Tänk att det redan är dags för den allra sista rubriken. Det känns som att jag nyss skrev den första texten, presentationen. Jag kände mig väldigt missnöjd med den då och bestämde mig för att ta chansen såhär på utmaningens sista dag att skriva en ny. Men när jag läste igenom den första nu så kändes den inte så himla dålig trots allt? Jag fick med ganska mycket av mig själv, och så negativ som jag kände att den var tycker jag inte heller att den känns längre.
Kanske var det negativiteten och mörkret i själen som spilldes över och fick mig att tänka så.
Men nu har trettio dagar gått, jag försöker hålla mig över isen och borta ifrån det där negativa. Inte för att jag vet om jag lyckats så bra ännu, men allt sker inte på en handvändning och ingen gnu kan flyga utom den med god fart.
Det är så lätt att låta sig fångas av den nedåtgående spiralen, men svårt som att motstå choklad om det finns i skåpet, att stå emot och ta till sig det positiva.
Jag hoppas att jag ska bli bättre på det nästa år. När jag gör mitt andra försök på lärarutbildningen i staden femtio mil bort.
Solen är på väg ner nu, Sessan sover vid mina fötter här i soffan och Caspian i en fåtölj medan Ty och hans gäng har byggt klart ett hus som familjen nu ska få gå in i för första gången. Innan dagen är slut ska jag ta upp granen hade jag tänkt. Och så ska jag se till att hålla bättre liv i min kära blogg framöver, trots att utmaningen är över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar