Good ...what?

Jag såg som vanligt Good wife igår kväll, en av mina favoritserie genom alla tider har det kommit att visa sig. I gårdagens avsnitt sade en av de yngre, lovande talangerna upp sig från advokatfirman efter att ha upptäckt att hon var gravid. Hon sade att hon ville vara mamma. Att hon inte ville välja. Att hon inte kände att hon behövde välja mellan mödraskap och yrkesliv. Hon menade att kvinnor i hennes generation inte behövde bevisa något, och om det ändå var så att de behövde göra det, så struntade hon i det.

Jag har egentligen aldrig haft någon stark längtan efter att yrkesarbeta. Om jag ändå ska arbeta, så ska det vara med något jag trivs med och tycker är roligt och meningsfullt. Jag skulle aldrig sitta på ett kontor och vända papper eller jobba som städerska och slita ut kroppen för absolut ingenting i gengäld. Jag kunde tänka mig att bli lärare. Det är ett viktigt yrke, och det innefattar arbete med barn. Vilket varit ett av mina kriterium inför framtida yrkesval.

Men vad får man för att vara lärare? Läget är ohållbart, och även om man inte sliter ut sig kroppsligt som en städerska, så är risken oerhört stor för att slita ut sig psykiskt. För ingenting. Man får sommarlov och jullov och en massa olika ledigheter, säger många. Men faktum är ju att detta inte är någon lyxig ledighet såsom de tror. All ledighet jobbas in under resten av året. 45-timmarsveckor är vad som gäller. Men många lärare måste jobba mycket mer än så, gratis, för att hinna göra allt de ska och måste göra. All dokumentation. Att agera psykologer åt sina elever. Och så vidare, och så vidare.

Jag är långt ifrån säker på mitt val att bli lärare. Jag vet inte riktigt vad jag skulle göra annars, så jag fortsätter studera. För nu.

Men om jag släpper tankarna på yrkesval och yrkesliv, så vet jag precis vad drömmen är. Att få vara mamma, en närvarande mamma. Att vara mer närvarande i nuet och att ta vara på livet och mig själv.

Tidigt var min dröm att få barn medan jag fortfarande var ung. På sätt och vis kan man säga att min dröm varit att få vara hemmamamma/fru så som kvinnan i Good wife.

Men det är väl knappast korrekt såhär på 2010-talet när feministerna ständigt rasar över kvinnoförtryck och patriarkatet.

Och när man dessutom själv anser sig vara feminist, hur försvarar man då en sådan dröm? Det är svårt, rysligt svårt. Men omöjligt?









Nej, det borde inte vara omöjligt. Det borde vara det som är sann feminism. Att leva ut sina drömmar även om de går stick i stäv med vad som anses korrekt, bara för att det är vad man själv drömmer allra starkast om. Jag har förstås ett annat problem som är mycket mer påtagligt. Jag är inte i närheten av att vara gift. Och då kan man ju inte så lätt bli hemmafru. Dessutom är jag inte så vidare ung längre, så någon ung mamma kommer jag aldrig någonsin bli. En bra och närvarande mamma, det finns det dock fortfarande hopp om att jag en gång ska få vara.

Samtliga bilder: Egna.