lördag 21 juni 2014

Högt och lågt, sommar och vinter.


Kära blogg. Jag tänker så ofta på dig, ändå ekar här tomt på inlägg. Jag vet inte om jag kan lova bättring heller. Jag trodde att jag skulle hinna blogga mer i sommar. Jag hade hoppats på lite ledighet emellanåt. Men jag har måstat ägna mig åt sommarstudierna varenda dag sedan kursstart den nionde juni. Till och med igår läste jag i tre timmar. Bridget Jones dagbok, visserligen, inom ramen för romancekursen, men ändå. Om jag vetat att två litteraturvetenskapliga kurser tillsammans skulle ta exakt såhär mycket tid i anspråk så hade jag kanske tänkt om. Fast samtidigt, det fanns inte mycket att välja på. Sommarkursutbudet har bara blivit allt sämre från år till år till följd av besparingarna som görs på universiteten. Det är påtaglig skillnad från 2012 då jag frossade i roliga och intressanta kurser när jag skulle göra min ansökningsprioritering. Nu blev det nog bara fem, sex kurser, varav några inte ens kändes intressanta egentligen.

Men jag kanske har fel, kanske lugnar det sig efter att de första inlämningsuppgifterna lämnats in. De ligger tätt och alldeles för snart, vilket gör att jag tvingats läsa veckans alla dar. Eller ja, tvingats och tvingats. Hjärnan orkar bara läsa fokuserat si eller så många timmar per dag. Sedan behöver den lite fritid. Allra helst när nästan precis all facklitteratur är på engelska, i båda kurser. Det tar tid. Och extra koncentration är nödvändig. Nog nu om det.

Midsommar har kommit och snart även gått. Jag gjorde en jordgubbstårta igår kväll, med köpt botten. Det fick räcka så. Blåsten och kylan gjorde mig inte mer pigg på det där med midsommarfirande. Sedan gillar jag nog inte sådana här högtider heller. Inte längre. Inte just nu i alla fall. Känner att jag måste väga min ord noga när jag skriver detta, det är inte så att jag missunnar någon annan sitt firande. Men jag kan inte tycka om en högtid när jag inte riktigt har någon att fira den med. Jag har inget givet kompisgäng att naturligt sälla mig till när almanackan ropar ut sina märkvärdigheter. Ine heller någon lagom stor familj. Det är bara jag och min mamma, och i helgen har jag tänkt på att ingen garanti finns att det ens kommer vara så framöver. Man vet aldrig. Det skrämmer mig att den bild jag såg framför mig redan för tio år sedan kanske blir sann en dag. På riktigt. Och att jag inte vet vad jag ska göra då...

Jag hoppas att jag får tillfälle att blogga mer framöver, jag saknar det så. Kanske jag kan ruska liv i kameran också då, även om det mesta redan blommat över här och mina motiv blir mer svårhittade då. Jag har inte hållit i kameran på nästan ett år, tror jag, bortsett från i julas möjligen. Kanske får den sova ännu en stund. Vi får se.