söndag 28 april 2013

Öppet arkiv


Har ni koll på att man på SVT kan hitta en massa gamla klassiker i det öppna arkivet? Själv är jag sugen på att se Den vita stenen igen. Programmet Mat där Mat-Tina gjorde sitt tv-genombrott finns också tillgängligt, liksom Rederiet, Sommartorpet och mycket mer. Ett tips för regniga vår- och sommardagar, kanske?

För övrigt är det sista dagen En helkväll med Jonas Gardell finns tillgängligt på play idag, så skynda er att se om ni inte redan gjort det!


Inför ESC 2013, del I


Ja, förra veckan drog inför ESC-programmen igång. Jag såg det inte då, men nu ska jag göra det och traditionsenligt måste jag förstås tycka lite högt här på bloggen om alla bidrag! Tråkigt nog har min vän E kastat in handduken, så nu är det bara jag som upprätthåller traditionen. Återstår att se hur det går...

Formatet är annorlunda i år. Jag saknar den finländske Mumin-Thomas.  Han utgjorde på något vis det bästa med inför-programmet.


Österrike är i vilket fall först ut med en intetsägande låt med en ton som skär lite smått i öronen. Två poäng av fem känns snålt att öppna med, men mer kan tjejen tyvärr inte få.

Estland övertar stafettpinnen med ett bidrag som även det framförs av en ung tjej. Det låter bättre, men saknar det där speciella. Låten får ändå en trea.

Slovenien följer i de tidigare bidragens spår och skickar också en tjej. Hannah låter helt okej men låten går mig på nerverna till slut och får därför inte mer än en tvåa.

Kroatien bryter trenden och skickar en manskör. Typ. Det låter väl helt okej, men känns inte som något för mig. För sången skulle de fått en trea i betyg, men för helheten får de inte mer än två poäng. Det är tråkigt!

Och så är det dags för första nordiska landet, Danmark. Senast det begav sig att Sverige anordnade final i ESC gick de ju och vann med Olsen brothers. Har de någon chans i år? Emmelie De Forret heter sångerskan som framför bidraget. Och jo, det låter absolut bäst hittills. Högre favoritodds än Loreen hade förra året, säger de i panelen att Emmelie har. Jag gillar låten. Men har den det där som Euphoria hade? Njae, inte riktigt tycker jag nog ändå. Den får fyra poäng. Beroende på hur det övriga startfältet ser ut så kan jag nog ändå tänka mig att den kommer landa högt i resultatlistan.

Ryssland står på tur efter Danmark och skickar ett bidrag bakom vilket två svenskar textskrivare står. Det påminner starkt om en annan låt, är min första tanke. Kan det vara Sanna Nielsen eller Shirley Clamp jag tänker på månne? Jo, så är det nog. Men jag tycker låten är ganska fin och vill ge den en stark trea.

Ukraina är lite inne på samma spår som Österrike. Kanhända är den en liten smula bättre, men mer än en tvåa får den inte. Heller.

Nederländerna brukar tillhöra mina favoriter, men förra året har jag för mig att de kraschlandade totalt. Kan de leverera i år? Anouk kan absolut sjunga, men låten? Ett enda stort sömnpiller. Jag är besviken. Det låter lite Sound of music men utan att något riktigt händer. Den får en trea trots det, bara för att den är så annorlunda i jämförelse med de tidigare själlösa bidragen. Det skulle också kunna vara så att denna låten kommer växa för varje lyssning.

Montenegro. Nej, nej, nej. Rap hör inte hemma i ESC, när ska ni förstå det? Och videon? Det känns som att jag knappat in en filmkanal lite för sent på kvällen. Så obehagligt. Årets första nolla!

Litauens låt kommer avancera i resultatlistan oavsett hur den låter, efter föregående unkna bidrag kan den framstå som briljant. Om man inte har förståndet i behåll vill säga. För det är så dåligt. Detta är en enpoängare. Med andra ord näst sämst i startfältet hittills.


Danmark är i ohotad ledning hittills, följt av Nederländerna. Men ännu återstår tre program med tio låtar vardera, så hur listan ser ut i slutändan återstår ännu att se.




måndag 8 april 2013

Länkkärlek & framtidsfunderingar


Nina Åkestam skriver om vad man ska bli när man blir stor och sånt efter att ha fått en massa frågor från sina läsare, gissningsvis med anledning av den pågående högskoleansökningen (som stänger den femtonde april). Även jag sällar mig till den stora skaran studie/yrkes/framtidsfunderare.

Det är snudd på sju månader på dagen sedan jag blev sjukskriven nu. Lite mer än sju månader sedan jag tog beslutet att flytta hem igen. Och inte ens en månad sedan jag äntligen fick påbörja terapin jag väntat på i ett helt halvår (att behöva vänta så länge skulle vi kunna diskutera en annan gång). Jag har fått ut en hel del av de få sessioner jag hittills haft med min psykolog tack vare att jag redan känner henne och därtill mig själv och vilka mina problem är, men jag har mycket arbete framför mig ännu. Jag vet inte om jag kommer hinna bli "färdig" till i slutet av augusti. Tankarna och ångesten är mina ständiga följeslagare, sömnlösheten har också smugit sig på.

Jag har pendlat så mycket det senaste året i mina framtidstankar. Vill jag bli lärare? Inte? Klarar jag det verkligen? Har handledaren rätt? Borde jag lägga lärarutbildningen bakom mig? Ska jag satsa på det andra jag drömmer om? Det där som är så mycket mer osäkert?

Jag har inget säkert svar, men som Nina så klokt skriver, så kan man välja om hur många gånger man vill i livet. Det är ingen katastrof om något inte blir som man hade tänkt sig det. Och när jag besvarar frågan var jag ser mig själv som 85-åring så är det en stuga med en stor prunkande trädgård och ett fint staket jag ser framför mig. Djur och familj är där med mig. Och när jag blickar tillbaka på mitt yrkesliv så är det bland barn jag har tillbringat det, genom att lära dem läsa, skriva, undersöka, skapa drömmar och gett dem verktyg att uppfylla dem med. Kanske har jag gjort annat också, om inte annat så i alla fall skrivit böcker som då kommer stå i min bokhylla med fina omslag och mitt namn på ryggen.

Det är alltså inte dags att ge upp min lärardröm ännu. Jag ska ge den ett försök till. Men för att ge mig själv bästa möjliga förutsättningar att faktiskt nå mitt mål har jag alltså en del att klura på. Att studera så långt hemifrån är ett av de största problemen, jag är så hemkär och det tär att inte ha möjligheten att åka hem på studs när hemlängtan blir för stor på grund av avståndet. Femtio mil låter kanske inte så mycket. Men när insomnian härjar och inga katter finns i fotändan att söka tröst hos, blir  femtio mil outhärdliga.


Med lite pusslande i studieplanen skulle jag kunna korta ner min studietid borta med en termin (om jag fortfarande skulle känna att det var ett problem våren tvåtusenfemton). Med flitigare umgänge med mina vänner skulle jag kanske inte behöva känna mig lika ensam. Och med lite nya verktyg och tankesätt i bagaget från terapifåtöljen kanske livet i allmänhet blir lite enklare. Och om det trots strategier, pusslande och annat inte skulle visa sig fungera i alla fall. Ja, då har jag i alla fall försökt. Och kan välja om. Hur många gånger jag vill.

Hur ser dina planer för hösten ut?