2015

Så. 2014. Det var ett tufft år. Jag pluggade nästan jämt. 150% hela våren. Dubbla kurser i litteraturvetenskap mest hela sommaren. På papperet bara 100%, men tiden jag lade på dem motsvarade nog den tid jag lade under våren på de där 150 procenten - och mer därtill. Och så blev det höst och slutpraktik och uppsatsskrivande och jag ramlade ner på botten av det där hålet som jag en gång i tiden var mest hela tiden. Jag lade med glädje 2014 till handlingarna och hälsade istället 2015 välkommet. Visst är det lite tungt ännu. En osäker framtid väntar. Osäkerhet är svårt för mig. Vissa ser det som en spännande utmaning. Good for you. Jag får panik. Men det ordnar sig nog så småningom.

Idag ska vi förhoppningsvis bli helt färdiga med våra ändringar på uppsatsen. Och så är jag mitt uppe i flyttpackning och -städning. Om en vecka bor jag inte i Göteborg mer. Inte för nu i alla fall. Vad framtiden för med sig återstår att se, men just nu behöver jag bo "hemma".

Jag hade egentligen tänkt skriva något annat, men nu när det ekat tomt här så länge blev det ett sådant här hej igen-inlägg. Om det mot förmodan finns någon som ännu tittar in här. Men jag återkommer med det där andra inlägget alldeles strax istället!

Länkar, ångest och psykiska förkylningar

Jag vet inte om det är för att jag själv är på återbesök i depressionsträsket som jag plötsligt ser debatten om psykiatrin och psykisk ohälsa igen, eller om det helt enkelt är så att debatten tagit lite ny fart nu när sådant som valet inte tar samma utrymme i sociala medier längre. Det känns i vilket fall bra att debatten förs. Ju närmare arbetslivet jag kommit, desto mer har ångesten växt angående min historia och det tomma CV som den medfört. Och jag kom att fundera ännu mer när jag ramlade över flera texter med anknytning till psykisk ohälsa tidigare i veckan.

Det började med den här krönikan om psykisk förkylning i GP och fortsatte med Sofia Mirjamsdotters ledare i ST. Läs gärna båda texterna. Och dela dem. För det är så viktigt att debatten inte stannar upp, att skammen inte får fortsätta leva vidare. Att psykisk ohälsa blir accepterad och inte stigmatiseras så som den tyvärr fortfarande gör på många håll.

När 25 procent av befolkningen någon gång under sitt liv drabbas av en depression finns det inte utrymme för skam. Och det finns definitivt inte utrymme för att 25 procent av alla chefer väljer bort arbetssökande med psykisk ohälsa (om detta läste jag på twitter igår, men jag minns tyvärr inte var nu). Den nyheten bekräftade precis varför jag har den rädsla jag har kring att börja söka jobb. För tänk om ingen vill ha mig när jag inte har jobbat en dag sedan studenten för över tio år sedan? Att jag praktiserat en kort period utifrån min förmåga, att jag läst in mitt gymnasieslutbetyg via komvux (och fått MVG i en kurs och ett klart VG i en annan) spelar väl ingen roll? Allt som kommer synas i mitt CV är att jag inte gjorde någonting mellan gymnasiet och komvuxstudierna, och att min tre och ett halvtåriga lärarutbildning varade längre än så (om allt går vägen kanske jag blir klar i mitten av vårterminen nästa år ungefär, istället för innan sommaren detta år). Hur ska jag kunna förklara det för en eventuell blivande chef om jag någon gång har turen att i alla fall bli kallad till en intervju? Å ena sidan kan jag påvisa att jag läst in min utbildning på mindre än 3,5 år, men å andra sidan tog det ändå längre tid på grund av ett års studieuppehåll och sjukskrivning följt av en underkänd slutpraktik. 

Spelar det någon roll för potentiella chefer att jag med mina erfarenheter av psykisk ohälsa och ett gäng tuffa motigheter har vunnit en mängd kunskaper och erfarenheter som alla utan sådant bagage förmodligen saknar större insikter och kunskaper om? Spelar det någon roll att jag har dessa erfarenheter av psykisk ohälsa med mig in i mötet med barn som har det svårt på grund av liknande problematik och att jag då kan stötta dem på ett annat sätt, "från insidan" så att säga? Spelar det någon roll att jag lärt mig så oändligt mycket av mina erfarenheter, när det inte kan sammanfattas i ett gäng högskolepoäng på Ladok?

