Nu går tåget...

Ja, nu går tåget (snart) som Madicken kvider fram när gökuret gal efter hennes hjärnskakning. Här går inte tåget riktigt än, det dröjer nästan en och en halv timme till. Och jag kvider inte för att jag blir stående kvar på perrongen, tvärtom gråter jag en smula inombords över att behöva åka härifrån...

Sent igår kväll satt jag i soffan efter att ha stängt av teven för att gå och lägga mig och gosade med Sessan som låg bredvid mig och sov. Hon spann som ett helt spinneri och mitt hjärta gick i tusen små bitar. Det är inte lätt att komma och åka ifrån katterna som jag gör. De sover inte hos mig längre för de vet att jag kommer försvinna igen vilken dag som helst. Mina allrakäraste skatter litar inte på mig, trots att ingenting betyder mer. Men det är ju inte så konstigt när man aldrig stannar och är deras matte på riktigt...

Det kommer förhoppningsvis inte dröja "mer än" på dagen två månader innan jag återvänder hem igen för att stanna hela sommaren i alla fall (fast det känns som en evighets evighet, så det är egentligen ingen vidare tröst...).

Men det är förstås mer som är svårt att åka ifrån. Det ska jag skriva mer om någon dag, hade jag tänkt. Kanske redan imorgon eller på fredag då jag tar ledigt från en dramalektion som tyvärr skapar mer ångest än den ger något. Det visar sig.