torsdag 30 augusti 2012

Här.


Jag är här nu. Tillbaka i Göteborg. I Alcatraz. I rummet på 19 kvadrat. Jag sitter i min nya röda soffa och önskar att jag kände glädje och inspiration. Att dela med mig av hur det blev efter att de nya möblerna flyttade in. Att påbörja en ny termin på lärarprogrammet. Men det är inte riktigt så. Inte alls så. Jag vet inte hur det här kommer sluta.

För nu känns det fel att skriva hurtiga inlägg om möbler eller peppra bloggen med recensioner på de böcker jag läste i somras men ännu inte hunnit skriva om här. Så det kommer nog eka tomt ett tag. Kanske letar jag min in i bildmappen och lägger in några ovisade sommarbilder någon dag, kanske inte. Jag återkommer väl så småningom i alla fall.

fredag 24 augusti 2012

Ett vitt ark.


Jag bor som bekant i ett 19 kvadratmeter stort studentrum just nu. I hyran ingår en del fula möbler som verkligen skriker institution och de har sedan dag ett bidragit till en viss känsla av vantrivsel. Men nu har jag äntligen tagit tag i det och kommer från och med nästa vecka slippa dem. Hurra! Detta föranleder förstås införskaffande av lite nya möbler, för allt jag har i möbelväg sedan innan i Alcatraz är min säng, en Expedithylla och mitt älskade Mono Flower-bord. Samt lite småpryttlar som lampor, gardiner och så förstås. Gissa hur glad inredningsnörden i mig är över det? Jo, hon hoppar minst sagt jämfota... även om det inte blir några märkvärdiga investeringar.

Först och främst kommer min snälla mamma investera i en ny säng till mig. Det är välbehövligt, kan jag säga. Men det är ju rätt trist att börja bildregnet med en resårbotten, så den tar vi sist. Utöver möblerna här nedan tänkte jag också införskaffa lite nya kuddfodral och gardiner. Ett vitt ark ska så att säga färgläggas.

Expedit är verkligen en fantastisk serie. Billig och mångsidig. Dessutom sväljer de massor med pryttlar. 3 sådana här ska göra den gamla Expediten sällskap. Två blir tv-bänk, den tredje ska ställas på den redan existerande, eventuellt som avskärmning mellan sänghörnan och resten av rummet.



Roligast av allt är att jag ska klämma in en soffa i min skolåda till bostad! Den hoppas jag ska få tillfälle att husera vänner ofta i höst. Tidigare har gäster varit sällsyntheter eftersom jag inte haft någon bra umgängeshörna. Och när jag kommit hem till någon med soffa har jag behandlat dem som vore de magiska. Man uppskattar utan tvekan soffor på ett helt annat sätt när man inte har någon själv.

Soffbord behövs. De får bli gröna och färgglada och två till antalet. Vid behov kan man kanske stapla dem på varandra och på så sätt få extra arbetsyta vid matlagning och sådant. Det behövs eftersom jag kommer skippa matbord även i fortsättningen.

Och så var det sängen.
Med tillhörande ben. Sängramen plockas isär och följer med hem till Dalarna igen för att skapa lite mer utrymme.


Samtliga bilder är lånade från Ikea.






Breaking the silence


Det har varit tyst på tok för länge här. Nu igen. Det var inte alls meningen. När tentan var klar och inskickad förra veckan hade jag tänkt skriva både det ena och det andra inlägget, men tiden är en märklig grej som tycks gå alldeles extra fort just sådana gånger då man har blogglust - och så hinner man inte göra hälften av det man tänkt och velat göra mellan det att man vaknar och fram tills det är dags att gå och lägga sig igen. Alltså fortsätter bloggen eka tom på uppdateringar.

Och sedan har jag varit rätt ur form det senaste, för att vara ärlig. Jag vet inte om det har att göra med att resan ner till västkusten oåterkalleligen närmar sig. Med största sannolikhet är det åtminstone en stor bidragande del i det hela. Sedan finns det annat som jag inte tänker gå in på alltför djupt just nu. Tvivlet på mitt yrkesval har väl redan lyst igenom en del. Likaså min längtan efter att få flytta hemöver igen. Från storstadens betong till lantortens gäss på sjön, solnedgångar i allehanda obeskrivliga nyanser. Och kattgos alla dar i veckan. Snart är det slut med det, och det gör så oerhört ont i hjärtat att veta att den lilla varelsen som efter en lång "inskolningsperiod" äntligen hittat tilliten och vill sova bredvid mig i sängen igen. Om jag bär henne dit. För frivilligt kommer hon fortfarande inte.