Jag har nått en punkt där jag är skräckslagen över att ha lagt så många år, så mycket arbete och så mycket studiemedel på en utbildning som jag när det väl kommer till kritan, kanske inte kommer bli godkänd på det allra sista momentet på. Eller där jag trots ett, förhoppningsvis snart, komplett betyg och en examen inte anses anställningsbar på grund av att jag hade oturen att bli sjuk på fel sätt för tidigt i mitt liv och därmed inte fyllde mitt CV med en massa erfarenheter innan jag lämnade tonåren. Om jag hamnar där, vad gör jag då? Svaret på den frågan skrämmer mig från vettet. Och det är just därför det är så viktigt att psykisk ohälsa debatteras och att alla chefer där ute förstår att vi som hade oturen att drabbas av de osynliga psykiska förkylningarna inte är en belastning på grund av dem, utan tvärtom kan vara en enorm tillgång med våra annorlunda kunskaper och erfarenheter.

(Jag vet inte riktigt vad som hänt med texten i det här inlägget...)

Näst sista veckan

Japp. Näst sista vfu-veckan har börjat. Nio dagar återstår. Och bedömningen närmar sig. Jag börjar bli nervös, men för att över huvud taget överleva hela grejen försöker jag att inte tänka på den förrän det är dags. Får ångestpåslag direkt typ, hjärtat börjar fladdra i halsen. Men den här gången bär jag i alla fall med mig minnet av en i huvudsak positiv bedömning från förra vfu:n efter de två första, hemska. Så jag tror det ska gå okej den här gången. Det är bara den där grejen att jag fått ännu en ny vfu-ledare som ska komma ut på bedömning. Är det något jag skulle vilja ge GU underkänt på så är det vissa delar i hur utfasningen av min utbildning gått till. Det är inte schysst att slå ihop vfu-områden och byta ledare hit och dit när det är så lite kvar av utbildningen. Det ger ingen kontinuitet. Hur ska en tredje person kunna avgöra hur jag utvecklats från första bedömningen? Det är illa nog att man bara träffar dessa vfu-ledare just vid bedömningstillfället - som varar som högst ett par, tre timmar... Eller ja, jag träffade honom förstås en onsdageftermiddag i början av terminen förstås. Det hjälpte säkert... Sedan tycker jag det är dumt att så många ämneskurser är så svåra att läsa/har slutat ges trots att det fortfarande är ett antal år kvar innan utbildningen är helt utfasad.

Nå, jag ska inte sura mer över det nu. Jag ska göra mitt allra bästa och se till att bli godkänd istället. Och återgå till att fundera på lektionsplaneringar till ett onsdagspass i svenska som jag ska ansvara för.

En lördagsförmiddag i oktober 2014 när hösten slutligen anlänt.

Tretton dagars vfu har klarats av och tio dagar återstår. Den här veckan har jag inte hållit några lektioner alls, förutom i måndags. Schemat har inte riktigt tillåtit. Men det har varit en rolig vecka, jag har varit med på flera utvecklingssamtal och försökt lägga lite mer fokus på bedömningsarbete. Hoppas få till ännu mer av det nästa vecka. Då ska jag återigen få hålla fler lektioner också.

Idag ska jag försöka skriva ihop den där lektionsplaneringen jag har skjutit framför mig alldeles för länge nu. Så den blir klar. På torsdag har jag bedömningslektion och måste lägga lite mer fokus på den och på att skriva självvärderingen, vilka båda ska skickas till vfu-ledaren någon dag i förväg.

