Måndagstrött och psykisk ohälsa.

Idag värker kroppen, muskler är sega och närmare tio timmars sömn verkar inte ha gjort susen mot tröttheten. Snarare tvärtom, tror jag. Men jag har börjat lära mig hur jag fungerar nu. Cykling, byggande, målande och sedan cykling hem igen inom loppet av mindre än ett och ett halvt dygn är som så många andra aktiviteter något jag behöver följa upp med en vilodag eller två.

Turligt nog vet jag att värken är tillfällig, jag är inte van att cykla och mina muskler är inte vidare vana att arbeta. Men den mentala biten bär jag med mig varje dag året runt och har så gjort i många många år vid det här laget.

Jag fick diagnosen social fobi och depression vintern efter att jag tagit studenten. Men jag hade kämpat länge redan då med bland annat vad jag genom åren benämnt som skoltrötthet och även om jag såg mönster redan vid tjugo gör jag fortfarande nya upptäckter och kopplingar nu vid trettio. Faktum är att jag gjort så många nya kopplingar och upptäckter om mig själv och hur saker hänger ihop det senaste året eller två att jag ibland undrat om jag kanske är korkad som inte kunnat se hur saker hängt ihop långt innan det. Men jag antar att det är det som är utveckling, att växa, att åldras...

 

Jag nämnde i förbifarten i ett tidigare inlägg att jag började jobba som vikarie inom skola och barnomsorg när jag flyttade hem efter de avslutade studierna förra vintern. Men att jag mest blev sjuk hela tiden. Femton veckor bara mellan april och oktober. Alla dessa svåra förkylningar och osäkerhetsaspeterna kring att jobba som vikarie dränerade mig med tiden på all energi och under hösten blev jag sjukskriven igen. Efter nyår hade jag hoppats på att få till en praktik istället, men det vill sig inte riktigt. Kring det känner jag både frustration och lättnad, för efter att ha börjat komma upp på lite stabilare mark igen strax före jul blev januari och månaderna därefter bara ännu en utförsbacke där jag famlade blint efter fotfäste.

Som det ser ut nu väntar ännu en period av sjukskrivning. Jag har vänt och vridit på tankar och känslor, försökt bli klok på vad jag orkar, vill och kanske skulle klara av när det kommer till arbetslivet. Jag vet inte om jag vill eller ens kan fortsätta kämpa med att klara min lärarexamen, vilket är lite panikartat efter en helt genomförd utbildning (där jag blev underkänd på sista momentet...) och en kvarts miljon i studieskulder. Men mitt liv har alltid tagit förunderliga irrfärder och sällan varit lätt, så att det fortsätter på samma sätt... Ptja, vad ska jag säga?

Om det inte vore för omgivningen(s tänkanden, tyckanden och rädslan för dömanden) vore det nog inte så svårt att erkänna misslyckandet och släppa greppet. Men som det varit så har jag kämpat vidare när det förmodligen hade varit klokare att bara släppa greppet och försöka finna en ny livsstig  som fungerat för mig och inte det som är normen här i världen, eller kanske snarare vårt samhälle.

Om jag kommer kunna jobba, heltid eller deltid, som lärare eller något annat, får framtiden utvisa. I nuläget orkar jag inte tänka på det mer. Jag är som sagt oändligt trött. Jag måste hela tiden prioritera vad jag måste göra först, vad som kan vänta. Saker som bara borde ge energi, som att träffa en vän eller genomföra ett byggprojekt, ger inte energi utan har snarare rakt motsatt effekt. Men jag lär mig mer och mer för varje dag hur jag ska tänka och agera för att komma runt det i den mån som är möjligt. Vilodagar är svåra när man i grunden vill göra saker, men de behövs. Och resten av tiden balanserar jag mellan att "göra nytta" såsom att handla, laga mat, tvätta och städa och att fylla livet med saker som får mig att må bra och som trots all motighet får livet att kännas meningsfullt.

Det verkar inte vara så lätt för omgivningen att förstå denna balansgång. Vissa blir frustrerade när jag går under jorden och deras telefonsamtal förblir obesvarade, vissa förstår inte de ekonomiska påföljderna "du borde hänga med ut!" "kom hit och hälsa på!" "köp en biljett till konserten då! det är ju bara att låna pengar om du inte har råd!". Vissa förstår inte hur ensam man blir när man inte orkar svara i telefonen, när man inte har råd att hälsa på och när man bett om och om igen om att vänner ska komma och hälsa på istället. Vissa förstår inte att tystnaden betyder "du behöver vara den som tar kontakt för jag orkar inte nu, jag orkar inte vara den som bär alla relationer jämt och ständigt". Och andra kanske förstår, men tröttnar. Orkar inte finnas kvar. Då blir det ensamt på riktigt.

Det här inlägget var inte alls planerat att bli som det blev. Jag skulle skriva att jag var trött och att jag aldrig tröttnar på vyn på dessa bilder. Jag har genom åren medvetet försökt att undvika att skriva av den här sidan av mitt liv i just den här bloggen, det finns andra kanaler där jag vänder mig ut och in kring detta. Men det känns samtidigt fel att försöka dölja och undvika något som utgör en så stor del av mitt liv. Samtidigt vet jag också att jag inte är ensam. Jag blev så glad när jag läste denna twitterrant om depression för en tid sedan och delade den vidare både på twitter, facebook och andra ställen just för att det behöver diskuteras mer. Psykisk ohälsa borde vara skamfylld lika lite som cancer, feber eller vilken annan sjukdom som helst och då finns ingen annan väg än att prata mer om den. Jag hoppas verkligen ni tar er tid att klicka på länken och läsa den när ni läst klart här. Vilket jag hoppas att ni gjort trots att det blev en ganska lång text...

De här bilderna är tagna kring midsommar förra året. Nu är det snart dags igen, inte två månader återstår!

Vilodagar till trots, äta måste man ändå. Så tror jag att jag ska avsluta här och gå och kika lite i frysen och försöka bestämma vad jag sa äta till luddag idag. Det lutar mot en sådan där nödlösning som inte kräver så stor insats från mig, typ fiskpinnar eller frysta köpeköttbullar och strips.

Tanke

Visste ni att pensée betyder tänka på franska? Kanske att penséer ser lite tankfulla ut, när jag tänker efter? Nå, nog om den kuriosan nu. Jag har nått det första delmålet för mitt projekt idag. Den delen som består av inköp av material, tillkapning och ihopfogande av detta samt målning av det färdiga bygget. Om jag kände mig lite smått zen första byggdagen för några veckor sedan så kan jag inte påstå att jag gjorde det idag. Idag var svordomarna många och tålamodet kort. Men klart blev det. Och lite vint. Men det bryr jag mig inte om! Det är mitt första snickeriprojekt sedan träslöjden i högstadiet, förutom montering av några möbler här och där genom åren, så det är väl inte mer än rätt att man är lite glad över att ha rott det i hamn då? Eller ja... det var ju det där med delmål. Nu ska resten till också. Förhoppningsvis blir det någon av de närmsta dagarna. Sedan kan jag äntligen visa upp projektet här!

De här penséerna fotade jag hos min mamma förra sommaren. Jag blev väldigt förtjust i den här ljuslila/blå färgen och funderar på om jag inte skulle försöka hitta någon sådan att ha på balkongen i år tillsammans med några vita? Och kanske rosa.

Efter att jag avslutat det där byggprojektet i eftermiddag cyklade jag hem igen och nu känner jag att det börjar bli dags för något ätbart i väntan på kvällens avsnitt av The Little couple, en serie jag började följa tidigare i vår och nu är helt fast i. De är så himla roliga, Jen och Bill. Har ni sett det någon gång?