Jag hade en liknande period vid den här tiden förra året, men den tog jag mig igenom, så nu försöker jag påminna mig om det och ta en sak i taget. Först och främst ska jag njuta av de sista två dagarna här hemma. Packa. Gosa med katterna. Färga håret. Sedan åker jag, med sällskap, ner till storstaden vilket förhoppningsvis ger en lite mjukare landning än att stiga av ett tåg med en överfull packning för att sedan ta sig hela vägen till det tomma studentrummet med den...

Sedan tröstar jag mig med att jag endast har två schemalagda dagar efter den min födelsedag fram till jul och därmed kommer kunna vara hemma en hel del denna senhöst-vinter jämfört med annars. Och ingenting är ju skrivet i sten heller. Man kan bryta upp om något känns fel i tillvaron.

lördag 11 augusti 2012

Tentandet

Bild: Privat.

En kort rapport om den där tentan också. Den som jag skulle påbörja tidigare i veckan efter att ha unnat mig en ledig dag. Som blev två och sedan tre. Kanske fyra, jag har liksom tappat räkningen litegrann. Men idag ska jag faktiskt börja. Och på måndag ska den vara klar. Sådetså!

Vad jag gjort istället? Ptja, precis som jag skrev sist har jag ägnat mig lite åt nöjesläsning. Men också hushållssysslor som jag halkat efter med. Tvätt, dammsugning, renbäddad säng. Och igår. Igår lagade jag storkok inte mindre än två gånger! Jag har sökt studiemedel inför de kommande två terminerna, sett lite golf och suttit på altanen i både sol och regn och tittat på vår nyaste familjemedlem medan denne utfört tungt trädgårdsarbete som tidigare låg på min lott. Men mer om denne familjemedlem senare.

Good ...what?


Jag såg som vanligt Good wife igår kväll, en av mina favoritserie genom alla tider har det kommit att visa sig. I gårdagens avsnitt sade en av de yngre, lovande talangerna upp sig från advokatfirman efter att ha upptäckt att hon var gravid. Hon sade att hon ville vara mamma. Att hon inte ville välja. Att hon inte kände att hon behövde välja mellan mödraskap och yrkesliv. Hon menade att kvinnor i hennes generation inte behövde bevisa något, och om det ändå var så att de behövde göra det, så struntade hon i det.


Jag har egentligen aldrig haft någon stark längtan efter att yrkesarbeta. Om jag ändå ska arbeta, så ska det vara med något jag trivs med och tycker är roligt och meningsfullt. Jag skulle aldrig sitta på ett kontor och vända papper eller jobba som städerska och slita ut kroppen för absolut ingenting i gengäld. Jag kunde tänka mig att bli lärare. Det är ett viktigt yrke, och det innefattar arbete med barn. Vilket varit ett av mina kriterium inför framtida yrkesval.


Men vad får man för att vara lärare? Läget är ohållbart, och även om man inte sliter ut sig kroppsligt som en städerska, så är risken oerhört stor för att slita ut sig psykiskt. För ingenting. Man får sommarlov och jullov och en massa olika ledigheter, säger många. Men faktum är ju att detta inte är någon lyxig ledighet såsom de tror. All ledighet jobbas in under resten av året. 45-timmarsveckor är vad som gäller. Men många lärare måste jobba mycket mer än så, gratis, för att hinna göra allt de ska och måste göra. All dokumentation. Att agera psykologer åt sina elever. Och så vidare, och så vidare.


Jag är långt ifrån säker på mitt val att bli lärare. Jag vet inte riktigt vad jag skulle göra annars, så jag fortsätter studera. För nu.

Men om jag släpper tankarna på yrkesval och yrkesliv, så vet jag precis vad drömmen är. Att få vara mamma, en närvarande mamma. Att vara mer närvarande i nuet och att ta vara på livet och mig själv.

Tidigt var min dröm att få barn medan jag fortfarande var ung. På sätt och vis kan man säga att min dröm varit att få vara hemmamamma/fru så som kvinnan i Good wife.

Men det är väl knappast korrekt såhär på 2010-talet när feministerna ständigt rasar över kvinnoförtryck och patriarkatet.

Och när man dessutom själv anser sig vara feminist, hur försvarar man då en sådan dröm? Det är svårt, rysligt svårt. Men omöjligt?









