fredag 15 juli 2016

En dröm om något annat


Den som känner mig eller följt mig länge i sociala medier är nog väl förtrogen med min längtan till landet och drömmen om ett eget litet hus med stooor trädgård. När jag tänker tillbaka så är det just minnen relaterade till trädgård som sticker ut. Redan som liten hjälpte jag mormor plocka vissna rosor av rosenbuskarna så de skulle orka blomma vidare hela sommaren och hemma i lägenhetsträdgården fascinerades jag av de där solrosorna som sträckte sig ända upp till fönstret hos grannen på andra våningen. Och det där året när jag plockade de sista smultronen kring min födelsedag i november. Jag älskade de traditionsenliga fikorna i trädgården vid skolavslutningen, kikade på blommorna som börjat titta fram och björkarnas grönska. Jag minns med glädje de där snölekarna med mormor och hur jag hjälpte henne med snöskottningen.

Jag kan inte ha varit alltför gammal, kring tio kanske, när jag tog initiativ till att anlägga ett grönsaksland i mormors trädgård. Jag odlade morötter och sallad, senare jordgubbar och smultron också.
 

En igelkott på besök i mammas trädgård 2013. Rosenbuskarna som min mormor planterade när jag var liten är ett bra gömställe när konstiga varelser med kameror kommer och stör...


Och gamla syrénträd är spännande att klättra i...
 

Drömmen om ett eget hus har funnits länge. Jag skissade på husritning efter husritning i tonåren, drömde om att en gång få bygga ett eget hus utifrån någon av alla de där skisserna. Något år efter studenten föll ännu en bit på plats när jag insåg att det kanske skulle gå att bygga det där drömhuset där det stora traktorgaraget, en kvarleva från när morbror tagit över morfars traktorgrävarfirma, i mammas trädgård står. Det där traktorgaraget är ändå inte av någon större användning, det står mest och förfaller för att det inte hinner skötas. Så kom det sig att jag i samband med att mamma lämnade in bygglovspapper för den nya altanen efter att husgrunden dränerats frågade om det ens var möjligt. Och det lät inte alls omöjligt!


Något hus har det ju inte blivit, och finns inte i sikte inom den närmaste framtiden heller eftersom ekonomin inte tillåter. Men drömmen lever. Kanske, kanske är den inte ultimat ändå. Här omkring byggs nya hus varje år, den by jag känner från min barndoms snöskottning och rosplockning finns inte kvar. Avståndet till grannarna krymper alltmer och grannar vill jag egentligen inte ha särskilt många av. Ett par, tio stycken tvärs över en åker eller två känns lagom, men inte särskilt många fler. Dessutom vill jag egentligen inte bo i ett nyproducerat hus. Jag vill ju ha gamla trägolv, kakelugnar och sådana där underbara handblåsta fönster. Typ. Samtidigt som den där gammeldagsa charmen står högt på listan vill jag samtidigt leva så miljövänligt och energieffektivt det är möjligt. Kanske att de gamla fönstren måste stryka på foten då...


Finge jag drömma helt fritt skulle jag hitta en lagom liten/stor stuga med stor trädgård för odling av både grönsaker och torpblommor. Något uthus eller två  med plats för djur, plats för växthus och med utsikt över en sjö och med åkrar omkring (skogar tenderar att locka flygfän och kryp, så det vill jag inte ha alldeles nästgårds. Men bortom den där åkern och grannarna vore det fint så att jag kunde gå dit och plocka bär.


Ibland leker jag med tanken att försöka hitta en liten stuga att hyra tills vidare. Men jag vill allra helst finna den där platsen att göra till bara min. Måtte det vara möjligt om inte alltför länge, för oh vad jag längtar. De senaste åren har längtan blivit så intensiv att jag nästan inte vet vad jag ska göra med den.
 

Möjligheten att förverkliga min dröm beror förstås en hel del på hur det går att ta mig ut i arbetslivet efter studierna som fortfarande inte är helt avslutade. Och efter sjukskrivningarna. Dessutom behöver jag nog ett körkort om jag ska ta mig ut i ingenstans och kunna bo där.
 

Hur kommer det sig att jag skriver om detta nu då? Jo, av en slump hittade jag till en ny blogg igår; Grusvägen. Där skriver Ida om hur hon och hennes sambo köpt ett (par) gamla hus på landet utan några direkta bekvämligheter som rinnande vatten. Jag fastande direkt. Sedan tidigare följer jag ju också bloggen Skillnadens trädgård, där Sara Bäckmo bloggar om hur hon odlar för att vara självförsörjande på grönsaker i så stor utsträckning som möjligt. Än längre har jag följt Jonna Jinton som lämnade Göteborg för att flytta ut i ingenstans, liksom Clara Lidström - UnderbaraClara, som väl inte behöver någon närmare presentation.

Jag märker hur jag alltmer söker mig ifrån de där inredningsbloggarna med konsumtionshets som var min väg in i bloggvärlden 2007 och mer längtar efter att läsa bloggar som de just nämnda. Bloggar om odling, ett alternativt och självförsörjande liv långt från platta paket med fanérskivemöbler och slit och släng. Jag längtar efter det gedigna, det genuina, naturen och lugnet.


Jag har kommit att tänka på det alltmer på sistone, hur den här längtan smugit sig på. Kanske stärkte åren i Göteborg min längtan. Kanske bär även min socialfobi del i längtan bort från trängsel, stress och alltför många människor. Oavsett, så känns det som en väg jag vill vandra vidare på, grundad av min omsorg om miljön. En väg som jag tror är den rätta och som jag hoppas att många fler kommer att välja framöver som en del i att rädda den fantastiska planet vi bor på.


Förhoppningsvis är dagen när jag får låsa upp dörren till min alldeles egna stuga inte alltför långt borta. Men det återstår väl att se...

2 kommentarer:

  1. Å, vad jag hoppas att din dröm går i uppfyllelse!
    Allt gott
    /Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, snälla du! Och tack för att du tog dig tid att lämna en kommentar vid ditt besök här!

      Radera