Köket

Idag räckte visst inte tiden till riktigt. Trots sovmorgon var jag ändå helt slut när jag kravlade mig ur sängen vid elva, frukost intogs först vid halv ett och sen behövde ett diskberg tas om hand och mat lagas. På eftermiddagen sådde jag luktärt också. För att ändå få ihop ett blogginlägg tänker jag att några glimtar på mitt kök kan vara på sin plats. Detta är bilder från förra våren när jag inte riktigt hunnit få allt i ordning ännu. Jag sitter alltså inte i luften om någon trodde det ;).

Jag köpte ett litet klaffbord på en antikbutik i Orsa för att kilarna till bordet på bilderna här ovan var puts väck och det inte var stabilt nog att ha som köksbord i det skicket. Naturligtvis kom kilarna till rätta samma dag som bordet kom hem. Sedan skulle det visa sig att det var svårt att ha klaffbordet i köket med stolar runtomkring ändå, så det gjorde ingenting. Däremot har klaffbordet senare fyllt en viktig funktion som blombord i vardagsrummet i nedfällt skick. Tanken är att det ska målas, för det är gjort av nån slags träskivor och inte rent trä som man kanske kan tro. Jag har bara inte riktigt kunnat bestämma mig för om det ska bli grått, grönt, svart, vitt eller kanske någon annan färg ännu. Jag har dock tänkt testa att måla det med kalkfärg som ju är så populärt nuförtiden. Tycker det verkar bli så fint och levande med sådana färger.

 

Eftersom klaffbordet inte är så fint i omålat skick lade jag på en duk för att täcka så mycket som möjligt av det. Men det blev lite väl mycket blommönster då... Varken duk eller bord blev heller långlivade i köket. Jag bytte snabbt tillbaka bordet med de återfunna kilarna som kommer från min mammas farmor från början istället.

Lite kuriosa såhär avslutningsvis. Den gula begonian köpte jag till påsk förra året. Den fick bo i sin köpekruka fram till februari i år, men blommade ändå konstant fram till jul. Efter avtog blomningen nästan helt, men någon enstaka blomma har hela tiden funnits kvar på den. Det känns lite fint att lyckas med en sådan sak efter att en gång i tiden ha lyckats ta död på alla pelargoner jag ärvde av min mormor...

 

Detaljbilder på bordet. Älskar de där kurviga benen!

Traskar

Jag ägnade mig åt flera projekt förra året. Ett av dem startade jag i november 2014: att gå femtio mil innan sista december 2015. Anledningen till det var att jag inte kunde säga en mening utan att få slut på luft. Jag var trött på att ha så dålig kondition att jag inte ens kunde prata som folk längre. Jag har aldrig varit idrottsintresserad i större skala. Jag tränade ju-jutsu ett par terminer i högstadiet. Men jag var inte med på mer än en handfull idrottslektioner från det att jag började högstadiet  (vilket jag räknar att jag gjorde i sexan eftersom vi flyttade till högstadieskolan då) fram tills jag tog studenten. En stor bidragande faktor till det var att jag hade världens sämsta idrottslärare i sexan och sjuan. Men då var det redan för sent. Jag ville inte vara med ändå.

Att promenera utan anledning var svårt, jag läste min sista termin med fem veckors praktik och dagar som började halv sex och i princip slutade vid sex på kvällen när jag kom hem igen. Jag tog spårvagnen även den där enda hållplatsen till affären för att få åtminstone lite fritid. Och efter det var det dags för 10 veckors c-uppssatsskrivande när annat liv i princip inte existerade. Det var när jag promenerade hem till min uppsatsvän för att hon bodde i en zon som inte täckte mitt busskort som jag drog igång promenadprojektet. Jag samlade ihop några kilometer i runkeeper-appen och blev inspirerad att samla fler. Så kom målet till. Jag hade promenerat ett antal mil sommaren innan också, men kommit av mig. För jag är ju inte så idrottsintresserad på något vis. Men jag visste ungefär hur långt jag hade hunnit traska de där sommarmånaderna och visste vad som kunde vara realistiskt. Samtidigt tänkte jag på avståndet hem. Femtio mil. Femtio mil som jag snart skulle flytta. Så det blev även en symbolisk distans. Jag skulle promenera hem.

