The Mulvaneys are seemingly blessed by everything that makes life sweet. They live together in the picture-perfect High Point Farm, just outside Mt Ephraim, New York, were they are respected and liked by everybody.
Yet something happens on Valentine´s Day, 1976. An incident involving Marianne Mulvaney, the pretty sixteen-year-old daughter, is hushed up in the town and never discussed within the family. The impact of this event reverberates throughout the lives of the caracters.
As told by Judd, years later, in an attempt to make sense of his own past, the unspoken truths of that night rend the fabric of the family life with tragic consequences.
..Så lyder baksidestexten på den engelska pocketversionen av boken jag ägnat åtskilliga timmar åt att läsa på sistone. Som min första engelskspråkiga roman (bortsett från Harry Potter and the Philosophers stone) var den kanske lite väl lång att ge sig på, åtminstone när man läser under viss tidspress och med min snigelvariant till läshastighet.
Jag hörde talas om boken för första gången på Oprah show i hennes Book club för vad som borde vara ganska många år sedan nu. Jag minns inga som helst detaljer, förutom den att Oprah talade varmt om boken (men å andra sidan gör hon väl alltid det om böckerna som väljs ut till bokklubben..). I vilket fall, när blicken fastnade på titeln i bibliotekets avdelning med engelska romaner kunde jag inte låta bli att välja den baserat på Oprahs rekommendation. En bidragande orsak var att jag hittills heller aldrig kommit mig för att läsa något av Oates trots att hon funnits på min läslista i många år.
Att läsa på engelska medför naturligtvis vissa hinder. Jag förstår långt ifrån alla ord, och att slå upp dem är tidskrävande, så man får helt enkelt acceptera att vissa nyanser i berättelsen försvinner. Kanske är jag ändå inte tillräckligt accepterande när jag blir lite besviken på den stora Oates:ka berättelsen. Eller har andras hyllningar av Oates gjort att mina förväntningar varit för höga från början, hon kanske inte är så briljant som sägs? (Denna fråga får jag nog tillfälle att återkomma till senare, för jag vill definitivt läsa något mer av henne trots allt, men kanske på svenska då).
Jag tycker att man lär känna karaktärerna på ett fint sätt. Man kan definitivt inte klaga på att berättelsen är osammanhängande, man får följa familjen Mulvaney under många år då händelseförloppet redogörs ur var och ens synvinkel. Kanske är det det som gör att storyn känns ganska stillastående? Oavsett om fallet är så eller ej fastnar jag inte helt för den här boken, och något som spär på besvikelsen är slutet som känns alldeles för kompakt gentemot resten.
Skulle jag ändå rekommendera andra att läsa den? Absolut!
Mitt betyg blir en stark trea, 3/5.
Tyvärr tvivlar jag på att min bokrecension är i närheten av ett sådant betyg, men jag ska jobba på det framöver. Kanske har ni tips på hur man skriver intressanta recensioner? Vad ska man ha med, vad ska man inte ha med? Saknar ni något? Tell me!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar