Att vilja men inte kunna.
Det har alltid varit svårt att känna att man står vid sidan av och se på när andra människor, någorlunda friska, någorlunda normala med någorlunda vanliga förutsättningar gör sin grej. Resa, jobba, umgås, plugga, festa, fika. Men inte sådär svårt som det började göra senare.
När jag plötsligt blev medveten om hur tiden rinner på och att man hela tiden blir äldre, och fogade samman den upptäckten med en annan. Nämligen den att jag aldrig lyckats ta vara på mitt liv.
Det skedde såklart inte i en handvändning utan kom gradvis, det att jag ville annorlunda. Jag ville också ta vara på livet.
Och jag försöker, men det är svårt med alla branta stup och tvära svängar och stora stenar som ligger i min väg. Så ibland gråter jag. För att jag vill så mycket, men inte riktigt kan, riktigt lika "lätt" som andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar