fredag 15 juli 2016

En dröm om något annat


Den som känner mig eller följt mig länge i sociala medier är nog väl förtrogen med min längtan till landet och drömmen om ett eget litet hus med stooor trädgård. När jag tänker tillbaka så är det just minnen relaterade till trädgård som sticker ut. Redan som liten hjälpte jag mormor plocka vissna rosor av rosenbuskarna så de skulle orka blomma vidare hela sommaren och hemma i lägenhetsträdgården fascinerades jag av de där solrosorna som sträckte sig ända upp till fönstret hos grannen på andra våningen. Och det där året när jag plockade de sista smultronen kring min födelsedag i november. Jag älskade de traditionsenliga fikorna i trädgården vid skolavslutningen, kikade på blommorna som börjat titta fram och björkarnas grönska. Jag minns med glädje de där snölekarna med mormor och hur jag hjälpte henne med snöskottningen.

Jag kan inte ha varit alltför gammal, kring tio kanske, när jag tog initiativ till att anlägga ett grönsaksland i mormors trädgård. Jag odlade morötter och sallad, senare jordgubbar och smultron också.
 

En igelkott på besök i mammas trädgård 2013. Rosenbuskarna som min mormor planterade när jag var liten är ett bra gömställe när konstiga varelser med kameror kommer och stör...


Och gamla syrénträd är spännande att klättra i...
 

Drömmen om ett eget hus har funnits länge. Jag skissade på husritning efter husritning i tonåren, drömde om att en gång få bygga ett eget hus utifrån någon av alla de där skisserna. Något år efter studenten föll ännu en bit på plats när jag insåg att det kanske skulle gå att bygga det där drömhuset där det stora traktorgaraget, en kvarleva från när morbror tagit över morfars traktorgrävarfirma, i mammas trädgård står. Det där traktorgaraget är ändå inte av någon större användning, det står mest och förfaller för att det inte hinner skötas. Så kom det sig att jag i samband med att mamma lämnade in bygglovspapper för den nya altanen efter att husgrunden dränerats frågade om det ens var möjligt. Och det lät inte alls omöjligt!


Något hus har det ju inte blivit, och finns inte i sikte inom den närmaste framtiden heller eftersom ekonomin inte tillåter. Men drömmen lever. Kanske, kanske är den inte ultimat ändå. Här omkring byggs nya hus varje år, den by jag känner från min barndoms snöskottning och rosplockning finns inte kvar. Avståndet till grannarna krymper alltmer och grannar vill jag egentligen inte ha särskilt många av. Ett par, tio stycken tvärs över en åker eller två känns lagom, men inte särskilt många fler. Dessutom vill jag egentligen inte bo i ett nyproducerat hus. Jag vill ju ha gamla trägolv, kakelugnar och sådana där underbara handblåsta fönster. Typ. Samtidigt som den där gammeldagsa charmen står högt på listan vill jag samtidigt leva så miljövänligt och energieffektivt det är möjligt. Kanske att de gamla fönstren måste stryka på foten då...


Finge jag drömma helt fritt skulle jag hitta en lagom liten/stor stuga med stor trädgård för odling av både grönsaker och torpblommor. Något uthus eller två  med plats för djur, plats för växthus och med utsikt över en sjö och med åkrar omkring (skogar tenderar att locka flygfän och kryp, så det vill jag inte ha alldeles nästgårds. Men bortom den där åkern och grannarna vore det fint så att jag kunde gå dit och plocka bär.


Ibland leker jag med tanken att försöka hitta en liten stuga att hyra tills vidare. Men jag vill allra helst finna den där platsen att göra till bara min. Måtte det vara möjligt om inte alltför länge, för oh vad jag längtar. De senaste åren har längtan blivit så intensiv att jag nästan inte vet vad jag ska göra med den.
 

Möjligheten att förverkliga min dröm beror förstås en hel del på hur det går att ta mig ut i arbetslivet efter studierna som fortfarande inte är helt avslutade. Och efter sjukskrivningarna. Dessutom behöver jag nog ett körkort om jag ska ta mig ut i ingenstans och kunna bo där.
 