Tills vi hörs nästa gång lämnar jag er med de sista penséebilderna här. Och några nya tankar, kanske. Adios!

Tant grön

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag aldrig återkom med bilder efter att jag flyttat in i min nya lägenhet förra året för att jag inte riktigt trivdes. Möbler flyttades runt, gardiner betraktades med kritiska ögon, hjärnan snurrade på högvarv kring hur jag skulle kunna få ordning på det hela. För lägenheten var ju ljus och fin. Jag hade goda förutsättningar. Ändå ville det sig inte. Förrän jag plockade in blommorna från balkongen framåt höstkanten. Eftersom jag bara har två fönster, ett i vardagsrummet och ett i köket, så fick jag samla blommorna i stora grupper vid dem. Och plötsligt trivdes jag!

Jag färgsorterade böckerna i bokhyllan också. Jag älskar't! Sen får alla antifärgsorterande boksnobbar säga vad de vill.  Jag hittar mina böcker ändå när jag vill.

 
Och den där lyckoklövern alltså... den är verkligen världens bästa lyckobärare.

Blommor alltså. Det är inte bara på balkongen jag vill skapa en djungel alltså. Sedan vore det förstås rätt trevligt att byta ut några av mina trista, billiga möbler som följt med från det att jag bodde hemma och från när jag var student som behövde tänka praktiskt och billigt snarare än fint. Men det är en annan historia...

Farbror Caspian

Här kommer en drös med bilder på Caspian, den ståtliga kattprinsen som gått och blivit farbror. Elva år blir han och hans syster i november. Ofattbart. Men han är rätt lekfull emellanåt fortfarande, så det finns hopp för den gamle herren ännu.

Idag tog jag cykeln ut till mitt världsliga paradis för att fortsätta snickra på ett projekt jag påbörjade för några veckor sedan. Exakt vad det ska bli får jag återkomma till när det är på plats! Tanken är att projektet ska bli klart imorgon och ställas på plats sedan iallafall. Senast till veckan borde jag därmed kunna visa upp bilder på det hela.

Ni vet när man börjar smygfota och resten av bildserien ser ut såhär...

Inför ESC 2016 del II

Så var det dags för andra delen av Inför ESC 2016 och de återstående låtarna som deltar i första semifinalen kommer gås igenom.


Tjeckien är först ut med en riktigt blommig video. Men det är ännu en tjej och det är ännu en ganska stillsam låt. Den får en tvåa i betyg.


Cypern levererar tempo i form av en rocklåt, dock får inte låten mig helt och hållet på fall. Det är dock en helt okej låt och just för att det där med tempo är så sällsynt i år får låten en stark trea.


Österrike låt är trevlig. Den framförs på franska och ger mig lite Celine Dion-vibbar med extra fart och fläkt. Jag gillar! Fyra poäng.


Och så är det Estlands tur. Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt, den gör inget direkt intryck på mig. Varken positivt eller negativt. Den känns rätt meningslös. Två poäng. (Och i tv-studion verkar de ännu en gång gilla en låt jag ger dålig poäng, är jag extra elak i år? Eller är de för snälla?)

Azerbajdzjan fortsätter anlita svenska låtskrivare. Jag kan tycka att det är oändligt trist eftersom en av huvudmeningarna med tävlingen enligt min mening är att olika länder skickar musik som representerar just deras länder. Av samma anledning tycker jag att det är rätt trist att de flesta sjunger på engelska numera. Köper man in låtar från andra länder så faller ju det platt. Därför får de poängavdrag. Men samtidigt är låten rätt bra. Så den får en stark trea.

Frankrike är direktkvalificerade enligt Big five-regeln. Vad ska jag säga om denna låt tro? Det blandas franska och engelska, både plus och minus enligt resonemanget ovan. Det är lite tempo i låten och jo, jag gillar den definitivt. En stark fyra får den! Det är första låten där lite av melodin fastnat i mitt huvud efter att låten tagit slut. Bara det borde väl säga något?

Härnäst Montenegro. Låten fortsätter inte alls som den började, med löfte om tempo och energi. Istället övergår den i hårdrock och njaaa. Det är ju inte min grej, även om just denna låt inte var den sämsta jag hört i genren. Samtidigt håller jag med Helena Paparizou, den är fel i sammanhanget. En tvåa.

Island sedan då. Jag brukar gilla deras bidrag, det går liksom att lita på att de levererar oftast. Sångerskan påminner om Lisa Miskovsky, något väcker hopp. Men med väldigt många svarta fransar på ärmarna som det mest intressanta måste jag konstatera att låten är intetsägande och får tråkigt nog bara en tvåa i betyg.

Bosnien Herzegovinas låt hörde jag knappt medan jag letade efter ordet fransar i huvudet till texten här ovan och funderade på hur den manlige sångarens mustasch matchade väl till den svarta randen på den vita kostymen. Jag tänker att låten borde väckt mig ur funderingarna om den verkligen varit bra men nu gjorde den inte det och därför ger jag den en poäng.

Malta är näst ut och även om jag skulle vilja gilla låten måste jag nog dra slutsatsen att den inte går hem helt och jag försöker sätta fingret på vad det är som inte funkar för mig. Jag tror det är det att sången sjunker in i musiken lite för mycket. Tydligen är det svenska låtmakare igen också. Jag ger tre poäng.

Italien gjorde ju comeback i tävlingen för några år sedan, till stor glädje för mig. När de inte misslyckas helt med sina låtval kan de hamna riktigt högt på min lista, precis som Island. I år är låten lite sådär mittemellan som så många andra. Men låten tillhör definitivt kvällens bättre bidrag iallafall och får därför en svag fyra.



Kvällen kan sammanfattas i tre fyror som högsta betyg, vilket är en mer än i första programmet. Det är väl inte så tokigt men jag börjar verkligen längta efter en sådan där låt som träffar rakt i hjärtat och står ut som en självklar vinnare nu. Finns en sådan i årets ESC-startfält? Hittills känns det mest som en stor gäspning om jag måste göra en övergripande sammanfattning över alla låtar.

Förra årets odlingar

Efter förra årets konstanta monsterförkylningar, jag räknade ut att jag varit sjuk ungefär 18 veckor mellan mitten av april 2015 fram till mitten av februari i år, så blev jag lite nervös när jag tidigare i veckan ägnade ett par dagar åt att växla mellan att frysa in till märgen och ha ordentliga feberkänningar. Men efter en natt med tio timmars sömn gav det tackolov med sig. Av den anledningen orkade jag dock inte riktigt ägna bloggen så mycket uppmärksamhet som jag hade tänkt nu när jag sparkat liv i den igen. Idag gör jag ett nytt försök.

Årets odlingar är redan i full gång, förstås. Men innan jag kommer till dem tänkte jag att vi kunde göra en återblick till förra årets balkongodling. Jag fick ju flytta in i min lägenhet första maj och det efter ett snabbt besked och kontraktsskrivning inte ens två hela veckor innan. Eftersom jag inte visste om jag skulle lyckas få någon lägenhet innan sommaren var slut hade jag inte förodlat något. Men i samma stund som lägenheten var ett faktum började jag förverkliga odlingsplanerna jag redan gjort upp i huvudet långt innan. Luktärt var högst prioriterat. Men det tar ju ett tag från sådd till blomning, så jag tog också över ett par överblivna penséer en kyrkogårdsplantering som fallit på min mammas lott förra året och så köpte jag på mig ett stort gäng pelargoner när de sålde dem till bra pris. Och sedan fyndade jag vit och lila/blå nepeta och en strandtrift genom ett liknande 5 för 100-erbjudande och planterade dem i en enorm tunna. Jisses vad jord det gick åt för att fylla den. Jag funderar på om jag kanske kan behålla en del av jorden i år och bara fylla på med nytt överst, för jag har ingen lust att släpa hem flera säckar till och släpa dem upp för tre trappor som inte är halvtrappor men inte heller fullånga trappor (vad nu det är).

