söndag 22 juli 2012

22 juli.


Idag låter jag bloggen vara tom, sånär som på bilden här ovan, medan jag tänker på Norge, Oslo och Utøya, levande och döda, Syriens oskyldiga men drabbade befolkning och alla andra som inget hellre vill än att leva i en fredlig värld där alla accepterar alla.


lördag 21 juli 2012

Social vs eremit?


För några dagar sedan skrev Underbara Clara om att vara en (social) eremit. Katta Kvack följde upp med ett eget inlägg med igenkänning som jag läste alldeles nyss eftersom jag är rätt mycket efter i min bloggläsning som vanligt.

Det fick mig att fundera. Att jag trivs för mig själv är inget nytt för de som känner mig och eventuellt läser detta. Med en diagnos på social fobi i bagaget är det inte helt förvånande. Och när jag väl umgås så brukar jag precis som Katta behöva dagar eller kanske rentav nån vecka eller flera för att vila upp mig efteråt. Jag bokar inte heller upp mig på för mycket flera dagar i rad om jag kan undvika det, ibland gör jag undantag och det fungerar. Men ofta leder det till att jag rådgör med mig själv i oändlighet innan jag beger mig iväg. Det är ju inte det att jag inte vill träffa mina vänner eller så. Det vill jag hjärtans gärna, och som det är nu känns det som att det händer alldeles för sällan. Men samtidigt förmår jag mig inte att göra det, för det blir inte roligt om man pressar sig till saker man egentligen inte orkar med.

Men å andra sidan så kan detta eremitbeteende också leda till ofrivillig ensamhet, slog det mig nu när jag började fundera. När vännerna vet att man inte är någon partypingla eller när man normalt sett inte umgås ofta så blir det kanske inte självklart att de bryr sig om att fråga om man vill följa med när de hittar på saker och ting. Och det blir jag nog lite ledsen av, när jag tänker närmare på det.

För innerst inne finns det trots allt också en social del i den här eremiten. Och den kan behöva lite extra lockbete för att hitta ut, men sedan kan hon trivas ändå.

Julinatt

Idag var jag på opera här i byn. Det var en rätt fantastisk upplevelse, även om jag inte gillar opera. Om något, föredrar jag i sådana fall klassisk musik utan sång, vilket det också bjöds på vid ett par tillfällen idag.
Julinatt hette konserten, vilken Pers Anna Larsson och pianisten Matti Hirvonen stod för.
Programmet.



Tidigare i sommar har det framförts en föreställning om häxprocesserna som ägde rum här i trakten förr i tiden, som på papper lockade mycket mer. Men den här gången blev det alltså Julinatt då mamma väldigt gärna ville höra Anna, som härstammar från byn, sjunga. Och det var ju inte illa, som sagt. Förhoppningsvis kan det bli en tradition att besöka byns fina konsertlada åtminstone en gång varje år i fortsättningen...

Sjöjungfrun sjöng sin sång, Val McDermid


Sjöjungrun sjöng sin sång är först ut i serien som ligger till grund för tv-serien Mord i sinnet. Psykologen Tony Hill och polisen Carol Jordan står i fokus. I denna första bok försöker de få fast en seriemördare som dödar sina offer med hjälp av olika gamla tortyrmetoder. I den här boken får man insikt i hur mördaren tänker genom kapitel där denne får komma till tals med egna ord. Redan det första kapitlet är ett sådant och jag blir oerhört illa berörd när jag läser det. Hade det inte varit för att boken ingick i min sommarkurs hade jag nog lagt den ifrån mig redan där, vilket inte händer ofta (jag minns bara två böcker jag aldrig avslutat). Inte tar jag illa vid mig när det gäller sådana här otäcka grejer i tv-serier eller så heller, så detta är verkligen en bok som sticker ut.

Ju längre jag läser, desto lättare blir det dock att fortsätta. Det är fortfarande obehagligt, men inte riktigt lika illa som inledningsvis. Dessutom vill jag veta hur allt verkligen hänger ihop, för även om man genom mördarens berättelser får veta en hel del hela boken igenom är det först på slutet de sista frågetecknen reds ut.

Det är en välskriven bok och den berör verkligen. Men vill man verkligen läsa sådana obehagliga saker? Jag funderar på om man med gott samvete kan rekommendera den för andra, även om jag pendlar mellan högsta betyg och en fyra då jag ska betygsätta den. Jag bestämmer till slut att den bara ska få 4/5 och om ni vill läsa den så får ni göra det utan min rekommendation.


måndag 16 juli 2012

Så det är det man ska skriva om alltså..?


