En lördagsförmiddag i oktober 2014 när hösten slutligen anlänt.

Tretton dagars vfu har klarats av och tio dagar återstår. Den här veckan har jag inte hållit några lektioner alls, förutom i måndags. Schemat har inte riktigt tillåtit. Men det har varit en rolig vecka, jag har varit med på flera utvecklingssamtal och försökt lägga lite mer fokus på bedömningsarbete. Hoppas få till ännu mer av det nästa vecka. Då ska jag återigen få hålla fler lektioner också.

Idag ska jag försöka skriva ihop den där lektionsplaneringen jag har skjutit framför mig alldeles för länge nu. Så den blir klar. På torsdag har jag bedömningslektion och måste lägga lite mer fokus på den och på att skriva självvärderingen, vilka båda ska skickas till vfu-ledaren någon dag i förväg.

Senast jag skrev var jag inte alls pepp på vfu. Kan väl inte säga att det känns jätteroligt med de tidiga morgnarna och sena eftermiddagarna nu heller, men det har blivit lättare att komma iväg på morgnarna och väl på vfu:n har tiden ända sedan första dagen gått fort så det är inget problem. Det känns roligare i största allmänhet. Men nog längtar jag tills detta är över. Mest för att jag vet att jag kommer kunna åka hem i slutet av månaden. För första gången sedan i augusti. Det känns som att det var mycket längre sedan jag var hemma än så... Hemlängtan gnager fortfarande dagligdags. Inte blir den mindre när jag läser Jonna Jintons blogg och ser alla lantliga höstbilder heller. Jag vill hem och se hösten innan den blåst av träden helt och hållet, så bara det där gråa återstår. Men jag tror jag missar den färgsprakande hösten i år... Min längtan efter ett eget hem att höstpiffa och med en öppen spis eller kakelugn att krypa upp framför med en bok, en kopp te och tända ljus intill blir också än mer intensiv. Men nästa år. Nästa år kommer jag bo i lantligheten igen och vara omgiven av den färgsprakande hösten från dag ett tills gråheten tar över. Den vetskapen känns trygg och lugnande. Även om jag förstås inte vet om jag nått ända till kakelugnen redan nästa höst så är jag i alla fall ett steg närmare ett förverkligande om jag fått ett jobb, hoppas jag.

Om bara lite mer än en månad är det dags att säga upp studentlägenheten. Jag borde börja skriva på CV och sådana saker också. Och en ansökan till en kurs jag väldigt gärna skulle vilja läsa i vår om jag inte skulle få ett jobb/tillräckligt med vik-tid, men jag vet inte riktigt när jag ska hinna. De här veckorna då jag haft vfu har jag inte varit ledig på helgerna heller, hur mycket jag än hade behövt det. Det diskberg jag inte orkar ta mig an när jag kommer hem halv sju under veckan står kvar. Tvättid kan jag inte boka annat än på helgen, för jag hinner inte hem tills den senaste tvättiden börjar de flesta dagar. Jag måste göra nya storkok för att ha något i matlådorna under veckan. Och förra veckan läste jag 37 brev från mina elever och svarade på dem alla. Och skrev lektionsplanering. Och som sagt väntar lektionsplanering även denna helg. En mycket större sådan eftersom den gäller det utvecklingsarbete vi fått i uppgift att göra. Jag måste skriva om de lektioner jag redan gjort på området men också lektioner som komma skall... Imorgon har vi bestämt möte för att prata om examensarbetet också ett par timmar på eftermiddagen. Det borde förberedas på något vis, jag vet bara inte hur. Eller hur jag ska hinna. Så jag kanske går dit oförberedd och oinspirerad...

Nu är det dock lördag förmiddag fortfarande och jag ägnar den åt att ta det lite lugnt för att jag verkligen behöver det. Jag har varit den duktiga flickan som alltid gjort det jag ska och ofta lite till under mina år på universitetet och just nu är jag så trasig att jag måste prioritera annorlunda de få gånger jag har en chans. När man har vfu kommer inte chanserna jätteofta, som kanske framgått.

Men hu. Nu blev det sådär negativt igen. Känslan efter denna vecka är verkligen i det stora hela positiv och jag vill ta den med mig till de sista tio dagarnas vfu. Jag vill göra så bra ifrån mig som det bara går och bli godkänd och gå vidare till den sista kursen med lite mindre oro i själen...