Tyvärr drogs jag ju med ett antal evinnerligt långdragna och riktigt vidriga förkylningar under 2015 och blev lite hindrad att promenera på grund av det. Men jag kämpade på så gott jag kunde och klarade med nöd och näppe mitt mål efter att ha lagt in lite oregistrerade promenader på affären och från parkeringen och sådant i appen på nyårsafton. Grejen för mig var nämligen inte att promenera-promenera för att det skulle räknas. Grejen var att jag skulle gå. Använda mina två fötter. Röra på mig. Alltså räknades alla sammanhang.

I år har jag inte satt upp något promenadmål. Däremot har jag satt upp ett mål att klara av att springa en kilometer innan sista juni. Bara för att testa. Men det betyder förstås inte att jag inte promenerar. Tvärtom försöker jag åter ta mig ut och promenera regelbundet nu när vintern och min vinterkoma är över. Plus att jag försöker bli bättre på att cykla på cykeln jag köpte förra året efter att ha varit utan i sisådär åtta år efter att min förra blev stulen.

Idag startade jag med att cykla två kilometer. Väl hemma igen gick jag över till grannen och sen gav vi oss ut på en långsam långpromenad på sju kilometer (mina fötter är ledsna nu) och ikväll tog jag ännu en cykeltur på två kilometer. Känslan när man sätter sig i soffan på kvällen en sådan här dag är oslagbar. Jag hoppas det blir många fler sådana kvällar framöver. Sommaren verkar äntligen smyga sig på, det är utlovat riktigt finväder resten av veckan och förhoppningsvis håller det i sig. Efter förra och förrförra årets urusla somrar är det inte mer än rätt att vi får en riktig kanonsommar i år!

Det enda som saknas nu är ett par nya, BRA walkingskor. Har du några bra men inte sinnessjukt dyra sådana att tipsa om? Gör det då hjärtans gärna i kommentarfältet!

Inför ESC 2016 del III

Schweiz

Ja, så var det tisdag och dags för ännu ett gäng låtar att dissekeras och betygsättas inför nästa veckas semifinaler och final. Jag hoppas jag får anledning att ge lite högre betyg ikväll än föregående gånger, dels för att jag känner mig ganska elak och dels för att det vore roligt med en sådan där klockren vinnarlåt som gör en bubbellycklig liksom. Så som Måns Zelmerlövs Heroes, Alexander Rybaks Fairytale och tyska Lenas vinnarlåt från häromåret (tyvärr minns jag inte vad den heter...)


Lettland är först ut för ikväll med en intetsägande låt och en raspig röst som är raspig på fel sätt. Låten får en etta i betyg. Ingen vidare bra början, tråkigt nog.

Polen då? Joo, jag kan inte sätta fingret på vad det är. Egentligen är låten inte märkvärdig på något vis, men jag gillar den. En trea!

Schweiz sångerska ser ut som en Marilyn Monroekopia. Hon sjunger rätt fint också, rösten sticker inte ut på något vis men den är behaglig att lyssna på liksom låten. Men en till vaggvisa? Vad är det som händer egentligen? Vill ESC att vi ska sova oss igenom programmet i år? Hur bra låtarna än må vara så finns det en gräns för hur många ballader en och samma ESC-final tål. Å andra sidan gillar jag låten, den är inte sämre än Polens bidrag och därför får den också en trea i betyg.

Efter Schweiz kommer så Israel. Åh, minns ni när Dana International vann? Det var tider det. Tider när schlagern fortfarande levde. I år skickar Israel - surprise surprise - en inte alltför fartfylld låt. Som alla andra. Men eftersom det finns en tempohöjning som faktiskt märks i låten så upplevs den ändå lite som en väckarklocka efter de första låtarna och kan nog få ett gäng röster på grund av det. Sångarens röst är behaglig också. En till trea i betyg.

Vitrysslands sångares röst håller inte hela vägen för mig. Tyvärr sänker det låten, fast jag är inte helt övertygad av den heller ens från början. Två poäng.

Sedan är det dags för kvällens Big five-land, Tyskland. Jag nämnde ju tyska Lena som favorit i inledningen av det här inlägget, det här är ingen ny Lena. Låten är som flera andra rätt behaglig, sångerskan är spännande att titta på på grund av hatten och scenkläderna, men det får inte mer än en svag trea.

