måndag 26 september 2011

Colour


Bild: IKEA Livet hemma

Jag fastnade för färgerna i den här bilden. Egentligen är jag ingen gul människa. Alls. Och jag har haft ganska svårt för orange därtill. Men nånstans började det svänga. Skulle gärna haft det marockanska kaklet i mitt drömslott. Tror inte jag är så modig att det skulle fått sitta i köket, men i en tvättstuga skulle det lyst upp ganska fint?

Jag älskar taginer för övrigt. Så himla fin form. Har alltid stått och fingrat på dem när jag besökt IKEA, men priset har hindrat mig från att slå till. Sedan vet jag inte om jag verkligen skulle använda den heller, det känns som att den skulle kunna bli en sådan där dammsamlare längst in i köksskåpet som glassmaskiner och popcornmaskiner och allt vad det nu är, har blivit genom köksmaskinsrevolutionen de senaste årtiondena (själv har jag dock inga sådana dammsamlare, så en dammsamlande tagine hade kanske varit okej?)


Idag var det introduktion på terminens andra delkurs. Resten av dagen har jag försökt avverka så mycket litteratur jag bara kunnat, men jag blir hemst trött i ögonen på en gång jag börjar läsa nuförtiden. Förmodligen skulle ett besök hos optikern varit på sin plats. Eller så beror det på att jag är trött, helt enkelt? Koncentrationen var också svårfunnen idag. Läste en bok med världens minsta text först, och sedan en manga. Manga är inte min kopp thé, så att säga. Jag läser Laban i lokaltidningen hemma om jag ramlar över en tidning. Men annars var det många år sedan jag läste serier, har aldrig riktigt gillat den typen av "litteratur" riktigt...

torsdag 22 september 2011

Salstentatajm


Jag har knappt haft tid för annat än att plugga sedan skolstarten den första september. Tycker jag. Men idag och igår har jag suttit med näsan i böckerna precis hela dagarna, typ. Imorgon är det dags för första salstentan. Jag känner att jag har hyfsad kontroll över det hela, eftersom vi fått läsa tentauppgiften i förväg och kunnat läsa böcker och förbereda oss. Men jag ser inte speciellt mycket fram emot att sitta och skriva i upp till fyra timmar för den skull...
 

Och inte kan jag trösta mig med att det kommer lugna ner sig framöver bara för att den här kursen är avklarat heller, nej nästa kurs är ännu mer fullsmockad med litteratur. Jag hämtade ut ett bokpaket på 4,5 kilo på posten idag som mamma skickat. Ändå saknas flera böcker fortfarande. Jag tröstar mig med att det är mycket barnböcker. De borde vara både snabb- och lättlästa. Mestadels!

Får se om jag hinner skriva något mer här i helgen eller så, kanske. De få stunder jag inte pluggar försvinner med ett litet poff och hinner inte riktigt ägnas åt bloggen...




söndag 18 september 2011

Personlig, men inte privat?


När jag bestämde mig för att starta en ny blogg, den här bloggen, hade jag redan bloggat och skrivit dagbok på diverse olika forum på nätet i många år. Jag hade skrivit personligt, kanske för personligt? Jag kände att jag inte orkade det längre, ville krypa in under en anonym sten och bara skriva ytligt. Börja om. Men hela tiden har det gnagt i mig, känts fel. Och jag har av den anledningen varit på väg att skriva det här inlägget i någon form så många gånger sedan april 2010, då sandralinneas journalanteckningar skapades. Så varför skriver jag då detta just nu? Av flera anledningar. Bland dem finns ChulaSusanna och Elin som bloggar så fint om att leva med psykiska besvär och sjukdomar av olika slag. Elin har jag följt i nästan lika många år som jag själv mått dåligt, de andra två bara en månad eller två. Alla tre har i alla fall bidragit till att jag nått den punkt då jag kände mig redo att skriva det här.

Jag är en småudda varelse, en borderliner och socialfobiker, möjligvis aspie, och emellanåt väldigt depressiv.
Jag påbörjade min andra termin på universitetet för arton dagar sedan. Det började med ett smällfullt schema, tonvis med kurslitteratur och redan terminens fjärde vardag blev vi utskickade på VFU. Efter två och en halv dagar bland en drös åttaåringar kom halsontet som ett brev på posten, men jag tog mig igenom de återstående en och en halv dagarna fram till helgen innan det bröt ut på riktigt. På fredagseftermiddagen tappade jag rösten och på lördagen hade jag feberfrossa. Samtidigt förväntades jag läsa flera ton av den där kurslitteraturen och skriva uppsats. Och gå på föreläsningar.

Min ångest nådde skyhöga nivåer och jag hade allvarliga funderingar på att hoppa av min utbildning bara jag tagit mig igenom de två delkurserna som hör ihop och varar halva terminen. Jag avstod från alla föreläsningar nu i veckan och satsade all ork på att få ihop min uppsats och ta mig till fredagens muntliga examination. Och så lättade ångesten lite.

Att studera med psykiska funktionshinder, att leva med psykiska funktionshinder. Hur funkar det egentligen? Jag försöker fortfarande komma underfund med det. Och jag tänkte hädanefter göra det lite mer offentligt, här i bloggen. För jag tror inte att jag är ensam om att försöka ta mig igenom vardagen som student samtidigt som jag slåss med någon form av demoner. Och jag tror inte att alla tabun kring dåligt mående och psykiska sjukdomar kommer att försvinna för att man tiger om dem. Jag tror att det är bättre att skriva om dem, tala om dem, visa att även vi som slåss för våra liv bakom kulisserna också lever vanliga liv. Att det går.