Och så grävde jag upp ett gäng jordgubbsrevar i mitt jordgubbsland hemma hos mamsen och fyllde en balkonglåda såklart. Det vore ju synd att bara slänga dem när de ändå behövde grävas upp. Ett par revplantor blev födelsedagspresent till en tvååring också.

Jag köpte även en rosa blomma med gul mitt som såg lite ut som en prästkrage (längst bak i mitten på bilden ovan). Den var himla fin. Men den blommade inte så länge och såg mest ledsen ut under sensommaren. Jag sådde även lite gamla blomfröer jag hade kvar sedan innan. Aster och blåklint i olika färger blev det. Jag brukar akta mig för blåklint eftersom jag vet att de så lätt får löss, men jag tänkte att det kanske skulle fungera bättre på en balkong. Men det gjorde det inte, kan jag rapportera. Och astern blommade nog aldrig om jag minns rätt. Jag vet inte om det berodde på sommaren eller att lössen på grannkrukans blåklint påverkade dem? Tråkigt hur som helst.

Luktärten tog sig så småningom och blommade långt in i november tack vare den varma hösten. Den blev dessutom ett perfekt insynsskydd när den fick klättra på kattnätet. Jag tog rätt på så många frön jag kunde och är i startgroparna att så dem vilken dag som helst nu, men jag har också köpt på mig en ny påse med frön. Eftersom jag förodlar inne på köksbordet vill jag inte så dem alltför tidigt så att de hinner bli så stora innan det går att skola ut dem. Men en dryg månad eller uppåt sex veckor borde de väl klara utan riktigt klätterstöd, tänker jag?

Balkongen blev ganska frodig till slut. Men jag tog med mig tanken om att nyttja väggytorna bättre i framtiden. Jag längtar efter en riktig balkongdjungel!

Här syns blåklinten som aldrig blev vidare glad, ens när den blommade och lössen inte hade hunnit hitta dit riktigt än. Kanske trivs den helt enkelt inte i balkongvärme? För att slippa ha alla krukor på golvet släpade ut en gammal hemsnickrad tv-bänk på balkongen. Den blev lite av en blomtrappa när jag vände den på sidan och istället för att hamna på tippen fick den plötsligt ett andra blomstrande liv.

På borden skådas ett myggljus och en annan ljuslykta som jag fick anledning att tända en ynka kväll på hela sommaren. Annars var det för kallt att sitta där på kvällarna när mörkret började smyga sig på.

Pelargonerna var riktigt sega i början av sommaren, men oj vad de blommade sedan! Långt efter att jag tagit in dem på hösten, in i november om jag inte minns fel. Jag valde att ha vita, lila och röda förra året.

Under senvintern gav många av mina pelargoner upp och jag vet inte riktigt vilka färger det är på de som ännu lever. Det blir en trevlig överraskning när de bestämmer sig för att blomma tänker jag. Men jag hoppas lite på att det är de vita som klarat sig.

Jaa, det var min balkongsommar 2015. Tråkigt nog lyckades jag nog inte fånga när pelargonerna blommade sådär fint under slutet av säsongen, möjligen återfinns någon instagrambild i arkivet som jag kan visa upp här en annan gång, om ni inte redan sett dem på instagram. Ni finner mig under namnet @sandralinneas även där.

En annan dag får jag väl skriva lite om årets planer för balkongen också. Jag kan redan nu avslöja att det inte blir lika mycket blomster som ätligheter på balkongen i år iallafall. Men om jag känner mig själv rätt kommer jag väl inte kunna låta bli att köpa på mig blommor också i slutändan... det är ju alldeles för svårt att motstå dem när jag väl står i affärernas blomavdelningar.