Serbiens bidrag är helt okej. Men jag blir inte riktigt klok på sångerskans scenspråk. Alls. Om hon kan komma till rätta med det till semifinalen kanske det blir lättare att ta till sig själva låten. Men för nu får hon nöja sig med en trea, mer åt det svaga än starka hållet. (Tydligen är det inte bara jag som stör mig på scengrejen, även i tevejuryn kommenteras det).

Irland representeras av Westlifemedlemmen Nicky Byrne. Spännande! Kan han leverera som soloartist i detta sammanhang? Enligt mig är svaret JA! Äntligen en bra låt även i semifinal två, den får fyra poäng av mig. Hade den varit lika bra i ett annat sammanhang? Mnja, kanske inte. Men här är låten en frisk fläkt, för att låna Oscar Zias ord.

Makedonien tar över stafettpinnen med en Loreen-alike sångerska. Låten är dock inte i närheten av Euphoria. Inte sagt att den inte är bra för det, tvärtom. Jag gillar den faktiskt. Pluspoäng också för att den inte sjungs på engelska! Fyra poäng. Och ja! Helena Paparizou säger att hon låter som Eva Dahlgren, det är klart det är Eva hon påminde om. Inte Lisa Nilsson som jag ett ögonblick tänkte. Intressant också att tevejuryn dissar låten medan jag gillar den.

Litauen härnäst. Jag tror att den här låten kan överraska och placera sig ganska högt faktiskt. En fyra får den.

Australien avslutar kvällen. Det känns fortfarande udda att de ställer upp i tävlingen, men okej. Vill de vara med så är det väl bara att vänja sig. Låten är riktigt bra. Den kommer säkert placera sig ganska högt precis som förra året. Men är det en vinnarlåt? Nja. Jag tror inte den går hem som vinnare i sammanhanget. Vi kommer få höra den på radio i sommar dock. En fyra är den definitivt värd iallafall.



Oj, vad spännande att de fyra sista låtarna kammat hem fyra poäng var. Irland, Makedonien, Litauen och Australien. Och kvalitén i allmänhet i kvällens startfält känns definitivt bättre än i semifinal ett. Ännu roligare. Men samtidigt plågsamt eftersom sämre låtar från den första semifinalen kommer ta sig till den stora finalen istället för ett gäng bättre låtar från den andra semifinalen. Aouch för det. Jag avskyr när det blir på det viset. Dessutom saknar jag fortfarande den där låten som är värd en klockren femma i betyg. Finns den i fredagens startfält, måntro?

Snart blommar syrénen igen

Jag lade upp några bilder tagna kring midsommartid förra året här på bloggen igår. Jag tänkte att jag lika gärna kunde visa några fler också, för ni har säkert noterat att alla bilder mer eller mindre varit gamla sedan jag återupptog bloggandet. Det känns lite som att kolla i skafferiet och gör slut på det som finns där innan man skriver handlingslista och går och handlar nytt. Jag vill bli klar med det gamla först liksom. Och så gillar jag att ha alla bilder på ett och samma ställe, här i bloggen. Ifall något skulle hända med datorer, minneskort och sådant därn't. Jag hoppas i har överseende med de gamla bilderna, för så småningom (snart) kommer det ju bli mer färska uppdateringar.

Temat idag blir syréner. Om jag inte minns fel så hade de knappt hunnit slå ut vid midsommar ifjol, vilket kändes väldigt konstigt eftersom de mer eller mindre är överblommade vid den tiden annars. Men än konstigare var att blomningstiden var rekordkort för både syrénerna, pionen och de vackra mormorsrosorna som beundras av alla som går förbi dem där hemma i byn när de blommar.

 

Måndagstrött och psykisk ohälsa.

Idag värker kroppen, muskler är sega och närmare tio timmars sömn verkar inte ha gjort susen mot tröttheten. Snarare tvärtom, tror jag. Men jag har börjat lära mig hur jag fungerar nu. Cykling, byggande, målande och sedan cykling hem igen inom loppet av mindre än ett och ett halvt dygn är som så många andra aktiviteter något jag behöver följa upp med en vilodag eller två.

Turligt nog vet jag att värken är tillfällig, jag är inte van att cykla och mina muskler är inte vidare vana att arbeta. Men den mentala biten bär jag med mig varje dag året runt och har så gjort i många många år vid det här laget.

