lördag 21 juli 2012

Social vs eremit?


För några dagar sedan skrev Underbara Clara om att vara en (social) eremit. Katta Kvack följde upp med ett eget inlägg med igenkänning som jag läste alldeles nyss eftersom jag är rätt mycket efter i min bloggläsning som vanligt.

Det fick mig att fundera. Att jag trivs för mig själv är inget nytt för de som känner mig och eventuellt läser detta. Med en diagnos på social fobi i bagaget är det inte helt förvånande. Och när jag väl umgås så brukar jag precis som Katta behöva dagar eller kanske rentav nån vecka eller flera för att vila upp mig efteråt. Jag bokar inte heller upp mig på för mycket flera dagar i rad om jag kan undvika det, ibland gör jag undantag och det fungerar. Men ofta leder det till att jag rådgör med mig själv i oändlighet innan jag beger mig iväg. Det är ju inte det att jag inte vill träffa mina vänner eller så. Det vill jag hjärtans gärna, och som det är nu känns det som att det händer alldeles för sällan. Men samtidigt förmår jag mig inte att göra det, för det blir inte roligt om man pressar sig till saker man egentligen inte orkar med.

Men å andra sidan så kan detta eremitbeteende också leda till ofrivillig ensamhet, slog det mig nu när jag började fundera. När vännerna vet att man inte är någon partypingla eller när man normalt sett inte umgås ofta så blir det kanske inte självklart att de bryr sig om att fråga om man vill följa med när de hittar på saker och ting. Och det blir jag nog lite ledsen av, när jag tänker närmare på det.

För innerst inne finns det trots allt också en social del i den här eremiten. Och den kan behöva lite extra lockbete för att hitta ut, men sedan kan hon trivas ändå.

2 kommentarer:

  1. Förstår lite hur du menar och kan känna så själv ibland. Men det är väl mycket att alla behöver olika mycket space, olika mycket sällskap. Kan vara skönt att bara vara själv också, även om det som du skriver även kan leda till att man blir ofrivilligt själv ibland också. Det är svårt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det en svår balansgång... som tur var trivs jag oftast alldeles utmärkt med att vara själv i alla fall. Tack för din kommentar!

      Radera