Länkkärlek & framtidsfunderingar

Nina Åkestam skriver om vad man ska bli när man blir stor och sånt efter att ha fått en massa frågor från sina läsare, gissningsvis med anledning av den pågående högskoleansökningen (som stänger den femtonde april). Även jag sällar mig till den stora skaran studie/yrkes/framtidsfunderare.

Det är snudd på sju månader på dagen sedan jag blev sjukskriven nu. Lite mer än sju månader sedan jag tog beslutet att flytta hem igen. Och inte ens en månad sedan jag äntligen fick påbörja terapin jag väntat på i ett helt halvår (att behöva vänta så länge skulle vi kunna diskutera en annan gång). Jag har fått ut en hel del av de få sessioner jag hittills haft med min psykolog tack vare att jag redan känner henne och därtill mig själv och vilka mina problem är, men jag har mycket arbete framför mig ännu. Jag vet inte om jag kommer hinna bli "färdig" till i slutet av augusti. Tankarna och ångesten är mina ständiga följeslagare, sömnlösheten har också smugit sig på.

Jag har pendlat så mycket det senaste året i mina framtidstankar. Vill jag bli lärare? Inte? Klarar jag det verkligen? Har handledaren rätt? Borde jag lägga lärarutbildningen bakom mig? Ska jag satsa på det andra jag drömmer om? Det där som är så mycket mer osäkert?

Jag har inget säkert svar, men som Nina så klokt skriver, så kan man välja om hur många gånger man vill i livet. Det är ingen katastrof om något inte blir som man hade tänkt sig det. Och när jag besvarar frågan var jag ser mig själv som 85-åring så är det en stuga med en stor prunkande trädgård och ett fint staket jag ser framför mig. Djur och familj är där med mig. Och när jag blickar tillbaka på mitt yrkesliv så är det bland barn jag har tillbringat det, genom att lära dem läsa, skriva, undersöka, skapa drömmar och gett dem verktyg att uppfylla dem med. Kanske har jag gjort annat också, om inte annat så i alla fall skrivit böcker som då kommer stå i min bokhylla med fina omslag och mitt namn på ryggen.

Det är alltså inte dags att ge upp min lärardröm ännu. Jag ska ge den ett försök till. Men för att ge mig själv bästa möjliga förutsättningar att faktiskt nå mitt mål har jag alltså en del att klura på. Att studera så långt hemifrån är ett av de största problemen, jag är så hemkär och det tär att inte ha möjligheten att åka hem på studs när hemlängtan blir för stor på grund av avståndet. Femtio mil låter kanske inte så mycket. Men när insomnian härjar och inga katter finns i fotändan att söka tröst hos, blir  femtio mil outhärdliga.

Med lite pusslande i studieplanen skulle jag kunna korta ner min studietid borta med en termin (om jag fortfarande skulle känna att det var ett problem våren tvåtusenfemton). Med flitigare umgänge med mina vänner skulle jag kanske inte behöva känna mig lika ensam. Och med lite nya verktyg och tankesätt i bagaget från terapifåtöljen kanske livet i allmänhet blir lite enklare. Och om det trots strategier, pusslande och annat inte skulle visa sig fungera i alla fall. Ja, då har jag i alla fall försökt. Och kan välja om. Hur många gånger jag vill.

Hur ser dina planer för hösten ut?