Jag fick diagnosen social fobi och depression vintern efter att jag tagit studenten. Men jag hade kämpat länge redan då med bland annat vad jag genom åren benämnt som skoltrötthet och även om jag såg mönster redan vid tjugo gör jag fortfarande nya upptäckter och kopplingar nu vid trettio. Faktum är att jag gjort så många nya kopplingar och upptäckter om mig själv och hur saker hänger ihop det senaste året eller två att jag ibland undrat om jag kanske är korkad som inte kunnat se hur saker hängt ihop långt innan det. Men jag antar att det är det som är utveckling, att växa, att åldras...

 

Jag nämnde i förbifarten i ett tidigare inlägg att jag började jobba som vikarie inom skola och barnomsorg när jag flyttade hem efter de avslutade studierna förra vintern. Men att jag mest blev sjuk hela tiden. Femton veckor bara mellan april och oktober. Alla dessa svåra förkylningar och osäkerhetsaspeterna kring att jobba som vikarie dränerade mig med tiden på all energi och under hösten blev jag sjukskriven igen. Efter nyår hade jag hoppats på att få till en praktik istället, men det vill sig inte riktigt. Kring det känner jag både frustration och lättnad, för efter att ha börjat komma upp på lite stabilare mark igen strax före jul blev januari och månaderna därefter bara ännu en utförsbacke där jag famlade blint efter fotfäste.

Som det ser ut nu väntar ännu en period av sjukskrivning. Jag har vänt och vridit på tankar och känslor, försökt bli klok på vad jag orkar, vill och kanske skulle klara av när det kommer till arbetslivet. Jag vet inte om jag vill eller ens kan fortsätta kämpa med att klara min lärarexamen, vilket är lite panikartat efter en helt genomförd utbildning (där jag blev underkänd på sista momentet...) och en kvarts miljon i studieskulder. Men mitt liv har alltid tagit förunderliga irrfärder och sällan varit lätt, så att det fortsätter på samma sätt... Ptja, vad ska jag säga?

Om det inte vore för omgivningen(s tänkanden, tyckanden och rädslan för dömanden) vore det nog inte så svårt att erkänna misslyckandet och släppa greppet. Men som det varit så har jag kämpat vidare när det förmodligen hade varit klokare att bara släppa greppet och försöka finna en ny livsstig  som fungerat för mig och inte det som är normen här i världen, eller kanske snarare vårt samhälle.

Om jag kommer kunna jobba, heltid eller deltid, som lärare eller något annat, får framtiden utvisa. I nuläget orkar jag inte tänka på det mer. Jag är som sagt oändligt trött. Jag måste hela tiden prioritera vad jag måste göra först, vad som kan vänta. Saker som bara borde ge energi, som att träffa en vän eller genomföra ett byggprojekt, ger inte energi utan har snarare rakt motsatt effekt. Men jag lär mig mer och mer för varje dag hur jag ska tänka och agera för att komma runt det i den mån som är möjligt. Vilodagar är svåra när man i grunden vill göra saker, men de behövs. Och resten av tiden balanserar jag mellan att "göra nytta" såsom att handla, laga mat, tvätta och städa och att fylla livet med saker som får mig att må bra och som trots all motighet får livet att kännas meningsfullt.

Det verkar inte vara så lätt för omgivningen att förstå denna balansgång. Vissa blir frustrerade när jag går under jorden och deras telefonsamtal förblir obesvarade, vissa förstår inte de ekonomiska påföljderna "du borde hänga med ut!" "kom hit och hälsa på!" "köp en biljett till konserten då! det är ju bara att låna pengar om du inte har råd!". Vissa förstår inte hur ensam man blir när man inte orkar svara i telefonen, när man inte har råd att hälsa på och när man bett om och om igen om att vänner ska komma och hälsa på istället. Vissa förstår inte att tystnaden betyder "du behöver vara den som tar kontakt för jag orkar inte nu, jag orkar inte vara den som bär alla relationer jämt och ständigt". Och andra kanske förstår, men tröttnar. Orkar inte finnas kvar. Då blir det ensamt på riktigt.

