fredag 30 september 2016

Giftfritt och grävning

I framkant, den snabbt anlagda nya jordgubbspallkragen, i bakgrunden skymtas gräslimpan som jag förhoppningsvis kan börja odla potatis och lite blommor i nästa år!    

Om någon hängt med här under hela sommaren vet ni att jag testar att anlägga ett nytt land utan att gräva (dock har jag tänkt om lite angående det, men det återkommer jag till lite senare) i enlighet med vad jag läst och lärt om detta hos Sara Bäckmo. För att kunna göra på det viset krävs att man täcker marken där man vill att det ska bli jord/odlingsyta så att ogräset i marken kvävs, innan man lägger på det organiska material som med tiden kommer brytas ner till jord att odla i. Till täckmaterial använder jag reklam, tidningar och om jag har turen att komma över det, även kartong (t.ex. pizzakartonger och bokpaket, men förstås också större kartonger typ flyttkartonger) eftersom det är tjockare och tar längre tid att brytas ned. På så vis ökar också chansen att ogräset under dör och att jag får en ogräsfri odlingsyta. Med det sagt kan man förstås få samma resultat med tjockare lager tidningar också. Men den där högen med reklam som vanligtvis känns skrämmande stor räcker inte alls långt i dessa sammanhang, kan jag konstatera. Iallafall inte om man som jag är lite kräsen och väljer bort de mest blanka reklambladen.

En sak jag funderat på i samband med anläggandet av det här landet är hur trycksvärtan kan tänkas påverka jorden och det som odlas där. Blir det verkligen så ekologiskt eller innehåller den där färgen och papperet gifter? Till stor lycka hade husgurun Sara samma undran och länkade därför för ett tag sedan till det här inlägget som ger svar på undringen och oron kring gifternas vara eller icke vara i reklam- och tidningspapperet. I think it's safe - phew! ;)

Två läsvärda böcker för trädgårdsnovisen, även om de inte har så mycket med inlägget i övrigt att göra ;)

För att återkomma till det jag hintade om i början av inlägget, att det ogrävda landet nog inte kommer förbli ogrävt, så har jag sett en ny video av Sara där hon pratar om anläggandet av sådana här land. I förbifarten nämnde hon att hon jämfört resultatet mellan land där hon inte grävt alls och land där hon grävt som en vallgrav i v-form i ytterkanten av sina nyanläggningar och noterat att resultatet blev mycket bättre när hon valde det senare.

Min lilla nyanläggning är placerad i kanten av vad vi inom familjen kallar "åkern". I min mammas barndom odlades potatis där, senare har det mest fått växa vilt och när min kusin skaffade häst blev det hö till dem (och när en undersökning visade att det inte höll kvaliteten till hästmat blev det kaninmat till min dvärghermelin Sammy Sötnos istället). Gräset som växer där är med andra ord grovt och långt. Även om jag täckt lite större yta med tidningar än jag sedan täckt med gräsklipp så växer gräset runtomkring snabbt upp och försöker ta tillbaka vad jag försöker bryta ned. Och jag hinner inte riktigt med att trimma gräset heller. Därför var det inget svårt beslut att bestämma att jag ska gräva en "vallgrav". Om det blir nu i höst eller först till våren återstår dock att se. Intentionen är att försöka börja redan nu i helgen, men efter över en månads ryggproblem vet jag inte om kroppen pallar det riktigt. Jag lyckades iallafall gräva upp en liten jordplätt idag så jag kunde slänga ner lite tulpan- och narcisslökar i jorden, så för tillfället lever hoppet. Med mycket pauser och små spadtag borde det väl gå...


söndag 25 september 2016

Ett litet televisionstips


I gymnasiet fick jag möjlighet att läsa en kurs i Keramik en termin, eller om det var ett läsår. Det var så roligt! Jag älskade att arbeta med lera. Min enda sorg med den kursen var att jag aldrig fick möjlighet att dreja. Det var kö till drejskivan. Å andra sidan tyckte jag att det var roligt att utforska leran på andra sätt också, så någon jättekatastrof var det inte.

Jag har tänkt många gånger genom åren att jag skulle vilja gå en drej- eller keramikkurs sedan dess utan att det blivit av (ännu). Jag har till och med undersökt utbudet av längre yrkesutbildningar på området. Någonstans har jag alltid haft en längtan efter ett mer kreativt yrke. Men jag har varit osäker på om jag är tillräckligt kreativ för att kunna göra det till något att försörja mig på. Jag sörjer främst att jag gav upp fiolspelet när jag var sisådär tolv, tretton. Jag skulle gärna blivit violinist. Just det är nog för sent att satsa på nu, så jag försöker ta med mig den planen till nästa liv istället (tillsammans med drömmen om att bli arkitekt). Men jag har hört en del historier genom åren om kvinnor som sadlat om mitt i livet, skaffat brännugn och blivit keramiker. Så, vem vet? Jag tror dock att det är säkrast att börja med en kvällskurs innan jag drömmer iväg alltför mycket på området.

Men nu skulle jag egentligen inte skriva om mina alternativa yrkesdrömmar utan tipsa om en dokumentär jag såg på SVT play igår som handlar om Ingegerd Råman, som är en oerhört duktig formgivare, keramiker och glaskonstnär. Jag tror jag kommer se på enfärgad keramik på ett helt annat sätt efter att ha sett hur hon behandlar de föremål hon formger. Hon tog i dem med sådan respekt och en enorm vilja att göra dem rättvisa, om det så handlade om en halv millimeter som blivit fel i en vinkel så rättade hon till det och plötsligt fick föremålet liv på ett helt annat vis. Fascinerande.

Ni hittar dokumentären här.

lördag 24 september 2016

Julpepp?


Men vad är detta? Tre inlägg inom loppet av bara någon timme? Ja, jo. Ibland blir det bara så. För det går ju inte att inte uppmärksamma att det idag är den tjugofjärde och därmed bara tre ynka månader kvar till jul. Igen.

Jag skrev ju igår om min stora opepp i månadsskiftet juli/augusti när hösten plötsligt drog in över oss minst en månad för tidigt. Vi hade liksom nattfrost. I början av augusti. Folk skrapade bilrutor en morgon här i krokarna. Allt var bara fel fel fel.

Sedan dess har jag inte riktigt känt mig i fas med hösten på samma sätt som jag annars brukar. Efter en riktig sommar finns ju liksom inget bättre än att få börja hösta till det. Med nya höstiga gardiner, tända ljus, varmare filtar, grytor och soppor, fredagskvällar i tevesoffan.

Men nu så. Så sakteliga har den smugit sig på, höstpeppen. Igår krattade jag sprakande röda lönnlöv och såg fram emot mer av den varan framöver. Och grytor och soppor står på matsedeln. Ljusen brinner för glatta livet. Jag planerar att höststäda så att jag kan börja höstpiffa lite mer. Häromdan bytte jag kuddfodral på en soffkudde. En till ska bytas ut till mer höstig klädsel.

Jag har till och med börjat längta så smått efter julen. Något jag vanligtvis brukar göra redan kring den tjugofjärde juli, men som av ovanstående anledning inte alls hände i år. Men nu är det väl dags. Tre månader går så vansinnigt fort, för att inte tala om dryga två månader som ju är allt som återstår innan det är dags att börja leta fram adventspyntet och planera årets julkakor och sådant där. Årets första julklapp har jag dock redan hunnit inhandla för ett bra tag sedan, trots opeppen. Återstår några till, men paketen blir nog inte så många i år så det ska väl hinna ordnas i god tid före själva dopparedagen.

Hur känner ni inför julen just nu? Gör ni som emojiaporna som håller händerna för ögonen och öronen och ignorerar julens existens eller börjar ni längta lite smått och tycka att nämnandet av julen känns okej?



Bladen brinner


Häromdan nämnde jag att jag lyssnade på premiäravsnittet av en podd vid namn Bladen brinner. Det är Johanna Lindbäck, en av mina favoritförfattare inom genren ungdomslitteratur, och Lisa Bjärbo som ligger bakom podden som alltså handlar om barn- och ungdomslitteratur.

Har ni barn, är ni förskollärare eller lärare eller har ni bara barn och ungdomar omkring er i tillvaron på annat vis tycker jag att det kan vara en bra idé att lyssna!


Nyskördat igen. Och nysått.


Innan jag for hem idag blev det ett besök i trädgårdslanden. Jag planterade vitlök och sådde vintersallat och ruccola. Jag vet inte om det är i senaste laget för dem att hinna gro och växa till sig tillräckligt för att jag ska kunna skörda något, men jag chansar! Därefter blev det slutskörd på isbergssallaten. Några rödbetor och palsternackor drog jag också upp. Tråkigt nog har det inte gått något vidare med palsternacksodlingen i år av någon anledning. Kanske trivs de inte i odlingslådan? Eller så trivs de inte i odlingslådan så länge det fortfarande finns tidningar i botten så de inte kan växa fritt så djupt de vill? Förhoppningsvis hinner de där tidningarna förmultna till nästa år iallafall.


Ett stort gäng morötter fick också följa med hem. Jag bredsådde en rad med gamla morotsfrön i våras och till min stora förvåning grodde de mycket bra. Det blev således väldigt trångt om fötterna för dem. Att gallra bara för att slänga på komposten kändes inget vidare, så jag chansade på att det skulle fungera att gallra och äta upp de små morötterna allt eftersom säsongen gick och de som stod kvar fick då en chans att växa till sig trots allt. Några gigantiska rötter får jag nog tillstå att det aldrig blev ändå. Inte i den raden iallafall. Men idag fick jag upp en riktig bjässe i raden intill. Jag är osäker på om det var från raden jag sådde med nyare sommarmorotsfrön eller om det var en vintermorot, men himla kul var det iallafall!


När jag kom hem till lägenheten igen på eftermiddagen var jag rasande hungrig. Men all mat jag hade låg i frysen. Ytterst frusen. Efter visst rådbråkande med min inre lathet kom jag fram till att det bästa alternativet var att göra ett storkok i form av köttfärssås med färs som var precis lika genomfrusen som allt annat. Men till slut blev det iallafall en lördagsmiddag också. Fast jag vet inte om det blev en köttfärssås lika mycket som en morotssås med palsternacka och köttfärs. Mättande blev det iallafall.

Och nu sitter jag i soffan och känner mig nöjd med dagens stökerier. För inte nog med skördande, sådd och storkokslagning, jag hann också diska och fick sedan även upp en efterlängtad taklampa i vardagsrummet. Det tog bara sisådär sjutton månader från inflytt. Men det är inte det lättaste att hitta snygga lampor i rätt prisklass tycker jag. Eller om det är jag som är sliten mellan lite för många olika stilar, kanske? När jag ramlade över en av lamporna som stått på min short list i sisådär ett år i ett reklamblad till halva priset fanns det iallafall ingenting att fundera på. Jag slog till. Jag får återkomma med en bild på underverket endera dagen.




fredag 23 september 2016

Fredagskväll

Det fanns en tid när jag ofta gjorde chokladbollar. Den tiden är en svunnen tid. Men i sommar fick jag plötsligt för mig att göra ett gäng och då blev jag förstås påmind om exakt hur eminent konceptet chokladbollar (eller än hellre arraksbollar) är. Så idag fick det bli en repris. Perfekt inför årets första Idolfredagskväll, ju. Viktigt är att förvara dem i frysen. Kylskåpskallt är liksom inte tillräckligt kallt!


Jag har ju hängt i mitt lilla paradis ett par dagar, vilket välbevandrade läsare av denna blogg lätt kan lista ut med ledtrådar i form av katt- och trädgårdsbilder. Den här herren ville inte riktigt göra sig på bild idag dock, det var alldeles för grådassigt väder.

Imorgon bär det av hem igen. Jag tänker mig en riktig stökartid den närmaste veckan, innan en ny vardag tar sin början. Vad det innebär mer exakt kanske jag återkommer till. Den närmaste veckan ska det iallafall, förhoppningsvis, röjas och städas, tvättas och lagas storkok, och kanske planteras om någon blomma eller två. Sedan hoppas jag få till en hel del skrivtid också. För jag är på gång nu. Jag har börjat skriva lite smått. Inte bara här, utan också sådant där annat skrivande som jag hoppas ska leda någonstans någon gång. Jag har börjat lite lätt med en skrivövning. Det ska få bli ett par till innan jag ger mig på något lite större. Just nu vill jag bara få upp farten igen, hitta tillbaka till den där skrivande delen av mig själv som jag ganska länge har saknat nu.

Men här närmast ska jag lyssna klart på premiäravsnittet av barnbokspodden Bladen brinner och sedan ska jag gå och lägga mig i sängen där jag är rätt säker på att en svartvit liten pälsboll redan ligger och sover sedan flera timmar. Medan jag rundar av kvällen med att kika in på instagram blir det också lite kattgos och tasshållning. Bättre sätt att avsluta en dag finns nog knappt.


Habegäret

Bildkälla

Ingen har väl missat marmor- och mässingstrenden som rått de senaste åren? Jag kan säga att jag helt och hållet fallit för den, men så var jag svag för båda materialen redan innan, så det var kanske inte helt otippat att det skulle bli så. Dock har jag faktiskt inte hakat på trenden mer än genom att spraymåla en missfärgad vit läslampa i plast och en ljusstake från Muuto, som jag planerat att spraymåla ända sedan jag först fick den eftersom originalfärgen kändes smutsig och ful. Sedan kunde jag inte heller låta bli att köpa en guldig spegelbricka (för den i mässing hade snöpligt nog sålt slut när jag väl skulle slå till..). Men that's it.


Jag är egentligen ganska ointresserad av trender. För mig är det viktigt, och har med tiden blivit än mer viktigt, att köpa hållbara saker. Saker som överlever trender. Saker som inte slits ut på fem, tio år. Saker jag kan leva med resten av livet och sedan gärna lämna vidare till nästa generation. Men nu hamnade jag på ett mer långrandigt spår än jag egentligen hade tänkt. Jag ville mest bara bjuda på detta ögongodis som jag ramlade över i Elsa Billgrens blogg alldeles nyss. De är way utanför min budget, men visst är de helt underbara, dessa marmorljusstakar?!



Rundvandring i höstträdgården



Årets första solros slog ut för ett par veckor sedan!

Så. Juli kom och gick. Augusti anlände med ett oändligt oönskat höstväder. Vi hade nära nollgradigt flera nätter och det var inte precis varmt på dagarna heller. Min kropp skrek panikartat efter mer sommar, var rädd att det inte skulle bli mer av den varan i år. Det kändes extra misströstligt efter två rätt dåliga, kalla och blåsiga somrar med grå slaskiga vintrar emellan. Särskilt som jag tycks vara en sådan som drabbas av årstidsrelaterade depressioner. Min ork och lust försvann, även för bloggandet jag ju äntligen hade börjat komma igång med.

Och i trädgården stannade växtligheten av. Allt jag jobbat med i sommar för att så småningom få skörda frukterna (grönsakerna) av. Men så kom september med en brittsommar som nog aldrig varit lika efterlängtad förut. Tackolov!


Jag kan inte ta äran för någon solrosodling, den är helt och hållet min mammas förtjänst. Men när de här solrosorna äntligen slog ut för någon vecka sedan bestämde jag att solrosor definitivt ska prioriteras i min egen, ännu ganska begränsade, odling nästa sommar! Jag tänker mig att den ska drivas upp så den kan ta plats i ett land där det först ska odlas potatis. Det kan bli precis hur fint som helst, tror jag. Särskilt om jag kombinerar den med något annat fint. Krasse kanske?  Och sommarslöja?

Den översta bilden här i inlägget fotade jag en dag för någon vecka sedan, då ett par solrosor tvekande börjat slå ut efter en lång sommars längtan och väntan. Ikväll tog jag en ny fotograferingsrunda i trädgården. Mot en spegelblank sjö och en natur som sakta börjat anta höstens klädnad sprakade mängder av små gula solar mot mig.


I odlingslådan exploderade rosenskäran fullständigt när sommaren bestämde sig för att återvända. Den hängde sig över sommarmorötterna åt söder och mot norr klängde den sig över astern och skuggade gurkplantorna jag sådde i slutet av juni, när ruccolan slutskördats. Det har blivit både en och flera stora buketter för att minimera skadan på morötterna. Till stor glädje, förstås. Det är verkligen sann rikedom att ha blommor att plocka in från trädgården istället för att släpa hem buketter från affären som kanske odlats långt, långt borta och gjort en klimatosmart resa hit.
 

Med den återvändande höstsommaren började också en del växtlighet ge upp. Brytbönorna som inte riktigt trivts i sommar, utan varit gula mest hela tiden, rev jag upp. På de fem plantorna fann jag sammanlagt ungefär lika många bönor, varav bara en eller två kanske var ätbara. Jag har dock inte testat dem än...

Sedan var det dags att plocka upp potatisen också. Oh, så spännande det var! Jag hade plockat på mig tre olika sorter i mataffärernas lösviktshyllor. Klassikern King Edward, en fast sort som jag inte vet namnet på och en röd sort, vars namn också är okänt för mig.


Förutom några enstaka potatisar som jag petat upp ur jorden och täckmaterialet i landet tidigare blev det här årets totala skörd, från ungefär 12-14 plantor. Sämst resultat blev det på King Edwarden. När jag drog upp blasten till de röda potatisarna fann jag däremot nästintill högar med stora fina potatisar kvar i groparna i jorden. En sådan fröjd det var att plocka upp dem! Tråkigt nog hade jag dock inte förgrott lika många röda som vita potatisar. Den totala potatismängden fyllde i slutändan nästan en matkasse, så jag gissar att det blev runt fem kilo eller så. Det räcker väl inte till att mätta mig ända till nästa höst, men en bra bit på väg kommer jag nog ta mig ändå!

Och till nästa sommar planerar jag att åtminstone dubblera potatismängden. Att utöka landens yta tar ju tyvärr lite tid när man inte gärna lägger ner tid på att gräva landen utan anlägger dem med hjälp av trädgårdsavfall som gräsklipp och löv. Dels tar själva nedbrytningen av materialet tid, dels är mängden trädgårdsavfall begränsat. Men jag har ingen brådska, saker och ting får ta tid i min odling för att inte riskera att ta död på odlingslusten.

Men jag kan ändå inte förneka att jag smider planer på att bygga en till odlingslåda till nästa odlingssäsong. Och så kommer jag nog inte kunna motstå att sätta spaden i jorden och gräva ett land eller två heller. Om tiden finns. För jag har ingen som helst aning om hur mitt liv kan tänkas se ut nästa sommar just nu...


Ännu en dagsfärsk bild visar hur även astern börjat blomma ordentligt efter min skövling av rosenskäran. Och i framkant på bild irrar sig gurkplantor som inte ser mycket ut för världen runt odlingslådans kanter. Men till stor lycka upptäckte jag att där fanns två eller tre gurkor på tillväxt idag. Den första omgången blommor på plantorna frös bort under kalla augusti, men brittsommaren gav dem en ny chans. Som jag längtar efter att få skörda mitt livs första egenodlade gurkor!


Som sista stopp i grönsaksodlingarna blir detta hörn i odlingslådan, där palsternackans blast har växt sig stor över de återstående rödbetornas vissnande blast och vintermorötterna och återstoden av sommarmorötter anas knappt där bakom palsternacksblasten. I landet i bakgrunden finns bara ett par sista isbergssallatshuvuden kvar efter slutskörden av potatisen, brytbönorna och plocksallaten. Där ska förmodligen ett gäng vitlöksklyftor pillas ner tillsammans med lite naturgödsel imorgon. Och så ska jag göra ett försök att så lite vintersallat och ruccola...


Och så slutligen, vänder jag mig från odlingslådan mot lönnen som iklätt sig höstens allra mest färgsprakande lövdräkt. Brittsommaren må ha varit solig, varm och fin. Men nu smyger sig hösten onekligen på. Och den där paniken jag kände inför den tidigt anlända hösten i augusti har så sakteliga börjat övergå i en längtan efter en ny säsong med nya stämningar och färger. För att inte tala om den där härliga luften som hösten bär med sig!


På återhörande snart, hoppas jag!
Nu är det hög tid att stänga ner datorn för idag och krypa till sängs för att klappa katt och sova tror jag minsann.