Nej, det borde inte vara omöjligt. Det borde vara det som är sann feminism. Att leva ut sina drömmar även om de går stick i stäv med vad som anses korrekt, bara för att det är vad man själv drömmer allra starkast om. Jag har förstås ett annat problem som är mycket mer påtagligt. Jag är inte i närheten av att vara gift. Och då kan man ju inte så lätt bli hemmafru. Dessutom är jag inte så vidare ung längre, så någon ung mamma kommer jag aldrig någonsin bli. En bra och närvarande mamma, det finns det dock fortfarande hopp om att jag en gång ska få vara.

Samtliga bilder: Egna.

onsdag 8 augusti 2012

Vad man gör en ledig dag


Jag har kommit så långt att det är dags att påbörja den sista delen i sommarkursen Moderna kriminalromaner: examination 3 - eller om man så vill: tentan. Men idag har jag tagit en helt ledig dag. En av få denna sommar. Vad jag ägnat den åt? Förutom det vanliga såsom Days till frukost och sommarprat? Ptja.. läsning. Ungefär som alla andra dagar den här sommaren. Ironin i det? Men nu handlar det ju om ren och skär nöjesläsning och OH vad roligt det är!

Lite annat har jag också haft för mig, bland annat var jag på Dollarstore och hittade markeringspennor till den dag jag har tid och får ett ryck att ta fram ett broderi! Och nu avslutar jag min lediga dag med den absolut sista Harry Potter-filmen.

Höjda lärarlöner.


Jag har länkat till Johan Kants blogg förr. Den här gången skriver han om att höjda lärarlöner behövs och att det visst finns resurser till dem. Han använder sig av argument i samma stil som jag själv funderat över. Inlägget kan läsas här.

söndag 5 augusti 2012

Knyta ihop säcken och att göra något praktiskt.


Jag håller på att knyta ihop säcken som sommarens studier inneburit, så att jag (förhoppningsvis) ska kunna lämna dem bakom mig innan nästa vecka är över. Jag har knappt gjort annat än att läsa i sommar, och även om ju det är en av mina favoritsysselsättningar och har passat tämlingen bra med tanke på allt regn den här sommaren valt att bjuda på, så börjar jag längta efter att få göra något annat nu. Något mer... praktiskt.

Jag lärde mig aldrig annat än hur man virkar luftmaskor i syslöjden, jag förstod mig aldrig på det där med virkning över huvud taget. Tyckte inte att virkade saker var speciellt fina, snarare var de urfula och tantiga deluxe och varför ska man då lära sig virka? Jag var mer av en stickare och presterade ett par lovikkavantar i högstadiet. Sedan påbörjade jag en kofta i babystorlek en gång. Inte för att någon bebis skulle få den, men för att jag ville testa att göra något efter beskrivning och den beskrivningen fanns hemma i sykorgen och var lagom stor. Tyvärr blev den aldrig klar och nu minns jag inte hur man stickar heller längre.

När jag läste Drömhem & Trädgård 07/12 tidigare i sommar fastnade jag för det här underbart färgglada sängöverkastet. Jag vet inte om jag blivit gammal, eller om jag bara tagit mitt förnuft tillfånga, men virkade ting är ju ganska fina trots allt. En del. Kanske hade Frugans mormorsrutefilt något med saken att göra också. Nu tänker jag att jag måste lära mig virka. Och återupväcka stickkunskaperna. Avsluta den där koftan. Eller börja på en ny, som inte består av sjuttifjorton skräpgarner. Fast riktigt än tänker jag inte göra det. Igår kikade jag runt efter ett nytt korsstygnsbroderi och längre fram i höst blir det nog en beställning. Tills dess kanske jag letar fram något av de broderier jag redan har i gömmorna, både påbörjade och helt orörda. Eller så tar jag fram något tyg och syr gardiner av dem till mitt studentrum som kommer genomgå en makeover i höst. Eller målar vidare på trädgårdsmöblerna som för andra sommaren i rad ligger och väntar på att få den uppmärksamhet de förtjänar. Eller så skrapar och målar jag fönsterkarmar och fönster, så att vi kan få en färdig altan någon gång.

Alternativen är många, men något mer praktiskt ska det i alla fall bli som upptar sommarens sista veckor...

Årstider!