Det här inlägget var inte alls planerat att bli som det blev. Jag skulle skriva att jag var trött och att jag aldrig tröttnar på vyn på dessa bilder. Jag har genom åren medvetet försökt att undvika att skriva av den här sidan av mitt liv i just den här bloggen, det finns andra kanaler där jag vänder mig ut och in kring detta. Men det känns samtidigt fel att försöka dölja och undvika något som utgör en så stor del av mitt liv. Samtidigt vet jag också att jag inte är ensam. Jag blev så glad när jag läste denna twitterrant om depression för en tid sedan och delade den vidare både på twitter, facebook och andra ställen just för att det behöver diskuteras mer. Psykisk ohälsa borde vara skamfylld lika lite som cancer, feber eller vilken annan sjukdom som helst och då finns ingen annan väg än att prata mer om den. Jag hoppas verkligen ni tar er tid att klicka på länken och läsa den när ni läst klart här. Vilket jag hoppas att ni gjort trots att det blev en ganska lång text...

De här bilderna är tagna kring midsommar förra året. Nu är det snart dags igen, inte två månader återstår!

Vilodagar till trots, äta måste man ändå. Så tror jag att jag ska avsluta här och gå och kika lite i frysen och försöka bestämma vad jag sa äta till luddag idag. Det lutar mot en sådan där nödlösning som inte kräver så stor insats från mig, typ fiskpinnar eller frysta köpeköttbullar och strips.

Tanke

Visste ni att pensée betyder tänka på franska? Kanske att penséer ser lite tankfulla ut, när jag tänker efter? Nå, nog om den kuriosan nu. Jag har nått det första delmålet för mitt projekt idag. Den delen som består av inköp av material, tillkapning och ihopfogande av detta samt målning av det färdiga bygget. Om jag kände mig lite smått zen första byggdagen för några veckor sedan så kan jag inte påstå att jag gjorde det idag. Idag var svordomarna många och tålamodet kort. Men klart blev det. Och lite vint. Men det bryr jag mig inte om! Det är mitt första snickeriprojekt sedan träslöjden i högstadiet, förutom montering av några möbler här och där genom åren, så det är väl inte mer än rätt att man är lite glad över att ha rott det i hamn då? Eller ja... det var ju det där med delmål. Nu ska resten till också. Förhoppningsvis blir det någon av de närmsta dagarna. Sedan kan jag äntligen visa upp projektet här!

De här penséerna fotade jag hos min mamma förra sommaren. Jag blev väldigt förtjust i den här ljuslila/blå färgen och funderar på om jag inte skulle försöka hitta någon sådan att ha på balkongen i år tillsammans med några vita? Och kanske rosa.

Efter att jag avslutat det där byggprojektet i eftermiddag cyklade jag hem igen och nu känner jag att det börjar bli dags för något ätbart i väntan på kvällens avsnitt av The Little couple, en serie jag började följa tidigare i vår och nu är helt fast i. De är så himla roliga, Jen och Bill. Har ni sett det någon gång?

Tills vi hörs nästa gång lämnar jag er med de sista penséebilderna här. Och några nya tankar, kanske. Adios!

Tant grön

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag aldrig återkom med bilder efter att jag flyttat in i min nya lägenhet förra året för att jag inte riktigt trivdes. Möbler flyttades runt, gardiner betraktades med kritiska ögon, hjärnan snurrade på högvarv kring hur jag skulle kunna få ordning på det hela. För lägenheten var ju ljus och fin. Jag hade goda förutsättningar. Ändå ville det sig inte. Förrän jag plockade in blommorna från balkongen framåt höstkanten. Eftersom jag bara har två fönster, ett i vardagsrummet och ett i köket, så fick jag samla blommorna i stora grupper vid dem. Och plötsligt trivdes jag!

Jag färgsorterade böckerna i bokhyllan också. Jag älskar't! Sen får alla antifärgsorterande boksnobbar säga vad de vill.  Jag hittar mina böcker ändå när jag vill.

 
Och den där lyckoklövern alltså... den är verkligen världens bästa lyckobärare.

Blommor alltså. Det är inte bara på balkongen jag vill skapa en djungel alltså. Sedan vore det förstås rätt trevligt att byta ut några av mina trista, billiga möbler som följt med från det att jag bodde hemma och från när jag var student som behövde tänka praktiskt och billigt snarare än fint. Men det är en annan historia...