Nagellack. Plötsligt trillade hela tre kommentarer in hur snabbt som helst. Det är alltså det man ska skriva om? Nå, ni får nog se det som ett undantag och jag får försöka att inte låta mig bli bortskämd av er uppmärksamhet, för SÅ roligt tycker jag inte att det är så det kommer bli ett återkommande ämne. Jag tänker fortsätta hålla mig till bokskriverier, ett och annat inlägg om mina studier, kanske lite mat och en väldig massa bilder på rätt ovarierade motiv i stil med katter och solnedgångar ;). Bland annat, högt och lågt.

Kan apropå nagellack tipsa om den ganska ouppdaterade men ändå roliga bloggen Jakten på det perfekta lacket i alla fall. Enjoy!

En myt


"Att i det läget berömma regeringen för kontroll på de offentliga finanserna är som att berömma en anorektiker för kontroll på kalorierna. Det är inte ansvarsfullt – snarare perverst." skriver Daniel Ankarkloo i en mycket intressant artikel i GP där han hävdar att bristen på pengar i välfärden är en myt.

Och då tänker jag. Välj nytt i nästa val och låt de som väljs "öppna plånboken". Spendera pengar på fler lärare, högre löner till dem, högre elevpeng, fler sjuksköterskor och högre lön även till dem. Och satsa för sjutton på våra järnvägar så jag slipper sitta fast på ett tåg nånstans i ingenstans flera gånger per år för att underhållet inte skötts. Bland annat.

söndag 15 juli 2012

När jag blev lackfrälst.



Jag har aldrig varit någon nagellacksmänniska direkt. Visst har jag avverkat några genom åren, men nånstans i tonåren tröttnade jag på att de flagnade direkt och övergick till transparanta stärkande lack. Sedan hade jag en period då jag investerade i ett svart lack men det orkade jag inte med så länge, så det blev stående nånstans. Och nu är det försvunnet, tillsammans med resten av mina gamla lack, någonstans i källaren där det mesta av mitt bohag står nedpackat sedan 2009.

I vintras hände dock någonting. Jag kom ut från min första salstenta och åkte direkt till HM där jag investerade i de två lacken med svart kork. Tänkte att rostrött och mörkgrönt med lite glitter i var juligt och så. Det längst till vänster fick jag i julklapp för ett par år sedan.

Medan jag var hemma på jullov slank det ner ett par till lack i varukorgen, det rosa och gröna längst till höger. Och när jag kom hem på sommarlov nu i juni gick jag några lovar runt nagellacksstället utan att slå till. Sedan sänkte de plötsligt priset på de redan sanslöst billiga Depend-lacken från 25 till 22:50 kr och då slog jag till på det mörklila och det andra gröna lacket. Men egentligen så ville jag nog inte ha det mörklila, så när jag handlade på Maxi nästa gång så införskaffade jag även det ljuslila (eller dalablåa) lacket. Jag målade en vända med det transparanta lacket (jag märkte när jag målade med det första gröna Depend-lacket att den intensiva färgen gärna smaskade sig in i naglarna annars) och två med det ljuslila och sedan höll sig naglarna fina i ungefär en vecka. Inte för att jag gjorde så mycket annat än läste deckare till sommarkursen den veckan, men ändå! Helt fantastiskt!

Och ja, jag måste nog erkänna mig lackfrälst nu, ytterst otippat. Nästa gång blir det en turkos nyans. Tror jag. Bland annat, i alla fall.



Söndagsord


Jag har ett par bokrecensioner på lut, igår läste jag ut Män som hatar kvinnor, men jag nöjer mig med ett litet inlägg om allt eller ingenting idag. Jag kan konstatera att läslusten verkligen vaknat nu i sommar, men det är väl inte så konstigt egentligen. Det har alltid varit min mesta lästid, men i år kände jag mig väldigt trött på böcker efter den slitiga vårterminen, så läslusten var lite svårare att finna än vanligt.

Nu funderar jag på hur jag ska lyckas hålla liv i nöjesläsningen även i höst då jag kommer studera hela 150%. Kanske visar det sig ohållbart, men jag ska i alla fall göra ett ordentligt försök att fortsätta läsa. Om inte annat så får jag det betydligt lugnare under andra terminshalvan när jag går ner till halvfart istället och då ska jag väl kunna läsa både en och flera böcker utan problem!

Vad kan jag skriva mer? Det är egentligen inte någon brist på funderingar, men det känns fel att samla alla huller om buller i samma inlägg, så jag nöjer mig nog med boktemat för nu. Nästa bok på tur till sommarkursen blir Åsa Larssons Till dess din vrede upphör, men för att lätta upp tillvaron lite mellan alla vidriga mord påbörjade jag Simona Ahrnstedts Överenskommelser igår, ni vet den jag nämnde tidigare i år när jag skrev om böcker jag planerat att läsa i år? Jag är dock inte så bra på att ha flera böcker på gång samtidigt, så jag misstänker att den mest kommer bli liggande fram till dess att sommarkursen är över i augusti. Om jag inte stjäl till mig lite nöjesläsningstid mellan deckarna. Jag ligger för tillfället en bit före i planeringen så helt omöjligt borde det inte vara!



torsdag 12 juli 2012

Antagningsbesked


Ja, idag kom de, antagningsbeskeden till höstterminen. Jag hade ganska dålig koll på exakt vilken dag de skulle komma. Men så visste jag ju i princip redan att jag skulle bli antagen eftersom jag söker inom program... En ckeckpoint avklarad i alla fall. Nästa blir att söka studiemedel för hösten, men det är ju ingen brådska direkt. Först ska jag klara av sommarkursen, i vilken jag för tillfället ägnar mig åt Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Igår låg jag i soffan mest hela dagen och plöjde mig igenom den. Det passar ju bra när det bara regnar och regnar och regnar att gå en litteraturvetenskaplig kurs där sådant ingår... Fast idag har det faktiskt varit uppehåll och rentav en del solsken och värme också. Jag satt ute en stund i eftermiddags när jag åt och läste lite i en tidning innan jag var tvungen att retirera in till soffan igen. Imorgon ska jag ta mig i kragen och skriva ihop ett sista bidrag till kursens första seminarium som stänger på söndag, sedan kan jag ta det lite lugnare ett tag om jag skulle känna för det. Jag har läst flitigt och ligger före i den föreslagna läsplaneringen, i alla fall när det gäller skönlitteraturen. Fackböckerna ska väl också få sig en omgång snart.



lördag 7 juli 2012

Sjunde juli tvåtusentolv



Tiden går så feruuuktansväääärt fort, för att uttrycka det som en vän till mig skulle kunnat uttrycka saken. Min tillvaro känns ungefär som bilden här ovan. Det går liksom så fort så jag hinner inte uppfatta saker och ting ordentligt, de bara svischar förbi och så undrar jag vad som hände...

Vid den här tiden förra året hade jag hunnit börja sakna och längta tillbaka till Göteborg och höstterminen för länge sedan. Så är inte fallet nu. Far from. Jag har nästan ångest och ligger sömnlös av tanken på att hösten snart är här igen och känslan att jag inte är redo.

Kanske är det bristen på riktig sommar som gör det? Jag försöker intala mig det. Annars vet jag inte hur jag ska förklara saken för mig själv, och det måste jag ju. Saker måste vara begripliga. Allt måste ha en anledning. Och så vidare.

Idag testade jag att grilla hemgjorda hamburgare för första gången. Det gick sådär. Förutom att de mer blev köttsmulor än hamburgare/köttbiffar så landade min burgare under sin färd från grillgaller till bröd på ett bord någon meter bort med ostsidan ner också. Jag tappade tålamodet då och blåste bara av skräpet innan jag lade den i friscobrödet, och såhär långt verkar jag ju överlevt trots allt.

Jag har egentligen ingen poäng med det här inlägget, ville bara skriva något och skingra tankarna efter att ha ägnat mig åt läsning av några kapitel i min senare sommarkursdeckare. Den är inte sådär mysig som de tidigare varit. Alls. Men det skriver jag mer om då det är dags att recensera den om lite drygt tvåhundra sidor.

Nu ska jag ägna resten av den här lördagskvällen åt trevligare saker. Golf, Polly, lättsmälta blogginlägg och inredningsmagasin, typ. Och sedan ska jag sova, vakna upp till ännu en dag och konstatera att den går feruuuuktansvääärt fort. Den också.





torsdag 5 juli 2012

Flyga högt, Katarina von Bredow


Det har blivit många bokrecensioner på sistone, men detta får nog bli den sista innan jag gör ett uppehåll för andra inlägg. Kanske. Det blir ju en hel del läsning dessa dagar...

Igår var jag på biblioteket för att lämna tillbaka några böcker och beställa en bok som varken fanns där eller på nätbokhandlarna och som jag behöver ganska omgående. Då passade jag på att ta en liten titt i hyllorna närmast ingången, där ungdomsböckerna huserar. Till min stora glädje fann jag en ny bok av en av mina favoritförfattare inom denna kategori, Flyga högt av Katarina von Bredow. Jag hade påbörjat sommarens femte kriminalroman på förmiddagen, men på eftermiddagen kunde jag inte låta bli att lägga ifrån mig den och ge mig in i ett gäng femtonåringars komplicerade tillvaro istället.

Säga vad man vill, men att förmedla känslor är ungdomsböcker i allmänhet bäst på och KvB i synnerhet. Därtill blir hennes böcker sällan liggande halvlästa särskilt länge när jag väl påbörjat dem. Jag började alltså läsa Flyga högt igår eftermiddag, sedan låg jag vaken till 01:40 och läste inatt för att sedan fortsätta i förmiddags. Jag kunde inte ens hålla mig ifrån att öppna boken under Våra bästa år (och det programmet kan man säga vad man vill om, jag missar det i alla fall inte om jag inte måste göra något annat, det ingår i min "frukostrutin" liksom).

Det enda jag är riktigt kritisk till när det gäller KvB:s böcker är förekomsten av uttryck som jag har väldigt svårt att tro att ungdomar slänger sig med så mycket. Låt gå för att någon enstaka ungdom någon enstaka gång gör det, men här förekommer de lite för ofta hos lite för många karaktärer för att kännas helt trovärdigt. Och sedan undrar jag om namngivna blommor hör hemma i en ungdomsbok? Jag är visserligen en blomälskare av rang (tvivlar någon kan ni ju rumstrera om i min fotoalbum-kategori här i bloggen!) men det hade inte känts lika malplacerat om trädgårdsväxter beskrevs som "rosa och lila och taggiga" istället. Men det är väl egentligen petitesser i det stora hela. Sammantaget kan inte Flyga högt få ett annat betyg än högsta möjliga i alla fall; 5/5.

Glasbruket, Arnaldur Indridason


Fjärde bok ut att bli läst inom min sommarkurs efter Kamratfesten blev den moderna isländska kriminalromanen Glasbruket. Det var en bok som bitvis berörde rejält, bitvis var tankeväckande och delvis rätt bekant, ni vet.. som en deckare bland alla andra. Det är förstås svårt att komma ifrån det när deckare oftast är skrivna enligt samma mönster, det gör dem förutsägbara. Sedan kommer jag inte ifrån att läsningen blir haltande när det kommer till utländska namn som jag inte vet hur de ska uttalas. Jag hakar upp mig och tappar tråden, till viss del.

I det stora hela tyckte jag det här var en bra bok, i samma stil som Beck ungefär. Snabbläst. Det står på framsidan att den är utsedd till Nordens bästa kriminalroman och ptja... nja, jag vet inte om den är riktigt så bra. Men en svag 4/5 får den i alla fall!


Morden på Rue Morgue, Edgar Allan Poe


Morden på Rue Morgue blev min andra kriminalberättelse inom sommarkursen Moderna kriminalrmaner. Det är en kort historia, en novell snarare än en roman, som jag tog mig igenom hyfsat snabbt. Men jag blev tyvärr inte imponerad alls. Om jag reagerade negativt på hinten till att mordgåtan i Baskervilles hund skulle bero på något övernaturligt är den rent fantastiska förklaringen till morden i denna historia något som fäller den totalt. Tyvärr får den bara 2/5 poäng. Men det känns trots allt lite skönt att jag inte älskar allt jag läser, vilket jag funderat på när jag skrivit mina senaste bokrecensioner här på bloggen. Det är många fyror och femmor i betyg, så jag funderade på om jag varit för snäll? Men inte denna gång, alltså. Poe lyckades inte leverera, sedan må han vara hur känd han vill inom deckargenren!

Baskervilles hund, Arthur Conan Doyle


Som första bok ut att läsas inom min sommarkurs valde jag Arthur Conan Doyles Baskervilles hund. En bok och författare jag naturligtvis kände till, till namnet, men aldrig läst något av tidigare. Någon film om Sherlock Holmes har jag nog lyckats se i mina dar, men jag kan inte säga det bestämt. Baskervilles hund, som jag tyvärr inte har någon bild på, var en tunn bok med en rätt ful, trist och ointressant omslagsbild, i min mening. Hade det inte varit för att den stod på litteraturlistan till kursen vet jag inte om jag hade lagt någon tid på att läsa den, eftersom bokomslagen ofta är avgörande när jag bestämmer mig för att läsa en bok.

Sherlock Holmes och Watson är ju världskändisar, så lite roligt var det ändå att bekanta mig närmare med dem. Intrigen var helt okej, även om glimten av övernaturliga inslag irriterade mig. Det hade blivit så mycket mer trovärdigt utan dem.

I övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska säga om boken, utom att den fick en svag 4/5 i betyg. Om jag kommer lägga någon tid på att läsa fler av Doyles Sherlock-historier återstår att se. Jag kan inte säga att det kommer att prioriteras i alla fall.