Personlig, men inte privat?

När jag bestämde mig för att starta en ny blogg, den här bloggen, hade jag redan bloggat och skrivit dagbok på diverse olika forum på nätet i många år. Jag hade skrivit personligt, kanske för personligt? Jag kände att jag inte orkade det längre, ville krypa in under en anonym sten och bara skriva ytligt. Börja om. Men hela tiden har det gnagt i mig, känts fel. Och jag har av den anledningen varit på väg att skriva det här inlägget i någon form så många gånger sedan april 2010, då sandralinneas journalanteckningar skapades. Så varför skriver jag då detta just nu? Av flera anledningar. Bland dem finns Chula,  Susanna och Elin som bloggar så fint om att leva med psykiska besvär och sjukdomar av olika slag. Elin har jag följt i nästan lika många år som jag själv mått dåligt, de andra två bara en månad eller två. Alla tre har i alla fall bidragit till att jag nått den punkt då jag kände mig redo att skriva det här.

Jag är en småudda varelse, en borderliner och socialfobiker, möjligvis aspie, och emellanåt väldigt depressiv. Jag påbörjade min andra termin på universitetet för arton dagar sedan. Det började med ett smällfullt schema, tonvis med kurslitteratur och redan terminens fjärde vardag blev vi utskickade på VFU. Efter två och en halv dagar bland en drös åttaåringar kom halsontet som ett brev på posten, men jag tog mig igenom de återstående en och en halv dagarna fram till helgen innan det bröt ut på riktigt. På fredagseftermiddagen tappade jag rösten och på lördagen hade jag feberfrossa. Samtidigt förväntades jag läsa flera ton av den där kurslitteraturen och skriva uppsats. Och gå på föreläsningar.

Min ångest nådde skyhöga nivåer och jag hade allvarliga funderingar på att hoppa av min utbildning bara jag tagit mig igenom de två delkurserna som hör ihop och varar halva terminen. Jag avstod från alla föreläsningar nu i veckan och satsade all ork på att få ihop min uppsats och ta mig till fredagens muntliga examination. Och så lättade ångesten lite.

Att studera med psykiska funktionshinder, att leva med psykiska funktionshinder. Hur funkar det egentligen? Jag försöker fortfarande komma underfund med det. Och jag tänkte hädanefter göra det lite mer offentligt, här i bloggen. För jag tror inte att jag är ensam om att försöka ta mig igenom vardagen som student samtidigt som jag slåss med någon form av demoner. Och jag tror inte att alla tabun kring dåligt mående och psykiska sjukdomar kommer att försvinna för att man tiger om dem. Jag tror att det är bättre att skriva om dem, tala om dem, visa att även vi som slåss för våra liv bakom kulisserna också lever vanliga liv. Att det går.