måndag 2 maj 2016

Måndagstrött och psykisk ohälsa.


Idag värker kroppen, muskler är sega och närmare tio timmars sömn verkar inte ha gjort susen mot tröttheten. Snarare tvärtom, tror jag. Men jag har börjat lära mig hur jag fungerar nu. Cykling, byggande, målande och sedan cykling hem igen inom loppet av mindre än ett och ett halvt dygn är som så många andra aktiviteter något jag behöver följa upp med en vilodag eller två.

Turligt nog vet jag att värken är tillfällig, jag är inte van att cykla och mina muskler är inte vidare vana att arbeta. Men den mentala biten bär jag med mig varje dag året runt och har så gjort i många många år vid det här laget.

Jag fick diagnosen social fobi och depression vintern efter att jag tagit studenten. Men jag hade kämpat länge redan då med bland annat vad jag genom åren benämnt som skoltrötthet och även om jag såg mönster redan vid tjugo gör jag fortfarande nya upptäckter och kopplingar nu vid trettio. Faktum är att jag gjort så många nya kopplingar och upptäckter om mig själv och hur saker hänger ihop det senaste året eller två att jag ibland undrat om jag kanske är korkad som inte kunnat se hur saker hängt ihop långt innan det. Men jag antar att det är det som är utveckling, att växa, att åldras...


Jag nämnde i förbifarten i ett tidigare inlägg att jag började jobba som vikarie inom skola och barnomsorg när jag flyttade hem efter de avslutade studierna förra vintern. Men att jag mest blev sjuk hela tiden. Femton veckor bara mellan april och oktober. Alla dessa svåra förkylningar och osäkerhetsaspeterna kring att jobba som vikarie dränerade mig med tiden på all energi och under hösten blev jag sjukskriven igen. Efter nyår hade jag hoppats på att få till en praktik istället, men det vill sig inte riktigt. Kring det känner jag både frustration och lättnad, för efter att ha börjat komma upp på lite stabilare mark igen strax före jul blev januari och månaderna därefter bara ännu en utförsbacke där jag famlade blint efter fotfäste.


Som det ser ut nu väntar ännu en period av sjukskrivning. Jag har vänt och vridit på tankar och känslor, försökt bli klok på vad jag orkar, vill och kanske skulle klara av när det kommer till arbetslivet. Jag vet inte om jag vill eller ens kan fortsätta kämpa med att klara min lärarexamen, vilket är lite panikartat efter en helt genomförd utbildning (där jag blev underkänd på sista momentet...) och en kvarts miljon i studieskulder. Men mitt liv har alltid tagit förunderliga irrfärder och sällan varit lätt, så att det fortsätter på samma sätt... Ptja, vad ska jag säga?


Om det inte vore för omgivningen(s tänkanden, tyckanden och rädslan för dömanden) vore det nog inte så svårt att erkänna misslyckandet och släppa greppet. Men som det varit så har jag kämpat vidare när det förmodligen hade varit klokare att bara släppa greppet och försöka finna en ny livsstig  som fungerat för mig och inte det som är normen här i världen, eller kanske snarare vårt samhälle.


Om jag kommer kunna jobba, heltid eller deltid, som lärare eller något annat, får framtiden utvisa. I nuläget orkar jag inte tänka på det mer. Jag är som sagt oändligt trött. Jag måste hela tiden prioritera vad jag måste göra först, vad som kan vänta. Saker som bara borde ge energi, som att träffa en vän eller genomföra ett byggprojekt, ger inte energi utan har snarare rakt motsatt effekt. Men jag lär mig mer och mer för varje dag hur jag ska tänka och agera för att komma runt det i den mån som är möjligt. Vilodagar är svåra när man i grunden vill göra saker, men de behövs. Och resten av tiden balanserar jag mellan att "göra nytta" såsom att handla, laga mat, tvätta och städa och att fylla livet med saker som får mig att må bra och som trots all motighet får livet att kännas meningsfullt.


Det verkar inte vara så lätt för omgivningen att förstå denna balansgång. Vissa blir frustrerade när jag går under jorden och deras telefonsamtal förblir obesvarade, vissa förstår inte de ekonomiska påföljderna "du borde hänga med ut!" "kom hit och hälsa på!" "köp en biljett till konserten då! det är ju bara att låna pengar om du inte har råd!". Vissa förstår inte hur ensam man blir när man inte orkar svara i telefonen, när man inte har råd att hälsa på och när man bett om och om igen om att vänner ska komma och hälsa på istället. Vissa förstår inte att tystnaden betyder "du behöver vara den som tar kontakt för jag orkar inte nu, jag orkar inte vara den som bär alla relationer jämt och ständigt". Och andra kanske förstår, men tröttnar. Orkar inte finnas kvar. Då blir det ensamt på riktigt.


Det här inlägget var inte alls planerat att bli som det blev. Jag skulle skriva att jag var trött och att jag aldrig tröttnar på vyn på dessa bilder. Jag har genom åren medvetet försökt att undvika att skriva av den här sidan av mitt liv i just den här bloggen, det finns andra kanaler där jag vänder mig ut och in kring detta. Men det känns samtidigt fel att försöka dölja och undvika något som utgör en så stor del av mitt liv. Samtidigt vet jag också att jag inte är ensam. Jag blev så glad när jag läste denna twitterrant om depression för en tid sedan och delade den vidare både på twitter, facebook och andra ställen just för att det behöver diskuteras mer. Psykisk ohälsa borde vara skamfylld lika lite som cancer, feber eller vilken annan sjukdom som helst och då finns ingen annan väg än att prata mer om den. Jag hoppas verkligen ni tar er tid att klicka på länken och läsa den när ni läst klart här. Vilket jag hoppas att ni gjort trots att det blev en ganska lång text...


De här bilderna är tagna kring midsommar förra året. Nu är det snart dags igen, inte två månader återstår!


Vilodagar till trots, äta måste man ändå. Så tror jag att jag ska avsluta här och gå och kika lite i frysen och försöka bestämma vad jag sa äta till luddag idag. Det lutar mot en sådan där nödlösning som inte kräver så stor insats från mig, typ fiskpinnar eller frysta köpeköttbullar och strips.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar