lördag 30 juni 2012

Kamratfesten, Dorothy Sayers


Kamratfesten är den tredje boken jag läst inom ramen för min sommarkurs Moderna kriminalromaner. De två tidigare böckerna, Baskervilles hund och Morden på Rue Morgue återkommer jag kanske till en annan gång, vi får se. Jag måste säga att Dorothy Sayers var ett helt obekant namn för mig, men då jag läst facklitteraturen till kursen har jag förstått att hon är ett stort deckarnamn, och därtill ett av de allra första kvinnliga namnen inom deckargenren. När jag påbörjade den var det med stor nyfikenhet på vad den kunde vara för något. För att öka spänningen ytterligare ett snäpp läser jag ogärna baksidestexten på böcker jag vet att jag måste läsa, eller som när det gällde En dag, har hört gott om och blivit nyfiken på av någon anledning. Jag gick alltså in i läsningen utan att ha den blekaste aning om vad jag kunde vänta mig för intriger.

Det var en tjock lunta, trehundrafemtio sidor med liten text och översatt redan 1940 vilket innebär ett språk som inte hanteras helt utan stakning. Sedan har vi de här bitarna där författaren broderar ut texten så att jag inte riktigt hänger med. Samtal och inre monologer eller vad det nu kan kallas. De känns inte alltid berättigade i vilket fall, utan drar ner tempot på ett sätt som jag inte gillar. Det är oändligt många namn också, vilket gör det svårt att hålla reda på alla trådar för mig, med mitt dåliga minne.

Samtidigt är historien skönt befriad från det tempo som finns i nutida kriminalhistorier (här måste jag påpeka att jag mest tänker på kriminalserier som CSI och Criminal minds, eftersom jag sällan läser deckarböcker och inte riktigt kan jämföra med sådana - ännu, efter den här kursen blir det förhoppningsvis ändring på det) och det är inte så mycket våld och blod och ond bråd död. Faktum är, men det kanske jag inte får skriva, att det inte sker ett enda mord i den här historien och det älskar jag! Det är så befriande att läsa en historia där DNA och avancerad teknik saknas, där man får pusselbitarna samtidigt som detektiven och därmed får en chans att pussla samman gåtan på egen hand.

Det finns alltså både plus och minus med Kamratfesten, men i slutändan väger det positiva över och jag ger boken 5/5 i betyg. Är ni deckarfantaster (eller åtminstone ägnar er åt att läsa deckare emellanåt) men aldrig läst Sayers tycker jag verkligen att ni bör göra det! Kamratfesten är den tredje boken i en serie med fristående böcker om karaktären Harriet Vane och Peter Wimsey och ni kan börja med den utan problem. Men när man inte har en specifik litteraturlista att hålla sig till som jag hade, tycker jag nog ändå att man borde ta chansen att börja med den första av Dorothy Sayers böcker!

fredag 29 juni 2012

Midsommar del 3: maten


Det har blivit dags för den tredje och avslutande delen i midsommarserien 2012. Den om maten. Den viktigaste delen, åtminstone vad gäller mitt midsommarfirande. För jag firar ju inte midsommar på något vis bortsett från att man kan ana ett visst mönster gällande att grillen åker fram för sommarpremiär just då...

Inte ens på midsommarafton får min besattthet av vattenmelon och fetaost stå tillbaka, eller skulle jag kanske snarare skriva särskilt inte då? Det har kommit att bli min mesta midsommartradition, tror jag faktiskt. Åtminstone de senaste tre åren vill jag minnas att det varit en självskriven del i midsommarmenyn, tillsammans med jordgubbstårtan som sedan ett par år toppas med passionsfrukt. Oh, hur kunde jag leva i närmare 25 år utan att ha ätit denna underbara frukt?

Grillad fläskytterfilé.


Jordgubbstårta. Inuti återfinns hackade jordgubbar och mango, en kombination jag inte testat förut men konstaterat vara årets hit. Och så den fantastiska passionsfrukten som topping. Mmm!



torsdag 28 juni 2012

Midsommar del 2: pälsbollarna


Jag skrev ju att jag skulle återkomma med fler midsommarinlägg. Katter är väl inte så midsomriga i sig själva, men de är söta alla dagar på året och nu har jag ju inte varit hemma och fotat dem så mycket på väldigt länge. Därför får en hel bildkavalkad med pälsbollar tagna på midsommarafton kvala in i midsommarinläggsserien!
















Det är jobbigt att fira midsommar. Man måste sova väldigt mycket sedan.

När man väcks ur sin skönhetssömn av kamerablixtar är sådana här blickar inte helt ovanliga.


Detta måste vara det största kattsmajl jag någonsin sett :D:D:D









tisdag 26 juni 2012

När ska vi bli bekräftade som 50% av mänskligheten egentligen?


Ja, som rubriken lyder. När ska vi kvinnor bli bekräftade som hälften av mänskligheten egentligen, när ska vi bli tagna på allvar? När ska det forskas på kvinnor och inte bara män när det gäller sjukdomar? När ska vi få de mediciner vi behöver mot våra "kvinnosjukdomar" istället för att bli avfärdade med sämre alternativ?

Anledningen att jag undrar är denna debattartikel om endometrios som riksdagsledamoten Hillevi Larsson skrivit.

En annan sak jag undrar över är varför detta inte diskuteras mer? Visst har det diskuterats att kvinnors hjärt- och kärlsjukdomar inte visar sig på samma sätt som hos män, men i övrigt? PMS? Endometrios? Fibromyalgi? När ska vi tala om för världen att vi inte accepterar att bli kallade för gnällkärringar utan att våra besvär faktiskt är högst verkliga?

P.S. Jag funderar på vad en ny etikett skulle kunna heta, där sådana här viktigheter kan skrivas om. Har ni något förslag tar jag tacksamt emot dem! "En bättre och rättvisare värld tack!" får bli arbetsnamnet, men jag föredrar nog något kortare...


Midsommar del 1: naturen

Natten till midsommarafton. Lugn och frid vilar över paradisbyn.

Midsommarafton. Bilarna stod som ett pärlband längs hela byvägen. Aldrig har det varit så mycket folk på byns majstångsresning tror jag. Tur med vädret kanske bidrog.

Jag testar kamerainställningar och många bilder blir rätt kassa. Här är ett exempel, som jag ändå gillar på något vis.

Medan resten av byn går på majstångsresning leker jag grillmästare.

En klassisk Laduvy. Bersån består dock, tyvärr, mer av ogräs än syrener, trots att de franska (höga) syrenerna växt sisådär en halvmeter sedan förra året.

Närmast i bild, tillsammans med ogräset, står de klassiska bondsyrénerna som en gång bodde i min barndomsträdgård. Sedan dess har de hunnit flytta tre gånger, varav en flytt innebar ett till två års boende i ren lera ute på åkern, men lever ändå. Kärlek och hurrarop för deras levnadsvilja!

Den Franska syrénen var bra att gömma sig bakom och spionera på alla midsommarfirare vid majstången uppe i backen.






Det började äntligen bli glöd i kolen. Min mage lät som ett helt åskoväder.

Och här blommar syrénen på stam med sina intensivt mörklila blommor. De vackra ljusrosa rosorna och pionblommorna lyser dock med sin frånvaro. I vanliga fall har de nästan blommat över vid midsommar, i år slog de första rosorna ut igår (25/6). De vanliga buskrosorna har dock vågat börja slå ut.




Riddarsporren växer och frodas i alla fall, snart har den trängt ut liljorna ur mitt solursland.

Humle och någon okänd "ogräsblomma" som tydligen rotat sig här efter att mamma sådde en "överraskningspåse" med frön förra året. Den innehöll potatis också.

Den vitlöksmarinerade fläskytterfilén börjar få färg.

Mitt bästa grilltips är egentligen att lägga på locket så att köttet tar till sig röksmak, men glöden var för varm den här midsommaren (eller så var jag för hungrig, välj själv). Och när köttet fått färg lägger man det i folie så vätskan stannar kvar. Köttet blir ljuvligt mört då. Gillar man varma grönsaker är det toppen att stoppa i dem i foliepaketet också.

Mer människor.


En till bild där jag lekt med inställningarna. Kanske den hade blivit mer spännande om jag mörkat ner den?

När majstången var såhär långt uppfirad förklarade jag maten färdig att äta. Hungrigare än en varg orkade jag inte vänta ut midsommarfirarna.


Ja, det var ett första bildsvep från årets midsommar det. Jag återkommer med mat- och kattbilder vid ett senare tillfälle. Vill ju inte trötta ut er med för mycket bloggande på en och samma gång när ni inte är vana!