onsdag 17 november 2010

Day 07 – Your best friend




När jag var liten hade jag inte jättemånga vänner, däremot värdesatte jag de jag hade på ett sätt som kanske inte alla barn gör. Det fanns sådana jag kallade mina bästa vänner, men jag tror inte att det var besvarat. Jag minns att jag aldrig fick höra mitt namn när man pratade om sin bästa vän eller fyllde i sådana där Mina vänner-böcker. Det sved, såklart. Men för mig var de fina vänner ändå, för min del var de ändå mina bästa vänner. Det fanns två bästa vänner till en början, Caroline och Louise. Jag umgås inte längre med någon av dem, men genom de moderna sociala medierna finns de ändå kvar på ett litet hörn i mitt liv och det är jag glad för. Kanske tvinnas dessutom våra livsstigar sig tätare igen någon dag.

På mellanstadiet började jag umgås ganska intensivt med Ida efter att vi blivit ihoptufsade av våra mammor som då gick samma utbildning. Ida som tidigare gått i en parallellklass och som jag aldrig hade haft någon direkt kontakt med innan. Vi hade egentligen inte så mycket gemensamt. Hon lyssnade på Jumper och Kent och en massa annan populär och spännande musik och jag upptäckte Kent först för några år sedan - medan hon förmodligen tappat bort dem sedan länge nu. Hon spelade innebandy och fotboll, vilket upptog mycket av hennes fritid, och jag har aldrig begripit mig på det där med sport. Hon tillhörde de populära i klassen, medan jag börjat glida alltmer utanför samhörigheten sedan vi växt ur våra ett-treor för att börja i en renodlad fjärdeklass. Vi tillhör testråttegenerationen. När vi började sexan var vi den första årskullen att flyttas över till högstadiet ett år tidigare än man gjort förr. Vår klass delades upp i två och blandades upp med elever från andra skolor. Jag och Ida hamnade i varsin klass, och tappade snabbt bort varandra. Allrahelst sedan hon bytte skola i sjuan.
I gymnasiet hamnade vi i samma klass igen och hittade tillbaka till varandra till viss del. I skolan hängde vi ihop, åtminstone de första två åren. Det tredje började jag umgås mer med fröken J och M och sedan studenten har vi bara träffats sporadiskt.
Sedan studenten är fröken J den jag umgåtts med mest, även om det också gått långa perioder då vi inte haft så mycket kontakt eftersom jag lätt drar mig undan och inte orkar umgås när jag mår dåligt. Vi har visserligen roligt tillsammans, men vår vänskap har aldrig haft det djup som krävs för att man ska kunna bli allra bästa vänner. Antagligen beror det till stor del på mig, som har svårt att prata om mörkret. Hon har aldrig riktigt känt hela mig, om man kan säga så, och då kan man nog heller inte bli fullt så goda vänner.

När jag var oförmögen att behålla och lära känna nya vänner i verkliga livet dök cyberrymden upp som, ja.. en räddande relationsängel. Jag skulle gärna kalla de förlorade, d. och Håkan och Cathrin och Jonas och Joel och Elin och Malin och Maria och Sassa några av mina första och bästa nätvänner. Och jag skulle gärna utnämna min Tuss - Marie och Malin och Mija och Kim och Emma och Anna till mina bästa vänner. Men det känns lite väl påfluget, för jag har ju faktiskt inte ens träffat allihop ännu! Och de jag faktiskt träffat, har jag inte träffat länge eller mycket utan bara alldeles för kort. Men för mig är det förstås ingen nödvändighet heller, att träffas det vill säga. För skrivna ord kan vara nog så bra för att lära känna en människa, kanske rentav bättre än uttalade ord. Men titeln för den här texten är ju ändå Your best friend, och jag ska skriva om henne nu.


Det var när livet mitt rämnade alldeles och på alla håll samtidigt som vi plötsligt nästintill samtidigt skrev varsina e-brev till varandra. Jag visste inte om jag gjorde rätt i att kontakta denna obeskrivligt fascinerande varelse som till en början var en vän till min vän, men det står sedan länge klart att det var något av det bästa jag någonsin gjort. För jag fann inte bara en vän, eller en bästa vän. Jag fann en syster, jag fann den syster jag längtat efter i hela mitt liv men aldrig haft - ens i mina riktiga halvsystrar. Och hon hjälpte mig ta mig upp ur de spillror som återstod efter att livet rämnat, vare sig hon var medveten om det eller ej.

Jag lärde känna henne som Engla Vit, och Engla Vit har hon för mig förblivit sedan den där maj för sex och ett halvt år sedan. Jag har haft den oändliga lyckan att få träffa henne (endast) tre gånger och långa kan de tider vara då vi inte växlar ett ord. Men när någonting gnager, när någonting livsomvälvande sker, när maj nalkas eller handarbetet tas fram om hösten, då är det hos min syster Vit mitt hjärta landar för att med eller utan ord meddela vad som händer, vad jag känner och tänker, ty även vid ordlöshet är jag förvissad om att det jag har på hjärtat når fram till sin mottagare...



4 kommentarer:

  1. Klart man kan vara nära vänner även om man inte ses. Jag anser att du står mig nära och vice versa och inte mest pga dom gånger vi har setts utan genom alla mail vi har utbytt genom åren. :)

    SvaraRadera
  2. Nämen, jag blir ju alldeles gråtmild. Fin text, och jag är väldigt, väldigt glad att räknas. Tack.

    SvaraRadera
  3. Visst står vi varandra nära! Konstigt vore annars eftersom du är en av dem som vet mest om mej (även om du klagar på hur lite du vet ;)) på något underligt vis.

    SvaraRadera
  4. M, M & K: Vilken tur att ni inte tycker att jag är alltför knasig :) Men framförallt tycker jag att det är på tiden med en riktig gängträff snart!

    Och Kim, det är ju självklart att du räknas. Även om du emigrerat ända bort till Stars Hollow och inte syns till på nätet lika mycket längre! :D

    SvaraRadera