Hur kommer det sig att jag skriver om detta nu då? Jo, av en slump hittade jag till en ny blogg igår; Grusvägen. Där skriver Ida om hur hon och hennes sambo köpt ett (par) gamla hus på landet utan några direkta bekvämligheter som rinnande vatten. Jag fastande direkt. Sedan tidigare följer jag ju också bloggen Skillnadens trädgård, där Sara Bäckmo bloggar om hur hon odlar för att vara självförsörjande på grönsaker i så stor utsträckning som möjligt. Än längre har jag följt Jonna Jinton som lämnade Göteborg för att flytta ut i ingenstans, liksom Clara Lidström - UnderbaraClara, som väl inte behöver någon närmare presentation.

Jag märker hur jag alltmer söker mig ifrån de där inredningsbloggarna med konsumtionshets som var min väg in i bloggvärlden 2007 och mer längtar efter att läsa bloggar som de just nämnda. Bloggar om odling, ett alternativt och självförsörjande liv långt från platta paket med fanérskivemöbler och slit och släng. Jag längtar efter det gedigna, det genuina, naturen och lugnet.


Jag har kommit att tänka på det alltmer på sistone, hur den här längtan smugit sig på. Kanske stärkte åren i Göteborg min längtan. Kanske bär även min socialfobi del i längtan bort från trängsel, stress och alltför många människor. Oavsett, så känns det som en väg jag vill vandra vidare på, grundad av min omsorg om miljön. En väg som jag tror är den rätta och som jag hoppas att många fler kommer att välja framöver som en del i att rädda den fantastiska planet vi bor på.


Förhoppningsvis är dagen när jag får låsa upp dörren till min alldeles egna stuga inte alltför långt borta. Men det återstår väl att se...

onsdag 13 juli 2016

Snabbäppelkaka



Många av de recept jag fortfarande använder mig av härstammar från de där allra första åren med hemkunskap i skolan. Andra kommer från mormor. Några har jag med mig hemifrån. Men i det stora hela får jag nog tacka hemkunskapslektionerna och mormor för att jag är hyfsad på matlagning och bakning.

Nuförtiden blir det inte så mycket bakning för min del. Tråkigt nog. Men ibland får jag för mig att röra ihop något och då får det gärna vara enkelt, snabbt och skapa lite disk. En sak jag plötsligt kom på att jag inte gjort på länge  för ett tag sedan är snabbäppelkakan vars recept jag delar med mig av idag. Den härstammar från de där hemkunskapslektionerna. Och den är god. Den är perfekt när man ska bjuda många människor på något gott och minst lika perfekt en vanlig tisdagskväll när man får för sig att baka. Vill man så kan man också ändra mängden havregryn och mjöl litegrann, ta hälften av varje eller lite mer havregryn än mjöl. Jag rör gärna ihop allt med elvispen, men om du har lite mer tålamod så kan det vara en bra idé att ta fram smöret i förväg så det hinner bli lite mjukt och röra ihop allt för hand. Då blir havregrgynen mer som havregryn även efter omrörning, vilket kan vara ganska trevligt.

Enjoy!



 

Snabbäppelkaka

Ingredienser:

75 gr smör
1 dl havregryn
2 dl vetemjöl
1½ dl socker
1½ tsk bakpulver
1½ dl mjölk

2-3 äpplen
kanel
pärlsocker (jag föredrar strösocker)


Ha i alla ingredienser från smör till mjölk i en skål. Rör samman. Häll smeten i en form, en vanlig rund sockerkaksform är lagom stor till mängden smet. Jag hade en vidare pajform och det var snudd på att smeten räckte då. Men det gick, det också.

Klyfta äpplena och lägg i ett fint mönster i smeten. Ha på kanel och socker. Grädda i 20-25 minuter i 200 grader.

Servera med vaniljsås!


Det är lätt hänt att det blir såhär innan man kommer på att man ska fotografera till bloggen...

torsdag 7 juli 2016

Bye bye vitkålen. Och ruccolan.


Ikväll gav jag upp vitkålen. Den gav nog upp för länge sedan egentligen, men jag ville inte riktigt gå med på det. Ruccolan rök också. Den var nästan lika uppäten som vitkålen och dessutom hade den börjat blomma.

Min plan inför den dag då ruccolan var historia var egentligen att så ny ruccola. Men då jag drog upp plantorna följde ett gäng larver som jag förmodar är kållarver med och då tappade jag lusten för det. Även om jag skulle lyckas täcka de nya plantorna ordentligt så skulle de väl bli angripna underifrån istället. Nej, det får helt enkelt bli en omplanering. Frågan är vad jag ska satsa på istället. Salladslök? Plocksallat? Salladskål är väl ingen idé att testa med tanke på di dära krypen...



Förutom att dra upp växter och lägga dem på "gräslandet" plockade jag en halv skål jordgubbar också. Det börjar äntligen hända lite mer i jordgubbslandet, förut har jag inte  fått ihop tvåsiffrigt antal en enda gång. Kanske hade det varit bättre fart på dem om jag inte glömt att få ner lite gödsel i landet i våras...;). Förhoppningsvis är det inte för sent att rädda upp med lite nässelvatten iallafall. Det får jag ge mig på någon av de närmaste dagarna.

söndag 3 juli 2016

Årets första jordgubbar


Jag har ju redan nämnt det, men jag tänker att det inte skadar att skriva om igen. Det här blev alltså veckan när årets första jordgubbar kunde skördas. Jag plockade ett gäng i torsdags och sen blev det några till i helgen, totalt kanske femton stycken. Men fler är på tillväxt och med lite gödning innan jag far hem imorgon hoppas jag att de får lite extra fart - och smak. Tyvärr står jordgubbarna ganska bortglömda i sin pallkrage, men med lite nässelvatten kanske de känner sig lite mer ombesörjda. Och så kan jag pyttsa ner lite naturgödsel när jag kommer tillbaka nästa gång... om de behöver det? Jag mindes precis att jag läst att jordgubbar inte gillar hö som täckmaterial utan föredrar halm som är mindre näringsrik. Kanske gynnar näringstillskott snarare blasten än jordgubbssättningen? Det måste jag undersöka tror jag minsann!

Bilden här ovan är en gammal sådan, jag vet inte säkert men jag kan tänka mig att den är från första året med pallkragejordgubbarna, 2013. Möjligtvis att den är tagen 2014. Vilket som är det hemodlade gubbar. Tyvärr blir det ju inte alltför många i ett ovårdat land. Men nästa år ska jag ta nya tag med det. Förutom på var/hur jag smidigast kan få till ett nytt jordgubbsland funderar jag också på hur många plantor det egentligen kan behövas för att slippa kompletteringsköpa mer än tidigast på säsongen. Jag vill ju kunna frossa på färska gubbar hela sommaren, men också frysa in till senare. Det är också något att undersöka närmare...


Jag har funderat lite på hur jag skulle få till ett mer regelbundet bloggande också ikväll. Ett par fasta ämnen varje vecka, skulle det kunna vara något? Jag tänker till exempel att jag skulle kunna ha en dag när jag tipsar om favoritrecept och en dag för odling (minst). Och sen kanske jag skulle kunna göra en återkommande veckosammanfattning eller lista av något slag också? Eller har ni något bra förslag? I'm all ears!


Kycklinggryta



Jag är en sådan där som mest hela livet haft svårt för många olika slags mat. Fisk, skaldjur, varma grönsaker, kryddstarkt, nötter... Listan kan göras oändlig. När människor vid sällsynta tillfällen bjudit mig på mat har de snarare fått fråga mig vad jag äter än om det är något jag inte äter. Visst kan det vara roligt till en viss gräns, men egentligen är det inte det. Alls. Det påverkar mitt liv på alla möjliga sätt. Kanske har det även bidragit i utvecklandet av min ätstörning? Det lär jag aldrig få svar på, men att det har begränsat mig på andra sätt vet jag med säkerhet. Att bli bjuden till någon och behöva vara rädd för vad det ska serveras för mat och till syvende och sist kanske besluta sig för att stanna hemma är en realitet. Att inte kunna gå på vilken restaurang som helst när man är ute och far kan skapa problem, eller slutar åtminstone i de flesta fall med att det säkraste valet väljs. Det vill säga hamburgerkedjornas transfettiga hamburgare och pommes. Eller möjligtvis en pizza. Eller en sallad från macken.

Men ibland vågar jag mig iallafall på nya saker och smaker. Jag minns fortfarande när jag smakade fetaost första gången. Det var sommaren efter studenten. Förra året åt jag prosciutto för första gången. I år har jag börjat äta ruccola. Det har jag visserligen smakat förut, men den gången var det köpt ruccola och den kunde jag inte äta.

För några år sedan blev jag också introducerad för den kycklinggryta som numera är en av mina absoluta favoriter och en ganska vanligt förekommande sak på min storkoksmeny. Jag gör oftast storkok när jag lagar mat och stoppar en del i frysen eller äter samma sak i en vecka i sträck för att det är in i bomben trist att laga mat till bara sig själv. Dessutom minskar det mängden disk ganska mycket, en faktor som är viktig när man saknar diskmaskin.

Jag åt den här kycklinggrytan i currysås första gången under en vfu när jag, min handledare och hennes kollega satt hemma hos dem och sambedömde nationella prov ett par dagar. Då bjöd de på lunch. Och nu tänkte jag berätta precis hur man gör den!



Kycklinggryta

Kycklingfilé
1 gul lök
grädde
curry
sweet chilisås
salt
vitpeppar
brytbönor
(paprika)


Du börjar med att hacka lök och fräsa den på låg värme så att den blir sådär underbart mjuk utan att bli bränd. Samtidigt tärnar du kycklingen, med fördel kryddar du den sedan med salt och vitpeppar, varpå du steker den. När kycklingen är genomstekt häller du på grädden och har i en dutt sweet chilisås och curry och hivar i den frästa löken. Om du glömt krydda kycklingen tidigare, precis som jag ofta gör, är det läge att krydda nu. Sedan är det bara att låta allt puttra en stund. Alldeles innan du tar av grytan från plattan tillsätter du också brytbönorna.

I originalreceptet ingår också paprika, men med mitt problem med varma grönsaker funkar inte det. Annars antar jag att du kan fräsa den tillsammans med löken eller ha i den i grytan samtidigt med den frästa löken.

Servera gärna med ris och en god sallad!



Obs! Jag brukar alltid använda en stor förpackning kycklingfiléer. För att det ska bli lagom mycket sås använder jag då 5 dl grädde.

fredag 1 juli 2016

Skördetider är ljuva tider


Igår cyklade jag med stor nyfikenhet ut till mamsen med den halvmogna jordgubben jag sett i måndags innan jag for hem i åtanke. Det visade sig att ytterligare fem jordgubbar var redo för skörd, men jag provsmakade bara en igår kväll och sparade resten till idag. Och de gjorde sig utmärkt på frukosttallriken tillsammans med mackorna av hyfsat lokalodlat bröd (från Rättviksbagarn) med nyskördad ruccola och keso!

När jag var ute vid landet imorse och hämtade ruccolan såg jag att den första potatisblomman börjat slå ut också. Åh, så roligt! Innan helgen är slut ska jag våga mig på att sticka ner en tass i jorden och se om jag får fatt i någon färdig potatis. När jag planterade ut dem i landet för ganska exakt fyra veckor sedan såg plantorna ut såhär:



Jag har aldrig odlat potatis förr, men visste förstås att de skulle ligga och utveckla lite "spröt" (jag kan för allt i världen inte minnas vad de heter nu, jo vänta - groddar väl?). Men sedan trillade jag ju som alla eventuella trogna läsare här vet över bloggen Skillnadens trädgård och läste där hur det gick att rota potatisen på ett tunt lager jord för att tidigarelägga skörden. Sagt och gjort, drygt tre veckor stod de vid ett fönster i norr och senare i österläge innan jag kunde plantera ut dem. Då såg de ut såhär, men bara en vecka senare hade blasten fullkomligt exploderat.

När blasten växt till sig lade jag på ett första lager gräsklipp runtom och fyllde på med ännu ett lager förra veckan eftersom det första var närmast obefintligt då. Det tycks fungera precis hur bra som helst med täckodlingen, gräset bryts uppenbarligen ner och ger näring till växtligheten och den i sin tur tackar genom att växa helt fantastiskt. För en ganska oerfaren odlare är det verkligen roligt.

Inför nästa säsong känner jag också att jordgubbslandet behöver en drastisk utbyggnad, så nu klurar jag som bäst på hur det ska kunna tänkas lösas. Jag tror det blir inköp av ett gäng nya plantor till våren för att få skörd redan under nästa säsong iallafall. Och mest troligt kommer jag nog nyanlägga ännu ett land på samma sätt som det jag redan påbörjat, med tidningar täckta av gräsklipp och annat trädgårdsavfall, så får jag komplettera med jord runt själva plantorna bara när det är dags att plantera till våren. 


Plantorna jag flyttat i år verkar inte vilja ta sig helt, tyvärr. Några av dem hade lite rejälare rötter, så dem verkar klara sig. Men resten får jag nog ersätta efter att årets skörd är klar.