Senast jag skrev var jag inte alls pepp på vfu. Kan väl inte säga att det känns jätteroligt med de tidiga morgnarna och sena eftermiddagarna nu heller, men det har blivit lättare att komma iväg på morgnarna och väl på vfu:n har tiden ända sedan första dagen gått fort så det är inget problem. Det känns roligare i största allmänhet. Men nog längtar jag tills detta är över. Mest för att jag vet att jag kommer kunna åka hem i slutet av månaden. För första gången sedan i augusti. Det känns som att det var mycket längre sedan jag var hemma än så... Hemlängtan gnager fortfarande dagligdags. Inte blir den mindre när jag läser Jonna Jintons blogg och ser alla lantliga höstbilder heller. Jag vill hem och se hösten innan den blåst av träden helt och hållet, så bara det där gråa återstår. Men jag tror jag missar den färgsprakande hösten i år... Min längtan efter ett eget hem att höstpiffa och med en öppen spis eller kakelugn att krypa upp framför med en bok, en kopp te och tända ljus intill blir också än mer intensiv. Men nästa år. Nästa år kommer jag bo i lantligheten igen och vara omgiven av den färgsprakande hösten från dag ett tills gråheten tar över. Den vetskapen känns trygg och lugnande. Även om jag förstås inte vet om jag nått ända till kakelugnen redan nästa höst så är jag i alla fall ett steg närmare ett förverkligande om jag fått ett jobb, hoppas jag.

Om bara lite mer än en månad är det dags att säga upp studentlägenheten. Jag borde börja skriva på CV och sådana saker också. Och en ansökan till en kurs jag väldigt gärna skulle vilja läsa i vår om jag inte skulle få ett jobb/tillräckligt med vik-tid, men jag vet inte riktigt när jag ska hinna. De här veckorna då jag haft vfu har jag inte varit ledig på helgerna heller, hur mycket jag än hade behövt det. Det diskberg jag inte orkar ta mig an när jag kommer hem halv sju under veckan står kvar. Tvättid kan jag inte boka annat än på helgen, för jag hinner inte hem tills den senaste tvättiden börjar de flesta dagar. Jag måste göra nya storkok för att ha något i matlådorna under veckan. Och förra veckan läste jag 37 brev från mina elever och svarade på dem alla. Och skrev lektionsplanering. Och som sagt väntar lektionsplanering även denna helg. En mycket större sådan eftersom den gäller det utvecklingsarbete vi fått i uppgift att göra. Jag måste skriva om de lektioner jag redan gjort på området men också lektioner som komma skall... Imorgon har vi bestämt möte för att prata om examensarbetet också ett par timmar på eftermiddagen. Det borde förberedas på något vis, jag vet bara inte hur. Eller hur jag ska hinna. Så jag kanske går dit oförberedd och oinspirerad...

Nu är det dock lördag förmiddag fortfarande och jag ägnar den åt att ta det lite lugnt för att jag verkligen behöver det. Jag har varit den duktiga flickan som alltid gjort det jag ska och ofta lite till under mina år på universitetet och just nu är jag så trasig att jag måste prioritera annorlunda de få gånger jag har en chans. När man har vfu kommer inte chanserna jätteofta, som kanske framgått.

Men hu. Nu blev det sådär negativt igen. Känslan efter denna vecka är verkligen i det stora hela positiv och jag vill ta den med mig till de sista tio dagarnas vfu. Jag vill göra så bra ifrån mig som det bara går och bli godkänd och gå vidare till den sista kursen med lite mindre oro i själen...

Ensamheten

I väntan på att naggellacket ska torka tänkte jag att jag kunde skriva några rader här för omväxlings skull. Jag hintade att jag nog skulle skriva en del i min gamla nogg framöver förut, och så har det också blivit. Men idag är jag här. Och tar hjälp av Kent för att hitta på en rubrik. Sedan jag ordnade så att de flesta av mina spellistor på spotify går att lyssna på i offlineläge innan jag återvände till Göteborg i somras så har jag börjat lyssna mycket mycket mer på musik. Jag gillar det. Och jag gillar att det innebär att jag samtidigt tittar mindre på teve. Sakta men säkert försöker jag göra omprioriteringar i mitt liv, för att liksom ta lite bättre vara på det och inte bara fastna i tevesoffan så fort jag kommer hem.

Min sista VFU började i måndags. Jag gick ut rätt svagt med två sjukdagar. Så det blev bara tre dagar denna första vecka. Är rätt glad för det på sätt och vis. Det blir inte lika chockartat att gå från skolan med fria hemstudiedagar eller åtminstone sovmorgnar här och där till fem dagar på raken med väckning senast klockan sex. På den skola där jag är nu börjar jag halv åtta varje dag, till skillnad mot närmare åtta under alla mina tidigare praktikperioder. Dessutom bor jag väldigt osmidigt till i förhållande till skolan. Det krävs minst ett transportbyte längs vägen. Men i praktiken blir det två istället, eftersom den resrutten trots allt tar kortast tid och inte kräver att jag åker hemifrån riktigt lika tidigt. Nu återstår 20 av de 23 dagarnas VFU och även om jag trivs bra med både skolan, eleverna och lärarna som jag huserar hos så är jag inte alls pepp på detta. Så det är oändligt tungt att försöka hitta motivation och ta mig iväg. Imorgon väntar en evighetslång dag dessutom, med föräldramöte klockan 18, så min dag ser ut att bli en 06.30-20-ish-dag. Jag gruvar mig oändligt. Med tanke på att det är första dagen på veckan och sedan återstår fyra dagar till där jag ska visa framfötterna och ta huvudansvaret för undervisningen så blir det såå t u n g t.

Jag har nog varit inne och nosat på den känslan tidigare i höst här i bloggen också, tror jag. Den tuffa våren och sommaren, studiemässigt, märks av nu i efterhand. Sedan har jag inte haft möjlighet att åka hem sedan jag återvände hit till västkusten i samband med höstterminsstarten heller som jag brukar, för att det inte ska bli en så stor omställning. Och jag har en fruktansvärd hemlängtan just nu. Särskilt som jag inte hinner träffa vänner. Inte orkar kontakta dem i någon större utsträckning. Och dessutom knappt blir kontaktad av dem heller. Eller knappast. Inte alls, egentligen. Med några få undantag. Jag är så trött på att vara den som håller mina vänrelationer levande just nu och undrar om det kanske är lika bra att lägga ner. För mitt psykiska välmående vore det rena katastrofen, med tanke på hur ensam jag redan känner mig/är. Det skulle bli ekande tomt då. Men jag undrar hur länge man egentligen ska behöva vara den som tar 99% av ansvaret för en relation? Många skyller på att de inte hinner umgås med nååågon. Att de aldrig hinner ringa nåågra vänner. Osv. osv. Men hur mycket sanning ligger egentligen i det? Även den mest upptagna människa har tid att författa ett sms på en mening eller ett kort PM på fejjan...

Jag vet inte om jag överreagerar, överdriver? Men det gör inte direkt gott för självförtroendet och sådär. Det är så lätt att hamna i de där tankarna att nu har jag kontaktat den eller den flera gånger och bara fått ursäkter tillbaka. Om något alls. Kanske är det bara mig det är fel på? Kanske är det jag som är jobbig och dum och värdelös som tror att vi är riktiga vänner? Kanske vill hen bara inte ha med mig att göra... Att jag inte mår så särskilt bra underlättar inte i detta, såklart.

Jag tänker mycket på några av de personer som en gång fanns i mitt liv också, som inte gör det längre. Imorse vaknade jag av att jag grät och kunde inte sluta på en lång stund efter att ha drömt att jag träffat mormor. Och fina Mr Ace, för vars skull jag kämpar för att ta vara på livet så gott jag kan. Det har snart gått åtta år sedan du slutade finnas och jag saknar dig så sjukt mycket för du tog så lätt på livet in i det sista, fast du var så sjuk, och du fick mig att se bortom mitt mörker. Jag har så många gånger tänkt på hur det skulle varit om du fortfarande levde, om inte dina organ bara bestämt sig för att inte orka mer innan du fick ditt nya hjärta. Jag tror att du hade funnits kvar i mitt liv och gjort mitt mörker lite ljusare nu, om inte om...

Svisch

Höstterminen svischar förbi i rasande fart. Nu är HFU-delen av den här terminen mer eller mindre avslutad. Imorgon har jag min sista dubbelföreläsning på förmiddagen och sedan en PM-presentation på eftermiddagen. Efter det väntar nästan fem veckors vfu, som jag kommer göra på en helt ny vfu-skola eftersom jag hastigt och oväntat blev av med min plats på min förra vfu-skola i slutet av augusti. Jag blev först besviken över att inte få komma tillbaka dit, men när jag träffade min nya handledare på den nya skolan kändes det jättebra och jag hyser stora förhoppningar om att denna slutpraktik ska bli bra. Kanske jättebra till och med. Efter vfu:n har vi typ två, tre dagar till inne på universitetet med redovisningar och sedan börjar examensarbeteskursen och vi kommer inte ha vare sig föreläsningar eller seminarier mer. Vi kommer inte träffas i någon klass och äta lunch tillsammans mer. Vi kommer istället sitta tre tjejer och slita vårt hår över ett google drivedokument där en uppsats ska ta form under närmare en halv termin. Det är så overkligt.

På universitetet envisas lärarna med att påminna oss om att vi snart är färdiga lärare och tycker att de ska kunna tala med oss som om vi vore deras kollegor, mer eller mindre. Jag vill bara hålla för öronen och skrika åt dem att sluta säga så för jag känner mig långt ifrån redo ännu och att de tror att vi är det känns som rena skämtet. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så heller. Men faktum är att jag kommer vara examinerad lärare i början av nästa år och alldeles snart är det dags att börja skriva mitt livs första CV och börja söka jobb. Och det kommer säkert gå bra när det väl är dags. Men det är med skräckblandad förtjusning jag konstaterar att något tryggt och i det stora hela ganska roligt tar slut till förmån för något okänt, läskigt, potentiellt jättebra.

Inte vilken termin som helst

Bilden ovan tog jag 05.40 i tisdags, när väskorna bars ut till bilen och jag lämnade hemhemma för att återvända till Götet och sista terminen på lärarprogrammet.

Jag skulle göra saker och ting. Skura köksluckor och göra rent badrumsventilen som var svart av dammludd redan i juni när jag åkte hem, men det blev inte så värst mycket nytta gjord dessa dagar. Jag försökte göra saker jag ville istället. Det blev en hel massa avsnitt av Greys, lite matlagning, lite tvätt av täcke, kuddar och därtill en massa bloggläsning eftersom det inte funnits mycket tid över till det i sommar. Och så lite magasinsläsning, vilket det inte funnits tid till över huvud taget i sommar. Det blev mest bara studier och ingenting av de där promenaderna jag längtade efter under våren. Tråkigt, men inte mycket att göra åt. Jag började i alla fall få betalt för allt arbete jag lagt ner i sommar, då jag i fredags fick veta att jag klarat en av sommarkurserna. Nu väntar jag bara på besked om den andra också, men jag hoppas och tror mer på sluttentan i den kursen, så jag är inte direkt orolig.

Imorgon börjar jag min sista termin på lärarprogrammet. Redan om tre veckor går jag ut på min fem veckor långa slutpraktik. Och i torsdags fick jag besked från min tidigare vfu-plats att jag inte har någon handledare där längre. Jag kastade mig över mejlen och skrev till min samordnare som svarade på fredagsmorgonen att hon troligen redan hade en plats på gång till mig, så jag hoppas att det ordnar upp sig lite smidigt. Annars är det bara så typiskt. Jag har haft det struligt med vfu:n sedan termin två, på alla möjliga olika sätt. Jag försöker intala mig att detta är det sista eldprovet.

I övrigt består den här terminen av lite mer hfu, totalt blir det väl kring fem veckor inne på universitetet, och på min födelsedag startar den sista "kursen" - den som går ut på att vi ska skriva examensarbete i tio veckor. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot allting. Jag kommer få så stort ansvar under denna vfu. Jag ska i princip vara lärare på riktigt dessa fem veckor. Och så minns jag hur vi skrev b-uppsats i tre veckor i våras. Jag minns den totala tröttheten och kan inte riktigt förstå hur jag ska orka med tio veckors skrivande i höst. Men många studenter före oss har ju tagit sig igenom det, så det ska väl vi också göra. Dessutom skriver jag med två av de tre tjejer jag skrev med i våras och jag vet att vi kommer överens och samarbetar bra, så det är tryggt och positivt i alla fall.

Jag hade nog tänkt skriva lite mer här under de här sista veckorna av augusti, medan jag var ledig, men det blev inte så. Jag funderar på att återvända tillfälligt till min gamla nogg och skriva lite där framöver. Inläggen här kommer när de kommer, jag slutar inte skriva här helt om det skulle bli så. Men de lär nog inte komma i någon större mängd denna termin heller. Ni som känner till noggen vet var den finns, eller åtminstone var ni kan hitta länk till den. Om ni glömt lösenordet till de privata inläggen är det bara att hojta, för jag tror att det är sådana det kommer bli om jag skriver där.

I övrigt. Ptja. Jag skulle kunna skriva så mycket, men det här är inte rätt plats och/eller tid för det.

Det blev sommar och så blev det augusti

Femtio timmar har jag ägnat åt studierna hittills denna vecka, ännu fler kommer det bli. Jag har påbörjat slutspurten nu och försöker stöka undan mina fyra examinationsuppgifter fortast möjligt, i förhoppning om några extra lediga dagar innan höstterminen drar igång. Aldrig har jag varit så stressad över studierna som nu, inte ens i våras när jag läste två av mina mest krävande kurser hittills på min vanliga utbildning och jag har nog nosat på den där väggen ni vet. Försöker bita ihop och stå ut, men jag kan inte förneka att jag är orolig inför hösten. Inför framtiden. Den är så nära nu, alldeles runt hörnet.

Jag tänker mycket på den. På vad mitt nästa drag efter examen ska bli. Var jag ska bo. Vad jag ska göra. Det lutar förstås starkt åt att återvända hem, men arbetsmarknaden är nog hårdare här än i en storstad, även om lärarbristen skapar rubriker var och varannan dag.

Jag har inte haft en endaste helledig dag hittills denna sommar, knappt ens en ledig kväll heller, men ikväll stängde jag ner alla dokument och lade ifrån mig pågående skönlitterär bok för att unna mig en helledig kväll. Det jag inte hunnit läsa i skönlitteraturväg på dagarna har helt enkelt blivit nattlektyr annars. I början av denna vecka hade jag några sena nätter då jag läste en historical romance i ett open officedokument dit jag överfört texten efter att ha laddat ner boken i ett mindre läsvänligt format. 550 sidor var pocketversionen på när jag tittade i efterhand. Det var inte min roligaste läsupplevelse rent tekniskt, men mina läsnätter älskar jag, jag sörjer bara att de inte är så ljusa längre. Tidigare i somras fastnade jag i Fifty shades-trilogin (att nöja sig med första delen visade sig omöjligt, så även om de övriga delarna inte ingick i kurslitteraturlistan så vigde jag nätterna åt dem) och när klockan var fyra, fem eller till och med närmare sex på morgonen och jag lyckats stänga boken brukade jag titta ut över sjön och soluppgången, ljuset, och förundras innan jag bäddade ner mig under ett ogosigt men hyfsat svalt lakan för att somna och sova några timmar innan mobilalarmet väckte mig till en ny dags studier.

Jag måste säga att årets litteraturvetenskapliga kurser inte varit lika roliga som de två jag läst föregående somrar. Det har helt enkelt blivit för mycket att bolla två olika kurser samtidigt, och sedan länge har jag känt mig ganska omotiverad att läsa en del av litteraturen. Men den allmänna läslusten är det inget som helst fel på, oh vad jag längtar efter att läsa sådant jag fått välja själv nu! Måtte jag orka läsa lite skönlitterärt i höst även om jag kommer ha världens pluggigaste avslutande termin på min utbildning.

Nu har jag visst skrivit bra mycket mer än jag egentligen hade tänkt här och det är hög tid att natta med kurslitteraturen som för tillfället är aktuell - Harry Potter och Halvblodsprinsen. Ja, det kunde ju varit värre, det kunde det. Men jag kan räkna upp tjugo andra titlar utan att tveka ett ögonblick som jag hellre hade läst just nu om jag fått välja.

God natt. Och på återseende så småningom. Om fjorton dagar är sommarterminen slut. På ont och gott. Jag misstänker att jag kommer landa på sisådär sjuttio studietimmar denna vecka och nästa lär inte bli mycket bättre. Men kanske kan jag faktiskt bli klar någon dag i förväg då. Jag jobbar mot det målet.

