Kursjonglering och irl-möten

Jag är på en bra plats just nu. På något vis. Trots att jag är på tok för uppstressad över skolan för att det ska vara hälsosamt och att jag trots det inte gör i närheten av de timmar med studier per vecka som jag egentligen borde. Det har varit omtumlande att komma igång med vårens kurser. Men jag tror att bitarna faller på plats så sakteliga. Så kommer det nog fortsätta hela våren dock. När en sak är klar kommer jag ha tusen nya som närmar sig i horisonten. Och stressa. Därför är det extra viktigt att ta tiden att göra saker som inte är studierelaterade också, tror jag. Som att umgås. Jag har varit så dålig på det mestadelen av tiden här i Göteborg. Men det känns som att det går bättre nu. Jag känner att jag blivit bättre på att prioritera det framför annat. Som att åka hem och lägga mig i soffan och sedan stanna där resten av dagen, alla dagar. Jag är och kommer förmodligen alltid förbli en hemmakatt i det stora hela. Men med ökande stabilitet i måendet finns ändå mer ork och framförallt lust och vilja att ta mig ut också. Ibland. Lagom mycket.

Förra veckan fikade jag med en skrivarvän som jag känt i närmare tio år (hej hej, en av typ fem läsare här! jag ångrar att jag inte tog med dig hem och låste in dig i vindsförrådet så vi kunde umgås lite till!), men som jag aldrig har träffat i verkliga livet förut. Det gav mig en himlans massa energi. Vänner gör ju det. Jag lyckas glömma bort det alldeles för ofta. Kanske skulle jag haka på väggordstrenden och smacka upp en påminnelse om det på väggen? Det är så problematiskt, det här med vuxenlivet och socialiserande, bara. Att finna tiden. Alla har så fullt upp jämt. Hur lyckas man ses så ofta att det inte hinner passera nästan en hel termin mellan gångerna? Den måste jag klura vidare på.

Samtidigt tog jag ett beslut för ett tag sedan, att inte vara den som ständigt tar initiativen till att höras och ses. Kanske förlorar jag på det. Men samtidigt kostar det ju energi att vara den som styr och ställer och hör av sig jämt. Brunnen töms om man inte får någonting tillbaka emellanåt. Ni vet, den där klassiska: man måste både ge och ta. Att ta det beslutet är dock inte helt enkelt. När man inte tycker om sig själv och inte tror att andra heller gör det egentligen. Då räknar man nästan med att det kommer bli tyst.

Jag skulle egentligen skrivit mer i det här inlägget, men jag känner att det blir väldigt långt nu. Så jag tror att den här dagens händelser får ett eget inlägg istället. Men för att återknyta till inledningen. En bra plats. Jaa. Jag gillar't.