måndag 26 april 2010

Revolutionary Road - Richard Yates




Året är 1955 och Frank och April Wheeler har allt de kan önska sig. De har lämnat New York för idyllen Revolutionary Road i Connecticut. Alla, inklusive Frank själv, har alltid trott att han skulle bli något stort och April har varit hans perfekta hustru, vacker, kvick och elegant. Men livet på Revolutionary Road blir inte
som de tänkt sig. Frank fastnar allt mer i sin tillvaro som kontorsslav och Aprils depressioner blir allt djupare, inte minst efter praktfiaskot med amatörteaterföreställningen. Övertygade om att de vill ha ut mer av livet än sina medelmåttiga grannar bestämmer paret sig för att flytta till Paris för att göra ett sista försök att rädda sitt äktenskap och förverkliga sina drömmar.



Jag hade läst om den här boken i en "litteraturblogg" och fått uppfattningen att den skulle vara något speciellt. Så jag slog till när jag hittade den i pocketform i en fyndlåda på Maxi i samma veva. Jag kände mig fortfarande hoppfull efter att ha läst baksidestexten och valde ut den direkt när den bok jag läste just då tog slut. Bara ett par kapitel in kom jag av mig i läsningen till förmån för mycket runt omkring, och lite ointresse att läsa vidare. Det tog ett par månader innan jag tog upp läsandet igen.
335 sidor senare känner jag mig inte övertygad.
Snarare en smula lurad.
Jag hade förväntat mig något annat, lite mer.



Det kändes så lätt och behagligt att gråta att han inte försökte hejda sig på en stund, inte förrän han insåg att han nästan tvingade fram snyftningarna, överdrev deras djup med onödiga rysningar. Då böjde han sig ner, skamsen, och ställde försiktigt ifrån sig glaset i gräset, tog fram näsduken och snöt sig.
Hela poängen med att gråta var att lägga av innan det blev för jolmigt. Hela poängen med själva sorgen var att stänga av den medan den fortfarande betydde något. För den var så lätt att fuska bort: släppte man efter så började man brodera ut sina egna snyftningar, eller också började man berätta om Wheelers med ett sorgset, sentimentalt leende och säga att Frank var tapper, och vad fan hade man då kvar?


Vid en snabbgoogling fastnar min blick vid ordet "seg" och det känns som att det träffar mitt i prick. Men det finns också några stycken som glimrar till, och tack vare dem landar slutbetyget på en stabil 3/5.
Kanske gör den sig bättre i filmform, med Kate Winslet och Leonardo Di Caprio i rollerna som April och Frank?
Kanske hade den levt upp till förväntningarna om inte den där twisten hade kommit? Kanske finns det tillfällen då det är bättre att hålla fast vid ursprungsplanen istället för att vända upp och ner på hela alltet? Jag önskar att Yates hade skrivit den versionen också, jag är övertygad om att jag hade älskat den!



För övrigt hoppas jag fortfarande att ni kunde flika in med lite synpunkter och, eller tips på hur man skriver en bra bokrecension? Jag känner mig alldeles vilse i pannkakan här...

2 kommentarer:

  1. Jag såg den där filmen för nån vecka sedan, den var rätt kass, så jag förstår att du känner dig lurad på boken.

    Hm, jag tycker själv att jag är rätt kass på att skriva recensioner så jag vet inte om jag kan komma med några mer tips, du skriver väl bra som det är.

    Men det finns lite att läsa :
    http://www.pluggakuten.se/guider/bokrecension

    http://www.buf.kristianstad.se/spanger/6-9/attskrivaenbokrecension.htm

    SvaraRadera
  2. Frugan: Om du inte gillade filmen heller så känns det som att jag vågar dra slutsatsen att det hellre är boken som sådan än mig det är "fel" på då :)

    Tack för länkarna, förhoppningsvis kan de komma till nytta!

    SvaraRadera