Länkkärlek igen & meningsfullhet

Jag skrev ett länkkärleksinlägg häromdagen där jag i korthet hyllade Jonna Jinton och hennes underbart, fantastiskt fina blogg och skrev att jag skulle återkomma till henne och även några tankar och känslor som jag gått och finurlat på. Det går också att koppla samman med inlägget jag skrev för en stund sedan, om högkänslighet.

Mitt i förra kursens allra intensivaste tentaplugg till både sals- och hemtenta började jag läsa Jonnas blogg, som jag hittade till för första gången för länge sedan. Då placerade jag den bara i mappen döpt till "Läs snart" där den sedan låg bortglömd och väntade. Jag vill tro att det finns en mening med att saker och ting händer och att de inträffar just då de inträffar. Så när Jonnas blogg nämndes av någon annan bloggare den här gången och jag klickade på länken var det just i rätta ögonblicket.

Stressen av två långa intensiva terminer utan ett sommarlov emellan då jag fått en chans att vila upp mig, har tagit väldigt på mig och en längre tid har jag balanserat på bristningsgränsens rand. Funderingarna på att uppsöka studenthälsan, på att kanske behöva bli sjukskriven igen, på att hoppa av utbildningen, på att flytta hem, har allesammans funnits och växt sig allt större. Men lika lätt som jag ibland ger upp utan att ge något ett sista försök och en kraftansträngning, lika svårt har jag andra gånger för att släppa något ifrån mig. Tjurskalligheten håller mig då kvar på banan och jag kämpar och kämpar och kämpar tills jag plötsligt har nått ända fram till (del)målet (och sedan kraschar jag eventuellt innan jag samlar ihop alla spillror och går vidare igen). Det är väl ungefär där jag befinner mig nu, på upploppssträckan till sommarlovsmålet. En månad återstår innan jag får packa väskan och åka hem i två och en halv månad, andas lantluft, klappa mina katter och finna kraft igen.

Men jag har också insett att detta egentligen inte är vidare snällt mot mig själv och inte är en taktik som kommer att hålla för alltid. Så jag har tänkt mycket. Kanske har jag också mognat, blivit mer vuxen, för bitarna har långsamt börjat falla på plats. Drömmarna som under en lång tid av min sjukskrivning försvann helt, har med tiden återkommit och utkristalliserats allt tydligare. I samma veva som jag började läsa Jonnas blogg gjorde jag också en vision board. Jag gjorde en för några år sedan. Även om jag inte vet om jag har den kvar längre, så minns jag en del av det som stod på den och kunde konstatera att jag kunde bocka av några av punkterna på den medan jag skrev på den nya. Det viktigaste är att blanda högt och lågt, stort och smått. Att bara sätta upp långsiktiga, svåruppnåeliga mål är inget vidare... då får vision boarden bara motsatt effekt och det känns som att man inte lyckas med någonting.

Just nu drömmer jag om mindre saker som att köpa en cykel, att vara mer kreativ och umgås mer med mina vänner men också stora saker som att få ett jobb, skriva en bok, spara pengar och köpa ett hus på landet, bli delvis självförsörjande. Ett enda litet moln på min vision board sammanfattade till slut allt det andra: leva.

Det är där Jonna och hennes blogg kommer in i det hela (igen). För livet känns mig ganska avlägset nu, staden, de tuffa studierna och det framtida heltidsarbetet är inte liv för mig. Jonna fotograferar det magiska norrskenet, har förvandlat ett stort intresse till en försörjningskälla och flyttade hundra mil från storstaden till "ingenstans" där hon plötsligt fann magin i tidningspapper, bark och en välfylld vedbod.

Jag påmindes om min barndoms vedklyvning hos mormor, om snöskottningen och tiden då jag läste, cyklade och såg magin i det lilla. Jag kände meningslösheten i att dag efter dag låta livet rinna mellan fingrarna då jag bara sitter instängd i mitt lilla studentrum med datorn och teven som tidsfördriv och insåg att det inte är att leva. Men leva ska jag göra. Det är ditåt jag strävar: mot livet.