Ensamheten

I väntan på att naggellacket ska torka tänkte jag att jag kunde skriva några rader här för omväxlings skull. Jag hintade att jag nog skulle skriva en del i min gamla nogg framöver förut, och så har det också blivit. Men idag är jag här. Och tar hjälp av Kent för att hitta på en rubrik. Sedan jag ordnade så att de flesta av mina spellistor på spotify går att lyssna på i offlineläge innan jag återvände till Göteborg i somras så har jag börjat lyssna mycket mycket mer på musik. Jag gillar det. Och jag gillar att det innebär att jag samtidigt tittar mindre på teve. Sakta men säkert försöker jag göra omprioriteringar i mitt liv, för att liksom ta lite bättre vara på det och inte bara fastna i tevesoffan så fort jag kommer hem.

Min sista VFU började i måndags. Jag gick ut rätt svagt med två sjukdagar. Så det blev bara tre dagar denna första vecka. Är rätt glad för det på sätt och vis. Det blir inte lika chockartat att gå från skolan med fria hemstudiedagar eller åtminstone sovmorgnar här och där till fem dagar på raken med väckning senast klockan sex. På den skola där jag är nu börjar jag halv åtta varje dag, till skillnad mot närmare åtta under alla mina tidigare praktikperioder. Dessutom bor jag väldigt osmidigt till i förhållande till skolan. Det krävs minst ett transportbyte längs vägen. Men i praktiken blir det två istället, eftersom den resrutten trots allt tar kortast tid och inte kräver att jag åker hemifrån riktigt lika tidigt. Nu återstår 20 av de 23 dagarnas VFU och även om jag trivs bra med både skolan, eleverna och lärarna som jag huserar hos så är jag inte alls pepp på detta. Så det är oändligt tungt att försöka hitta motivation och ta mig iväg. Imorgon väntar en evighetslång dag dessutom, med föräldramöte klockan 18, så min dag ser ut att bli en 06.30-20-ish-dag. Jag gruvar mig oändligt. Med tanke på att det är första dagen på veckan och sedan återstår fyra dagar till där jag ska visa framfötterna och ta huvudansvaret för undervisningen så blir det såå t u n g t.

Jag har nog varit inne och nosat på den känslan tidigare i höst här i bloggen också, tror jag. Den tuffa våren och sommaren, studiemässigt, märks av nu i efterhand. Sedan har jag inte haft möjlighet att åka hem sedan jag återvände hit till västkusten i samband med höstterminsstarten heller som jag brukar, för att det inte ska bli en så stor omställning. Och jag har en fruktansvärd hemlängtan just nu. Särskilt som jag inte hinner träffa vänner. Inte orkar kontakta dem i någon större utsträckning. Och dessutom knappt blir kontaktad av dem heller. Eller knappast. Inte alls, egentligen. Med några få undantag. Jag är så trött på att vara den som håller mina vänrelationer levande just nu och undrar om det kanske är lika bra att lägga ner. För mitt psykiska välmående vore det rena katastrofen, med tanke på hur ensam jag redan känner mig/är. Det skulle bli ekande tomt då. Men jag undrar hur länge man egentligen ska behöva vara den som tar 99% av ansvaret för en relation? Många skyller på att de inte hinner umgås med nååågon. Att de aldrig hinner ringa nåågra vänner. Osv. osv. Men hur mycket sanning ligger egentligen i det? Även den mest upptagna människa har tid att författa ett sms på en mening eller ett kort PM på fejjan...

Jag vet inte om jag överreagerar, överdriver? Men det gör inte direkt gott för självförtroendet och sådär. Det är så lätt att hamna i de där tankarna att nu har jag kontaktat den eller den flera gånger och bara fått ursäkter tillbaka. Om något alls. Kanske är det bara mig det är fel på? Kanske är det jag som är jobbig och dum och värdelös som tror att vi är riktiga vänner? Kanske vill hen bara inte ha med mig att göra... Att jag inte mår så särskilt bra underlättar inte i detta, såklart.

Jag tänker mycket på några av de personer som en gång fanns i mitt liv också, som inte gör det längre. Imorse vaknade jag av att jag grät och kunde inte sluta på en lång stund efter att ha drömt att jag träffat mormor. Och fina Mr Ace, för vars skull jag kämpar för att ta vara på livet så gott jag kan. Det har snart gått åtta år sedan du slutade finnas och jag saknar dig så sjukt mycket för du tog så lätt på livet in i det sista, fast du var så sjuk, och du fick mig att se bortom mitt mörker. Jag har så många gånger tänkt på hur det skulle varit om du fortfarande levde, om inte dina organ bara bestämt sig för att inte orka mer innan du fick ditt nya hjärta. Jag tror att du hade funnits kvar i mitt liv och gjort mitt mörker lite ljusare nu, om inte om...