min senaste uppdatering och det har hänt så mycket under detta halvår att jag knappt vet var jag ska börja. Men enklast är väl att börja från början, kanske. Så jag gör det.

Jag hade skördat det mesta i landen, sommarlovet hade övergått i ny termin och ett längre deltidsvikariat på fritids på samma skola som jag under de två föregående terminerna arbetstränat, när jag senast skrev i september. Den tänkta fortsatta arbetsträningen blev det inte mycket med. Samtidigt som jag jobbade jonglerade jag mejl efter mejl med diverse olika personer kopplade till GU. Jag kände mig inte alls så full av energi som jag hade önskat, men på något vis föll bitarna efter mycken frustration på plats. Boendesökandet var över nästan innan det hunnit börja och med någon vecka till godo kunde jag andas ut över att planeringsfasen var avklarad.

Natten till min födelsedag i början av november åkte ett minimalt flyttlass längs vägarna från Dalarna och söderut. På morgonen satte jag min fot på västkustmark igen för första gången sedan jag flyttade därifrån en snöstormig dag i januari 2015. Det var med motstridiga känslor. Jag var ju så trött efter att ha jonglerat jobb och det osäkra organiserandet av min om-vfu under oktober. Men strax innan avfärd hade jag fått besked att det bara gällde fyra veckor och inte fem som jag från början hade trott. Fyra veckor som borde gå fort, försökte jag motivera mig med att tänka.

Och det gjorde de förstås. Veckorna svischade förbi, även om de för all del var riktigt nervpåfrestande. Men till slut var jag faktiskt i mål. Den 1 december 2017, nästan 7 år efter att jag påbörjade min utbildning, tog jag äntligen min lärarexamen!

Jag hade svårt att tro det utan att ha det på pränt, ärligt talat trodde jag knappt på det ens när examensbeviset damp ner i brevlådan i slutet av januari. Men i tisdags kom även lärarlegitimationen och mer på pränt än så kan det faktiskt inte bli, så jag måste väl börja tro på det nu då. Jag är legitimerad lärare mot grundskolans tidigare år, i svenska, SO och matematik!

Jag hade förstås hållit lite koll på utbudet av lärarjobb i min hemkommun under hösten, och det var definitivt inget överflöd av dem. Däremot visste jag att det fanns en tjänst ute på fritidset där jag vikarierat fram tid höstlovet och Göteborgsfärden. Det var fredag och sista ansökningsdag när jag frågade rektorn om hon tyckte att det var idé att söka den. När jag kom hem från timvikariatsjobbet samma eftermiddag slängde jag ihop min ansökan och skickade in. Veckan därpå fick jag jobbet. Och när vårterminen startade gick jag till mitt första icke-timvikariatsjobb med en riktigt bra känsla i magen.

Jag jobbar inte som lärare i klass. Än. Inte så mycket iallafall. Jag har en lektion i engelska med en liten grupp elever varje vecka. Och jag har roligt med barnen och kollegorna i förskoleklassen och på fritids. Jag trivs. Spanar efter andra intressanta jobb inför höstterminen. Men jag känner ingen panik att bli lärare fullt ut. Det finns fler jobb ute nu, men jag tänker att jag hellre är kvar där jag trivs än att ha bråttom att söka ett jobb bara för att det på papperet bättre stämmer överens med min utbildning. Jag har skyndat långsamt i sju år. Eller tretton och ett halvt, om jag ska räkna med alla år som hunnit gå sedan jag tog studenten med ofullständiga betyg. Den gången, för tretton och ett halvt år sedan, var jag inte ens säker på om jag verkligen skulle lyckas läsa in mitt gymnasiebetyg. Så om jag skyndar långsamt en stund till tänker jag att det inte är hela världen.

Jag kommer nog få min första egna skolklass tids nog. Och många fler efter den.

Tre månader till jul...

Det är inte utan att jullängtet börjar smyga sig på såhär när nedräkningen övergått till tvåsiffrigt antal dagar och bara tre månader kvar till jul. Jullängtan brukar oftast vakna långt tidigare, men den trista sommaren har gjort att jag mest längtat efter sommaren 2018 nu på höstkanten. Nu börjar vindarna iallafall att vända. Jag funderar på inköpet av en ny ljusslinga till balkongen efter att den förra gett upp och förstås på julklappar. Hittills är det bara en person jag kommit på något till, mamsen känns mer omöjlig än någonsin att hitta på något roligt till. Samma sak med pappa... och själv, jo visst har jag några önskningar. Men för egen del måste jag nog fundera ut någon önskning till födelsedagen först och främst.

Utflykten till Holmsund

Sommaren 2017 går ju inte till historien som den somrigaste av sommar med sol vareviga dag och perfekt temperatur. Inte heller den tjugofemte juli uppfyllde levererade sommaren enligt alla kriterier. Det blåste. Rejält. Men solen sken från en klarblå himmel och dagarna tillsammans var räknade. Så vi bestämde oss för att göra en utflykt till Holmsund.

 

Det är här finlandfärjorna från Umeå avgår. Första gången jag var hos Fredrik, i påskas, åkte vi också hit. Den dagen blåste det än värre och vårvintern var brutal. Vi vågade oss inte ens ur bilen den gången.

 

Men den obrutna horisonten fångade mig och jag var så glad när jag nu fick tillfälle att återse den. Jag har nämligen inte sett många horisontlinjer i mitt liv, oberest som jag är...

Nu tänker jag att bilderna får tala för sig själva en stund!

 

För att kunna ta den här bilden var jag tvungen att hålla i Fredrik med en hand medan jag försökte manövrera den stora tunga systemkameran med den andra. Jag fick svindel! Plus att det var ganska läskigt att stå alldeles under de där snurrorna...

 

Vid vägs ände blev det en snabb fikapaus innan blåsten och andra utflyktsmänniskor drev oss in mot fastlandet igen.

 

Höstvindar

När jag senast skrev här konstaterade jag att hela sommaren passerat och att jag hade min sista lediga dag efter en lång sommarledighet. Dagen därpå skulle jag starta hösten med en dryg veckas vikariat på en förskola innan skolan startade. De första fem arbetsdagarna förflöt utan större svårigheter än en viss trötthet i samband med den ändrade dygnsrytmen. Sedan kom ryggontet som höll i sig hela den kommande veckan och jag tog mig bara iväg till min praktikplats den dag själva skolstarten ägde rum. 

 

Veckan därpå var jag fit for fight igen, tackolov! För jag hade fått en vickdag på fritids på min praktikskola. Och innan jag riktigt visste vad som skett hade jag fått jobb fyra dagar den veckan och två dagar i veckan ända fram till höstlovet. Och sedan har det liksom bara rullat på. Fritidsjobb minst två dagar i veckan, ofta mer. Praktiken har fått stå tillbaka både för fritids och andra vikariat. Viktiga kontakter som jag skjutit på ända sedan i vårvintras blev plötsligt tagna och det förvånade mig hur väl allting flöt på.

 

En månad in på terminen och inte minsta antydan till en förkylning ännu, dessutom. Hurra! Eller? Nja... Förra torsdagen kände jag mig krasslig. Efter att ha sjukanmält mig från en sällsynt praktikdag för att vila, kände jag mig bättre på fredagen när jag ännu en gång vikarierade på förskolan istället för att ha praktik. Och under helgen pysslade jag ikapp med hemmasysslor som jag inte riktigt orkar befatta mig med under veckorna. På söndagen tog jag upp den sista potatisen ur landen och tippade på en hel massa gräsklipp på den nya gräslimpa jag anlagt nu på höstkanten (och fyllde även på lite i gräslimpan jag skapade under förra året).

  

Nöjd med min insats i odlingarna åkte jag hem och satte mig i soffan, där det plötsligt började sticka oroväckande i halsen igen. Och dessutom började ryggen bråka igen. Först kändes den bara stel, men snart var det fullskaliga ryggontet här igen. Natten till måndagen hade jag så ont som jag inte haft sedan min första riktiga ryggontsepisod förra hösten. Den varade i tre veckor och jag tog mig nätt och jämnt ur sängen många många frustrerande dagar. Nu har jag lärt mig tricket. Mikrad riskudde, upprepade gånger. Och rörelse. Så på några dagar var det värsta ryggontet faktiskt över. Men samma natt som ryggontet slog till gjorde också den rejäla förkylning jag hoppats klara mig ifrån ut. Så det var bara till att sjukskriva mig från allt jobb denna vecka. Såhär på söndagskvällen skulle jag inte direkt titulera mig helt piggelin. Jag har ett hemskt lock för ett öra och ett lite mindre lock för det andra, vilket gör att alla ljud hörs på ett riktigt irriterande vis. Men imorgon ska jag nog ändå klara att jobba igen, tänker jag. Äntligen!



Bilderna i detta inlägg är sådana jag publicerat på instagram tidigare under hösten. Tyvärr blir det inte så mycket kamerabilder, särskilt inte när jag är i odlingen jag har hos min mamma. Jag försöker bättra mig, men under alla dessa år när jag bloggat sporadiskt har jag kommit ifrån den där vanan jag hade förut att bära med mig kameran hela tiden. Vill någon följa mig på instagram, där uppdateringstakten är betydligt bättre, hittar ni mig iallafall som @sandralinneas där.

Jag avslutar det här inlägget nu, men tänkte återkomma om en liten stund med ett inlägg från mitt och pojkvännens besök till Holmsund, som jag nämnde redan i mitt förra blogginlägg. Men först måste jag förse mig med lite kvällsfika! :)

Så kom och gick en sommar...

 Våren övergick i sommar och i bloggtystnaden anlände snart även augusti, vindarna som viskade om höst liksom de mörka kvällarna och nätterna. Jag minns hur hårt de drabbade mig förra året. Hur jag mitt i den strålande sommaren plötsligt slogs av mörkret, hur tungt det plötsligt kändes. I år är känslan inte sådan, tack o lov. Därmed inte sagt att jag längtar höst.

Långt ifrån. För har vi verkligen haft sommar i år? När jag blickar bakåt minns jag inte många soliga, varma dagar. Vare sig i mitt kära Dalarna eller på nordligare breddgrader, där jag tillbringade min juli. Jag törstar ännu sommarens ljus och värme.

 Men blommorna blommar och odlingarna frodas och med lite tur kanske vi går en lång och härlig somrig höst till mötes? Måtte det bli så!

Här ovan skådas de nya buketter jag plockat in ikväll, min sista sommarlediga dag till ära. Luktärten doftar förstås alldeles ljuvligt och jag drömmer mig iväg till en framtida trädgård där de finns i betydligt större mängd och variation än vad som ryms i en ynka balkonglåda...

Imorgon börjar jag jobba igen efter åtta veckor och två dagars ledighet. Tanken är att jag ska fortsätta min praktik på skolan jag trivs så vansinnigt bra på en bit in i höst, och kanske jobba en del på, men innan skolstarten har jag fått ett vikariat på en förskola där jag jobbade en del förr och trivdes väldigt bra. Det blir en intensiv start på hösten, men jag hoppas att de sju dagarnas vikariat flyter på bra och utan några hemska förkylningar så att jag landar mjukt i skolan och återseendet med alla fina elever sedan.

Det är på sätt och vis en betydelsefull tid jag går emot nu. Flera år har jag kämpat för att nå fram och om allt går som det är tänkt kanske jag äntligen har fått min examen innan jul. Jag känner en märklig blandning av opepp, eller kanske snarare rädsla att misslyckas efter allt detta arbete, och vilja att denna prövning ska vara över nu. Jag önskar mig något annat än detta liv i limbo. Frågan är om de som ska ge mig  den där godkäntstämpeln gör det. Jag hoppas innerligt.

Möjligen reagerar någon med vaken blick över det plastiga pynt som ingår i ljusbrickans arrangemang. Den plastiga prylen påminner om den där kvällen i juni när Han äntligen kom till mig efter att vi inte setts på många många veckor. Och bar med sig en present i form av ett Kinderägg där denna gulgröna plastsak var skatten. Den kanske inte är vacker, men den minner mig om något fint. Alltså får den stanna där, tillsammans med stenarna  jag plockade i Holmsund i slutet av min norrlandsvistelse och som även de minner om sommaren. Den utflykten återkommer jag nog till vid ett senare tillfälle, tänker jag.