Söndagsfunderingar

I den här bloggen kan man läsa om Elisabeth. Elisabeth har diagnosen autism och i det här inlägget skriver hennes mamma om hur habiliteringen vill att hon ska lära sig delta i vissa gruppaktiviteter. Jag blir så ledsen när jag läser det. Jag är ju inte autist. Men jag har drag av aspergers syndrom, som ingår i autismspektrat, och jag är inte vidare bra på stora grupper. Jag är inte så jättebra på mindre grupper heller. Men jag känner mig mycket mera hemma i en sådana, mycket tryggare. Som svar på frågan som avslutar det länkade inlägget så är det för mig en självklarhet att jag föredrar en nära vän än hundra bekanta. Och det har ju egentligen inte ett dugg med någon diagnos eller drag av någon sådan att göra. Om alla människor såg till vad som verkligen har mening i livet så tror jag att de skulle känt detsamma. Men de flesta är alldeles för upptagna av image och fasader för att verkligen ägna sig åt sinna innersta tankar och känslor.

Vad är det egentligen för mening med att tvinga någon till aktiviteter de inte är intresserade av? Det är ju alldeles fantastiskt om man får tillåtas blomstra i en liten grupp om man inte har riktigt samma förutsättningar som andra istället för att tvingas göra saker som man vare sig är intresserad av eller kanske kommer klara till "fulländning" ändå. Jag funderar på mina framtida elever, bland vilka de kommer finnas. De som inte kan blomma på samma sätt som de flesta, men som ändå borde få en chans att blomma på sitt sätt i det som passar just dem. Jag hoppas att jag inte kommer glömma bort det som är unikt för dem och försöka tvinga in dem i den där fyrkantiga boxen...