Traskar

Jag ägnade mig åt flera projekt förra året. Ett av dem startade jag i november 2014: att gå femtio mil innan sista december 2015. Anledningen till det var att jag inte kunde säga en mening utan att få slut på luft. Jag var trött på att ha så dålig kondition att jag inte ens kunde prata som folk längre. Jag har aldrig varit idrottsintresserad i större skala. Jag tränade ju-jutsu ett par terminer i högstadiet. Men jag var inte med på mer än en handfull idrottslektioner från det att jag började högstadiet  (vilket jag räknar att jag gjorde i sexan eftersom vi flyttade till högstadieskolan då) fram tills jag tog studenten. En stor bidragande faktor till det var att jag hade världens sämsta idrottslärare i sexan och sjuan. Men då var det redan för sent. Jag ville inte vara med ändå.

Att promenera utan anledning var svårt, jag läste min sista termin med fem veckors praktik och dagar som började halv sex och i princip slutade vid sex på kvällen när jag kom hem igen. Jag tog spårvagnen även den där enda hållplatsen till affären för att få åtminstone lite fritid. Och efter det var det dags för 10 veckors c-uppssatsskrivande när annat liv i princip inte existerade. Det var när jag promenerade hem till min uppsatsvän för att hon bodde i en zon som inte täckte mitt busskort som jag drog igång promenadprojektet. Jag samlade ihop några kilometer i runkeeper-appen och blev inspirerad att samla fler. Så kom målet till. Jag hade promenerat ett antal mil sommaren innan också, men kommit av mig. För jag är ju inte så idrottsintresserad på något vis. Men jag visste ungefär hur långt jag hade hunnit traska de där sommarmånaderna och visste vad som kunde vara realistiskt. Samtidigt tänkte jag på avståndet hem. Femtio mil. Femtio mil som jag snart skulle flytta. Så det blev även en symbolisk distans. Jag skulle promenera hem.

Tyvärr drogs jag ju med ett antal evinnerligt långdragna och riktigt vidriga förkylningar under 2015 och blev lite hindrad att promenera på grund av det. Men jag kämpade på så gott jag kunde och klarade med nöd och näppe mitt mål efter att ha lagt in lite oregistrerade promenader på affären och från parkeringen och sådant i appen på nyårsafton. Grejen för mig var nämligen inte att promenera-promenera för att det skulle räknas. Grejen var att jag skulle gå. Använda mina två fötter. Röra på mig. Alltså räknades alla sammanhang.

I år har jag inte satt upp något promenadmål. Däremot har jag satt upp ett mål att klara av att springa en kilometer innan sista juni. Bara för att testa. Men det betyder förstås inte att jag inte promenerar. Tvärtom försöker jag åter ta mig ut och promenera regelbundet nu när vintern och min vinterkoma är över. Plus att jag försöker bli bättre på att cykla på cykeln jag köpte förra året efter att ha varit utan i sisådär åtta år efter att min förra blev stulen.

Idag startade jag med att cykla två kilometer. Väl hemma igen gick jag över till grannen och sen gav vi oss ut på en långsam långpromenad på sju kilometer (mina fötter är ledsna nu) och ikväll tog jag ännu en cykeltur på två kilometer. Känslan när man sätter sig i soffan på kvällen en sådan här dag är oslagbar. Jag hoppas det blir många fler sådana kvällar framöver. Sommaren verkar äntligen smyga sig på, det är utlovat riktigt finväder resten av veckan och förhoppningsvis håller det i sig. Efter förra och förrförra årets urusla somrar är det inte mer än rätt att vi får en riktig kanonsommar i år!

Det enda som saknas nu är ett par nya, BRA walkingskor. Har du några bra men inte sinnessjukt dyra sådana att tipsa om? Gör det då hjärtans gärna i kommentarfältet!