Närmre ånger går det inte att komma.

För ett antal år sedan, kring 2008 tror jag, inträffade ett av mina sällsynta besök i en antikaffär i grannkommunen. Jag har ganska svårt för begagnade saker, att inte veta var de har varit och vad de har utsatts för. Kläder och annat som består av tyg kan jag verkligen inte tänka mig att köpa begagnat. Men den där gången stod något där, bland alla fula dyra stora klumpiga möbler och skräp som jag undrade om någon någonsin skulle vilja köpa. En fin fin fin fåtölj, och den var som ny. Den kändes fräsch, och den var dessutom bekväm! Hur många gamla möbler är bekväma? Men jag levde på aktivitetsersättning, och jag tyckte att den var lite dyr för att spontanshoppas bara sådär. Även om jag just då faktiskt hade lite sparpengar på kontot och hade kunnat slå till, så tyckte jag att jag skulle vara förståndig och avstå.

Bildkälla

Ganska exakt såhär såg den ut. Jag trillade över den här fåtöljen i en blogg jag ganska nyligen lade till i rss:en för att se om jag ville fortsätta följa den. Och låt oss konstatera att det förståndiga avståendet från ett köp visade sig bli allt annat än det. För sedan den där sommardagen 2008 har den där fåtöljen spökat i mitt huvud otaliga gånger. Åh, vad jag ångrar att jag inte köpte den! Och åh, vad det svider att se en fåtölj som är så lik, om inte rentav exakt likadan, som den!

Om jag skulle få frågan om jag ångrar något, så brukar svaret bli nej. Men det vete tusan alltså. Om inte denna fåtölj är en stor ånger-grej. Jag har inte varit där sedan den där sommardagen tror jag, i antikaffären alltså. Men jag tvivlar på att den skulle stå kvar såhär många år senare. En sådan skatt, liksom.