Det där tråkiga facebook... jag loggar in allt mer sällan. Det var flera dagar sedan sist nu, men för en gångs skull hade det hänt något. Jag missade den här efterlängtade nyheten längre än jag hade behövt! Årstider till Sims 3, woho! Jag har känt mig måttligt intresserad av de expansions som kommit ut hittills, men denna kommer jag definitivt slå till på. Den kommer den 13 november, vilket blir alldeles lagom tills jag går ner från 150 till 50% studietakt också...


fredag 3 augusti 2012

Till dess din vrede upphör, Åsa Larsson


Till dess din vrede upphör är en spänningsroman med övernaturliga inslag och ingår i en serie. Jag hade inte läst någon av de tidigare delarna, och jag tror att läsningen förlorar på det även om böckerna är fristående från varandra och det nog är tänkt att man ska kunna hoppa in mitt i serien. Än en gång är det en bok som ingår i min sommarkurs Moderna kriminalromaner, vilket gör att jag måste läsa just denna bok. Hade det varit ett eget val hade jag väntat med att läsa den tills jag hade läst de föregående delarna. Om jag nu hade valt att läsa denna serie alls, för övernaturliga inslag i en deckare känns inte riktigt rätt sådär rent spontant. Jag läser aldrig böcker med övernaturliga inslag annars, bortsett från Harry Potter, ungefär.

När jag nu ändå läst Till dess din vrede upphör, så känner jag trots allt att det var rätt okej. Larsson håller det övernaturliga på en överkomlig, lågmäld nivå som inte gör att jag stör mig på det. Hon har i övrigt ett lätt språk. Vissa stycken är poetiska och utan tvekan det jag tycker bäst om i boken. Hon krånglar inte till saker och ting, och boken är väldigt lättläst vilket jag uppskattar när handlingen i sig stundvis är ganska otrevlig läsning.

Det jag finner mest intressant i boken är de fasta karaktärerna, och om jag skulle få för mig att läsa de tidigare och eventuellt senare böckerna i serien så är det för deras skull.
Till syvende och sist känner jag inte att det finns så mycket mer att säga om den här boken, och liksom nyss när jag skrev om Män som hatar kvinnor måste jag ta det som ett tecken på att den här boken inte är värd ett så högt betyg som jag kanske tänkte mig när jag just läst ut den. I bokboken står 4/5 noterat, och även om jag låter fyran stå kvar så är den inte lika stark nu utan ligger alldeles på gränsen till en trea.





Män som hatar kvinnor, Stieg Larsson



Män som hatar kvinnor var nog den bok som stod allra högst på min vägrar att läsa-lista. Inte för att jag trodde den skulle vara dålig, absolut inte. Den stod där för att den hypats och lästs och pratats om så jag blivit alldeles less trots att jag egentligen inte visste mer om den än att en av karaktärerna hette Lisbeth Salander och var datahacker med väldigt mycket kajal. Nej, jag trodde inte att Män som hatar kvinnor skulle vara dålig. Men jag hade inga skyhöga förväntningar heller när jag gav mig i kast med läsningen som blev oundviklig tack vare sommarkursen jag läser där den ingick i litteraturen.

Jag tror jag hade hunnit ungefär trehundra sidor, det vill säga mer än halvvägs, igenom boken när det äntligen började hända något. Jag var skeptisk dessförinnan, trodde inte att den skulle lyfta och att hypen inte var överdriven. Men sedan lossnade det. Med Val McDermids Sjöjungfrun sjöng sin sång i färskt minne läste jag ett par partier med extremt obehag. Ungefär samtidigt inföll även bladvändar-modet. Jag ville bara få alla lösa trådar sammanflätade, ville begripa det jag inte kunde få ihop på egen hand.

Och sedan var boken plötsligt slut och kvar satt jag med en drös tankar och en känsla av förvirring. Hur bra var den egentligen? Bra nog för att jag verkligen ska längta efter att få läsa de andra två böckerna i trilogin. Men jag är osäker på vad Män som hatar kvinnor i slutändan är värd för betyg. Det har gått en tid sedan jag läste ut den och jag är fortfarande inte riktigt klar över det. I bokboken skrev jag 4(5)/5 ?. Det där som kändes i magen under läsningen försvann snabbt när jag lagt undan boken i bokhyllan för att påbörja en ny. Förstås, kan det vara så att jag läst otroligt många böcker på kort tid och därför inte riktigt kunnat gå runt och minnas och känna den här, men jag tror faktiskt inte det. För jag minns McDermidsTony Hill och Angelica, och jag bär fortfarande med mig Harriet Vane från Sayers Kamratfesten som jag läste i början av sommaren. Och om jag inte bär med mig karaktärerna härifrån trots att boken berörde väldigt starkt under läsningen, så kan den inte få mer än 4/5 i betyg.

Med det sagt, hoppas jag att ni som eventuellt gjort likadant som jag och vågat vägra Larsson på grund av att den hypats, vill tänka om. För detta är trots allt en ytterst läsvärd bok!