Högt och lågt, sommar och vinter.

Kära blogg. Jag tänker så ofta på dig, ändå ekar här tomt på inlägg. Jag vet inte om jag kan lova bättring heller. Jag trodde att jag skulle hinna blogga mer i sommar. Jag hade hoppats på lite ledighet emellanåt. Men jag har måstat ägna mig åt sommarstudierna varenda dag sedan kursstart den nionde juni. Till och med igår läste jag i tre timmar. Bridget Jones dagbok, visserligen, inom ramen för romancekursen, men ändå. Om jag vetat att två litteraturvetenskapliga kurser tillsammans skulle ta exakt såhär mycket tid i anspråk så hade jag kanske tänkt om. Fast samtidigt, det fanns inte mycket att välja på. Sommarkursutbudet har bara blivit allt sämre från år till år till följd av besparingarna som görs på universiteten. Det är påtaglig skillnad från 2012 då jag frossade i roliga och intressanta kurser när jag skulle göra min ansökningsprioritering. Nu blev det nog bara fem, sex kurser, varav några inte ens kändes intressanta egentligen.

Men jag kanske har fel, kanske lugnar det sig efter att de första inlämningsuppgifterna lämnats in. De ligger tätt och alldeles för snart, vilket gör att jag tvingats läsa veckans alla dar. Eller ja, tvingats och tvingats. Hjärnan orkar bara läsa fokuserat si eller så många timmar per dag. Sedan behöver den lite fritid. Allra helst när nästan precis all facklitteratur är på engelska, i båda kurser. Det tar tid. Och extra koncentration är nödvändig. Nog nu om det.

Midsommar har kommit och snart även gått. Jag gjorde en jordgubbstårta igår kväll, med köpt botten. Det fick räcka så. Blåsten och kylan gjorde mig inte mer pigg på det där med midsommarfirande. Sedan gillar jag nog inte sådana här högtider heller. Inte längre. Inte just nu i alla fall. Känner att jag måste väga min ord noga när jag skriver detta, det är inte så att jag missunnar någon annan sitt firande. Men jag kan inte tycka om en högtid när jag inte riktigt har någon att fira den med. Jag har inget givet kompisgäng att naturligt sälla mig till när almanackan ropar ut sina märkvärdigheter. Ine heller någon lagom stor familj. Det är bara jag och min mamma, och i helgen har jag tänkt på att ingen garanti finns att det ens kommer vara så framöver. Man vet aldrig. Det skrämmer mig att den bild jag såg framför mig redan för tio år sedan kanske blir sann en dag. På riktigt. Och att jag inte vet vad jag ska göra då...

Jag hoppas att jag får tillfälle att blogga mer framöver, jag saknar det så. Kanske jag kan ruska liv i kameran också då, även om det mesta redan blommat över här och mina motiv blir mer svårhittade då. Jag har inte hållit i kameran på nästan ett år, tror jag, bortsett från i julas möjligen. Kanske får den sova ännu en stund. Vi får se.

Den mörka natten

Min mamma har ända sedan jag var ganska liten och oförstående inför det där med politik berättat hur hon satt med mig, en bebis, på armen och följde tv-sändningarna om att Olof Palme blivit mördad. Nu sitter jag här, med tårar i ögonvrån och den växande klumpen i magen. Som  när Sd tog sig in i riksdagen. Jag trodde att det var en dag att gråta. Men ikväll visar Europa att det bara var en liten föraning om vad som komma skulle.

I min hemstad ligger siffrorna ännu högre, 12,2%. Jag skäms. Jag räds. Jag förfasas.

Jag tänker på det ansvar jag bär på mina axlar nu, som blivande lärare för blivande röstande medborgare. Jag tänker på hur jag ska kunna påverka dem att bli demokratiska medborgare som känner solidaritet med svaga och som värnar om jämställdhet mellan män och kvinnor och allt det andra viktiga som man kan läsa om i läroplanens värdegrund. Jag inser att det handlar om så otroligt mycket mer än det jag brinner för, att lära barn att läsa och skriva. Jag hoppas att jag kan leva upp till mitt ansvar.